Kan vi hamna i en situation där allmänhetens vilja att gemensamt finansiera välfärden kraftigt försämras?

 Vår skattefinansierade välfärdsmodell försvarar jag så länge jag lever. Samtidigt är en välfärdsstat som Sveriges helt beroende av att vi är beredda att betala en hel del i skatt för att finansiera den. Här ska jag lyfta en viktig fråga – vad händer om viljan att gemensamt finansiera välfärden via skatten drastiskt minskar? Innan vi går vidare ska jag återigen påpeka – jag förstår mycket väl att vi inte kan ta ut hur mycket skatt som helst och resurserna kommer aldrig vara obegränsade.

Jag har läst DN journalisten Martin Gelins oerhört intressanta men samtidigt skrämmande bok om rasismens historia i USA Den vita stormen: rasismens historia och USA:s fall. Jag rekommenderar starkt boken för alla som är intresserade av demokrati och mänskliga rättigheter. Boken spänner över hela USA-s historia från slavarna på bomullsplantagen i Sydstaterna via inbördeskriget 1861-1865,Ku Klux Klans skräckvälde, massmorden på indianerna,svåra övergrepp på östasiatiska invandrare, medborgarrättsrörelsens framgångar, vita rasisters motreaktioner till dagens USA där en allt mer radikal höger i Amerikas Förenta stater vill vrida landet i antidemokratisk riktning och begränsa rättigheterna för minoriteter i allmänhet och afro amerikaner i synnerhet.

USA är det västland som spenderar minst pengar i förhållande till BNP på offentligt finansierad välfärd. Varför är det så i ett land som ensamt står för över 20 % av världens BNP? Standardsvaret brukar vara att amerikaner i allmänhet är skeptiska till statsmakten som hotar individuell frihet vilket leder ovilja att betala skatter som inte ens är i närheten av den svenska skattenivån. Men när Martin Gelin intervjuar statsvetare, medborgarrättsaktivister och sociologer blir svaret ett annat:

Den främsta orsaken till skattemotståndet handlar inte som staten i sig utan den mycket utbredda rasismen hos den vita befolkningen (= amerikaner med rötterna i Europa) där afro amerikaner är främsta hatobjekten men även latinamerikaner och invandrare från Ostasien.  Utan all denna rasism menar forskarna att USA hade haft en välfärdsstat av västeuropeiskt snitt där företeelser som allmän sjuk och föräldraförsäkring varit en självklarhet. Mest utbredd anses rasismen vara bland fattiga vita eller vita från låg medelklass. Den för många svenskar helt främmande och för mig förfärliga ”logiken” fungerar på följande sätt:

OK, vi är fattiga eller har det ganska knapert men vi är i alla fall vita… Och vi vill inte betala en enda dollar i extra skatt för att minoriteter i allmänhet och särskilt afro amerikaner ska få det bättre! De ska istället veta sin plats i den s.k. ”rashiarkin”. Det här leder i sin tur till ett starkt motstånd till att betala skatt till offentligt finansierad välfärd inklusive infrastrukturprojekt mm. Att många ändå skulle få hjälp av t.ex. Barack Obamas sjukvårdsreform spelar ingen som helst roll. I riktigt extrema fall finns t.om svårt sjuka personer som säger att de dör hellre än får hjälp av skattefinansierad sjukvård eftersom det även går till svarta…

Med så extrema åsikter som får vid spridning blir det naturligtvis inte lätt att bygga upp en stark välfärdsstat Martin Gelin påpekar att det i USA även finns starka antirasistiska rörelser som arbetar för ett mer tolerant USA som också tycker att välfärden måste byggas ut.

Nu tillbaka till Sverige. Skulle något liknande kunna hända här – att stora delar av befolkningen inte vill bidra till välfärden? Till att börja med är Sverige inte USA. När jag skriver detta 2023 finns ett stort stöd för den skattefinansierade välfärden både hos riksdagspartierna och ännu viktigare – allmänheten.

Trots brister och besparingar så spenderar ytterst få länder i världen (troligen bara Norge och Danmark) mer pengar på skattefinansierad välfärd än Sverige som andel av landets BNP. Samma personer som i USA inte vill betala skatt för att de sämst ställda med ”fel hudfärg” ska få det bättre skulle tycka att Ulf Kristersson är socialist, snudd på kommunist. Inget parti går till riksdagsval på att montera när välfärdsstaten till amerikansk nivå. Sant är att ambitionsnivån skiljer sig en del vad gäller höger, vänster i svensk politik. Men enighet råder om det allra viktigaste - att vi betalar för välfärden gemensamt och i alla valrörelser är de generella välfärdsfrågorna viktiga. Viktigaste skiljelinjen går istället dels i synen på vem som ska vara utförare (hur mycket ska ske i offentlig eller privat regi) och synen på den s.k. arbetslinjen.

I praktiken har vi sett att Socialdemokraterna och Moderaterna numer närmat sig varandra i synen på arbetslinjen. Det blev uppenbart när ett mycket stort antal personer förlorade eller nekades sjukpenning efter Magdalena Anderssons ökända utspel 2015.

 

Finns det då någon risk att Sverige skulle kunna hamna i en situation där viljan att betala för gemensamt finansierad välfärd sjunker drastiskt? I dagsläget är den nog risken liten, trots allt. Den svenska välfärdsstaten har ett mycket solitt stöd i folkdjupet. Det visar sig inte bara i den centrala roll som välfärdsfrågorna har i svensk politik utan även i stora protester när besparingar görs på allt från dagis till sjukförsäkringar – ja även personlig assistans. Assistansen hade inte fått så pass viktig roll i valrörelsen 2018 om det inte funnits ett utbrett folkligt stöd för våra protester. Följderna om det skulle ske är ändå så allvarliga att de inte kan ignoreras.

Vad skulle då kunna utlösa en massiv rörelse med budskapet – nej – vi vill inte betala för allt detta längre? Jag ser två faror.

1)  Stödet för våra höga skatter och välfärden bygger ändå på att ”gemene man” känner att välfärden levererar. Kan vi komma till en punkt där betalningsviljan drastiskt minskar p.g.a. upplevd ”brist på valuta” för skattepengarna? Kan inte uteslutas.

2) Välfärdsbrottslighet vilket hänger ihop med punkt 1. Folk vill inte betala pengar till välfärdsinsatser som ”läcker pengar” till kriminella och då pratar jag även om välfärden generellt. Hur stort är välfärdsfusk/välfärdskriminalitet? Ingen vet säkert.

 

Enighet finns uppenbart hos kriminologer att olika formar av brott riktade mot socialförsäkringssystemet har blivit en allt viktigare inkomstkälla för organiserad brottslighet. Och det är illa nog.

 

Oavsett omfattningen på välfärdskriminaliteten är den utöver att den är moraliskt förkastlig oerhört destruktiv bland annat därför att den riskerar att kraftigt urholka gemene mans vilja att gemensamt bidra till välfärden. Och det är en av anledningarna till att jag brinner så för att få bort den kriminalitet avarter som trots allt finns i assistansbranschen. Vi är riktigt illa ute om denna betalningsvilja minskar. Därför är det också mycket viktigt att inte vilda spekulationer präglar debatten – utan att den utgår från statistik som kan styrkas åtminstone hyffsat bra.