torsdag 30 november 2017

Schablonbelopp för olika hjälpbehov är oförenliga med LSS intentioner

Den enskilde skall genom insatserna tillförsäkras goda levnadsvillkor. Insatserna skall vara varaktiga och samordnade. De skall anpassas till mottagarens individuella behov samt utformas så att de är lätt tillgängliga för de personer som behöver dem och stärker deras förmåga att leva ett självständigt liv


LSS § 7, 2 st

”Kreativiteten” hos Försäkringskassan är verkligen stor när det gälle att hitta på nya sätt att dra ner antalet beviljade timmar. Ett aktuellt exempel är minutschabloner för tandborstning som Anna Barsk-Holmbom rapporterat om i ABH utbildnings blogg. För personer som behöver hjälp med tandborstning beviljar FK i regel  två minuter/tandborstning (ibland någon extra minut). Det säger sig självt att det inte finns en chans i världen att många som behöver hjälp med tandhygien.

Varifrån får då FK sitt underlag för att tilldela så få minuter för tandborstning? Anna Barsk Holmbom skriver att det är en
 ”skälighetsbedömning” utifrån att Folktandvården anser att man ska borsta tänderna i just 2 minuter. Ibland får man en minut extra för att man har en funktionsnedsättning. Ja, ni förstår säkert själva att det naturligtvis räcker till för en del men är helt otillräcklig för andra att fixa tandborstningen på så få minuter.

Frågan är – hur utbredd är användning av schabloner vid behovsbedömningar? Själv är jag tämligen övertygad om att FK redan använder det flitigt även om det saknas klara bevis. För min egen del är jag helt övertygad om att FK använde schabloner när mina grundläggande behov sänktes från 29 timmar/vecka till 12. Det grundar jag framförallt på att allting ifrågasattes och att i förslaget till beslut hade FK dragit ner väldigt mycket för tid för personlig hygien och av/påklädning. Ja, i efterhand känns ”omprövningen” alltmer som en dålig parodi på rättssäkerhet – det var redan bestämt att jag skulle sparkas ut från den statliga assistansersättningen.

Att använda schabloner vid behovsbedömningar är förödande av flera skäl. Dels frångår det LSS §7 om att de individuella behoven ska styra. Vi buntas ihop till en homogen grupp där alla antas ha ungefär samma behov vid olika moment vilket inte har någonting att göra med hur verkligheten ser ut. För det andra sänder staten ut en tydlig signal – ni ska inte få hjälp efter behov!

Börjar FK att flitigt använda sig av schabloner vid allt från personlig hygien till matinköp så är givetvis syftet bara ett – antalet beviljade timmar ska ner, till varje pris. Helst ska det vara nästan omöjligt att komma över 20 timmarsgränsen. Det måste också ses mot bakgrund att funktionsrättsrörelsen riktat så hård kritik mot besparingspolitiken och regeringen har delvis fått slå till reträtt. Men kom ihåg – Åsa Regnér har inte visat minsta antydan till vilja ändra direktiven till LSS utredningen, klar oktober 2018 och där går det inte att missförstå budskapet  i direktiven– personlig assistans kostar för mycket, notan måste sänkas.

Det här är alltså, potentiellt en utveckling vi måsta ta på största allvar. Schabloner har ingenting att göra med LSS intentioner och riskerar att göra efterfrågade lagändringar om inte  irrelevanta så i alla kraftigt urvattnade.





I tider när våra rättigheter alltmer ifrågasätts är det tyvärr på sin plats och påminna om att staten tidigare begått svåra övergrepp mot personer med funktionsvariationer. Ett av dessa exempel är det för de allra flesta helt okända Vipeholmsexperimenten som utfördes vid Vipeholmsinstitutionen i Lund 1945-55, med direkt koppling till tandhälsan.

Syftet med ”studien” var att undersöka orsakerna till hur karies uppstår (tandhälsan var hos de allra flesta svenskar usel vid tiden för andra världskriget). Helt ofrivilliga försökskaniner blev ett stort antal personer med utvecklingsstörning/intellektuell funktionsvariationer som bodde på Vipeholmsinstitutionen – med den tidens språkbruk kallade "gravt utvecklingsstörda med beteenderubbningar", en ”uppgradering” från  "svårskötta obildbara sinnesslöa män" när Vipeholmsinstitutionen öppnade 1935.

Anm.: Efter hand bodde både såväl män som kvinnor och barn på Vipeholmsinstitutionen som ingick i experimenten.

Försökspersonerna fick år efter år  äta en specialtillverkad kola ( även enorma mängder choklad och karameller) som inte fanns tillgänglig i handeln med egenskapen att sockret hölls kvar mer ”effektivt” i tänderna än vanlig kola. När studien avslutats kunde forskarna konstatera att försökspersonerna drabbats av svåra kariesangrepp. Vipeholmsexperimentet bidrog till att kunskapen om karies och dess orsaker ökade  och det rejält. Det skedde emellertid till priset av stort lidande för berörda personer  och anhöriga som inte på något sätt ställt upp som frivilliga, tillfrågats eller informerats. Drabbade personerna var helt rättslösa gentemot statens intressen, perfekta försökskaniner utan möjlighet att säga nej.

Detta skedde alltså strax efter andra världskriget. Tyvärr får vi inte lära oss något om dylika övergrepp i skolarna som svenska staten utfört mot de mest utsatta. I dagens Sverige skulle jag säga att risken för liknande experiment är obefintlig men det vore naivt och tro att det inte kan ske igen. I takt med att snaran dras åt allt hårdare kring assistansreformen och LSS, urholkas också våra rättigheter. Att människor inte anses ha rättigheter  är en förutsättning för att verksamheter som Vipeholmsexperimentet ska bli möjliga. 




På söndag, 3 december är det internationella funktionshinderdagen. Precis som för ett år sedan kommer demonstrationer att anordnas runt om i landet till stöd för assistansreformen och LSS När det begav sig för ett år sedan var uppslutningen mycket bra med demonstrationer i ca 25 (minns inte exakt) städer runt om i landet. Visst, regeringen haraviserat för ändringar men läget är trots det ännu alvarligare än för ett år sedan

måndag 27 november 2017

Mycket viktigt att direktiven till LSS utredningen skrivs om

Att regeringen nu delvis backar är en viktig delseger men som jag skrev i föregående inlägg  - läget är fortfarande mycket allvarligt. Jag tror dock att snabbutredningen som presenteras i december kommer utmynna i förslag på konkreta lagändringar.Trycket mot regeringen är också så stort nu att jag har svårt och se att man inte kommer göra något åt de tre resterande domarna från HFD (2009, 2012 och 2015.

Ingenting tyder dock på att regeringen i grund och botten ändrat inställningen till LSS. Det märktes senast i riksdagsdebatten förra veckan. Även om (vilket troligen kommer att ske) lagändringar kommer som undanröjer effekterna från de fyra domarna återstår ett mycket viktigt och centralt problem. Direktiven till LSS utredningen (beräknas vara klar oktober 2018) finns fortfarande kvar och här finns inga tecken på att regeringen är på väg att göra eftergifter i form av nya direktiv.

Varför är det då så viktigt att direktiven skrivs om för att långsiktigt säkra LSS intentioner? Svaret är att (som säkert de flesta minns) att direktiven har ett mycket stort fokus på att kostnaden för personlig assistans ska sänkas. Vidare ska satsningar på andra LSS insatser finansieras av besparingar i assistansersättningen. I direktivet formuleras det så här:


 stödinsatser som LSS omfattar ska finansieras med besparingar inom assistansersättningen. Målet är att de kvinnor och män, flickor och pojkar som ingår i lagens personkrets ska få del av funktionella insatser utifrån sitt behov samtidigt som kostnadsutvecklingen för hela det offentliga åtagandet på om-rådet ska vara långsiktigt hållbart. Med hänsyn till kraftiga kostnadsökningar inom assistansersättningen behöver även ytterligare besparingar göras.  

Notera att regeringen i sina direktiv inte nöjer sig med att skära i assistansersättningen för att finansiera satsningar på andra LSS insatser. Notera att utöver dessa nedskärningar ska ytterligare besparingar göras. Fortsätter man att läsa i direktiven återkommer orden ”kostnad” och ”kostnadskontroll” gång på gång medan orden leva som andra och självbestämmande är minst sagt sällsynta. Hela direktiven genomsyras alltså av ett enormt fokus på en kostnad för självbestämmande som är för hög och måste sänkas. Här finns heller ingen ambition att göra en samhällsekonomiskkalkyl på hur assistansreformen påverkar samhällsekonomin.

Så länge dessa direktiv inte ändras kvarstår faktum att regeringen tycker att assistansreformen är för dyr. Lika länge som direktiven finns kvar kommer utredaren Gunilla Malmborgs främsta uppgift enligt direktiven vara att föreslå åtgärder som sänker kostnaden. Och vi vet att det går inte att sänka kostnaden utan att ett stort antal personer kommer i kläm. Det är oundvikligt att ambitionsnivån inte sänks.Sparkraven på Försäkringskassan kommer att finnas kvar. Vi vet alla hur ”kreativa” myndigheten är att vända och bända på lagen för att hitta lyckor till avslag.

Utan ändrade direktiv - såvida inte hela utredningen bara blir en hårt kritiserad pappersprodukt blir det oerhört svårt att långsiktigt skydda LSS intentioner även efter lagändringar. Vi måste kräva att alla besparingsdirektiv tas bort och ersätts med ett fokus på hur hela LSS ska utvecklas utan att ställa insatser emot varandra. 





DHR har tagit det radikala steget att kontakta FN, närmare bestämt rapportören Catalina Devandas Aguila för att upplysa  vad som händer med assistansreformen. DHR-s ordförande Rasmus Isaksson berättar:
Vi hoppas att hon kan trycka på och ha en dialog med regeringen. Det är viktigt att hon som jobbar med rättigheter för personer med funktionsnedsättning globalt känner till vad som händer i Sverige. Det är många utomlands som hänvisar till den svenska modellen med personlig assistans. Vi har under många år haft ett ansett gott rykte och därför är det viktigt att FN känner till att samhällsklimatet håller på att förändras.

 Det här är också en utveckling som inte bara gäller personlig assistans. Vi upplever att rättigheter får allt mindre betydelse och att de allt oftare filtreras genom finansdepartementet. Det ser vi inom många områden

Ett mycket bra initiativ som jag som DHR medlem givetvis stödjer fullt ut.




Hudiksvall har vunnit pris som årets bästa LSS kommun som delas ut av Heja Olika, ABH Assistans och FUB. Gävle och Uppsala kom på andra respektive tredje plats. Motiveringen till förstaplatsen är:

Hudiksvall har fått generellt goda omdömen för sina LSS-insatser, bland annat i brukarenkäter, och vissa insatser är föredömliga. Kritik finns mot försämringar inom ledsagarservice och assistans.

Juryn vill uppmärksamma det starka engagemanget på flera nivåer; vi tycker det är berömvärt att Hudiksvall vill vara en vinnare på LSS. Förvaltningen Omsorg om personer med funktionsnedsättningar har målsättningen att ”vara bäst på att bli bättre”. En sådan ambition är viktig för att inspirera hela kommunen att förbättra för personer som är beroende av LSS-insatser.

Grattis till Hudiksvall!

Är ofta skeptisk till den här typen av priser. Samtidigt behöver de kommuner som faktiskt gör ett bra jobb och de som arbetar i verksamheterna uppmuntran och då fyller ett sånt här pris en funktion. Finns bara en uppriktig vilja från politikerna i kommunerna att förverkliga LSS intentioner i praktiken är mycket vunnet. Den viljan är tyvärr bristfällig på många håll i landet, tyvärr inte minst hos regeringen själv.

Mer information, se www.hejaolika.se (länk fungerar inte)


onsdag 22 november 2017

Det måste bli stopp på tvåårsomprövningarna!

Jag och tusentals andra personer med statlig assistansersättning är tills vidare räddade. I måndags fick jag det definitiva beskedet att min omprövning är fryst. Nu kommer det vara lugnt åtminstone en bra bit in på 2019 för vi som är ”inne i systemet. LSS utredningen ska presenteras i oktober 2018 (kommer med så gott som 100 % säkerhet få mycket kritik), sen ska det ut på remiss vilket tar en hel del tid.

Assistansreformen befann sig i en akut kris som verkligen hotade dess existens, i sista stund genomförde regeringen ett antal åtgärder som stoppar den akuta krisen – men hjälper inte de som redan förlorat statlig PA eller söker personlig assistans just nu. Många i funktionsrättsrörelsen har gjort ett jättejobb tillsammans visade vi att funktionsrättsrörelsen accepterar inte att assistansreformen  och vår rätt till full delaktighet i samhället monteras ner. Stödet från vänligt sinnade politiker i riksdagen som Emma Henriksson, Bengt Eliasson och Maj Karlsson har varit ovärderligt och de är värda ett stort tack! Några faktorer till tror jag har spelat en stor roll till att regeringen, om än halvhjärtat vidtog åtgärder:

·   Justitierådet Thomas Bull gick ut och kritiserade offentligt FK-s långtgående tolkning av domen och menade bestämt  att HFD tog aldrig upp väntetid överhuvudtaget. Därmed hamnade FK och juristchefen Eva Nordkvist i en nästan omöjlig situation även om hon officiellt fortfarande hävdade att ”vi kunde inte tolka domen på ett annat sätt” än vi gjorde.

·  Kommunerna har garanterat utövat påtryckningar i bakgrunden. Givetvis livrädda för att med kort varsel få ta hand om tusentals personer som förlorat statlig assistansersättning.


·  Vi kan nog också utgå från att domstolsväsendet också agerat som insåg att de ”skulle översvämmas med överklagningar.

Kampen är emellertid långt ifrån över. Effekterna av HFD domen i somras kommer undanröjas av de akuta lagändringarna  men läget kommer även efter att efter de planerade akuta lagändringarna (som väntas träda i kraft under våren 2018) att vara mycket allvarligt. Egenvård enligt FK-s definitioner kommer fortfarande inte ge rätt till assistans, ta av/på ytterkläder kommer fortfarande inte att vara ett grundläggande behov och det femte grundläggande behovet, ingående kunskap om brukaren kommer fortfarande (efter dom i HFD 2015) att i princip bara omfatta personer med intellektuella funktionsvariationer.
Utöver det visade Åsa Regner under presskonferensen förra veckan inga som helst tecken ´på att vilja släppa fokus på kostnaden för rätten till full delaktighet i samhället. Några planer på att ändra direktiven till LSS utredningen finns inte heller. Regeringen har alltså inte ändrat grundinställning till vår frihetsreform. Så länge inte direktiven till LSS utredningen skrivs om kvarstår det faktum att regeringens mål är att sänka notan för PA.

Jag har skrivit mycket om lagändringar tidigare och det finns mycket mer att ta upp. En sak som jag verkligen brinner för nu är att en gång för alla ta bort tvåårsomprövningarna för oss som har livslånga hjälp och stödbehov. En kvalificerad gissning är att åtminstone 75-80 % av alla personer som är beviljade assistansersättning har livslånga hjälpbehov. Det är fullständigt absurt att alla personer med CP-skador, diverse muskel och skelettsjukdomar, olika intellektuella funktionsvariationer etcetera riskerar att förlora rätten till PA vartannat år, trots att hjälpbehoven aldrig kommer minska, i många fall istället öka allteftersom åren går.

Tvåårsomprövningarna är inskrivna i Socialförsäkringsbalken kapitel 51 § 12 men lagtexten har ingenting att göra med hur omprövningarna tillämpas i praktiken:

 Rätten till assistansersättning ska omprövas sedan två år förflutit från senaste prövningen och vid väsentligt ändrade förhållanden.
Lämnas assistansersättning till en försäkrad som har fyllt 65 år får omprövning ske endast vid väsentligt ändrade förhållanden.

Här framgår att omprövningar verkligen ska ske samt om förhållanden ändras. Men det står ingenting om att FK  ska vända ut och in på våra liv vartannat år med enda syfte att minska eller helt strypa assistansersättningen. Mycket skulle faktiskt vara vunnet med en mycket enkel ändring i denna viktiga paragraf:

För alla assistansberättigade med dokumenterat livslånga hjälpbehov ska endast avstämningar av läget göras vartannat år. Inga minskningar i antalet beviljade timmar får göras vid en sådan avstämning.

Faktum är att det i en väl fungerande assistansreform faktiskt hade räckt med att FK gör ett ställningstagande – vi går tillbaka till de rutiner vi hade fram till 2011-2012 då omprövningarna faktiskt bara var avstämningar av läget (FK var dessutom allt annat än strikta med tvåårsintervallen). De gamla omprövningarna/avstämningarna var inget problem för mig. Ser vi tillbaka på historien hur tvåårsomprövningarna utvecklat sig råder det emellertid ingen tvekan att det krävs ett mycket starkare skydd än ett ställningstagande från FK. § 12 måste omformuleras markant. I realiteten räcker det inte med den formulering jag skissat på ovan – här måste även finnas ett starkt skydd mot att nya prejudicerande domar inte på något sätt ska påverka rätten till assistans vid avstämningar. Det allra säkraste är antagligen att för den stora majoriteten assistansberättigade där hjälpbehoven aldrig kommer att minska inte ska behöva genomgå avstämningar heller. Beslutet om rätten till assistansersättning gäller livet ut, punkt!

Förra veckan var jag med om assistansanvändares motsvarighet till en nära döden upplevelse. Ingen med stora hjälpbehov ska behöva hamna i en sådan situation. Jag accepterar aldrig dessa ”omprövningar” vars enda syfte är att försöka få ner de grundläggande behoven under 20 timmar/vecka får fortsätta även efter omfattande lagändringar.





21 november lyssnade jag också på riksdagsdebatten om personlig assistans. Sammanfattar kort vad de olika aktörerna framförde.
Regeringen tycker den gör tillräckligt vilket i praktiken är långt ifrån tillräckligt för att återupprätta intentionerna. Socialdemokraternas regeringskollega Miljöpartiet visar (liksom i tidigare riksdagsdebatter) upp en förfärande passivitet, uppenbart livrädda för att stöta sig med regeringens besparingspolitik. Fortfarande inga signaler från regeringen att ändra direktiven till LSS utredningen.
På allianssidan + Vänsterpartiet råder enighet om att reformens intentioner har urholkats totalt. Här råder även enighet om att lagändringar behövs. Moderaterna är uppenbart det Alliansparti som ligger närmast regeringen i synen på assistansreformen. Även M anser emellertid att dagens situation är oacceptabel men vill gå fram i långsammare takt än allianskollegorna. Ett udda samarbete mellan Alliansen och Vänsterpartiet verkar dock avlägset.
Sammantaget tycker jag det finns förutsättningar för att assistansreformen ska kunna bli en valfråga. Det är emellertid vårt, d v s funktionsrättsrörelsens ansvar att se till att det blir så genom att agera blåslampa.




måndag 20 november 2017

Jag är räddad! Kampen för assistansen måste bli en valfråga och fler grupper måste involveras

Först av allt – FK har avbrutit min omprövning, jag är räddad, vilken lättnad! Ja, åtminstone tills vidare är bäst att tillägga.
Jag var verkligen riktigt illa ute. Enda anledningen till att jag räddats är antagligen att FK inte ansåg sig ha något annat val än att avbryta processen för tusentals personer med negativa besked. Vill dessutom ha ett skriftligt besked från FK innan jag känner mig helt säker.

Nu måste vi jobba stenhårt för att det blir lagändringar så vi slipper dessa omprövningar. Sen måste det bli en ordentlig debatt om lämpligheten för alla som sitter som handläggare. Jag har haft många bra handläggare genom åren men den här var verkligen ett undantag - borde inte få jobba med människor överhuvudtaget. Hen var från första stund helt ointresserad av hur mina behov ser ut - det enda det handlade om var att skära ner, skära ner och sen skära ner ännu mer. Slutresultatet var att mina grundläggande behov skars ner från 29 timmar/vecka till 12...



Även efter regeringen halvhjärtade räddningsinsats är tillståndet för assistansreformen och LSS är fortfarande kritiskt. Kampen om assistansreformen handlar inte bara om vi knappa 20 000 personer som har insatsen (drygt 15000 via Försäkringskassan) och våra anhöriga. Det handlar inte bara om  60 000 personer till som är beviljade andra LSS insatser. Frågan är ännu  större än så. Det handlar om vilket samhälle vill vi ha. Ett inkluderande humanistiskt där det faktiskt är en självklarhet att utsatta personer som ”kostar pengar” ska få vara en del av samhällsgemenskapen. Eller ett hårt och slutet samhälle där föraktet för ”svaghet” breder ut sig, d v s föraktet mot personer som behöver hjälp från samhället – gäller definitivt inte bara vi med personlig assistans.

Därför måste kampen om assistansen och LSS bli en valfråga, en fråga om vilket samhälle vi vill ha, hur ser vi på demokratiska rättigheter i Sverige? Ska vissa grupper i praktiken vara uteslutna för att de har oturen att vi ”kostar pengar”? Nej ett sådant samhälle vill jag verkligen inte ha och jag är faktiskt övertygad om att en bred majoritet av Sveriges befolkning har samma uppfattning.
Kampen måste föras på alla plan från att bearbeta regeringen, via riksdagspolitiker från både regeringssidan och oppositionen ner till lokalpolitiker i våra minsta kommuner. Många kan bidra med något efter vad hälsan mm tillåter så klart.

För drygt 2 veckor sedan ringde jag till flera riksdagspolitiker som jag vet är på vår sida för att ge min bild av hur allvarligt läget var. Eftersom jag inte fick tag i dem via telefon skickade jag följande mail (separat) till riksdagsledamöterna Emma Henriksson (KD) och Maj Karlsson (VP). Har sedan tidigare kontakt med Emma Carlsson-Löfdahl (Liberalerna) och flera lokalpolitiker i Jönköping.



Hej Emma

Jag skriver till dig då jag försökt nå dig via telefon ett flertal gånger.
Jag är mycket aktiv i funktionsrättsrörelsen och en av drygt 15000 personer som är beviljad statlig assistansersättning. Med stor sorg konstaterar jag att en fantastisk frihets, demokrati och jämnlikhetsreform efter flera års kris nu är nära kollaps, läget är akut. Jag vet du att du värnar reformen och har säkert fått många liknande mail med nödrop. Tusentals människors liv kommer att ödeläggas helt om inte ni politiker agerar nu. För mig är det också mycket viktigt och få berätta vad som händer för en riksdagsledamot som jag vet motarbetar regeringens destruktiva politik.
Assistansreformen är i praktiken på väg att skrotas efter domen i HFD i somras och Försäkringskassans rättsliga ställningstagande för drygt en vecka sedan. En fantastisk reform är på väg att försvinna utan att det ens finns ett riksdagsbeslut. Det får bara inte gå till så i en demokrati. Det som nu håller på att ske sker hör mer hemma i korrupta s.k. ”bananrepubliker” än i en demokrati. Med andra ord – nedmonteringen av assistansreformen saknar all demokratisk legitimitet.
Vi som berörs och våra anhöriga känner oss helt maktlösa. Rättslösa i ett rättssamhälle, totalt utlämnade till HFD-s märkliga lagtolkningar och Försäkringskassans mycket strikta tolkningar av dessa domar. Tolkningar som vi inte har någon möjlighet att överpröva. Assistansreformen var tänkt att ge oss makt över våra egna liv, istället ser vi en verklighet där vår möjlighet till att kunna styra våra liv med full delelaktighet i samhället snart endast är ett vackert minne. Detta utan att lagtexten ens ändrats.

Hur skulle mitt liv se ut utan personlig assistans? Till att börja med kan jag inte bo kvar i mitt hem – det blir flytt till gruppboende eller föräldrahemmet. Mina möjligheter till sociala aktiviteter utanför bostaden skulle minska till ett minimum, jag skulle inte alls kunna engagera mig i föreningslivet på det sätt jag gör nu etcetera. Det är sannerligen ett synnerligen orättvist och ojämlikt samhälle som närmar sig om inte ni i riksdagen gör allt som står till er makt för att få regeringen att gå med på den mest akuta krisåtgärderna – lagändring som ”ogiltigförklarar” HFD domen från i somras och temporärt stopp på alla omprövningar (även pågående). På sikt krävs också stora lagändringar i LSS för att göra domarna i HFD 2009, 2012 och 2015 ej relevanta. Först och främst gäller det att lösa den akuta krisen.

Med vänlig hälsning
Thomas Juneborg
Talesperson VIMPA (Vi Med Personlig Assistans i Jönköpings Län), bloggare och STIL - aktivist

Har också fått ett svar från Emma Henriksson:

Hej Thomas!

Ledsen att det är så svårt att nå mig på telefon men här nådde du fram :)

Jag håller helt med dig om att det regeringen nu gör är nödvändigt för att hantera de mest akuta på grund av sommarens dom men det finns fler akuta brister på grund av de tidigare domarna som jag ska göra vad jag kan för att regeringen ska ta med i det arbete som de nu äntligen gör. Ska även försöka hitta en lösning för att personer inte ska drabbas under tiden fram till att ny lagstiftning finns på plats. Vi har Försäkringskassan på plats hos oss imorgon och departementet på torsdag.



En viktig grupp att få med sig är Kommunal. Men är inte facket motståndare till hela assistansen invänder säkert en del? Jo, där finns motstånd mot assistansen. Jag har emellertid så pass höga tankar om Kommunal att jag tror att de krafterna ändå är en minoritet. Om assistansreformen försvinner blir ett mycket stort antal personer arbetslösa, många av dem medlemmar i Kommunal. Nu finns faktiskt tecken på att Kommunal inser vilket hot en kollapsad assistansreform skulle vara för många av Kommunals medlemmar. 

Själv tycker jag Funktionsrätt Sverige, Ifa, IL Kooperativen m.fl. borde kontakta kommunal. Vi är  inte ense om allt om hur personlig assistans ska fungera. Däremot har vi definitivt ett gemensamt intresse av att assistansreformen bevaras. Kommunal är också LO-s största medlemsförbund och därmed även en stark potentiell maktfaktor som ingen regering kan ignorera.

Även andra grupper, måste involveras. Handlar i praktiken om alla grupper som med demokratiske medel kämpar mot diskriminering, orättvisor, välfärdsstatens förfall etcetera. 

torsdag 16 november 2017

I måndags fick jag beskedet att FK överväger att dra in all min assistansersättning!

Alla som följer min blogg vet att jag i mitten av september genomgick en förfärlig och djup förnedrande omprövning, Omprövning ja – själv vägrar jag fortande att kalla det omprövning, det var bara en häxjakt för att minska antalet beviljade timmar. Det som jag genomgick där har ingenting att göra meden av LSS allra viktigaste grundbultar – att ge hjälp och stöd efter behov för att kunna leva som andra.

’Jag var trots allt relativt hoppfull att få behålla min assistans åtminstone någorlunda intakt. Sen kom emellertid FK-s ställningstagande till HFD – domen i somras. Och det välte alla tidigare kalkyler över ända. Man insåg ju genast att tillämpar FK det här fullt ut finns inte en chans att jag får behålla alla timmar jag behöver. Skulle FK t.om dra bort allting? Den möjligheten fanns nu som ett värsta fall scenario men kändes ändå avlägset.

Måndagen 13 november fick jag ett stort kuvert får från FK. Liksom för alla andra innebar det stor vånda. Insåg genast att det handlade om omprövningen eftersom det var ett tjockt kuvert. Så hjärtat var i halsgropen när jag öppnade kuvertet. Där stod det att

Försäkringskassan överväggar att dra in all assistansersättning för dig eftersom du inte har tillräckligt stora grundläggande behov.


Längre ner framgick det att FK gjort en drastisk nedskärning vad gäller de s.k. grundläggande behoven. I det förra beslutet ansågs jag ha nästan nästan 29 timmar i grundläggande behov, nu var det nere i 12… En drastisk sänkning med andra ord och inte ens i närheten av 20-timmarsgränsen för att bli beviljad statlig assistansersättning. Visserligen är det inget definitivt beslut men det spelar ingen roll tycker jag. Trots att jag haft personlig assistans via FK sedan 1994, dygnet runt sen jag flyttade hemifrån och mina behov är oförändrade anser alltså FK plötsligt att jag inte ens är i närheten att uppfylla kriterierna för att få statlig assistansersättning.  Plötsligt var jag en av de tusentals olyckligt lottade människor som höll på att få livet krossat av en totalt oförutsägbar statlig myndighet. En myndighet där det som normalt är logiskt inte alls behöver vara det. 

Hur kändes det att få beskedet? Givetvis en mardröm, det kändes som min värld rasade samman. Samtidigt tänkte jag - svenska staten ser oss uppenbart som samhällets bottenskrap. Gentemot staten har vi inga rättigheter alls, Glöm alla fina ord om likhet inför lagen, Staten via FK anser sig ha rätt att behandla oss hur staten behagar.

Så har vi handläggaren. I alla år har jag varit nöjd med handläggarna, även den som genomförde den (när det begav sig 2013) mest förödmjukande upplevelsen jag varit med om när jag genomgick en mycket grundlig utredning. Handläggaren uppträdde emellertid vänligt och gav faktiskt många råd vad jag skulle ta upp för att komma över 20-timmarsgränsen för grundläggande behov. Personen som handlagt min omprövning nu har emellertid från första stund i mitten av september varit helt ointresserad av att ge mig hjälp efter de behov jag har. Det jag skriver nu är verkligen inget man normalt skyltar om offentligt men jag måste ändå ta ett exempel vilken förfärlig syn handläggaren har på mina behov av hjälp och stöd. Angående mina behov att tömma blåsan ”är det inte medicinskt styrkt att jag behöver gå på toaletten så ofta som jag uppgett i ansökan”. Hur långt ska en handläggare få gå i jakten på att förstöra våra liv innan det blir kriminellt?

Vad händer nu?

Ja, till att börja med kommer jag begära inhibition. Blir inte det godkänt får jag koppla in en jurist. Sen måste det finnas en plan B om jag får besked att staten definitivt bestämmer att jag inte har rätt till full delaktighet i samhället. Därför tog jag igår kontakt med min LSS handläggare i kommunen. Beskeden där var överraskande positiva. Beskedet jag fick där var följande:

Om jag får besked om indragen assistans ska jag omedelbart ringa till min LSS handläggare. Denne fattar sedan ett snabbt beslut (tar bara några dagar) om att kommunen övertar mitt gamla beslut fram tills kommunen gjort en egen utredning av hjälpbehovet (tar 3-4 månader).
Sen vet jag givetvis inte hur många timmar det blir när kommunens utredning är klar men jag sitter i alla fall inte i sjön så fort FK fällt yxan över mig. Och det har ändå stillat den värsta oron.

Vad gäller beskeden från regeringen tycker jag åtgärderna är halvhjärtade. Det dröjer fram till våren innan stoppet på omprövningar träder i kraft, vad som händer med personer som befinner sig i min situation mitt i en omprövning på gränsen att mista statlig PA? Där är beskeden mycket oklara när detta skrivs kvällen 14 november. FK pratar nu om att frysa ”pågående omprövningar som berörs av någon av de fyra domarna” 2009, 2012, 2015, 2017. I min värld berörs alla av någon av dessa domar. Det logiska vore därför att samtliga pågående omprövningar avbryts. Men FK är en myndighet som är allt annat än förutsägbar.

Som läget är nu är ändå det mest sannolika att min och alla andra pågående omprövningar skjuts upp tills utredningen 2018 ör klara med följande (troliga) lagändringar och vi kan pusta ut ett tag i alla fall. Faktum kvarstår ändå:
Även om om det slutar lyckligt (tills vidare) så hade svenska staten långtgående planer på att ta ifrån mig all assistansersättning!



Något annat mitt i min prekära situation. 29 november ska jag delta i ett möte med Jönköpings Kommunala Råd  för Funktionshinderfrågor. Där ska jag berätta om läget för den personliga assistansen. Dessututom ska jag dra min egen story hur svenska staten vill ta ifrån  en rullstolsburen person som bara kan använda höger hand all assistans.

onsdag 8 november 2017

En positiv nyhet men det finns ingen anledning alls att jubla än

I tider när negativa nyheter avlöser varandra och assistansreformens framtid hänger på en skör tråd kom det faktiskt i måndags eftermiddag en nyhet som pekar i positiv riktning. Regeringen säger sig nu vara villiga att ändra LSS.  Det är ett positivt tecken men än är det emellertid på tok för tidigt att jubla. Vi kämpar mot en regering som i åratal ljugit friskt om assistansreformen och vi som är beroende av den. Fram tills nu har regeringen inte visat någon intresse för att ändra lagen.

Varför säger de sig nu vara villiga att ändra lagen? Det är knappast för att regeringen plötsligt bytt fot och ser vår frihetsreform som en prioriterad budgetpost. I så fall hade regeringen reagerat för länge sedan (redan 2015 när domen om det femte grundläggande behovet kom) och föreslagit lagändringar. Sveriges Socialdemokratiska arbetarparti ser sig som det självklara partiet att leda vårt land. Dessutom anser Socialdemokraterna att det är partiet nummer 1 som värnar utsatta grupper, välfärdspartiet nummer 1. 

Nästa år är det riksdagsval och valstrategerna på Sveavägen 68 insåg givetvis att situationen höll på att bli ohållbar när t.om Försäkringskassan varnade regeringen för konsekvenserna. Stefan Lövén skulle ju sakna all trovärdighet i debatterna mot Ulf Kristersson inför valet om han anklagade den historiske ”ärkefienden” Moderaterna för att vilja försämra för sjuka och arbetslösa när han som ytterst ansvarig nyligen i praktiken avskaffat assistansreformen…

Med tanke på kommande valrörelse och massiva protester från vår sida hade regeringen därför inget annat val än att backa. Tänk här också på att beskedet om lagändringar kom nästan fem månader efter själva domslutet. Och det tog över en vecka från Försäkringskassans rättsliga ställningstagande och brev till regeringen samt mycket stora protester innan regeringen tog ett riktigt initiativ. Nej, inställningen till vår rättighetslag har knappast genomgått en förvandling till det bättre.

Hur ska vi agera framöver? Jag tycker vi ska fortsätta att jobba på som om ingenting hänt i Rosenbad. Hittills har ingenting skett mer än att regeringen meddelat att man ska snabbutreda förslag på lagändringar som ska vara klara till julen. Hur de kommer att se ut vet vi inte. Rimligen kommer man göra ändringar som undanröjer effekterna från domen i somras. Åsa Regnér säger också att ”vi ska  även se över effekterna från de andra HFD domarna (2009,2012, 2015) Ett så positivt utfall tror jag är under förutsättning att vi verkligen ligger på, vi får absolut inte luta oss tillbaka. I Gör vi det kommer alltihop att rinna ut i sanden och assistansreformen enligt Bengt Westerbergs intentioner förpassas till historien.

Att upphäva domen från i somras ser jag som en brandkårsutryckning för att undanröja den mest akuta krisen. Jag pratade med Ifa igår om de mest akuta lagändringarna. Naturligtvis måste det med all tydlighet framgå att assistans ska beviljas både för väntetid - beredskap och transporter. Assistans vid transport ska givetvis beviljas oavsett vilket färdmedel vi använder – egen bil, färdtjänst, tåg, flyg, båt… Läget kommer fortfarande att vara mycket allvarligt efter att domen i somras upphävts. Fortfarande kommer ingen assistans att beviljas för egenvård, av och på med ytterkläder kommer fortfarande inte att vara ett grundläggande behov o s v.

Återupprätta assistansreformens intentioner, hur ska vi definiera det? En rimlig utgångspunkt måste vara att även domarna från 2009, 2012 och 2015 upphävs. Vi ska inte nöja oss med mindre. D v s tillämpningen måste tillbaka till hur det såg ut innan domarna i HFD trädde i kraft. Sen finns det också en sak som knappast nämnts än hos oss.  Regeringen tycker fortfarande personlig assistans är för dyrt, FK har besparingskrav från regeringen och så länge de består går inte våra rättigheter säkra vad som än står i en omarbetad LSS lag. Kreativiteten är ju tyvärr mycket stor när det gäller att tänja, vända och bända på lagtexten för att hitta mycket tveksamma kryphål till vår nackdel.

Det finns också ett akut problem på kort sikt som måste lösas – hur ska alla de personer skyddas som riskerar att få nya beslut från FK innan lagändringarna träder i kraft? Enligt regeringen någon gång till våren. Försent säger Lars Ohly – ordförande i Funktionsrätt Sverige och det är bara att instämma.  Anna Barsk Holmbom försöker i sin blogg tona ner oron och tror att max 1000 personer drabbas om lagändringen träder i kraft 1 april 2018. I min värld är det fortfarande 1000 personer för mycket.

 Gång på gång ser man krav på att regeringen ska kräva nödstopp på omprövningsbeslut från FK. Tanken är sympatisk men knappast genomförbar med tanke på förbudet mot ministerstyre, d v s att regeringen inte ska lägga sig i myndigheternas dagliga arbete. Regleringsbreven till FK som i praktiken ger order att sänka antalet beviljade timmar, var inte det ministerstyre undrar många? Själv tycker jag definitivt det men det hjälper inte oss i en ganska hopplös kamp för nödstopp. Man kan tycka att en välvilligt ställd Försäkringskassa självmant skulle skjuta upp beslut tills lagändringarna förhoppningsvis är på plats. Sådana tankar tror jag inte myndighetens ledning har. Jag vet ärligt talat inte om Ann-Marie Begler som generaldirektör själv har befogenhet och beordra att tillfälligt avbryta alla omprövningsbeslut. Samma sak att ge direktiv att alla personer som befinner sig i omprövningar ska få behålla antalet beviljade timmar med tanke på att FK själv varnar för konsekvenserna.

Riksdagen har emellertid möjlighet att med kort varsel stifta tillfälliga lagar om viljan finns. Om nu regeringen säger sig ”värna assistansreformen” är det ett utmärkt exempel att visa det genom att omedelbart ta ett sådant initiativ. Stefan Lövén, Magdalena Andersson, Åsa Regnér och Annika Strandhäll kan i alla fall inte hänvisa till att det inte finns riksdagsmajoritet för det.

Kommunerna har det yttersta ansvaret enligt lagen. Om inte riksdagen kan ta beslut om en tillfällig lag borde de ta ett temporärt ansvar för alla som drabbas med riktade bidrag från staten.




Assistanskoll har också intervjuat Thomas Bull, ett av justitieråden i HFD som var med och fattade beslutet om den ödesdigra domen i somras. Jag har kritiserat domstolen rejält (med all rätt tycker jag) men i en sak måste vi faktiskt ge HFD rätt. Thomas Bull är mycket noga med att påpeka att HFD tog aldrig upp frågan om rätten till assistans under väntetid och beredskap. Och det stämmer till 100 % om man läser domen. Allt handlar om rätten till assistans vid transporter till och från aktiviteter:

– Vårt avgörande hade inte något med väntetider eller beredskapstider att göra, vi har inte uttalat oss om detta. Huruvida sådana perioder skulle kunna anses utgöra del av en kvalificerad hjälpinsats för den enskilde tar HFD således inte ställning till.
Att personlig assistans inte ska beviljas för väntetid eller beredskap är alltså Försäkringskassans egen mycket snäva tolkning av domen. Egentligen berör inte domen väntetid och beredskap överhuvudtaget.

Jag pratar mycket med mina familjemedlemmar om det aktuella läget. Min mamma som studerat juridik menar att sannolikheten att FK inte kommer att bevilja assistans för väntetid  är mycket låg eftersom domen inte alls berör väntetid något HFD tydligt påpekar i intervjun med Assistanskoll. Själv är jag inte lika övertygad vilket ett reportage i Sveriges Radio bekräftar.


måndag 6 november 2017

Simrishamns kommun har ett mycket stort ansvar för den nu akuta krisen för assistansreformen

Med all rätt har regeringen, HFD och F-kassan fått mycket kritik senaste tiden. En part i allt detta glöms dock i stor utsträckning bort som egentligen har det största ansvaret av alla för den nu akuta krisen, nämligen Simrishamns kommun.

Det var Simrishamns kommun som drev ärendet ända upp till HFD. Av allt att döma beredda att testa alla möjligheter att dra ner på den kommunala assistansersättningen. Hade inte den kommunen varit så ihärdiga hade ärendet aldrig nått HFD. Vi ska komma ihåg att både Förvaltningsrätten och Kammarrätten gick emot kommunen. Hade kommunen accepterat de besluten hade vi aldrig stått där vi gör nu.

Visst kan man invända att hade inte Simrishamns kommun gjort det så hade det varit någon annan istället. Visst finns den möjligheten, det är t.om sannolikt. Faktum är dock att det var just Simrishamns kommun som var den drivande kraften i det aktuella fallet och därför har de ett mycket stort ansvar för att assistansreformen är nära kollaps.

Bortsett från Simrishamns kommun agerande, hur mycket ligger kommunerna i stort bakom alla de försämringar som skett sedan 2009-2009?  Rent historiskt är det inte någon hemlighet att de inte gillar LSS. Officiellt för att det är en rättighetslag som inskränker det kommunala självstyret. I praktiken för att deras makt över hur hjälpen till oss ska utformas minskar – maktbalansen ändras till kommunernas nackdel.  

Den nu aktuella domen i HFD var inte första gången kommunerna drivit fall upp till HFD som urholkat assistansreformens intentioner. Domarna om de grundläggande behoven (2009)  och egenvård (2012) drevs av kommunerna Luleå och Piteå. Det betyder att tre av fyra rättsfall med beslut från HFD som nu nästan krossat assistansreformen har kommunerna inte F-Kassan varit drivande. Det fjärde rättsfallet om det femte grundläggande behovet (2015) drevs för övrigt inte av Försäkringskassan utan det s.k. allmänna ombudet som överprövade ett beslut från Försäkringskassan.

Min dystra slutsats är därför att kommunerna har varit en mycket aktiv part för att montera ner assistansreformen och inte nog med det. Kommunerna har även drivit och vunnit flera fall i HFD som slagit hårt mot andra LSS insatser. Bland annat en dom som i praktiken ger kommunerna rätt att tvångsförflytta personer mellan olika gruppboenden. Gång på gång har de visat att de har oerhört svårt och acceptera att LSS är den rättighetslag den är tänkt att vara. När FK med all rätt får mycket kritik för sina övertolkningar av domarna i HFD och förnedrande behovsbedömningar – glöm inte bort kommunerna som ofta kommer undan på tok för billigt!
Många kommer säkert ihåg reportagen i TV4-s kalla Fakta för 3-4 år sedan som avslöjade företaget Kommun Lex och juristen Jonas Reinholdssons mycket otrevliga verksamhet och en människosyn som var förfärlig. Kommun Lex ”affärsidé” gick ut på att lära kommunernas handläggare att hitta kryphål i lagstiftningen för att maximera antalet avslag på olika LSS insatser. Efterfrågan på hans tjänster var uppenbart mycket stor och intäkterna därför mycket höga.  Men lång rad kommuner hade totalt spenderat miljontals kr för att få ta del av J. Reinholdssons tjänster. Det framgick också att det fanns fler företag än Kommun Lex som var aktiva i ”branschen”.

En sak kan vi hur som helst slå fast med mycket stor sannolikhet. Om man vill sabotera hela LSS är det "effektivast" att först ge sig på assistansen med full kraft. Kommunerna har som sagt alltid ogillat LSS men det är bara assistansen (PA står för drygt 40 % av bruttoutgifterna för hela LSS) som staten i huvudsak basar över. Flyttas hela notan för assistansen hypotetiskt över till kommunerna redan 2018 innebär det en utgiftsökning för kommunerna för LSS på 25-26 miljarder kr.
Med ledsagning, gruppboende etcetera redan utsatta för stora försämringar är det givet att det blir ett enormt "besparingstryck" på hela LSS (Råd och stöd undantaget som landstingen basar för). Lagens intentioner, oavsett insats kollapsar. Dags att ”äntligen” plocka fram SoL igen. Ramlagen som ger kommunerna mycket mer makt att själva bestämma hur hjälpen ska utformas – glöm självbestämmandet för oss.

Kontaktuppgifter Simrishamns kommun
Telefon: 0414-81 90 00 
E-post socialnämnden  socialnamnden@simrishamn.se 

Telefon 0414-81 91 14


När detta skrivs (fredagen 3 november 2017) har regeringen fortfarande inte tagit något initiativ till att lagändringar men trycket hårdnar mot dem. Man brukar säga att det goda i slutändan alltid vinner över det onda. Jag känner ändå optimism för att vi till slut kommer att vinna den här kampen. Enigheten och beslutsamheten i funktionsrättsrörelsen finns och kampen för frihet har alltid varit en faktor som svetsat samman människor som utsätts för förtryck.

Bild: Tompa med permobil är med och demonstrerar för rätten till personlig assistans. Centrala Tranås en solig julidag 2017.

Lagändringar i LSS behövs, omfattande sådana. Jag har gått igenom de viktigaste tidigare (SS § 9a och LSS § 5-7) Mycket viktigt här är att jurister verkligen kollar igenom de nya paragraferna innan beslut tas i riksdagen så att de är så vattentäta som bara är möjligt. Vi måste även titta på och göra ändringar i den ofta bortglömda Socialförsäkringsbalken kapitel 51 som reglerar PA som en socialförsäkring, ersatte LASS (Lagen om assistansersättning) 2011.Det räcker inte med att lagen bara ändras, den måste ändras så att det blir omöjligt ens för juristerna i HFD att göra nya ”kreativa tolkningar” som ännu en gång urholkar intentionerna med lagen.