Norge är enligt alla vedertagna definitioner ett av
världens absolut rikaste länder. Bland mycket annat förfogar norska staten över
världens största statliga investeringsfond värd ca 14 biljoner (14 000
miljarder) kr – ofattbart mycket pengar.
På lista efter lista, år efter år placerar sig Norge etta eller åtminstone i topp
tre- fyr-fem vad gäller FN-s rankinglistor över världens mest välfungerande
och minst korrupta länder, befolkningens levnadsstandard med mera.
Tillägg: Ingen
annan stat i Europa och troligen hela världen har relativt till folkmängden
samma ekonomiska resurser till förfogande som Norge. Statens kassakista är i
nästintill bottenlös.
Norges allmänna socialförsäkringssystem är väl utbyggt
men hur ser det ut för personer med funktionsnedsättningar – hur mycket får våra
norska vänner ta del av välståndet? Vad gäller ekonomisk trygghet, lagar om
tillgänglighet mm vet jag ärligt talat inte men vad gäller ekonomisk trygghet,
tillgång till hjälpmedel, sjukvård mm är en kvalificerad gissning att det är
bättre än i Sverige och i synnerhet då ekonomisk trygghet.
Personlig assistans då? Det finns och kallas Brukarstyrt Personlig Assistanse (BPA)
men det finns ingen rättighetslag som motsvarar LSS men det är inskrivet som en
rättighet i Norges motsvarighet till Socialförsäkringsbalken.
En intressent notering är att när Assistanskoll
intervjuat personer som leder kampen för ett självständigt/självbestämt liv i
vårt superrika grannland framgår det att även i Norge visar många gånger borgerliga regeringar större intresse för
personlig assistans än socialdemokratiska dito. Även i Norge verkar alltså Arbeiderpartiet,
liksom sitt svenska systerparti ha svårt och ta till sig att inom ramen för den
allmänna välfärdsstaten måste det finnas
utrymme för stora satsningar på mindre grupper som annars blir marginaliserade.
Hur väl fungerar då personlig assistans i Norge? Till
skillnad från Sverige är kommunerna huvudmän och står för större delen av
kostnaden. Det har lett till samma problem vi ser i Sverige när kommuner ska
tillämpa rättighetslagstiftning. D v s olika bedömningar i olika kommuner. Det
blir ett lotteri beroende på hur var du bor. Och även om du blir beviljad hjälp
är den ofta för liten.
Även Norge har så klart ratificerat
Funktionsrättskonventionen men p.g.a. bland annat nämnda problem kräver nu
Norges Funktionsrättsrörelse att konventionen ska bli lag. Och nu har de kommit
en bra bit på vägen. Nyligen lämnade en expertgrupp en rapport till regeringen som
föreslår att Funktionsrättskonventionen jämställs med andra konkonventioner som
Barnkonventionen, kvinnokonventionen och även Europakonventionen. I Norge
samlas alla MR konventioner i en lag benämnd Människorättslagen som tydligt ska
gå föra andra eventuellt konkurrande lagar. Blir förslagen verklighet betyder
det att Funktionsrättskonventionen införlivas i Människorättslagen och får
därmed en mycket tung juridisk status.
I Sverige kämpar nu bland annat STIL hårt för att
konventionen ska bli lag i Sverige. Självklart stödjer jag det. Jag står ändå
fast vid att vi med automatik inte kan förvänta oss ”guld och gröna skogar”
vilket många verkar tror. Jag har läst konventionen flera gånger, inklusive
särskilda kommentaren till den superviktiga artikel 19. Och som lekmannajurist
slog det mig att det inte finns vare sig tydliga sanktioner eller krav på hur
mycket pengar som ska avsättas som golv i statsbudgeten, D v s ingen nedre
gräns för hur låga ambitionerna får vara vad gäller resurstilldelning utan att bryta mot konventionen. Andan
påminner en hel del om hur LSS är konstruerad på papperet. Den bygger på att
det finns en stat med god vilja som prioriterar rättigheter, inte en stat som
letar efter kryphål för att frånsäga sig sitt ansvar. En ”påhittig jurist” i
besparingsivrarnas tjänst hittar troligen ett antal .kryphål utan problem,
tyvärr.
Trots de brister som jag tycker finns. Det finns det
flera viktiga skäl till att konventionen ska bli lag. Den allra viktigaste
tycker jag är att konventionen som lag är en förebild för hur andra lagar ska
utformas. Håller vi oss till den befintliga LSS lagen finns faktiskt inga
tydliga kriterier för vad som är personlig assistans. I
Funktionsrättskonventionens artikel 19 finns däremot mängder med kriterier som
ska vara uppfyllda, hur behovsbedömningar ska gå till och ännu fler kriterier
för vad som är en institution.
Vidare finns också tydliga beskrivningar om att rätten
till ett självständigt/självbestämt inte går att förverkliga utan att rätten
till personlig assistans kombineras med ekonomisk trygghet, tillgänglighet, fri
rörlighet, rätten till utbildning, demonstrationsfrihet, familjebildning och
mycket annat.
Min bedömning är därför att blir konventionen svensk
lag blir det lättare för oss att kräva lagstiftning som faktiskt harmoniserar
med Funktionsrättskonventionen. En sak måste vi ändå ha klart för oss. Ska
funktionsrättskonventionens olika artiklar förverkligas förutsätter det att mycket mer pengar tillförs. Inte bara
till assistansen utan många områden till där besparingar sker. Jag har inga illusioner om att vare sig
blåa eller röda finansministrar med automatik kommer tillföra x antal miljarder
extra för att Funktionsrättskonventionen blir lag. Norge är ändå en bra
förebild med sin människorättslag som grund. Med en sådan lag i Sverige där
olika MR konventioner ingår försvagas rimligen ändå finansdepartementets makt
över våra rättigheter. D v s blir lättare att kräva våra rättigheter och driva
rättsfall mot besparingar.
Funktionsrätt
Riks kommenterar så här angående utvecklingen i Norge:
– Nu hoppas vi
att den svenska regeringen tar rygg på Norge och tar steg mot att införliva
funktionsrätten fullt ut med svensk lagstiftning, säger:
Nicklas
Mårtensson, ordförande för Funktionsrätt Sverige.¨
Funktionsrätt - Norge visar vägen
* Att alla är lika inför lagen och att alla myndigheters beslut är rättssäkra är grundbultar i varje demokratiskt samhälle. Men kan vi verkligen lita på att myndigheterna gör rättssäkra bedömningar? Själv kände jag mig helt rättslös när FK var så nära att dra in min assistans hösten 2017. Nyligen har JO (Justitieombudsmannen) riktat hård kritik mot felaktig dokumentation vid omprövningar. JO uttalade sig efter en anmälning gjord av Linda Olofsson, chefsjurist vid God Assistans där en person förlorat assistans p.g.a. felaktig dokumentation. Handlade bland annat om att inte all info om alla assistansgrundande behov saknades. Hur många fler är drabbade, hur många kan ha förlorat sin assistansersättning? Det är högst oklart.
I ett fall som det här där
en myndighet kritiserar en annan är kritiken från JO oväntad hård tycker jag
som bland annat skriver:
I det aktuella ärendet borde allt underlag som
kunde ha betydelse för frågan om AA:s behov av assistans ha förts in i hennes
ärende. Eftersom Försäkringskassan inte gjorde det omedelbart och inte heller
när felet uppdagades i samband med att underlaget begärdes ut uppfylldes inte
förvaltningslagens dokumentationskrav
Det kan framstå som om myndigheten undanhåller
underlagen
Härvan växer för varje vecka som går. Vad händer
framöver? Ett bra tecken för oss är att riksdagspolitiker börjat engagera sig i
frågan. Christofer Bergenblock (C) är ledamot i socialutskottet säger följande:
Bara misstanken
om att en statlig myndighet undanhåller information från den enskilde är
förstås allvarlig.
Självklart
bör Försäkringskassan nu gå igenom de ärenden där det kan ha blivit fel och
rätta till dem om så är fallet
Försäkringskassan måste åtgärda problemen
Christofer Bergenblock
säger vidare att han vill ha besked från regeringen vad den tänker göra för att
FK ska åtgärda felaktiga beslut.
Fortsättning följer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar