I måndags fick jag beskedet att FK överväger att dra in all min assistansersättning!

Alla som följer min blogg vet att jag i mitten av september genomgick en förfärlig och djup förnedrande omprövning, Omprövning ja – själv vägrar jag fortande att kalla det omprövning, det var bara en häxjakt för att minska antalet beviljade timmar. Det som jag genomgick där har ingenting att göra meden av LSS allra viktigaste grundbultar – att ge hjälp och stöd efter behov för att kunna leva som andra.

’Jag var trots allt relativt hoppfull att få behålla min assistans åtminstone någorlunda intakt. Sen kom emellertid FK-s ställningstagande till HFD – domen i somras. Och det välte alla tidigare kalkyler över ända. Man insåg ju genast att tillämpar FK det här fullt ut finns inte en chans att jag får behålla alla timmar jag behöver. Skulle FK t.om dra bort allting? Den möjligheten fanns nu som ett värsta fall scenario men kändes ändå avlägset.

Måndagen 13 november fick jag ett stort kuvert får från FK. Liksom för alla andra innebar det stor vånda. Insåg genast att det handlade om omprövningen eftersom det var ett tjockt kuvert. Så hjärtat var i halsgropen när jag öppnade kuvertet. Där stod det att

Försäkringskassan överväggar att dra in all assistansersättning för dig eftersom du inte har tillräckligt stora grundläggande behov.

Längre ner framgick det att FK gjort en drastisk nedskärning vad gäller de s.k. grundläggande behoven. I det förra beslutet ansågs jag ha nästan nästan 29 timmar i grundläggande behov, nu var det nere i 12… En drastisk sänkning med andra ord och inte ens i närheten av 20-timmarsgränsen för att bli beviljad statlig assistansersättning. Visserligen är det inget definitivt beslut men det spelar ingen roll tycker jag. Trots att jag haft personlig assistans via FK sedan 1994, dygnet runt sen jag flyttade hemifrån och mina behov är oförändrade anser alltså FK plötsligt att jag inte ens är i närheten att uppfylla kriterierna för att få statlig assistansersättning.  Plötsligt var jag en av de tusentals olyckligt lottade människor som höll på att få livet krossat av en totalt oförutsägbar statlig myndighet. En myndighet där det som normalt är logiskt inte alls behöver vara det. 

Hur kändes det att få beskedet? Givetvis en mardröm, det kändes som min värld rasade samman. Samtidigt tänkte jag - svenska staten ser oss uppenbart som samhällets bottenskrap. Gentemot staten har vi inga rättigheter alls, Glöm alla fina ord om likhet inför lagen, Staten via FK anser sig ha rätt att behandla oss hur staten behagar.

Så har vi handläggaren. I alla år har jag varit nöjd med handläggarna, även den som genomförde den (när det begav sig 2013) mest förödmjukande upplevelsen jag varit med om när jag genomgick en mycket grundlig utredning. Handläggaren uppträdde emellertid vänligt och gav faktiskt många råd vad jag skulle ta upp för att komma över 20-timmarsgränsen för grundläggande behov. Personen som handlagt min omprövning nu har emellertid från första stund i mitten av september varit helt ointresserad av att ge mig hjälp efter de behov jag har. Det jag skriver nu är verkligen inget man normalt skyltar om offentligt men jag måste ändå ta ett exempel vilken förfärlig syn handläggaren har på mina behov av hjälp och stöd. Angående mina behov att tömma blåsan ”är det inte medicinskt styrkt att jag behöver gå på toaletten så ofta som jag uppgett i ansökan”. Hur långt ska en handläggare få gå i jakten på att förstöra våra liv innan det blir kriminellt?

Vad händer nu?

Ja, till att börja med kommer jag begära inhibition. Blir inte det godkänt får jag koppla in en jurist. Sen måste det finnas en plan B om jag får besked att staten definitivt bestämmer att jag inte har rätt till full delaktighet i samhället. Därför tog jag igår kontakt med min LSS handläggare i kommunen. Beskeden där var överraskande positiva. Beskedet jag fick där var följande:

Om jag får besked om indragen assistans ska jag omedelbart ringa till min LSS handläggare. Denne fattar sedan ett snabbt beslut (tar bara några dagar) om att kommunen övertar mitt gamla beslut fram tills kommunen gjort en egen utredning av hjälpbehovet (tar 3-4 månader).

Sen vet jag givetvis inte hur många timmar det blir när kommunens utredning är klar men jag sitter i alla fall inte i sjön så fort FK fällt yxan över mig. Och det har ändå stillat den värsta oron.

Vad gäller beskeden från regeringen tycker jag åtgärderna är halvhjärtade. Det dröjer fram till våren innan stoppet på omprövningar träder i kraft, vad som händer med personer som befinner sig i min situation mitt i en omprövning på gränsen att mista statlig PA? Där är beskeden mycket oklara när detta skrivs kvällen 14 november. FK pratar nu om att frysa ”pågående omprövningar som berörs av någon av de fyra domarna” 2009, 2012, 2015, 2017. I min värld berörs alla av någon av dessa domar. Det logiska vore därför att samtliga pågående omprövningar avbryts. Men FK är en myndighet som är allt annat än förutsägbar.

Som läget är nu är ändå det mest sannolika att min och alla andra pågående omprövningar skjuts upp tills utredningen 2018 ör klara med följande (troliga) lagändringar och vi kan pusta ut ett tag i alla fall. Faktum kvarstår ändå:

Även om om det slutar lyckligt (tills vidare) så hade svenska staten långtgående planer på att ta ifrån mig all assistansersättning!

* Något annat mitt i min prekära situation. 29 november ska jag delta i ett möte med Jönköpings Kommunala Råd  för Funktionshinderfrågor. Där ska jag berätta om läget för den personliga assistansen. Dessututom ska jag dra min egen story hur svenska staten vill ta ifrån  en rullstolsburen person som bara kan använda höger hand all assistans.