Välgörenhet kan aldrig ersätta personlig assistans

För någon vecka sedan skrev Jonas Franksson en lysande artikel i Full Delaktighet där han analyserade vilka samhällskrafter det är som motarbetar LSS i allmänhet och personlig assistans i synnerhet. Jag håller med Jonas om att det finns olika krafter som agerar parallellt och ska i det här blogginlägget spinna vidare på en del av det Jonas skrev, ska fokusera på välgörenhet och det Kommunala självstyret.

Jonas artikel

Budskapet i Fredrik Reinfeldts bok från 90-talet "Det sovande folket" är uppenbart:

Välfärdsstaten har blivit för stor - den kräver så höga skatter att den kommer att kollapsa "av sin egen tyngd". Alltså måste något ersätta den och då menar vår f.d. statsminister att välgörenhet ska spela en mycket större roll.

Jag har självfallet inget emot att man ägnar sig åt välgörenhet och ger bort pengar till människor i nöd. Men det här handlar om något mycket mer grundläggande, nämligen:

Hur stort ansvar ska den offentliga sektorn ta för att garantera alla landets invånare goda levnadsvillkor? När den svenska välfärdsstaten byggdes ut i rask takt efter 2-a världskriget innebar det att staten tog på sig ett mycket stort ansvar för att garantera välfärd åt alla. Det kostade givetvis en del pengar vilket ledde till att skatterna höjdes snabbt.

De senaste 10-20 åren har emellertid något skett. Visst, har man skatteuttaget som andel av Bruttonationalprodukten som måttstock för hur höga ambitionerna är med offentligt finansierad välfärd är fortfarande ambitionerna i Sverige bland de absolut högsta i världen. Emellertid sparas det och gnetas på praktiskt taget all offentligt finansierad välfärd vilket tyvärr men inte minsta överraskande även drabbat samtliga LSS insatser. Försämringarna/neddragningarna har för personlig assistans accerelerat från 2008-2009.Parallellt med besparingarna höjs också allt fler röster för att frivilliga insatser måste få större betydelse, skattelättnader förespråkas till personer som ger bort pengar till välgörenhet osv. 

LSS är en rättighetslag, rätten till personlig assistans är inskriven i FN konventionen om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättningar tillsammans med en rad andra rättigheter - rätten till ett tillgängligt samhälle, rätten att bo var man vill, rätten att bilda familj, ekonomisk trygghet och mycket annat. De rättigheterna kan enbart samhället/staten garantera, I annat fall är vi helt utlämnade till andra människors goda vilja och det är helt oförenligt med grundtanken med välfärdsstaten.

Välgörenhet visst men det ska och får aldrig bli mer än ett komplement till den offentliga sektorns åtagande om man menar allvar med Full Delaktighet för alla personer med funktionsvariationer.

* En annan sak som Jonas tog upp är att det finns stora rester av ett tänk som går ut på att personer med stora funktionsvariationer ska ha vård och hållas borta från samhället. Det är tyvärr bara att instämma - det är starka krafter som alltid funnits, aldrig fullt ut accepterat LSS som en självklarhet och som verkligen flyttat fram sina positioner senaste 7-8 åren. Orsakerna till att de gjort det är många, i det här blogginlägget väljer jag att fokusera på kommunerna:

Det Kommunala självstyret har en mycket stark ställning i regeringsformen och precis som Jonas skriver så är det kommunala självstyret en s.k. helig ko i svensk politik. För vår del får det stora konsekvenser när utgifterna  för LSS ska samsas med skola, äldreomsorg, socialtjänsten mm.

2008 drabbades hela världen av den djupaste lågkonjunkturen under efterkrigstiden. Vid en lågkonjunktur stiger alltid arbetslösheten samtidigt som skatteintäkterna sjunker - d vs "kakan som vi alla ska dela på" krymper. Kommunerna som var motståndare till LSS redan innan lagen ens trätt i kraft såg nu "sin stora chans" att flytta fram sina positioner.  Som bekant ansvarar ju kommunerna för 9 av 10 LSS insatser samt ungefär 20 % av kostnaden för personlig assistans.

Jag följer FUB-s reclaimLSS blogg (reclaimlss.org) och där har man flera gånger skrivit att det skett stora försämringar på Kommunal nivå från och med 2008.  Dessa försämringar i de LSS insatser som helt och hållet är kommunala angelägenheter sker alltså parallellt med försämringarna i den statliga assistansersättningen. Som vi sett i mitt förra blogginlägg finns det inte mycket fog för att kommunerna drabbats av en "kostnadschock" p g a LSS men det spelar ingen roll för kommunerna eftersom LSS är ett utgiftsområde man helst vill slippa helt och hållet. Lågkonjunkturen som följde på finanskrisen gav dem nytt drivmedel.

För några år sedan ville Jönköpings kommun spara pengar på funktionshinderomsorgen. Jag pratade med flera kommunpolitiker och vi pratade bland annat om finansieringen av assistansen. Ordförande i socialnämnden ville att det skulle vara en kommunal angelägenhet, jag förespråkade staten så vi var (föga överraskande) oeniga där. Angående huvudmannaskapet tycker jag  bara det faktum att kommunerna var så skeptiska mot LSS redan på remisstadiet är ett tungt argument för att kommunerna inte är lämpliga som huvudman för vare sig personlig assistans eller annan LSS insats.¨

I min värld är det en självklarhet att rätten till hjälp till den som behöver det för att ska vara lika oavsett vilken kommun man bor i - den är så självklar att den inte ens borde behöva diskuteras. I dagens Sverige är det likväl så att vi går mot en utveckling där rätten till hjälp blir allt mer beroende på var man bor. Den självklara rätten till hjälp till alla funkisar som behöver stöd för att ha goda levnadsvillkor  måste vara överordnat det kommunala självstyret.