Vad säger egentligen 73 punktsprogrammet om assistansreformen och LSS?

Vi befinner oss egentligen på samma punkt nu som julen 2017. Vi som är beviljade statlig PA är genom stoppet på tvåårsomprövningar men situationen är fortfarande lika desperat för de som antingen förlorat hjälpen från FK, inte får hjälp/eller otillräcklig hjälp från hemkommunen eller får avslag vid nyansökningar. Systemet är i nästan stängt, 8 av 10 nyansökningar ger avslag från FK och tusentals personer beviljade PA är livrädda för Försäkringskassan. Emellertid angrips reformen även på andra sätt, t.ex. genom den usla höjningen av schablonen som gör det allt svårare att rekrytera och behålla våra personliga assistenter. På lokal nivå fortsätter det att vara ett lotteri hur mycket hjälp vi får från hemkommunen. Det gäller både de som söker personlig assistans och de som söker andra LSS insatser och någon ljusning är inte i sikte.

Jag har tidigare skrivit ett blogginlägg om varför Liberalerna har blivit så passiva i assistansfrågan. Ska inte gå djupare in på det här utan ska istället koncentrera mig på vad 73 punktsuppgörelsen faktiskt säger om assistansen och LSS.

Efter många turer kunde Stefan Löfven göra comeback som statsminister i januari. Socialdemokraterna regerar vidare ihop med Miljöpartiet och ett budgetsamarbete med Liberalerna och Centern. Den kvartett (jag räknar in L och C) som styr Moder Svea nu kom överens om ett 73 punktsprogram som ska genomföras fram till nästa riksdagsval 2022 (vi bortser här från möjligheten att samarbetet spricker och det blir extraval). Återupprättandet av assistansreformen finns i punkt 64. Fast – säger punkten verkligen att assistansreformen ska återupprättas enligt intentionerna? Låt oss titta lite närmare på det? Ordagrant står det följande i punkt 64:

7

Säkerställ att den personliga assistansen och assistansersättningen präglas av hög kvalitet och rättssäkerhet. Alla som har rätt till stöd ska få det. Rätt till assistans för egenvård, inklusive andning och sondmatning, ska återställas (Förslag kommer i den sittande utredningen). Rätten till assistans för behov av tillsyn ska stärkas. Definitionen av normalt föräldraansvar ska smalnas av. Tillsätt en ny assistansutredning för att säkra detta. (Utredning 2019. Ny lagstiftning från 2021). Utred också frågan om huvudmannaskapet för den personliga assistansen. (Utredning 2021. Eventuell ny lagstiftning under nästa mandatperiod.)

Bengt Eliasson, Liberalernas talesperson säger att punkten innebär att assistansreformen ska återupprättas enligt intentionerna. Tittar vi närmare på vad som faktiskt ordagrant står i punkten finns det faktiskt ingenting om att intentionerna ska återupprättas. Bara flummigt alla som behöver assistans ska få det, god rättssäkerhet och nya utredningar. Där finns inget konkret om att göra domarna i HFD betydelselösa.

Utrymmet för tolkning blir därmed mycket stort och det märks i regeringens agerande under 2019. Visserligen bedömer jag att Lena Hallengren har en mycket positivare syn på personlig assistans än Åsa Regnér men någon eldsjäl är hon knappast vilket skulle behövas för vår del. Och framförallt – även om Lena Hallengren vill väl så är det andra krafter som verkligen styr regeringens politik, nämligen finansdepartementet. Och där finns ingen som helst vilja att återgå till grundintentionerna. Tvärtom, kostnad/utgifterna är för höga, punkt. Därför blir också regeringen tolkning av punkt 64 mycket strikt.

När det gäller besked om andra LSS insatser är det ännu magrare med konkreta nyheter, övriga insatser som berör ungefär 75 % av alla som är beviljade hjälp enligt LSS berörs inte alls! Förfallet med de andra åtta insatserna (bortsett Råd och stöd) som är kommunernas ansvar kan därmed pågå ganska ostört, åtminstone vad gäller intresse från statsmakten. Media, både Uppdrag granskning och lokal media har uppmärksammat fall med förfärliga missförhållanden i gruppboenden. I FUB-s ledning fortsätter ordföranden Harald Strand sin kamp för att hela LSS ska fungera.

Jag har alltid sagt att ska vi få en assistansreform som fungerar långsiktigt krävs en blocköverskridande överenskommelse som har stöd av både Socialdemokraterna och Moderaterna. Hur ser det då ut hos Moderaterna och Kristdemokraterna? KD vet vi alla har varit mycket aktiva men hos Moderaterna ser inte jag i alla fall någon genuin vilja att ställa allt till rätta igen. Och här hittar vi den viktigaste orsaken till att det händer så lite. De viktigaste, s.k. statsbärande partierna har inget seriöst intresse att återgå till hur läget såg ut innan Försäkringskassan började använda begreppet ”integritetsnära hjälpbehov”. Därför kommer det inte hända någonting radikalt bättre så länga dessa partier inte agerar. Därför är situationen fortfarande desperat för tusentals personer trots att vi har en rättighetslag på papperet.

* Vad skulle hända om Liberalerna och Centern lämnar samarbetet, vad skulle det betyda för oss? Regeringen faller och det blir extraval under förutsättning att Liberalerna inte byter åsikt att stödja en Moderatledd regering som behöver stöd från främlingsfientliga SD. Några glasklara besked har vi inte från den nya partiledaren Nyamko Sabuni. Annie Lööfs Centerparti? Där är jag relativt säker på att Centern inte sätter sig i en regering som är beroende av stöd från SD även efter ett extraval. Vänsterpartiet? Jag kan inte se framför mig något annat än att Jonas Sjöstedt kommer att stödja Stefan Löfven. Att Vänsterpartiet ens passivt skulle stödja en Moderat ledd regering finns inte på kartan.

 Hur skulle riksdagens mandat fördelas efter ett extraval? Troligen skulle det inte bli några stora förändringar. Socialdemokraterna skulle fortfarande vara största parti, möjligen går SD förbi M och blir näst största parti. Vi kan med så gott som 100 % säkerhet säga att vare sig det traditionella vänster eller högerblocket (bortser här från SD) skulle vara i närheten av egen majoritet. Om Stefan Löfven kommer att kunna behålla regeringsmakten kommer sannolikt att avgöras hur Liberalerna förhåller sig till SD förutsatt att L inte hamnar under riksdagsspärren. Jag tror ändå att det, trots allt är osannolikt att L trillar ur Riksdagen.

En eventuell ny högerregering efter extraval kommer att ledas av Ulf Kristersson och för vår del tror jag inte på någon kursändring, M visar som sagt ingen uppriktig vilja och hur mycket Kristdemokraterna säger sig värna assistansreformen kommer KD vara beroende av att få med sig Ulf Kristerssons parti. Och Moderaterna är traditionellt mycket mer intresserade av skattesänkningar och företagens villkor än offensiv funktionsrättspolitik.

När det gäller assistansreformen är det därför högst sannolikt att nuvarande status Quo består oavsett vem som styr landet. Vår chans är att med massivt opinionsarbete tvinga S och M att ta ställning. Det går, det är jag övertygad om Jag tror också det hade gynnat funktionsrättsrörelsen om vi samtidigt deklarerat att vård, skola och äldreomsorg är lika viktiga som assistansreformen och LSS. Då blir det mycket svårare för regeringen, vem som än styr landet att spela ut de olika intressena mot varandra.

Vad är det för samhälle vi håller på att skapa?

Vi svenskar är i regel stolta över det välfärdssamhälle som byggdes upp efter andra världskriget fram till sekelskiftet, den sista riktigt stora välfärdsreformen var införandet av rättighetslagen LSS och den personliga assistansen 1994. Efter det har det mesta gått bakåt med välfärden, mest uppenbart är det inom stödet till funkisar och personer med allvarliga sjukdomar som kräver långtidssjukskrivningar. Det gradvisa förfallet blir också väldigt tydligt inom de delar av välfärden som kommunerna ansvarar för – förutom 8 av 10 LSS insatser, bland annat äldreomsorgen och skolan.

När vi pratar om förfallet för assistansen glömmer vi ofta bort att alla missförhållanden som uppdagas i kommunerna är ett symptom på samma sak – samhället har sänkt sina ambitioner inom välfärden. Jag stödjer till 100 % vår generella välfärdsmodell därför är alla problem för sjukskrivna, i själva sjukvården, äldreomsorgen lika allvarliga som nedmonteringen av assistansen och övriga LSS. Inom ramen för den generella välfärden måste det samtidigt finnas utrymme för stora satsningar på mindre utsatta grupper som vi med behov av personlig assistans – annars har vi ändå ingen riktig generell välfärd.

De höga skatterna i Sverige är nödvändiga för att finansiera den generella välfärden men ju sämre välfärden fungerar desto större kommer missnöjet med höga skatter att bli. Viljan att betala står alltid i proportion till vad man får tillbaka. En allt sämre fungerande välfärd urholkar därför viljan att betala skatt och då raseras hela fundamentet för den svenska välfärdsmodellen. Jag vågar påstå att den generella välfärden faktiskt är en förutsättning för en väl fungerande välfärd även för minoriteter med låt oss kalla det ”större behov än medelsvenssons”. I annat fall ställs olika behov mot varandra på ett sätt som samhället helt enkelt inte mår bra av.

I förra blogginlägget kunde vi se hur samhällets ambitioner sedan 1980-talet sänkts när det gäller socialförsäkringarna som FK ansvarar för. Och att det, var än regeringen eller opposition säger så är det ett obestridligt faktum att de i särklass största besparingarna har skett på funkisar och sjukskrivna personer. Några av de grupper som behöver mest stöd från samhället är de som får ta smällen när staten tycker att välfärden ”kostar för mycket”. Det är en utveckling som måste stoppas och leder tillbaka till frågan i rubriken:

Vilket samhälle håller vi på att skapa? Utan att överdriva är mitt svar att vi definitivt är på väg mot ett allt hårdare samhälle där utsatta grupper allt mer ses som en belastning, där olika utsatta gruppers behov i allt större utsträckning sätts emot varandra.

Nyligen presenterades en studie från Växjö universitet visade att den pågående besparingspolitiken drabbar personer med stora behov av stöd och hjälp. Det står bland annat:

De socialpolitiska mål om goda livsvillkor som finns i lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, förändras när besparingsmål påverkar utredningsarbetet.

Den politiska målsättningen för funktionshindrade sedan 50 år, om delaktighet på lika villkor, byts i praktiken ut mot ekonomiska mål. Det får allvarliga konsekvenser för personer med omfattande funktionsnedsättningar, som riskerar att exkluderas från delaktighet i samhällslivet.

Besluten sätts överlag inte de förhållanden som rör den enskilde i relation till intentionen i lagen. Vägledande argument används som styrande riktlinjer av handläggarna. Slutsatsen av studien blir att de socialpolitiska målen i LSS om goda livsvillkor nu förändras genom en utredningspraktik som istället har ekonomiska besparingsmål som förtecken.

Ulrika Jerksteg- Berggren, docent i socialt arbete

Besparingarna får allvarliga konsekvenser

Studien talar alltså klarspråk, en inkluderande syn på oss har ersatts av ekonomiska mål. Det är inte behoven som styr rättighetslagen LSS längre, det är budgeten. Vi kostar för mycket!

Hade assistansreformen fungerat som det var tänkt hade inte personer som undertecknad med tusentals människor i samma livssituation + ännu fler anhöriga varit livrädda för Försäkringskassan. Vi hade sett myndigheten som garanten för ett kunna leva som andra med fullt självbestämmande, vi hade inte varit minsta rädda för tvåårsomprövningarna om de bara varit avstämningar av läget. I skrivande stund är emellertid läget helt annorlunda. Heja Olika har intervjuat en rad personer som antingen är livrädda för att förlora assistansen eller lika rädda för att söka den med vetskapen att sannolikheten att bli beviljad PA är minimal. D v s förtroendet för att staten ska leverera det stöd vi enligt lagen har rätt till håller på att urholkas på ett förödande sätt.

Fortsätter den nuvarande utvecklingen kommer det finnas två stora förlorare, dels vi som är beroende av att välfärden fungerar som det var tänkt och dels samhället i stort som kommer att skärma sig allt mer från de fina ideal som är inskrivna i Regeringsformen, LSS med mera om allas lika värde. Vinnare kommer däremot att vara starka högernationalistiska och rasistiska krafter som alltid får mycket näring när inte samhället fungerar för den absoluta majoriteten av befolkningen. Det gällde i 30-talets Tyskland, det gäller i dagens USA där kristna extremister, i praktiken fascister med band till vit-makt rörelsen har fått allt starkare stöd och det gäller i övriga västvärlden med inklusive Sverige. Och vad det betyder för minoriteter vet vi, det visar historien på ett förskräckande sätt.

Beviset att ambitionerna i Funktionsrättspolitiken har sänkts

Tror du på bilden av att Sveriges ekonomi blivit allt mer pressad av ökande kostnader för personer med funktionsnedsättning och sjukdom? I så fall har du blivit grundlurad.

Heja Olika 26 juni 2019

För snart 2 månader sedan presenterade Heja Olika en artikel som visade att i relation till landets totala BNP (Bruttonationalprodukt) har statens utgifter minskat rejält sedan slutet av 1980-talet. Vi ser en tydlig utveckling där statens ambitioner när det gäller socialförsäkringarna stadigt har minskat sedan slutet av 1980-talet. Om vi symboliserar Sveriges totala BNP under ett år med en hundralapp så spenderade staten för 30 år sedan nästan 7 kr på socialförsäkringarna. 2018 var siffran nere i 4,7/kr/hundralapp.

Regeringen, oavsett färg skulle givetvis som försvar säga att staten i absoluta tal spenderar mycket större belopp idag än 1989. Det är visserligen sant men ambitionsnivån måste mätas utifrån hur mycket pengar som spenderas av de befintliga resurserna, ytterst hur stor Sveriges BNP är och i andra hand hur mycket skatt vi ska betala och hur de skattepengarna ska fördelas. Det spelar ingen roll vad Magdalena Andersson, Anders Borg, riksbankschefen eller någon annan person med stor ekonomisk makt säger – den faktiska ambitionsnivån har sänkts, mindre del av BNP spenderas idag på ekonomiskt stöd till sjukskrivna människor och olika stöd till personer med funktionsvariationer än i slutet av 1980-talet.

Vi ser alltså en kraftig sänkning i ambitionsnivån. Det blir extra tydligt när vi granskar utgiftskurvan i diagrammet (se länk nedan) som är uppdelad i följande utgiftsposter:¨

·       Sjukdom och Funktionsnedsättning

·       Familjer och barn

·       Annan utbetalning

Allt mindre resurser satsas på socialförsäkringar

Det är mycket tydligt att den i särklass största minskningen har skett inom kategorin sjukdom och Funktionsnedsättning. När det gäller övriga utgiftsposter är skillnaden på sin höjd marginell.

Det är med den bakgrunden vi måste se alla besparingar inom assistansen - den är en del av generell sänkning på ambitionsnivån inom socialpolitiken allmänt och funkisområdet i synnerhet.  Detta är HELT OFÖRENLIGT med Funktionsrättskonventionen som uttryckligen förbjuder besparingar om det inte råder akut ekonomisk kris men de besparingarna får i så fall endast vara temporära.

Min följdfråga blir – varför har så stora besparingar skett inom funkisområdet och sjuka människor? Varför har våra grupper fått ta den i särklass största smällen när staten sänkt ambitionerna när det gäller de stöd som Försäkringskassan ansvarar för? Det går inte bara att skylla på skattesänkningar för det finns ingenting som ens närmar sig en rättvis fördelning mellan de olika grupperna. Funkisar och sjukskrivna är de som ska ta smällen när staten tycker att välfärden ”kostar för mycket”. Ingen finansminister vare sig socialdemokrat eller allianspolitiker skulle naturligtvis medge detta men faktum är att både Anders Borg och Magdalena Andersson i mer eller mindre dåligt kodade budskap sagt att sjuka och personer med funktionsvariationer kostar för mycket och har det för bra.

I Anders Borgs fall handlade det om att trumpeta ut ett budskap om ”jobb vs bidragslinjen” där det måste bli mer lönsamt att arbete. Morötterna för detta är sänkta inkomstskatter i form av jobbskatteavdrag och sänkta bidrag för personer som inte kan försörja sig själva. Att många faktiskt inte kan jobba av orsaker vi inte rår över kom helt i skymundan när mantrat om jobb vs bidragslinjen skulle hamras in i befolkningen. Underförstått – dessa grupper har det för bra! Glöm inte bort att även Maria Larsson gärna pratade om fusk och kostnader inom assistansen om än inte med samma intensitet som Åsa Regnér.

När staten fick stora oväntade utgifter i samband med att drygt 160 000 desperata flyktingar tog sig till Sverige 2015 pekade Magdalena Andersson på ett obehagligt sätt ut assistansanvändare och sjukskrivna som prioriterade besparingsområden. Resultatet vet vi nu. Det är svårare än någonsin att bli beviljad assistansersättning eller sjukpenning. Alltså för några de grupper som behöver mest stöd från samhället verkar det i när 2010-talet går mot sitt slut inte spela någon större roll vem som styr landet, vi kostar för mycket, punkt.

Svaret från mig att vi hamnat här är att det finns många delförklaringar. Det handlar delvis om utsatta grupper med små ekonomiska resurser, unkna attityder mot oss, cyniska partipolitiska överväganden och ökat förakt i samhället för ”svaghet”, d v s personer som är beroende av stöd från samhället. Följden blir mindre solidaritet med utsatta grupper.

 När det gäller den sistnämnda blir det allt mer uppenbart att globala krafter med enorma resurser som vill driva hela västvärlden i starkt auktoritär och antitolerant riktning har mycket stort inflytande bakom kulisserna. Jag läser mycket om detta och det är mycket tydligt att det runt om i världen finns mycket starka band mellan aggressiv höger nationalism, kristna extremister och djupt förakt för ”svaghet” och fattigdom.

Tillämpningen av assistansreformen är mycket långt långt ifrån FN-s syn på vad som är personlig assistans

Alla som aktivt jobbar för att försvara rätten till personlig assistans känner till artikel 19 i Funktionsrättskonventionen. De allmänna kommentarerna till de olika artiklarna i konventionen är inte lika kända men är oerhört viktiga då de innehåller viktiga förtydliganden. I kommentarerna till artikel 19 beskrivs bland annat kriterierna för vad som är personlig assistans, att alla delmoment måste ingå i behovsbedömningen och vad som kännetecknar institutioner eller institutionsliknande förhållanden. Tillämpningen av assistansreformen har skärmat sig mycket långt från FN-s kriterier med allt mer institutionsliknande tankegångar i myndighetsutövningen.

Funktionsrättskonventionen artikel 19 handlar om rätten till ett självständigt liv, personlig assistans och Full delaktighet i samhället. De allmänna kommentarerna till i artikel 19 (engelsk beteckning General comment on living independently and being included in the community) beskriver noggrant vad som krävs för att artikel 19 ska förverkligas. I dag är tyvärr tillämpningen av LSS olika insatser mycket långt från att uppfylla artikel 19 och allra tydligast tycker jag det är i tillämpningen av assistansreformen.

Hur illa är situationen i Sverige idag?  För att få en rättvis bild måste vi utgå ifrån hur FN definierar självständigt liv i de allmänna kommentarerna. Ett självständigt liv enligt FN handlar enkelt uttryckt om att ha fullt självbestämmande över alla aspekter i vardagen. Rätten till ett självständigt liv är en mänsklig rättighet eftersom det omfattar hela mänskligheten. För att förverkliga ett självständigt liv ska vi ha rätt till personlig assistans. FN slår också fast att enbart personlig assistans inte räcker för att förverkliga ett självständigt liv. Det krävs också att samhället görs tillgängligt i alla avseenden, att vi har åtminstone hyfsad ekonomisk standard med mera.

 Ingen ska heller nekas rätten till ett självständigt liv p.g.a. diagnos, hjälpbehovets omfattning med mera. I de allmänna kommentarerna framgår t.ex. på sid 6 att personer med utvecklingsstörning (använder den benämning FUB använder) är särskilt utsatta. Runt om i världen anses det vara en självklarhet att berörda personer hänvisas till institutioner utan möjligheter till självständigt liv. FN slår tydligt fast att denna syn på personer med utvecklingsstörningar är oförenliga med artikel 19. Kriterierna för vad som krävs för att insatsen ska kallas personlig assistans fastställer FN på sid 5 i de allmänna kommentarerna. På sid 2-3 räknas också en lång rad exempel på vad som kännetecknar institutioner eller åtminstone institutionsliknande miljöer. Ett av dessa kriterier är ett tydligt ovanifrån/vi vet vad som är bäst för dig perspektiv.

FN betonar alltså starkt att ett självständigt liv inte handlar om vård, välgörenhet eller att vissa grupper ska exkluderas p.g.a. fel diagnos eller att hen ”kostar för mycket”. Det som räknas är de faktiska behoven av hjälp och stöd för att förverkliga ett självständigt liv. Trots att Funktionsrättskonventionen är ratificerad i Sverige sedan ett decennium ser vi alltmer fokus på diagnoser istället för faktiska behov. Gång på gång ifrågasätts vad som är goda levnadsvillkor, vad assistansen ska få användas till, vem vi ska få anställa som personliga assistenter o s v. Allt detta är helt oförenligt med hur FN definierar vad personlig assistans är.  Här är också viktigt och påpeka att enligt FN-s definition på institutioner uppstår institutionsliknande förhållanden så fort kriterierna för ett självständigt liv inte uppfylls. Även personlig assistans som inte uppfyller kriterierna på sid 5 i de allmänna kommentarerna innebär att berörda personer hamnar i en institutionsliknande miljö.

 Alla dessa ifrågasättande och märkliga tillämpningar sker trots att FN-s kriterier för vad som är ett självständigt liv är allt annat än luddiga. Hela tankesättet från staten och kommunerna hur vi har rätt att leva har alltmer antagit ett ”ovanifrån/vi vet vad som är bäst perspektiv”,     d v s samma synsätt som dominerade före LSS tid och som är oförenligt med rätten till ett självständigt liv och personlig assistans enligt FN.

Hur ovanifrån perspektivet idag kan gestalta sig visar sig tydligt när vi läser om Jonas Frankssons livssituation när hemkommunen nu vill införa mycket starka begränsningar i Jonas möjligheter att leva ett självständigt liv. I korta drag handlar det om att kommunen vill skära ner antalet beviljade timmar med ca 50 % och endast bevilja symboliska en timme/vecka för att Jonas ska kunna sköta sitt jobb för STIL. Kommunen vill också bestämma vilket färdsätt som ska användas vid arbetsresor. Ovanför/ vi vet som är bäst för dig perspektivet är mycket tydligt.

Det Jonas hemkommun ägnar sig åt har ingenting att göra med artikel 19 och de allmänna kommentarerna. Kriterierna för personlig assistans är inte ens i närheten av att uppfyllas om kommunens beslut förverkligas.

Det finns troligen tusentals liknande fall runt om i landet som inte uppmärksammas, alla har det gemensamt att de som bedömer hjälp/servicebehoven (gäller både Försäkringskassan och de flesta kommunerna) inte är det minsta intresserade av de verkliga behoven utan istället ger sig tolkningsföreträde vad som är goda levnadsvillkor där riktlinjerna i praktiken handlar om skäliga levnadsvillkor som i Socialtjänstlagen, inte goda levnadsvillkor enligt LSS. Resultatet för de som drabbas är institutionsliknande livssituationer – allt enligt FN-s egna definitioner.

Frågan som tyvärr måste ställas är följande. Om vi utgår från FN-s kriterier för vad som är personlig assistans och jämför med kriterierna idag för att bli beviljad statlig assistansersättning och behovsbedömningarna – har en enda person idag personlig assistans så som insatsen och rätten till den definieras av FN? Ser vi till själva behovsbedömningen blir mitt svar nej. Bland annat därför att FN är mycket tydlig med att hela hjälpbehovet ska bedömas. Det finns vidare inte utrymme för åldersbegränsningar, ”integritetsnära hjälpbehov” eller avgränsningar att vissa kategorier med funktionsvariationer inte har rätt till ett självständigt liv med hjälp av personlig assistans.

I en uppdaterad LSS lag måste det mycket tydligt framgå att hela hjälpbehoven ska bedömas, 65 årsgränsen för att kunna bli beviljad assistansersättning stryks och personer med alla kategorier av funktionsvariationer (fysiska, psykiska, intellektuella) har rätt till insatsen personlig assistans. Det betyder också att den nuvarande personkretsindelningen (LSS § 1) måste ändras där två av tre personkretsar är baserad på diagnoser.