Viktigt så många som möjligt syns och hörs i kampen för våra rättigheter

Tillsammans blir vi starka brukar man säga. Uttrycket är kanske slitet men det ligger mycket i det. Det finns otaliga exempel i historien där stora grupper gått samman för att få självklara rättigheter verkligen nått framgång. I det här blogginlägget fokuserar jag på hur viktigt det är att vi "syns och hörs" men även vikten av något som är en självklarhet -samarbete med andra grupper som kämpar mot orättvisor i samhället.

Att utvecklingen går åt fel håll torde alla som är aktiva i funktionshinderrörelsen vara eniga om.  Det är givetvis lätt och säga att "alla ska  hjälpa till". Vi har så många olika diagnoser som gör att vi på olika sätt behöver stöd från samhället. För många är det jobbigt nog att orka med vardagen + att många gånger behöva fajtas med myndigheter för at få den hjälp man har rätt till. Och då kan man inte begära att man på det ska orka med att engagera sig aktivt i en förening eller nätverk.

För egen del vet ni vid det här laget att jag vill väldigt mycket med mitt engagemang men jag har flera gånger fått konstatera att jag vill mer än vad min lite bräckliga hälsa egentligen tillåter. Därför slutade jag som ordförande i VIMPA för att istället bli styrelseledamot och talesperson . Så länge jag orkar (förhoppningsvis många år till) ska jag dock dra mitt strå till stacken genom att fortsätta blogga, debattera, öka kontaktnätet mm. Jag ser också fram emot att på något sätt jobba i STIL-s Medborgargolvprojekt.

Jag tror ändå att många kan bidra med något och då pratar jag som sagt inte om att "till varje pris" engagera sig i en förening eller nätverk, det räcker att skicka ett mail till en besparingsivrig kommun eller riksdagspolitiker eller skriva en insändare i lokaltidningen. Syns och hörs man inte så finns man inte heller i dagens samhälle. Och ju fler som protesterar mot orättvisorna desto svårare blir det att ignorera oss. 

Vad har jag gjort själv i avdelningen "synas och höras"? Förutom att jag deltagit i seminarier i riksdagen och Almedalen har jag intervjuats flera gånger av Jönköpingsposten, Lokalradion i Jönköping och SVT-s Smålandsnytt. För snart ett år sedan intervjuades jag i Assistanskoll.  Tidningen VIMPA har själva och tillsammans med andra föreningar skrivit flera debattartiklar i Jönköpings-Posten och anordnat demonstrationer.

Nu är det ju så att det inte bara sker neddragningar inom funktionshinderomsorgen. Det sparas och gnetas på praktiskt taget all skattefinansierad välfärd. Det finns ett stort antal människor i landet som kämpar mot besparingarna i skolan, sjukvården, äldreomsorgen mm. De, borde lika mycket som funktionshinderrörelsen inse att vi borde vara naturligt allierade tillsammans med t.ex. HBQT - rörelsen. För i grund och botten anser jag att vi kämpar för samma sak.

När det gäller själva funktionshinderrörelsen är vi ju splittrade på en lång rad olika förbund. Att det blivit så är kanske inte så konstigt - man ser ju i första hand till sina egna problem. Samtidigt försvagar det rörelsen. Oavsett vad vi har för diagnos som orsakar de olika funktionsvariationerna så  menar jag att finns mycket mer som enar än splittrar. Vi är nämligen alla i varierande utsträckning beroende av stöd från samhället, vi är alla lätta måltavlor för samhällskrafter som tycker att "vi kostar för mycket pengar" och därmed sitter vi allihop "i samma båt".

Det är stor skillnad på att benämna personlig assistans som en rättighet istället för en "fin förmån"

LSS är tydlig, målet med personlig assistans och de andra LSS insatserna är att vi som är beviljade insatserna ska uppnå goda levnadsvillkor, att kunna leva som andra med fullt självbestämmande. FN anser att personlig assistans är en mänsklig rättighet och har även skrivit in den i en Konvention.

Vi vet alla att utåt sett råder stor enighet i det politiska Sverige om hur viktig den personliga assistansen är, från vänster till höger. När det sedan ska omsättas i praktisk politik är det inte så glasklart längre. Även om vi för ögonblicket bortser från all kritik från journalister, alla som helt eller delvis har förlorat sin personliga assistans - hur många statliga utredningar har vid det här laget tillsatts med uppenbart syfte att hitta sätt att begränsa "en galopperande kostnadsökning"? 

Den i praktiken tveksamma inställningen hos många politiker avslöjas emellertid även på ett annat sätt, nämligen att många politiker inte berör rättighetsaspekten överhuvudtaget. Medan vi i brukarrörelsen talar om personlig assistans som en mänsklig rättighet för den som behöver det pratar  många politiker istället om en "fin förmån som vi ska värna".

Alla i brukarrörelsen är säkert eniga om att det är stor skillnad i förhållningssättet om man som politiker ser personlig assistans som en rättighet istället för en "fin förmån". Det förstnämnda signalerar att man verkligen tar frågan på allvar, att det är en självklarhet att vi med stora funktionsvariationer ska kunna leva ett liv som andra med fullt självbestämmande. Talar man om "fin förmån" istället signalerar man att man ser assistansen som något vi får av staten av ren välvälja. Staten har inte alls någon skyldighet att bevilja PA, det är en "bonusförmån" som vi ska vara väldigt tacksamma över att få utan att "gnälla" om det blir försämringar.

Med detta förhållningssätt är det egentligen inte förvånande att följande har skett under de senaste 7-8 åren:

·   Ett allt större fokus på kostnaden istället för att se hur mycket reformen betyder för oss i det verkliga livet. Rättighets och demokratidimensionerna kommer därmed helt i skymundan.

·  Allt mer klåfingriga myndigheter som över våra huvuden vill sätta upp regler hur assistansen ska utformas - vårdperspektivet tar över allt mer. Det innebär inskränkningar i självbestämmandet som är grundbult i LSS lagstiftningen .

·   Kommuner som vänder och bänder på LSS paragrafer för att hitta kryphål att kunna ge avslag och som dessutom anlitar konsulter för att få "goda råd" med detta.

Hade vi ett samhälle där alla politiker verkligen menade allvar med att värna personlig assistans hade man för länge sedan slutat pratat om den som en fin förmån. Kostnadsfrågan hade inte alls fått samma utrymme och vi hade sätt en febril aktivitet att vända den utveckling som lett till att LSS ursprungliga intentioner urholkats. Hade överhuvudtaget så många förlorat assistansen om politikerna visat en genuin vilja att värna den som en rättighet? Jag tror inte det i alla fall.

Vad ska man dra för slutsats av detta? Min är att vi har långt kvar innan det är någon självklarhet att vi har samma rätt till självbestämmande som andra. Det finns starka samhällskrafter som tycker att vi ska vara nöjda om vi har tak över huvudet, kläder på kroppen och mat på köksbordet men inte mycket mer...

Välgörenhet kan aldrig ersätta personlig assistans

För någon vecka sedan skrev Jonas Franksson en lysande artikel i Full Delaktighet där han analyserade vilka samhällskrafter det är som motarbetar LSS i allmänhet och personlig assistans i synnerhet. Jag håller med Jonas om att det finns olika krafter som agerar parallellt och ska i det här blogginlägget spinna vidare på en del av det Jonas skrev, ska fokusera på välgörenhet och det Kommunala självstyret.

Jonas artikel

Budskapet i Fredrik Reinfeldts bok från 90-talet "Det sovande folket" är uppenbart:

Välfärdsstaten har blivit för stor - den kräver så höga skatter att den kommer att kollapsa "av sin egen tyngd". Alltså måste något ersätta den och då menar vår f.d. statsminister att välgörenhet ska spela en mycket större roll.

Jag har självfallet inget emot att man ägnar sig åt välgörenhet och ger bort pengar till människor i nöd. Men det här handlar om något mycket mer grundläggande, nämligen:

Hur stort ansvar ska den offentliga sektorn ta för att garantera alla landets invånare goda levnadsvillkor? När den svenska välfärdsstaten byggdes ut i rask takt efter 2-a världskriget innebar det att staten tog på sig ett mycket stort ansvar för att garantera välfärd åt alla. Det kostade givetvis en del pengar vilket ledde till att skatterna höjdes snabbt.

De senaste 10-20 åren har emellertid något skett. Visst, har man skatteuttaget som andel av Bruttonationalprodukten som måttstock för hur höga ambitionerna är med offentligt finansierad välfärd är fortfarande ambitionerna i Sverige bland de absolut högsta i världen. Emellertid sparas det och gnetas på praktiskt taget all offentligt finansierad välfärd vilket tyvärr men inte minsta överraskande även drabbat samtliga LSS insatser. Försämringarna/neddragningarna har för personlig assistans accerelerat från 2008-2009.Parallellt med besparingarna höjs också allt fler röster för att frivilliga insatser måste få större betydelse, skattelättnader förespråkas till personer som ger bort pengar till välgörenhet osv. 

LSS är en rättighetslag, rätten till personlig assistans är inskriven i FN konventionen om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättningar tillsammans med en rad andra rättigheter - rätten till ett tillgängligt samhälle, rätten att bo var man vill, rätten att bilda familj, ekonomisk trygghet och mycket annat. De rättigheterna kan enbart samhället/staten garantera, I annat fall är vi helt utlämnade till andra människors goda vilja och det är helt oförenligt med grundtanken med välfärdsstaten.

Välgörenhet visst men det ska och får aldrig bli mer än ett komplement till den offentliga sektorns åtagande om man menar allvar med Full Delaktighet för alla personer med funktionsvariationer.

* En annan sak som Jonas tog upp är att det finns stora rester av ett tänk som går ut på att personer med stora funktionsvariationer ska ha vård och hållas borta från samhället. Det är tyvärr bara att instämma - det är starka krafter som alltid funnits, aldrig fullt ut accepterat LSS som en självklarhet och som verkligen flyttat fram sina positioner senaste 7-8 åren. Orsakerna till att de gjort det är många, i det här blogginlägget väljer jag att fokusera på kommunerna:

Det Kommunala självstyret har en mycket stark ställning i regeringsformen och precis som Jonas skriver så är det kommunala självstyret en s.k. helig ko i svensk politik. För vår del får det stora konsekvenser när utgifterna  för LSS ska samsas med skola, äldreomsorg, socialtjänsten mm.

2008 drabbades hela världen av den djupaste lågkonjunkturen under efterkrigstiden. Vid en lågkonjunktur stiger alltid arbetslösheten samtidigt som skatteintäkterna sjunker - d vs "kakan som vi alla ska dela på" krymper. Kommunerna som var motståndare till LSS redan innan lagen ens trätt i kraft såg nu "sin stora chans" att flytta fram sina positioner.  Som bekant ansvarar ju kommunerna för 9 av 10 LSS insatser samt ungefär 20 % av kostnaden för personlig assistans.

Jag följer FUB-s reclaimLSS blogg (reclaimlss.org) och där har man flera gånger skrivit att det skett stora försämringar på Kommunal nivå från och med 2008.  Dessa försämringar i de LSS insatser som helt och hållet är kommunala angelägenheter sker alltså parallellt med försämringarna i den statliga assistansersättningen. Som vi sett i mitt förra blogginlägg finns det inte mycket fog för att kommunerna drabbats av en "kostnadschock" p g a LSS men det spelar ingen roll för kommunerna eftersom LSS är ett utgiftsområde man helst vill slippa helt och hållet. Lågkonjunkturen som följde på finanskrisen gav dem nytt drivmedel.

För några år sedan ville Jönköpings kommun spara pengar på funktionshinderomsorgen. Jag pratade med flera kommunpolitiker och vi pratade bland annat om finansieringen av assistansen. Ordförande i socialnämnden ville att det skulle vara en kommunal angelägenhet, jag förespråkade staten så vi var (föga överraskande) oeniga där. Angående huvudmannaskapet tycker jag  bara det faktum att kommunerna var så skeptiska mot LSS redan på remisstadiet är ett tungt argument för att kommunerna inte är lämpliga som huvudman för vare sig personlig assistans eller annan LSS insats.¨

I min värld är det en självklarhet att rätten till hjälp till den som behöver det för att ska vara lika oavsett vilken kommun man bor i - den är så självklar att den inte ens borde behöva diskuteras. I dagens Sverige är det likväl så att vi går mot en utveckling där rätten till hjälp blir allt mer beroende på var man bor. Den självklara rätten till hjälp till alla funkisar som behöver stöd för att ha goda levnadsvillkor  måste vara överordnat det kommunala självstyret.

Kommunerna överdriver kostnaderna för LSS

Kommunerna har som bekant varit kritiska till rättighetslagen LSS så länge den funnits, ja även redan innan den trädde i kraft 1994. Argumenten man hade har jag redan gått igenom i tidigare blogginlägg, de verkliga orsakerna  handlar givetvis om att man anser att LSS tar resurser från andra verksamheter och att LSS ändrar maktbalansen kommun vs funktionsnedsatta till kommunernas nackdel. Med lite hjälp från Harald Strand - FUB-s ordförande i Stockholms län har jag kikat på hur mycket sanning det ligger i när kommunerna hävdar att det pågår en "kostnaderna skenar" inte bara inom assistansen utan samtliga  LSS insatser.

Det finns 10 insatser inom LSS. Staten betalar ungefär 80 % av kostnaden för personlig assistans, kommunerna resten. De övriga 9 insatserna som råd och stöd, kontaktperson, LSS boende, dagliv verksamhet mm är kommunala angelägenheter. År 2012 var bruttokostnaden för LSS ca 56 miljarder kr, varav staten betalade 22 miljarder kr för den personliga assistansen. Kommunernas utlägg var därmed ca 34 miljarder kr.

Hur mycket sanning ligger det i när kommunerna hävdar att det pågår en "skenande kostnadsutveckling"?  Kom ihåg att det finns ett utjämningssystem som i stor utsträckning ska kompensera för kommunernas kostnader. 

Jag har valt ut 4 kommuner av varierande storlek, utspridda i olika delar av landet - Stockholm, Jönköping, Vindeln, Haparanda för undersöka om det pågår en "kostnadsexplosion".  Perioden avser 2004-2014. Alla siffror är bruttokostnaden.

· Stockholm från 1,64 miljarder till 2,77  miljarder kr  =  + 68,9 %

·  Jönköping från 301,4 miljoner till 496,2 miljoner kr=  + 64,0 %,

·  Haparanda från 33,2 miljoner kr till 59,2 miljoner kr + 78,3 %.

· Vindeln från  20,7 miljoner kr 22,9 miljoner kr = + 10,6 %.

Källa: Statistiska centralbyrån

Under denna tioårsperiod steg inflationen med 12,1 %.

Källa: ekononomifakta.se

Om vi tar Stockholm som exempel motsvarar 1,64 miljarder kr år 2004 1,83 miljarder kr 2014. Med inflationen borträknad steg därmed kommunens kostnad med 51 % under samma tidsrymd.

Egentligen ingen dramatisk ökning på 10 år tycker jag.  Lilla Vindeln avviker rejält, som ligger långt under de övriga. Var så gott som 100 % säker på att man skulle befinna sig i andra ändan av skalan.

 Något som däremot ökat betydligt snabbare är kommunernas ersättningar till Försäkringskassan  I Stockholm steg det från 113 miljoner kr till 346 miljoner kr 2014. Ökningen har emellertid bromsat upp de senaste åren, 2010 var summan i Stockholm 285 miljoner kr. Ökningen sammanfaller med att antalet personer som blev beviljade PA steg snabbt i början av 2000-talet men har planat ut efter 2008.

Källa Statistiska centralbyrån

För att summera det finns det knappast fog för att LSS kostnaderna for kommunerna "skenat" senaste decenniet. Visserligen har Kommunernas utlägg för personlig assistans ökat kraftigt men kostnadsökningen har dämpats rejält på senare år så det är även i detta fall inte befogat att prata om en pågående  kostnadsexplosion". 

Besök på Leva o Fungera mässan i Göteborg

I tisdags gjorde jag en mycket trevlig utflykt till Göteborg för att besöka Leva & Fungera mässan. Har besökt den en gång tidigare men det var ett tag sedan nu.

Naturligtvis gick man runt och kollade runt i mässhallarna, min främsta prioritet är ju ändå personlig assistans så det blev bland annat besök och diskussion i Ifa-s, STIL-s och JAG-s montrar.

Hos Ifa blev det mycket prat om Försäkringskassans behovsbedömningar. Jag berättade hur förnedrande jag själv tycker de är och att andra jag känner tycker likadant. Jag har ju visserligen alla timmar jag behöver men tänk de som går igenom detta och belöningen (ironi) blir - indragen assistans...

Ifa pratade om Försäkringskassans nya vägledning där man nu faktiskt tänker förenkla omprövningarna. Om det är uppenbart att hjälpbehoven är oförändrade ska det bara bli avstämningar framöver, tyvärr han vi inte prata så mycket om att ta bort 65 årsgränsen för att kunna bli beviljad personlig assistans men av det vi han prata var det uppenbart att detta, åtminstone för tillfället  inte verkar vara någon högprioriterad fråga hos Ifa.

Jag pratade också med Försäkringskassan och till min stora förvåning känner de till min blogg. Det blev återigen prat om behovsbedömningarna och FK sa att det för alla som nu genomgått helvetesundersökningen ska det bara bli avstämningar. Så för egen del ska jag inte ha något att oroa mig för vid nästa omprövning. Det framgick också att man är måna om att förbättra förtroendet hos oss brukare. 

De förenklade omprövningarna är absolut ett steg i rätt riktning men det hjälper ju fortfarande inte de som helt eller delvis förlorat sin assistans. Och det hjälper inte de heller som är i behov av assistans först efter 65 årsdagen. Någon förenkling för de som gör nyansökningar är inte i sikte heller. Min bestämda uppfattning är att vi i brukarrörelsen ska inte vara nöjda förrän minuträknandet tagits bort, 65 års gränsen strukits och alla som behöver assistans också får det utan att vara rädda för att förlora den.

Jag är ju som bekant stödmedlem i STIL så ett besök i deras monter var givet. Där träffade jag bland annat Jessica Smaaland. Tanken var att vi skulle prata en del om Medborgargolvet men Jessica tyckte det var bättre att jag tar den diskussionen med Jonas Franksson som är projektledare. Jonas var ju på plats men jag stötte aldrig på honom så det blev inte mycket prat om Medborgargolvet den här gången. Jessica meddelade ändå att STIL kommer att anordna en stor träff i september för de som är intresserade att jobba med projektet.

* Jag har haft permobil i snart 30 år och en sak som faktiskt irriterar mig är hur lite det hänt under alla dessa år när det gäller framkomligheten. Den permobil jag har idag klarar inte av högre hinder eller snömodd bättre än den första jag hade. Så jag bestämde mig för att besöka Permobils monter där det förutom ett antal exempel på rullstolsanpassade bilar också fanns ett stort urval av permobil modeller.

Jag ställde några frågor om varför det händer så lite när det gäller framkomligheten? Svaret blev ungefär att grundkonstruktionen på alla permobilar gör att det är svårt att öka deras förmåga att ta sig över höga kanter mm. Man lägger inte själva några resurser på att utveckla stolar som kan klättra i trappor mm. Emellertid stötte jag också på en svensk återförsäljare till ett österrikiskt företag, Der Ziesel som bland annat satsar på att utveckla elektriska rullstolar  som kan ta sig fram även i mycket besvärliga förhållanden. Bland annat visade man upp en  elektrisk rullstol" försedd med larvfötter.

Maskinen är enligt återförsäljaren inte är helt färdigutvecklad än, man behöver utveckla nya och starkare batterier så att räckvidden ökar men utan tvekan är det en mycket intressant produkt.

Ni som vill läsa mer om företaget och se youtubeklipp på maskinen i aktion se länk:

Der Ziesels hemsida

Ångrar jag något från Göteborgsresan? Det är i så fall bara att jag inte tog någon bild själv på den elektriska rullstolen med larvfötterna. 



* Stort grattis också till Tobias Holmberg och Emilia Wärff som blev de första stipendiaterna från Erik Ljungbergs stiftelse. För er som eventuellt inte känner till vem Erik Ljungberg från Göteborg (1973-2012) är så var Erik en välkänd aktivist inom funktionshinderrörelsen. Bland mycket annat kämpade Erik för ett tillgängligt samhälle för alla.

Expressen - större rättigheter för pensionärer är en dålig idé...

Expressen har vid upprepade tillfällen skrivit ledareartiklar som kritiserar i synnerhet personlig assistans, i fredags var det dags igen. Nu ställer man öppet pensionärer, funkisar och andra gruppers behov mot varandra I fredags skrev Ann-Charlotte Marteus  en ledareartikel med den motbjudande rubriken:

Därför är rättigheter för äldre en dålig idé

Primärt är artikeln riktad mot våra pensionärer som anses "flyttat fram sina positioner och kräva för mycket". Men man "passar samtidigt på" att ställa såväl pensionärer som funktionsnedsatta och skolan mot varandra. Angående pensionärernas "stora krav" skriver Ann-Charlotte Marteus bland annat följande:

Nu föreslår Socialstyrelsen att äldre också ska kunna överklaga biståndsbeslut i domstol. SKL, Sveriges kommuner och landsting, är kritiskt. Man fruktar att insatserna för äldre ska gå åt LSS-håll, att "det blir ett gemensamt intresse för brukare, anhöriga och ansvariga för det särskilda boendet att så mycket service och omvårdnad som möjligt beviljas."

Budskapet är uppenbart - vi går mot en "oroväckande utveckling" där våra pensionärer kommer att ställa lika stora krav (underförstått orimliga krav) som vi som är beviljade olika LSS insatser.

Artikeln fortsätter i samma anda:

En sådan utveckling kan absolut inte uteslutas. LSS/LASS har lett till kostnader som lagstiftarna inte kunde föreställa sig.

Om kommunerna måste lägga stora och ökande resurser på äldre och funktionshindrade, varifrån ska pengarna tas? Ska vi låta skolans resurser dräneras?

Pensionärerna som slitit hela sitt arbetsliv för att bygga upp välfärden har alltså, enligt Expressen inte rätt att kräva rättigheter. För gör de det då kommer det gå åt skogen med välfärden . Och ja - pensionärerna får ju absolut inte bli lika bortskämda som vi som är beviljade personlig assistans eller annan LSS insats...

Jag tycker det är en förfärlig människosyn. Skulle man fråga artikelförfattaren om hon anser att alla människor är lika mycket värda så svarar hon givetvis ja.  Fast när man skriver så nedlåtande mot stora grupper människor som behöver stöd från samhället och ställer deras behov mot varandra finns det emellertid stor anledning att ifrågasätta  vad artikelförfattaren lägger i begreppet allas lika värde.

Man vill ge ett sken av att det handlar om att värna välfärdens framtida finansiering.  Om Expressen verkligen haft ett genuint intresse av att värna välfärden hade man resonerat på ett helt annat sätt. Istället för att ställa pensionärer, funktionsnedsatta och skolan mot varandra hade man skrivit t.ex. följande:

·       Det är självklart att våra pensionärer som slitit hela sitt yrkesliv har rätt att kräva rättigheter på sin ålderdom och LSS är en oerhört viktig  lag som betyder oerhört mycket för personer med stora funktionsnedsättningar. Vare sig pensionärer, funktionsnedsatta etcetera ska behöva känna sig eller bli utpekade som att vara en kostnadsbörda, allas behov är lika viktiga.

·   Finansiering?  Ja, allt måste finansieras så klart men för oss är det högsta prioritet för politikerna att man ser till att det finns resurser att täcka alla behov. Ska begreppet allas lika värde ha något innehåll (inte bara en fin slogan) är det en självklarhet att pensionärer, funktionsnedsatta etcetera har rätt att ställa krav på självklara rättigheter.

"Tycka till"  journalisterna på ledareredaktionerna är inte vilka som helst i samhället vilket i synnerhet gäller de som jobbar på landets största tidningar. Indirekt har de ett stort inflytande över samhällsdebatten och i slutändan därmed indirekt makt även för politiska beslut. Expressen, Sveriges näst största tidning har tagit på sig något som man kalla "informell ledarroll" i kritiken mot personlig assistans. Tidigare handlade det om att assistansen är för dyr, kriminaliteten härjar vilt mm. Nu vill man uppenbart lägga till en sak till - en påstådd oroväckande utveckling där våra pensionärer kräver lika mycket rättigheter som alla tydligen "bortskämda personer som är beviljade hjälp enligt LSS".

Hela artikeln

* Läs också Jonas Frankssons lysande artikel i Full Delaktighet där han analyserar vilka samhällskrafter det är som motarbetar personlig assistans och hela LSS lagstiftningen:

Varken utopi eller budgetpolitik

Regeringen ska tillsätta ny utredning om personlig assistans 2016

Nästa år kommer återigen en utredning tillsättas om personlig assistans. Detta bland annat som en följd av brukarrörelsens hårda kritik mot ISF-s utredning 2014. Den här gången ska man ta ett "helhetsgrepp" om assistansreformen", d v s många frågor kommer att belysas. Nyligen intervjuade Assistanskoll Guy Lööw, företrädare för Socialdepartementet angående vad utredningen kommer handla om. Här är följer en uppräkning av de viktigaste punkterna:

·  Brukarrörelsen kommer att vara delaktig för att kunna komma med viktiga synpunkter.

·   Man kommer att utreda en ändring av den välkända § 9a i LSS som räknar upp de grundläggande behoven - personlig hygien, av/på klädning, måltider, kommunikation och ingående kunskap av brukaren.

·   Framtida Finansiering av assistansen där det verkar finnas en ambition att seriösa anordnare ska gynnas.

·   Minuträkningen vid bedömningen av de grundläggande behoven.

·   När det gäller "slutprodukten" vill regeringen ha så bred majoritet som möjligt i riksdagen när beslut fattas.

Vad ska man säga om detta?

Positivt är att regeringen eftersträvar en så bred majoritet som möjligt i riksdagen. Det är ju absolut nödvändigt om det ska bli stabilitet. Det är också positivt att man öppnar för en ändring av LSS §9a. Ni som följer den här bloggen vet att jag anser att det inte räcker med än ändring av LSS §9a men det är ändå där måste man ändå för att långsiktigt säkra intentionerna.

Samtidigt frågar sig säkert många - borde inte den personliga assistansen vara färdigutredd vid det här laget? Borde inte finnas underlag nog för att fatta beslut? Jag förstår detta och jag är själv trött på alla utredningar. Som läget är nu med ett otal utredningar som fokuserat på besparingar är det ändå ofrånkomligt att det blir ytterligare en utredning.

 Det finns  all anledning och kritisera att regeringen inte verkar ha någon brådska. Klara förslag till beslut om som förhoppningsvis går i rätt riktning dröjer fram till hösten 2018, d v s när nästa riksdagsval sker. De tusentals personer som helt eller delvis fått assistansen indragen kan därmed inte förvänta sig några förbättringar de närmaste åren. Ingenting sägs heller  om några ambitioner från regeringen om att ta bort 65 års gränsen för att kunna bli beviljad personlig assistans.

I en intervjun med Assistanskoll fick Guy Lööw en fråga om det finns ett tak på hur mycket assistansen får kosta. Svaret blev det här:

Ingen riksdag eller regering kan säga att resurserna är obegränsade. Någonstans finns det en gräns, men jag kan inte svara på var den ligger. Det måste vara en nivå där allmänheten kan förstå att vi måste ha de här kostnaderna. Men vi har inte talat om en absolut gräns här, vi har sagt att de här behoven finns och att kostnaderna ska tillgodoses, oavsett vad det kostar. Den principen har varit viktig när vi byggt upp assistansen, säger Guy Lööv.

Jag tolkar svaret som att man öppnar för en gräns där staten säger stopp - så här mycket är vi beredda att betala även om man poängterar att behoven ska styra och ingen har pratat om vad den gränsen ligger. Vi i brukarrörelsen måste således även fortsättningsvis trycka på att det är behoven som ska styra, att assistansen och de andra LSS insatserna är en rättighet, inte en "fin förmån" som många politiker uttrycker det. För egen del är jag emellertid inte rädd att prata ekonomi med politikerna under förutsättning att:

Diskussionen handlar om hur vi ska skaka fram pengar så att det räcker till allas behov - sjukvården, skolan, äldreomsorgen etcetera är lika viktig som personlig assistans och LSS. Alla diskussioner som handlar om hur man ska skära ner på utgifterna p g a "kostnadsexplosion" för personlig assistans och LSS  mm avböjer jag bestämt.

Hela intervjun

* Expressen har gjort det igen. I dag har man publicerat ett nytt påhopp där både pensionärer och handikappade sägs "kräva för mycket" och där olika grupper ställs mot varandra. Kommer att kommentera närmare nästa blogginlägg på måndag.

Kommunal vill helst att alla assistenter arbetar heltid

Kommunals ordförande Annelie Nordström har som de senaste månaderna rivit upp mycket känslor då hon skrivit blogginlägg på Kommunals hemsida där budskapet är att brukare och anordnare har för stor makt.

Innan jag går vidare så är det A. Nordströms uppgift att som Kommunals ordförande försvara medlemmarnas intresse och jag är inte på något sätt emot fackföreningar, de har spelat och spelar en mycket viktig roll för att försvara arbetstagarnas intressen. Alla assistenter har också rätt till sjysta löner och arbetsvillkor. Problemet är att om Kommunals ordförande får precis  som hon vill skulle det innebära en rejäl förskjutning i maktbalansen mellan brukare och assistenter till brukarnas nackdel.  

Även om Kommunal ska försvara sina medlemmars intressen är det faktiskt inte för mycket begärt att man samtidigt medger att vi brukare sitter i en allt annan än avundsvärd sits. Man nämner inte ett ord om att det faktiskt är lätt att förlora assistansen idag eller att det inte är anordnarnas fel att det med dagens system är omöjligt för en assistent att komma upp i heltid om denne har många jourtimmar . Det är också uppenbart att Kommunals ordförande har svårt och inse att yrket personlig assistans inte är ett vårdyrke.

  Nyligen intervjuades A. Nordström i Assistanskoll där hon sa bland annat följande:

 Jag tycker heltid borde vara norm för alla yrken. Det är viktigt att kunna leva på sin lön och möjligheten till heltidsjobb har också stor betydelse för pensionen. På vissa håll i landet har alla som är anställda av kommunen fått heltidstjänster – även de personliga assistenterna.

Visst ska assistenter kunna bli erbjudna heltidslön, det är ju det normala för flertalet på arbetsmarknaden. Jag vänder mig dock bestämt emot att det i praktiken ska vara ett krav. Till att börja med är LSS tydlig - det är brukaren som bestämmer vem man vill anställa och vilka tider assistenterna ska jobba. På assistenternas sida finns det faktiskt en del som vill jobba deltid och trivs utmärkt med det. Runt om i landet jobbar t.ex. ett stort antal studenter deltid. Själv har jag flera deltidsanställda som pluggar och det funkar jättebra för både mig och assistenterna. Vill verkligen Kommunal stoppa möjligheterna för tusentals studenter och andra som vill jobba deltid? I så fall är man verkligen ute på hal is.

Vidare säger Annelie Nordström följande i intervjun:

assistansberättigade och anhöriga till dessa inte ska få ha ansvar för arbetsmiljöfrågorna.

Med detta uttalande går hon rakt emot en av grundbultarna i hela tanken med assistansreformen - nämligen att brukaren själv har kapacitet att sköta arbetsmiljöfrågorna som en del av arbetsledarrollen.

Vad skulle det betyda för oss brukare och hela assistansreformens intentioner om Annelie Nordströms idéer blir verklighet? Hur jag än vrider och vänder på det kan jag inte komma fram till något annat än att självbestämmandet över vem man vill ha som assistent och hur den ska utföras urholkas rejält. Det blir ett stort steg bakåt, i värsta fall en återgång till något som påminner om gamla tiders vårdinrättningar.

Och vad gäller arbetsmiljön. Onekligen ligger det ett stort ansvar som arbetsledare att känna till vilka lagliga rättigheter assistenterna har - rättigheter som i vissa fall kan inskränka självbestämmandet. Eftersom våra hem är deras arbetsplats gäller samma regler som på vilken arbetsplats som helst. . För de som kanske tycker att det är för svårt ska självfallet kunna överlämna ansvaret till någon annan. Men att helt frånta oss möjligheten är ett stort steg tillbaka mot att assistansen blir något helt annat än ett hjälpmedel att kunna leva som andra. 

Assistanskoll intervjuar Bengt Elmén

* Jag tycker det är verkligen olyckligt att de som röstar på mig, inte får sin röst hörd och inte blir representerade i kommunfullmäktige på det sätt de vill

Kristian Hegaard.

Kristian Hegaard är rullstolsburen och aktiv politiker i kommunen Fredensborg norr om Köpenhamn. Nyligen berättade Unga Rörelsehindrade i Göteborg följande:

Kommunstyrelsen i Kristians hemkommun har bestämt att det är dags att göra besparingar i stödet till personer med funktionsvariationer och nu ska beslut tas i fullmäktige. Kristian får emellertid inte vara med och rösta! Motiveringen är att han anses vara jävig...

Man tar sig för pannan. En folkvald politiker får inte vara med och ta beslut i en mycket viktig fråga, det är inget mindre än en inskränkning i demokratin.  Eller än värre, en selektiv demokrati. Vi pratar ofta om hur viktig självrepresentationen är och jag instämmer så klart. Ska självrepresentationen verkligen betyda något förutsätter den att man som politiker har rätt att rösta i frågor som berör oss själva.

Och angående motiveringen om jäv - är inte alla politiker mer eller mindre jäviga när beslut fattas? 

Mer om Kristian Hegaard

Det är jobbigt att så ofta få höra att vi "kostar för mycket pengar"

Jag anser själv att jag inte är en lättkränkt person. Det finns åtskilliga exempel på negativa artiklar som inte berört mig alls personligen - framförallt de artiklar som berört de riktigt allvarliga missförhållandena som ändå finns i assistansbranschen. Samtidigt finns det emellertid några områden kopplad till personlig assistans och mina hjälpbehov generellt där jag definitivt är en ganska känslig person och det är dessa:

·  Att så ofta få höra och läsa artiklar där budskapet från arga debattörer är att personlig assistans och därmed jag själv och alla andra i samma livssituation "kostar för mycket pengar".

·  När man som Jonas Reinholdsson raljerar  över våra hjälpbehov.

Om vi börjar med den första punkten:

Jag föddes med en hjärnskada som gjort att jag kommer vara rullstolsburen livet ut och i behov av hjälp dygnet runt. En del av alla vi som har personlig assistans har som jag själv medfödd skada, andra som har har personlig assistans har fått det p g a sjukdomar eller skador senare i livet. Alla har vi gemensamt att vi rår inte över det faktum att vi behöver hjälp. Ingen av oss kräver heller att staten ska finansiera något lyxliv och allt som följer med det. Vi begär bara att vi ska få så mycket stöd från samhället så att vi ska kunna leva ett liv som andra med eget hem, bilda familj, göra spontana aktiviteter etcetera. Något alla tar för givet.

Allas lika värde pratar alla (bortsett från en del extremister) om, ändå får man stå ut med att så ofta höra att assistansen  kostar alldeles för mycket pengar, att assistansen och därmed indirekt jag och drygt 19000 personer till "tar pengar från andra grupper i samhället".  Det tycker jag själv är mycket jobbigt. Trots alla fina ord - uppenbart är det långt ifrån någon självklarhet att allas lika värde även omfattar personer med stora funktionsvariationer.

Den andra punkten handlar som sagt när personer som Jonas Reinholdsson och andra raljerar om våra hjälpbehov. I sådana fall tar jag mycket illa vid mig, ja det sårar mig verkligen. Hur hade dessa personer reagerat om de varit i vår livssituation eller haft en nära anhörig som behövt mycket hjälp? Ja, jag är faktiskt helt säker på att J. Reinholdsson, Margareta B. Persborn och andra likasinnade också tagit  illa vid sig. Frågan som måste ställas är:

Vad har vi egentligen för samhälle där det uppenbart är okontroversiellt att framställa oss som gigantiska pengaslukare som inte tillför samhället någonting eller att skattemedel finansierar föreläsare med så nedlåtande attityder mot personer med stora hjälpbehov? 

Det är jobbigt att så ofta få höra och läsa att "vi är en kostnadsbelastning för samhället".

GLAD PÅSK till alla mina läsare!