Det är stor skillnad på att benämna personlig assistans som en rättighet istället för en "fin förmån"

LSS är tydlig, målet med personlig assistans och de andra LSS insatserna är att vi som är beviljade insatserna ska uppnå goda levnadsvillkor, att kunna leva som andra med fullt självbestämmande. FN anser att personlig assistans är en mänsklig rättighet och har även skrivit in den i en Konvention.

Vi vet alla att utåt sett råder stor enighet i det politiska Sverige om hur viktig den personliga assistansen är, från vänster till höger. När det sedan ska omsättas i praktisk politik är det inte så glasklart längre. Även om vi för ögonblicket bortser från all kritik från journalister, alla som helt eller delvis har förlorat sin personliga assistans - hur många statliga utredningar har vid det här laget tillsatts med uppenbart syfte att hitta sätt att begränsa "en galopperande kostnadsökning"? 

Den i praktiken tveksamma inställningen hos många politiker avslöjas emellertid även på ett annat sätt, nämligen att många politiker inte berör rättighetsaspekten överhuvudtaget. Medan vi i brukarrörelsen talar om personlig assistans som en mänsklig rättighet för den som behöver det pratar  många politiker istället om en "fin förmån som vi ska värna".

Alla i brukarrörelsen är säkert eniga om att det är stor skillnad i förhållningssättet om man som politiker ser personlig assistans som en rättighet istället för en "fin förmån". Det förstnämnda signalerar att man verkligen tar frågan på allvar, att det är en självklarhet att vi med stora funktionsvariationer ska kunna leva ett liv som andra med fullt självbestämmande. Talar man om "fin förmån" istället signalerar man att man ser assistansen som något vi får av staten av ren välvälja. Staten har inte alls någon skyldighet att bevilja PA, det är en "bonusförmån" som vi ska vara väldigt tacksamma över att få utan att "gnälla" om det blir försämringar.

Med detta förhållningssätt är det egentligen inte förvånande att följande har skett under de senaste 7-8 åren:

·   Ett allt större fokus på kostnaden istället för att se hur mycket reformen betyder för oss i det verkliga livet. Rättighets och demokratidimensionerna kommer därmed helt i skymundan.

·  Allt mer klåfingriga myndigheter som över våra huvuden vill sätta upp regler hur assistansen ska utformas - vårdperspektivet tar över allt mer. Det innebär inskränkningar i självbestämmandet som är grundbult i LSS lagstiftningen .

·   Kommuner som vänder och bänder på LSS paragrafer för att hitta kryphål att kunna ge avslag och som dessutom anlitar konsulter för att få "goda råd" med detta.

Hade vi ett samhälle där alla politiker verkligen menade allvar med att värna personlig assistans hade man för länge sedan slutat pratat om den som en fin förmån. Kostnadsfrågan hade inte alls fått samma utrymme och vi hade sätt en febril aktivitet att vända den utveckling som lett till att LSS ursprungliga intentioner urholkats. Hade överhuvudtaget så många förlorat assistansen om politikerna visat en genuin vilja att värna den som en rättighet? Jag tror inte det i alla fall.

Vad ska man dra för slutsats av detta? Min är att vi har långt kvar innan det är någon självklarhet att vi har samma rätt till självbestämmande som andra. Det finns starka samhällskrafter som tycker att vi ska vara nöjda om vi har tak över huvudet, kläder på kroppen och mat på köksbordet men inte mycket mer...