Viktigt så många som möjligt syns och hörs i kampen för våra rättigheter

Tillsammans blir vi starka brukar man säga. Uttrycket är kanske slitet men det ligger mycket i det. Det finns otaliga exempel i historien där stora grupper gått samman för att få självklara rättigheter verkligen nått framgång. I det här blogginlägget fokuserar jag på hur viktigt det är att vi "syns och hörs" men även vikten av något som är en självklarhet -samarbete med andra grupper som kämpar mot orättvisor i samhället.

Att utvecklingen går åt fel håll torde alla som är aktiva i funktionshinderrörelsen vara eniga om.  Det är givetvis lätt och säga att "alla ska  hjälpa till". Vi har så många olika diagnoser som gör att vi på olika sätt behöver stöd från samhället. För många är det jobbigt nog att orka med vardagen + att många gånger behöva fajtas med myndigheter för at få den hjälp man har rätt till. Och då kan man inte begära att man på det ska orka med att engagera sig aktivt i en förening eller nätverk.

För egen del vet ni vid det här laget att jag vill väldigt mycket med mitt engagemang men jag har flera gånger fått konstatera att jag vill mer än vad min lite bräckliga hälsa egentligen tillåter. Därför slutade jag som ordförande i VIMPA för att istället bli styrelseledamot och talesperson . Så länge jag orkar (förhoppningsvis många år till) ska jag dock dra mitt strå till stacken genom att fortsätta blogga, debattera, öka kontaktnätet mm. Jag ser också fram emot att på något sätt jobba i STIL-s Medborgargolvprojekt.

Jag tror ändå att många kan bidra med något och då pratar jag som sagt inte om att "till varje pris" engagera sig i en förening eller nätverk, det räcker att skicka ett mail till en besparingsivrig kommun eller riksdagspolitiker eller skriva en insändare i lokaltidningen. Syns och hörs man inte så finns man inte heller i dagens samhälle. Och ju fler som protesterar mot orättvisorna desto svårare blir det att ignorera oss. 

Vad har jag gjort själv i avdelningen "synas och höras"? Förutom att jag deltagit i seminarier i riksdagen och Almedalen har jag intervjuats flera gånger av Jönköpingsposten, Lokalradion i Jönköping och SVT-s Smålandsnytt. För snart ett år sedan intervjuades jag i Assistanskoll.  Tidningen VIMPA har själva och tillsammans med andra föreningar skrivit flera debattartiklar i Jönköpings-Posten och anordnat demonstrationer.

Nu är det ju så att det inte bara sker neddragningar inom funktionshinderomsorgen. Det sparas och gnetas på praktiskt taget all skattefinansierad välfärd. Det finns ett stort antal människor i landet som kämpar mot besparingarna i skolan, sjukvården, äldreomsorgen mm. De, borde lika mycket som funktionshinderrörelsen inse att vi borde vara naturligt allierade tillsammans med t.ex. HBQT - rörelsen. För i grund och botten anser jag att vi kämpar för samma sak.

När det gäller själva funktionshinderrörelsen är vi ju splittrade på en lång rad olika förbund. Att det blivit så är kanske inte så konstigt - man ser ju i första hand till sina egna problem. Samtidigt försvagar det rörelsen. Oavsett vad vi har för diagnos som orsakar de olika funktionsvariationerna så  menar jag att finns mycket mer som enar än splittrar. Vi är nämligen alla i varierande utsträckning beroende av stöd från samhället, vi är alla lätta måltavlor för samhällskrafter som tycker att "vi kostar för mycket pengar" och därmed sitter vi allihop "i samma båt".