Vår skattefinansierade välfärdsmodell försvarar jag så länge jag lever. Samtidigt är en välfärdsstat som Sveriges helt beroende av att vi är beredda att betala en hel del i skatt för att finansiera den. Här ska jag lyfta en viktig fråga – vad händer om viljan att gemensamt finansiera välfärden via skatten drastiskt minskar? Innan vi går vidare ska jag återigen påpeka – jag förstår mycket väl att vi inte kan ta ut hur mycket skatt som helst och resurserna kommer aldrig vara obegränsade.
Jag har läst DN journalisten Martin Gelins oerhört
intressanta men samtidigt skrämmande bok om rasismens historia i USA Den vita stormen: rasismens historia
och USA:s fall. Jag rekommenderar starkt boken för alla som är
intresserade av demokrati och mänskliga rättigheter. Boken spänner över hela
USA-s historia från slavarna på bomullsplantagen i Sydstaterna via
inbördeskriget 1861-1865,Ku Klux Klans skräckvälde, massmorden på indianerna,svåra övergrepp på östasiatiska
invandrare, medborgarrättsrörelsens framgångar, vita rasisters motreaktioner
till dagens USA där en allt mer radikal höger i Amerikas Förenta stater vill
vrida landet i antidemokratisk riktning och begränsa rättigheterna för
minoriteter i allmänhet och afro amerikaner i synnerhet.
USA är det västland som spenderar minst pengar i förhållande
till BNP på offentligt finansierad välfärd. Varför är det så i ett land som
ensamt står för över 20 % av världens BNP? Standardsvaret brukar vara att
amerikaner i allmänhet är skeptiska till statsmakten som hotar individuell
frihet vilket leder ovilja att betala skatter som inte ens är i närheten av den
svenska skattenivån. Men när Martin
Gelin intervjuar statsvetare, medborgarrättsaktivister och sociologer blir
svaret ett annat:
Den främsta orsaken till skattemotståndet handlar inte som staten i sig utan den mycket
utbredda rasismen hos den vita befolkningen (= amerikaner med rötterna i
Europa) där afro amerikaner är främsta hatobjekten men även latinamerikaner och
invandrare från Ostasien. Utan all denna
rasism menar forskarna att USA hade haft en välfärdsstat av västeuropeiskt
snitt där företeelser som allmän sjuk och föräldraförsäkring varit en
självklarhet. Mest utbredd anses rasismen vara bland fattiga vita eller vita
från låg medelklass. Den för många svenskar helt främmande och för mig
förfärliga ”logiken” fungerar på följande sätt:
OK, vi är fattiga eller har det ganska knapert men vi
är i alla fall vita… Och vi vill inte betala en enda dollar i extra skatt för
att minoriteter i allmänhet och särskilt afro amerikaner ska få det bättre! De
ska istället veta sin plats i den s.k. ”rashiarkin”. Det här leder i sin tur
till ett starkt motstånd till att betala skatt till offentligt finansierad
välfärd inklusive infrastrukturprojekt mm. Att många ändå skulle få hjälp av t.ex.
Barack Obamas sjukvårdsreform spelar ingen som helst roll. I riktigt extrema fall finns t.om svårt sjuka personer som säger att de
dör hellre än får hjälp av skattefinansierad sjukvård eftersom det även går
till svarta…
Med så extrema åsikter som får vid spridning blir det
naturligtvis inte lätt att bygga upp en stark välfärdsstat Martin Gelin
påpekar att det i USA även finns starka antirasistiska rörelser som arbetar för
ett mer tolerant USA som också tycker att välfärden måste byggas ut.
Nu
tillbaka till Sverige. Skulle något liknande kunna hända här – att stora delar
av befolkningen inte vill bidra till välfärden? Till att börja med är Sverige
inte USA. När jag skriver detta 2023 finns ett stort stöd för den
skattefinansierade välfärden både hos riksdagspartierna och ännu viktigare –
allmänheten.
Trots brister och
besparingar så spenderar ytterst få
länder i världen (troligen bara Norge och Danmark) mer pengar på
skattefinansierad välfärd än Sverige som andel av landets BNP. Samma
personer som i USA inte vill betala skatt för att de sämst ställda med ”fel
hudfärg” ska få det bättre skulle tycka att Ulf Kristersson är socialist, snudd
på kommunist. Inget parti går till riksdagsval på att montera när välfärdsstaten
till amerikansk nivå. Sant är att ambitionsnivån skiljer sig en del vad gäller
höger, vänster i svensk politik. Men enighet
råder om det allra viktigaste - att vi betalar för välfärden gemensamt och i
alla valrörelser är de generella välfärdsfrågorna viktiga. Viktigaste
skiljelinjen går istället dels i synen på vem som ska vara utförare (hur mycket
ska ske i offentlig eller privat regi) och synen på den s.k. arbetslinjen.
I praktiken har vi
sett att Socialdemokraterna och Moderaterna numer närmat sig varandra i synen
på arbetslinjen. Det blev uppenbart när ett mycket stort antal personer
förlorade eller nekades sjukpenning efter Magdalena Anderssons ökända utspel 2015.
Finns det då någon
risk att Sverige skulle kunna hamna i en situation där viljan att betala för
gemensamt finansierad välfärd sjunker drastiskt? I dagsläget är den nog risken
liten, trots allt. Den svenska välfärdsstaten har ett mycket solitt stöd i
folkdjupet. Det visar sig inte bara i den centrala roll som välfärdsfrågorna
har i svensk politik utan även i stora protester när besparingar görs på allt
från dagis till sjukförsäkringar – ja även personlig assistans. Assistansen
hade inte fått så pass viktig roll i valrörelsen 2018 om det inte funnits ett
utbrett folkligt stöd för våra protester. Följderna om det skulle ske är ändå
så allvarliga att de inte kan ignoreras.
Vad skulle då kunna
utlösa en massiv rörelse med budskapet – nej – vi vill inte betala för allt
detta längre? Jag ser två faror.
1) Stödet
för våra höga skatter och välfärden bygger ändå på att ”gemene man” känner att
välfärden levererar. Kan vi komma till en punkt där betalningsviljan drastiskt
minskar p.g.a. upplevd ”brist på valuta” för skattepengarna? Kan inte
uteslutas.
2) Välfärdsbrottslighet
vilket hänger ihop med punkt 1. Folk vill inte betala pengar till
välfärdsinsatser som ”läcker pengar” till kriminella och då pratar jag även om
välfärden generellt. Hur stort är välfärdsfusk/välfärdskriminalitet? Ingen vet
säkert.
Enighet
finns uppenbart hos kriminologer att olika formar av brott riktade mot
socialförsäkringssystemet har blivit en allt viktigare inkomstkälla för organiserad
brottslighet. Och det är illa nog.
Oavsett
omfattningen på välfärdskriminaliteten är den utöver att den är moraliskt
förkastlig oerhört destruktiv bland annat därför att den riskerar att kraftigt
urholka gemene mans vilja att gemensamt bidra till välfärden. Och det är en av anledningarna
till att jag brinner så för att få bort den kriminalitet avarter som trots allt
finns i assistansbranschen. Vi är riktigt illa ute om denna betalningsvilja
minskar. Därför är det också mycket viktigt
att inte vilda spekulationer präglar debatten – utan att den utgår från
statistik som kan styrkas åtminstone hyffsat bra.