Aktuella nyheter från Norge och allvarliga brister i Försäkringskassans rutiner

 

Norge är enligt alla vedertagna definitioner ett av världens absolut rikaste länder. Bland mycket annat förfogar norska staten över världens största statliga investeringsfond värd ca 14 biljoner (14 000 miljarder) kr – ofattbart mycket pengar. På lista efter lista, år efter år placerar sig Norge etta eller åtminstone i topp tre- fyr-fem vad gäller FN-s rankinglistor över världens mest välfungerande och minst korrupta länder, befolkningens levnadsstandard med mera.

Tillägg: Ingen annan stat i Europa och troligen hela världen har relativt till folkmängden samma ekonomiska resurser till förfogande som Norge. Statens kassakista är i nästintill bottenlös.

Norges allmänna socialförsäkringssystem är väl utbyggt men hur ser det ut för personer med funktionsnedsättningar – hur mycket får våra norska vänner ta del av välståndet? Vad gäller ekonomisk trygghet, lagar om tillgänglighet mm vet jag ärligt talat inte men vad gäller ekonomisk trygghet, tillgång till hjälpmedel, sjukvård mm är en kvalificerad gissning att det är bättre än i Sverige och i synnerhet då ekonomisk trygghet.

Personlig assistans då? Det finns och kallas Brukarstyrt Personlig Assistanse (BPA) men det finns ingen rättighetslag som motsvarar LSS men det är inskrivet som en rättighet i Norges motsvarighet till Socialförsäkringsbalken.

En intressent notering är att när Assistanskoll intervjuat personer som leder kampen för ett självständigt/självbestämt liv i vårt superrika grannland framgår det att även i Norge visar många gånger borgerliga regeringar större intresse för personlig assistans än socialdemokratiska dito.  Även i Norge verkar alltså Arbeiderpartiet, liksom sitt svenska systerparti ha svårt och ta till sig att inom ramen för den allmänna välfärdsstaten måste det finnas utrymme för stora satsningar på mindre grupper som annars blir marginaliserade.

Hur väl fungerar då personlig assistans i Norge? Till skillnad från Sverige är kommunerna huvudmän och står för större delen av kostnaden. Det har lett till samma problem vi ser i Sverige när kommuner ska tillämpa rättighetslagstiftning. D v s olika bedömningar i olika kommuner. Det blir ett lotteri beroende på hur var du bor. Och även om du blir beviljad hjälp är den ofta för liten.

Även Norge har så klart ratificerat Funktionsrättskonventionen men p.g.a. bland annat nämnda problem kräver nu Norges Funktionsrättsrörelse att konventionen ska bli lag. Och nu har de kommit en bra bit på vägen. Nyligen lämnade en expertgrupp en rapport till regeringen som föreslår att Funktionsrättskonventionen jämställs med andra konkonventioner som Barnkonventionen, kvinnokonventionen och även Europakonventionen. I Norge samlas alla MR konventioner i en lag benämnd Människorättslagen som tydligt ska gå föra andra eventuellt konkurrande lagar. Blir förslagen verklighet betyder det att Funktionsrättskonventionen införlivas i Människorättslagen och får därmed en mycket tung juridisk status.

I Sverige kämpar nu bland annat STIL hårt för att konventionen ska bli lag i Sverige. Självklart stödjer jag det. Jag står ändå fast vid att vi med automatik inte kan förvänta oss ”guld och gröna skogar” vilket många verkar tror. Jag har läst konventionen flera gånger, inklusive särskilda kommentaren till den superviktiga artikel 19. Och som lekmannajurist slog det mig att det inte finns vare sig tydliga sanktioner eller krav på hur mycket pengar som ska avsättas som golv i statsbudgeten, D v s ingen nedre gräns för hur låga ambitionerna får vara vad gäller resurstilldelning utan att bryta mot konventionen. Andan påminner en hel del om hur LSS är konstruerad på papperet. Den bygger på att det finns en stat med god vilja som prioriterar rättigheter, inte en stat som letar efter kryphål för att frånsäga sig sitt ansvar. En ”påhittig jurist” i besparingsivrarnas tjänst hittar troligen ett antal .kryphål utan problem, tyvärr.

Trots de brister som jag tycker finns. Det finns det flera viktiga skäl till att konventionen ska bli lag. Den allra viktigaste tycker jag är att konventionen som lag är en förebild för hur andra lagar ska utformas. Håller vi oss till den befintliga LSS lagen finns faktiskt inga tydliga kriterier för vad som är personlig assistans. I Funktionsrättskonventionens artikel 19 finns däremot mängder med kriterier som ska vara uppfyllda, hur behovsbedömningar ska gå till och ännu fler kriterier för vad som är en institution.

Vidare finns också tydliga beskrivningar om att rätten till ett självständigt/självbestämt inte går att förverkliga utan att rätten till personlig assistans kombineras med ekonomisk trygghet, tillgänglighet, fri rörlighet, rätten till utbildning, demonstrationsfrihet, familjebildning och mycket annat.

Min bedömning är därför att blir konventionen svensk lag blir det lättare för oss att kräva lagstiftning som faktiskt harmoniserar med Funktionsrättskonventionen. En sak måste vi ändå ha klart för oss. Ska funktionsrättskonventionens olika artiklar förverkligas förutsätter det att mycket mer pengar tillförs. Inte bara till assistansen utan många områden till där besparingar sker. Jag har inga illusioner om att vare sig blåa eller röda finansministrar med automatik kommer tillföra x antal miljarder extra för att Funktionsrättskonventionen blir lag. Norge är ändå en bra förebild med sin människorättslag som grund. Med en sådan lag i Sverige där olika MR konventioner ingår försvagas rimligen ändå finansdepartementets makt över våra rättigheter. D v s blir lättare att kräva våra rättigheter och driva rättsfall mot besparingar.

 Funktionsrätt Riks kommenterar så här angående utvecklingen i Norge:

– Nu hoppas vi att den svenska regeringen tar rygg på Norge och tar steg mot att införliva funktionsrätten fullt ut med svensk lagstiftning, säger:

Nicklas Mårtensson, ordförande för Funktionsrätt Sverige.¨

Funktionsrätt - Norge visar vägen

 * Att alla är lika inför lagen och att alla myndigheters beslut är rättssäkra är grundbultar i varje demokratiskt samhälle. Men kan vi verkligen lita på att myndigheterna gör rättssäkra bedömningar? Själv kände jag mig helt rättslös när FK var så nära att dra in min assistans hösten 2017. Nyligen har JO (Justitieombudsmannen) riktat hård kritik mot felaktig dokumentation vid omprövningar. JO uttalade sig efter en anmälning gjord av Linda Olofsson, chefsjurist vid God Assistans där en person förlorat assistans p.g.a. felaktig dokumentation. Handlade bland annat om att inte all info om alla assistansgrundande behov saknades. Hur många fler är drabbade, hur många kan ha förlorat sin assistansersättning? Det är högst oklart.

I ett fall som det här där en myndighet kritiserar en annan är kritiken från JO oväntad hård tycker jag som bland annat skriver:

I det aktuella ärendet borde allt underlag som kunde ha betydelse för frågan om AA:s behov av assistans ha förts in i hennes ärende. Eftersom Försäkringskassan inte gjorde det omedelbart och inte heller när felet uppdagades i samband med att underlaget begärdes ut uppfylldes inte förvaltningslagens dokumentationskrav

Det kan framstå som om myndigheten undanhåller underlagen

Härvan växer för varje vecka som går. Vad händer framöver? Ett bra tecken för oss är att riksdagspolitiker börjat engagera sig i frågan. Christofer Bergenblock (C) är ledamot i socialutskottet säger följande:

 Bara misstanken om att en statlig myndighet undanhåller information från den enskilde är förstås allvarlig.

Självklart bör Försäkringskassan nu gå igenom de ärenden där det kan ha blivit fel och rätta till dem om så är fallet

Försäkringskassan måste åtgärda problemen

Christofer Bergenblock säger vidare att han vill ha besked från regeringen vad den tänker göra för att FK ska åtgärda felaktiga beslut.

Fortsättning följer

Egna funderingar– gör säkerhetsläget mm att vi kommer hamna ännu längre ner på regeringens prioritetslista?

 Sedan några veckor tillbaka har det pågått en intensiv debatt om risken för krig i Sverige och om svensk beredskap. Tyckte själv det var obehagligt att höra vad Ulf Kristersson hade att säga i Folk och försvar konferensen men när jag tänkt lite närmare – är jag rädd för ett nära förestående krig i Sverige? Och nej, jag tror verkligen inte Sveriges militära ledning drömmer om krig.

Svaret är nej, det är jag inte alls rädd för krig i närtid. Ska inte gå in på djupet är men Vladimir Putin har fullt upp i Ukraina nu – all logik säger att han saknar resurser för att sätta igång ett anfallskrig till i närtid. Däremot kan Rysslands störa Sverige med diverse påverkansoperationer och det är allvarligt nog.

Något som däremot skrämmer mig är den djupt odemokratiska och superkonservativa ideologi med supermaktsdrömmar som bär fram Rysslands president och som samlar allt från stalinister till nynazister. På längre sikt då, hur ser stort är krigshotet då? Ja, den kompetensen saknar jag att bedöma seriöst men troligen ökar risken för andra länder  om Ukraina besegras och det måste naturligtvis varje regering beakta. Jag tycker det är naivt och säga att det är uteslutet att Ryssland i framtiden attackerar Sverige.

På hemmaplan är det inte ovanligt att det svänger snabbt i inrikes och utrikespolitiken. Nato är ett tydligt exempel På några månader gick vi från en stor riksdagsmajoritet mot medlemskap till motsatsen och därmed närmar vi oss rubriken för blogginlägget.

Putins krig har lett till att det finns en bred, bred riksdagsmajoritet för kraftigt höjda försvarsanslag= att försvarsmaktens budget ökar med väldigt många miljarder kr. Poängteras ska att satsningen på försvaret det skulle genomföras med eller utan Natomedlemskap och vem som än är statsminister.  Jag har listat en lång rad hot mot assistansreformen, ett av dem (och en av de allra största) är omvärldsläget. Assistansreformen och annan funktionsrättspolitik är aldrig högt prioriterad, vi har aldrig haft en engagerad statsminister. Och att läget är som det är med blodbad i Ukrainakriget och Gazaremsan gör sannerligen inte att sannolikheten för större engagemang ökar. Tvärtom ser jag en stor risk för att vi hamnar ännu längre ner på regeringens prioritetslista.

Det är som sagt väldigt många miljarder kr som ska tillföras försvarsmakten, konkurrensen om resurserna blir allt tuffare. Och rent krasst – när Sveriges säkerhet ställs mot våra frågor – ja då är det givet att i inte bara vi, utan stort sett allt annat får lägre prioritet. Detta, oavsett om en moderat eller socialdemokratisk politiker bor i Sagerska palatset. Och om jag hypotetiskt varit statsminister hade jag varit tvungen att göra samma sak.

Obs! Jobbet som statsminister, att leda vårt land är verkligen inget jobb jag skulle vilja ha. Förutom att det är otacksamt, min hälsa mm. Har inte den cynism och hårdhet som jobbet som regeringschef kräver när det gäller att fatta svåra beslut som obevekligen sätter olika viktiga behov emot varandra.

Det är inte bara försvaret som ska få mer pengar. Kampen mot gängen är hårt prioriterad av både regering och socialdemokraterna vilket framöver till kraftigt ökade budgetanslag till polisen och rättsväsendet. I en lång DN artikel för någon vecka sedan som handlade om uppluckrat ramverk för statliga utgifter listades också utöver försvar och rättsväsende en rad områden till med stora behov - däribland, övriga välfärdssektorn, upprustning av elnätet, stöd till gröna investeringar med mera.

Vad ska vi göra då? Givetvis kan vi inte sitta stilla i båten och acceptera fortsatta försämringar som jag påpekat flera gånger. Assistansanvändares och andra funkisars behov minskar inte för att Vladimir Putin krigar i Ukraina, Gazakriget fortsätter, Huthirebeller attackerar fraktfartyg i Röda havet, gängkrigen fortsätter, el nätet, sjukvården blöder o s v. Vi måste fortsätta att ställa krav på regeringen att vi ska ha en rättighetslag som fungerar enligt intentionerna, punkt!

Finns det inget ljus i tunneln, inget som pekar åt rätt håll ”i kampen om resurserna” i de kärva tider som råder”? Jo, kanske gör det, trots allt det. Det kan som sagt svänga snabbt i svensk politik, ”heliga kor” kan offras snabbt om läget anser att det är nödvändigt. Under senhösten skrev jag om hur det s.k. finanspolitiska ramverket som sätter livrem och hängslen på statens möjligheter att göra stora satsningar. I praktiken har LSS under nästan hela sin existens inte varit den rättighetslag alla tror den är, utan en budgetpost i mängden.

Detta ramverk har sedan 90-talskrisen varit en sådan ”helig ko”. Försvarad av såväl socialdemokrater som högeroppositionen. Visst har opinionsbildarera till vänster kritiserat den hårt men på högsta politiska nivån har stödet varit mycket, mycket stort med stor uppbackning från nationalekonomerna och högersinnade ledarskribenter Men plötsligt (senaste veckorna) har det uppstått en livlig debatt att regelverket måste luckras upp, den förändringen såg i alla fall inte jag komma. Ledande ekonomer har också uttalat sig att det är ingen fara för svensk ekonomi om vi lånar mer pengar.

Uppenbart inser både moderater och socialdemokrater att vi aldrig får fram nödvändiga pengar till försvaret, rättsväsendet, annan välfärd, upprustning av elnätet, järnvägar mm om inte finanspolitiska regelverket luckras upp. Någon form av lättnad av regelverket kommer det bli, frågan är hur det kommer se ut (emellertid aktuellt först om några år) och vad som finns över när försvaret och rättsväsendet har fått sitt? Jag tycker ändå det är en ljusning i synen på hur hårt staten ska hålla i pengarna som vi måste försöka utnyttja när vi kräver vår rätt. För utan mer pengar spelar det ingen roll vad som står i lagtexten eller hur FK tillämpar lagen. Tusentals människor får ändå inte tillbaka rätten till full samhällsgemenskap och ännu fler anhöriga får ingen avlastning i sina liv.

 

Äntligen positiva nyheter angående dygnspassen!

 Hade egentligen tänkt blogga den här veckan om oron jag känner för att assistansreformen/LSS och andra funktionsrättsfrågor kommer bli ännu lägre prioriterade när så mycket pengar satsas på försvaret, rättsväsendet med mera. Men eftersom jag hittat positiva nyheter om dygnspassen får det förtur. Vi är ju inte bortskämda med positiva nyheter precis...

I förra blogginlägget skrev jag allmänt om hotet mot dygnspassen och hur negativt det skulle påverka mitt liv. Jag skrev också att min känsla är att Kommunal har gjort det till en fråga om prestige- trots mycket stort motstånd från medlemmarna. Men tack vara tips från bekanta under helgen om en kursändring hos facket och lite ”efterforskning” på Kommunals hemsida framgår det att facket nu byter fot och stödjer rätten till dygnspass. Innan vi går igenom vad Kommunal säger nu gör vi en liten ”utflykt” till Göteborg där kommunen åtminstone vill luckra upp förbudet mot dygnspass.

 

Det är ju så att SKR (Sveriges kommuner och Regioner) och arbetsgivareföreningen Sobona skrev på ett kollektivavtal med Kommunal tolkades som att dygnspass var omöjliga – trots att direktivet från EU tydligt medger rätt till undantag. Sveriges kommuner följer detta benhårt men i Göteborg säger man nu följande:

 

Huvudskälet är att vi vill ge fler assistansanvändare en möjlighet att leva ett så självständigt liv som alla andra. De har laglig rätt till att ha en mindre personalgrupp runt sig, eftersom vissa personer inte klarar täta personalbyten. Då ökar risken att det blir utåtagerande och våld.

 

Vi vill ge en generell möjlighet att avvika från reglerna om dygnsvila för resor som alla assistansanvändare vill göra, bland dem som har valt kommunen som utförare av sin personliga assistans.

 

Som jag tolkar det här gäller det inte alla som har Göteborg kommun som anordnare (resor undantaget) men det är i alla fall en rejäl uppluckring/steg i rätt riktning.

Göteborg kommun vill luckra upp reglerna om dygnsvila

Nu tillbaka till Kommunal. Vad säger facket nu? På Kommunals hemsida kan vi läsa bland annat läsa följande:

 

Det regelverk som nu finns på plats skyddar många arbetstagare på avtalet från att slentrianmässigt schemaläggas med mindre än 11 timmars dygnsvila, och att utsättas för stora risker där långa pass inte har en ostörd jourperiod. Det är inte rimligt att jobba dygnet runt utan vila, men det är inte heller rimligt att de som faktiskt kan vila på arbetet utan att bli störda, inte ska kunna ha långa arbetspass – där det behovet finns i verksamheten. 

 

Kommunals uppfattning är att beslut om arbetstidens förläggning ska hanteras av fack och arbetsgivare och ske så arbetsplatsnära som möjligt, och så även möjligheten till undantag från 11 timmars dygnsvila. 

 

Möjligheten till arbetspass upp till 24h inom LSS verksamhet som går under bilaga J ska omförhandlas med syfte att harmonisera med övrig brukarbunden verksamhet såsom personlig assistans, 

att arbetspass upp till 24h på bilaga R ska vara möjligt utan dispensförfarande.

Kommunal skriver alltså inte bara att det är OK med dygnspass utan dispens, den del av kollektivavtalet som handlar om långa arbetspass ska också förhandlas om.

 

Själv välkomnar jag verkligen att Kommunal byter fot och jag tycker det är självklart att hela brukarrörelsen nu gör gemensam sak med facket. Jag vet att vår relation med Kommunal tidvis har varit riktigt frostig, vilket är trist. Men när vi faktiskt står på samma sida här måste vi samarbeta, en halv miljon fackmedlemmar är väldigt många personer.

 

En av reaktionerna jag fick på förra blogginlägget löd ungefär så här:

 

Det är oerhört viktigt att den här frågan lyfts mycket mer. Så sant men det räcker inte. Vi måste kräva att dygnspassen ska få vara kvar. EU ska inte ha någonting överhuvudtaget att göra med det. Ger mig aldrig där.

 

Varför har då Kommunal ändrat sig? Det är väl känt att missnöjet varit mycket stort hos Kommunals ca 500 000 medlemmar. Det gäller inte bara personlig assistans utan även andra yrken som jobbar dygnspass, t.ex. räddningstjänsten. Troligen har Kommunals ledning insett att motståndet mot förbudet för dygnspass är så stort att det inte går att driva linjen längre. Till det kommer att vi har hört rapporter om verksamheter som håller på att kollapsa i bland annat räddningstjänsten p.g.a. de nya arbetstidsreglerna och mängder med undantag i andra EU-länder för bland annat Räddningstjänst och sjukvård.

 

Inget är klart än men att Kommunal nu ändrar sig är det mest positiva som hänt på länge.

Kommunals nya ståndpunkter om dygnspass

* Ny statistik visar att antalet personer beviljade statlig assistansersättning fortsatte att långsamt minska 2023. Totalt handlar det om 127 personer. I december var antalet assistansberättigade av FK 13 253 personer. Det är minskning med hela 2926 personer sedan oktober 2015.

 Tankar kring detta? Med tanke på att antalet beviljade assistans av FK beräknades öka markant (ca 2000 personer fram till 2025) är det vid första anblicken anmärkningsvärt. Likväl är det ändå inte förvånande. Orsaken är dels FK-s dubbla föräldraavdrag För Stärkt personlig assistans och dels det faktum (ja, jag kommer fortsätta tjata om det) regeringens anslag till FK för personlig assistans är helt enkelt för låga för att lämna utrymme för att täcka de verkliga behoven.

 Mer info från Assistanskoll

* Inför kommande blogginlägg om det som var tänkt att bli veckans inlägg. Jag inser givet hur omvärldsläget är, oavsett ja eller nej till Nato att försvaret mm skulle få mycket stora anslagsökningar vem som än är statsminister. Mer tankar om det och var vi hamnar i "prioriteringslistan” följer.

 

Vad händer med min personliga assistans om dygnspassen försvinner?

 Nytt år och ny nytt blogg år. Förutom assistansreformen kommer jag som vanligt att emellanåt uppmärksamma andra saker relaterat till funktionsrättspolitik och välfärdsfrågor generellt.

Som vanligt är läget mycket kärvt. I det sista blogginlägget uppmärksammade jag en lång rad hot mot vår älskade frihetsreform. I det här blogginlägget ligger fokus på hotet att dygnspassen kommer att försvinna. Att vi sedan många år tillbaka pressas tillbaka på en rad olika sätt är vi så att säga vana vid. Att det skulle dyka upp ett nytt hot med rötterna i EU regler om arbetstider med ett gammalt direktiv hade jag emellertid aldrig räknat med. Vi vet förutsättningarna – ingen arbetstagare ska kunna jobba ett dygn i sträck. 

Fast stämmer det verkligen? EU-direktivet ger ett ganska stort antal exempel på undantag som kan göras. Vad det egentligen handlar om är att EU vill ha förtydliganden angående vila efter ett dygnspass. Själv tycker jag det här har utvecklats till en prestigefråga för Kommunal, trots att många av deras medlemmar inte vill ta bort dygnspassen – vilket är trist och konstatera.

Det är inte klart än men hotet att dygnspassen snart blir ett minne är högst reellt och måste tas på mycket, mycket stort allvar - kampen för dygnspassen måste vara högprioriterad framöver. Blir hotet verklighet kommer assistansreformens § 5 att leva som andra att slås sönder eftersom vi måste planera dagen på ett sätt som "normater" inte behöver göra. Och hur det ens ska bli möjligt att fira storhelger med familj utan utomstående assistenter för de som vill med mera med mera förstår inte jag.

Hur skulle det här påverka mitt vardagsliv? Som alla andra som är beroende av personlig assistans måste vardagslivet flyta på och inte bli isolerad från samhället. Jag är beviljad personlig assistans dygnet runt – att leva som andra innebär att vardagslivet måste flyta på så enkelt som möjligt. Liksom många andra som är beviljade PA dygnet runt jobbar de personliga assistenterna i regel dygnspass. P.g.a. arbetstidslagar och kollektivavtal om jourtid/väntetid måste jag ibland bryta passen under dagen. Huvudregeln är emellertid dygnspass och jag vill verkligen att det ska vara så i framtiden också.

Vad tycker mina assistenter? De trivs mycket bra med dygnspassen och är också helt emot att de inte blir tillåtna. Hur skulle det påverka mitt liv om det blev förbjudet?

Till att börja med skulle schemaläggningen bli mycket svårare – och den är sannerligen inte lätt som det är nu (faktum är att jag behöver hjälp för att underlätta). Vardagslivet skulle bli mycket krångligare när jag ständigt måste tänka på när assistentbyte ska ske. På sommaren skulle det orsaka ännu större problem eftersom jag gillar att göra utflykter utan att behöva tänka på när jag måste vara hemma igen.

Hur blir det med längre resor? Mina åtaganden i funktionsrättsrörelsen gör att det blir en del resor – ibland med övernattning. Vid dagsutflykter och övernattningar krävs dubbelassistans. Hur det ska vara möjligt med nya regler? Ja, det får alla som tycker att slopade dygnspass är en bra grej förklara för mig.

Men det handlar inte bara om vardagslivet utan även möjligheten att kunna fira alla högtider med familjen utan utomstående assistenter. Det blir inte möjligt det heller.

Förutom allt detta handlar det också om möjligheten att rekrytera och behålla den personalstyrka jag har samt rekrytera ny personal vid behov. Detta skulle också bli mycket svårare då dygnspassen generellt är så uppskattade i assistansyrket. Och höga löner – det ser ju staten till att det är omöjligt att locka med den förmånen. Alltså blir det mycket svårare att få assistansen att fungera överhuvudtaget…

Det jag beskriver om mitt liv gäller tusentals och åter tusentals assistansanvändare, oavsett ålder på vi som är beviljade personlig assistans. Räknar vi med våra anhöriga och de personliga assistenterna berörs mångdubbelt fler. Kampen för att bevara dygnspassen måste ha mycket hög prioritet. Annars slås en stor del av reformens intentioner sönder och samman.

* I en intervju med Assistanskoll är journalisten Martin Klepke (en av de ledare skribenter som faktiskt kritiserat tidigare nedskärningar) mycket kritisk mot hur FK hanterar föräldraavdraget med mera och de demokratiska problem som följer med det. På frågan om regeringen och/eller riksdagsledamöter skickar politiska signaler till FK blir svaret:

 Sverige som nation har aldrig varit rikare. Trots detta har vi lurats tro att vår välfärd tvunget måste monteras ned ytterligare. Denna syn från politiker impregnerar Försäkringskassans arbete. Det saknar betydelse att LSS är en rättighetslagstiftning.

Han poängterar också att nedskärningarna sker oavsett färg på regeringen. Om S-MP regeringens politik säger han följande:

 Det är svårt att beskriva det som hände under den dåvarande S-regeringen som annat än en total härdsmälta på Socialdepartementet.

Det kan visst vara så att även denna regering ger starka signaler till FK bakom kulisserna men faktiskt tror jag inte det ens är nödvändigt. Regering Ulf Kristersson har aldrig så vitt jag vet ens antytt att stora lagändringar vad gäller behovsbedömningar är på gång, däremot att kampen mot välfärdsbrottslighet är högprioriterad. Och finansminister Elisabeth Svantesson påtalar gång på gång att statens utgifter kan inte öka brant när vi har så hög inflation vilket inte uppskattas ute i kommunerna. Alltså gäller det att hålla hårt i plånboken...

Och genomförs stora lagändringar måste mycket mer resurser = pengar skjutas till. Och tittar vi på hur mycket pengar finansdepartementet tänker anslå till budgetposten personlig assistans t.o.m. 2026 finns inte utrymme för stora satsningar, vare sig till nya behovsbedömningar eller kraftigt höjd schablon = tryck på att hålla nere kostnaden/utgifterna. Och den biten sköter FK själva. Myndigheten har ju ”rutin” på det numer…

Martin Klepke - politiska signaler från Försäkringskassan

I nästa blogginlägg ska jag lufta tankar/oro över att alla satsningar på försvaret, polisen, rättsväsendet med mera kommer göra att vi hamnar ännu längre ner på regeringens prioritetslista.

Bild: Debattpanel med STIL om personlig assistans 25 februari 2019. Jag sitter längst fram tvåa från höger.