Rättighetslag, konventioner och pengar

Till skillnad från Socialtjänstlagen (SoL) är LSS en rättighetslag. Lagen anger 10 olika insatser som vi har rätt till oavsett var vi bor i landet. Trots detta har LSS i tillämpningen mer och mer antagit former som att det är en ramlag som SoL Det gäller tillämpningen från både FK och kommunerna. Som bekant ger ramlagen SoL mycket mer makt till kommunerna att bestämma om insatserna än LSS. Ramlagen sätter ju bara ramar –”ungefär så här ska det fungera”, sen har kommunerna ganska stort utrymme att själva tolka och tillämpa lagen. I praktiken innebär det att rättighetslagen LSS inte tillämpas som den rättighetslag den är tänkt att vara.

Att assistansreformen påstås vara ”på tok för dyr” matas vi ständigt med, statens utgifter går i taket, trots att assistansreformen i själva verket bara upptar drygt 2 % av statens budget. Men är det verkligen helt orimligt att prata pengar för en insats som (brutto så klart) kostar ca 30 miljarder kr där Magdalena Anderssons finansdepartement står för ca 80 % av notan? Först ska jag säga mycket tydligt:

Sätter man en definitiv prislapp på hur mycket en människa får ”kosta” är vi ute på ett sluttande plan som inte hör hemma i en demokrati. Sätter vi ett max tak på hur mycket PA och LSS får kosta har vi ingen rättighetslag längre. Lagen är då reducerad till låt oss kalla det ”välgörenhetslag” där vi ska stå med mössan i hand och vara tacksamma om vi får hjälp – allt efter hur givmild staten vill vara efter rådande konjunktur. Dåliga tider, inga pengar, ingen hjälp efter behov– punkt. Detta är så klart helt oförenligt med både LSS intentioner och CRPD konventionen som är mycket tydliga. Hjälpen ska ges efter behov, inte efter om det är hög eller lågkonjunktur.

Jag vet att det finns en del som inte vill prata pengar överhuvudtaget. Själv menar jag att det är en strategi som slår fel, särskilt när motståndarna inte gör något annat än bara pratar pengar. Vi blir inte tagna på allvar därför att ingenting i samhället är gratis. All välfärd finansierar vi gemensamt via skatter.

Jag kan prata pengar när som helst, det avgörande för mig är hur diskussionen om pengar förs. Regeringens argumentation är emellertid verkligen motbjudande. Frågan om assistansreformen och hela LSS får aldrig reduceras till att bara handla om kronor och ören vilket regeringen vill göra. Där viker jag mig inte en millimeter. Har vi däremot en diskussion om hur vi ska säkerställa att det finns tillräckligt med pengar  så att alla viktiga områden i välfärden får sitt är det en helt annan sak för mig. Skolan, sjukvården, sjukförsäkringen, äldreomsorgen mm är lika viktiga som LSS. Ser vi till välfärden i helhet som assistansen och LSS är en del av kan vi inte blunda för att den i en ganska nära framtid står inför utmaningar när befolkningen blir allt äldre, robotar (som inte betalar inkomstskatt, arbetsgivaravgifter eller moms) tar över allt mer arbetsuppgifter. Ska alla få assistans efter behov kommer utgifterna att öka, som allt annat i samhället.

En sådan diskussion är faktiskt nödvändig inför framtiden. Jag är också öppen för att släppa kravet på att assistansen ska förstatligas helt. STIL-s förslag där kommunerna betalar lite mer men endast FK beviljar assistans tilltalar mig mer och mer. Det finns andra varianter som kan övervägas också, kanske landstingen ska ta en del av notan för de personerna som har de största behoven. Däremot säger jag blankt nej till en diskussion vars enda mål är att sänka utgifterna för personlig assistans eftersom det går emot allt som LSS, CRPD och ett humanistiskt samhälle står för.

Sverige är ett rikt land, ett av de rikaste i världen. Att vi inte har råd med en fantastisk frihetsreform och rättighetslag är dumheter, särskilt när vi ser hur mycket pengar som faktiskt finns tillgängliga eller spenderas på annat som inte är avgörande för att alla ska ha goda levnadsvillkor. Här tycker jag funktionsrättsrörelsen har mycket att jobba med. Förutom alla jobb som skapas och medföljande skatteintäkter för den offentliga sektorn måste regeringen ställas mot väggen på ett helt annat sätt än vad som skett hittills. Här är några exempel:

·  Magdalena Andersson säger sig ha 40 miljarder kr tillgängliga för utgiftsökningar, utan skattehöjningar. Varför, pratar ni ständigt om att notan för assistansen ”hotar statsbudgeten”. Pengar finns ju, det säger ni själva.

·  Vi har ett skattesvinn på ca 130-140 miljarder kr/år. Staten skulle potentiellt alltså kunna få in 130-140 miljarder kr mer, varje år. Varför visar regeringen inget större intresse av att få in åtminstone en del av de pengarna? Hade regeringen bara lagt en tiondel av all kraft där jämfört med all propaganda om assistansens ”skenande kostnader” hade säkert åtskilliga miljarder kr till runnit in på statens skattekonto.

·  Staten spenderar mer på ränteavdrag till villa och bostadsrättsägare än på personlig assistans. Var finns logiken då att vi inte ”har råd” med personlig assistans efter behov? Att rätten till självbestämmande är för dyr när vi uppenbarligen har råd att betala tiotals miljarder kr på ränteavdrag som går till personer som har det rätt bra även  utan dessa avdrag?

Obs! Jag säger inte att ränteavdragen och RUT avdrag absolut ska bort, det är möjligt att de är samhällsekonomiskt lönsamma och har i så fall en vettig funktion mer än att ränteavdragen subventionerar boendekostnader till ganska välbeställda personer . Däremot ser jag rött när staten spenderar tiotals miljarder kr på dessa avdrag samtidigt som vi ständigt får höra att ”vi kostar för mycket…

Givetvis måste också de mjuka demokratiska värdena betonas.

·   Allas rätt till självbestämmande, goda levnadsvillkor, full delaktighet i samhället.

·  Vilken typ av samhälle vill vi ha? Ska Sverige vara ett samhälle där hjälp ges efter behov, eller ett samhälle där den starkes rätt gäller, där vi ska förlita oss till anhöriga eller välgörenhet?

·   Ska demokratin gälla alla i landet eller ska en liten utsatt minoritet vara uteslutna som inte kan delta i föreningslivet eller partipolitiken?

·   Ska CRPD vara något vi tar på allvar eller endast en fin pappersprodukt som ingen  makthavare behöver bry sig om?

· Är det värdigt en demokrati att en liten minoritet ständigt måste höra att ”vi kostar för mycket pengar?

Vi som är engagerade i funktionsrättsrörelsen vet vad våra svar är på allt detta. Det är upp till bevis för regeringen och visa att den menar allvar med alla fina ord från Stefan Löfvens första regeringsförklaring.. Den nuvarande kursen ger tyvärr ett svar som inte lyser grönt…

På måndag är det dags för omprövning av rätten till full delaktighet i samhället. Behöver vila några dagar efter det. Nästa blogginlägg kommer nästa torsdag eller fredag.