Tillsammans blir vi starka brukar man säga.
Uttrycket är kanske slitet men det ligger mycket i det. Det finns otaliga
exempel i historien där stora grupper gått samman för att få självklara rättigheter
verkligen nått framgång. I det här blogginlägget fokuserar jag på hur viktigt
det är att vi "syns och hörs" men även vikten av något som är en
självklarhet -samarbete med andra grupper som kämpar mot orättvisor i samhället.
Att utvecklingen går åt fel håll torde alla som är
aktiva i funktionshinderrörelsen vara eniga om.
Det är givetvis lätt och säga att "alla ska hjälpa till". Vi har så många olika
diagnoser som gör att vi på olika sätt behöver stöd från samhället. För många är
det jobbigt nog att orka med vardagen + att många gånger behöva fajtas med
myndigheter för at få den hjälp man har rätt till. Och då kan man inte begära
att man på det ska orka med att engagera sig aktivt i en förening eller
nätverk.
För egen del vet ni vid det här laget att jag vill
väldigt mycket med mitt engagemang men jag har flera gånger fått konstatera att
jag vill mer än vad min lite bräckliga hälsa egentligen tillåter. Därför
slutade jag som ordförande i VIMPA för att istället bli styrelseledamot och
talesperson . Så länge jag orkar (förhoppningsvis många år till) ska jag dock
dra mitt strå till stacken genom att fortsätta blogga, debattera, öka
kontaktnätet mm. Jag ser också fram emot att på något sätt jobba i STIL-s
Medborgargolvprojekt.
Jag tror ändå att många kan bidra med något och då
pratar jag som sagt inte om att "till varje pris" engagera sig i en
förening eller nätverk, det räcker att skicka ett mail till en besparingsivrig
kommun eller riksdagspolitiker eller skriva en insändare i lokaltidningen. Syns
och hörs man inte så finns man inte heller i dagens samhälle. Och ju fler
som protesterar mot orättvisorna desto svårare blir det att ignorera oss.
Vad har jag gjort själv i avdelningen "synas
och höras"? Förutom att jag deltagit i seminarier i riksdagen och
Almedalen har jag intervjuats flera gånger av Jönköpingsposten, Lokalradion i Jönköping
och SVT-s Smålandsnytt. För snart ett år sedan intervjuades jag i
Assistanskoll. Tidningen VIMPA har
själva och tillsammans med andra föreningar skrivit flera debattartiklar i
Jönköpings-Posten och anordnat demonstrationer.
Nu är det ju så att det inte bara sker neddragningar
inom funktionshinderomsorgen. Det sparas och gnetas på praktiskt taget all
skattefinansierad välfärd. Det finns ett stort antal människor i landet som
kämpar mot besparingarna i skolan, sjukvården, äldreomsorgen mm. De, borde lika
mycket som funktionshinderrörelsen inse att vi borde vara naturligt allierade
tillsammans med t.ex. HBQT - rörelsen. För
i grund och botten anser jag att vi kämpar för samma sak.
När det gäller själva funktionshinderrörelsen är vi
ju splittrade på en lång rad olika förbund. Att det blivit så är kanske inte så
konstigt - man ser ju i första hand till sina egna problem. Samtidigt försvagar
det rörelsen. Oavsett vad vi har för diagnos som orsakar de olika
funktionsvariationerna så menar jag
att finns mycket mer som enar än splittrar. Vi är nämligen alla i
varierande utsträckning beroende av stöd från samhället, vi är alla lätta
måltavlor för samhällskrafter som tycker att "vi kostar för mycket
pengar" och därmed sitter vi allihop "i samma båt".