Utredningen Stärkt personlig assistans var positiv men tyvärr även en ny restriktiv assistansdom under sommaren

 Ungefär när jag mådde som sämst under försommaren presenterades utredningen Stärkt personlig assistans som var bättre än förväntat. Lite senare kom tyvärr en ny restriktiv dom, denna gång från Kammarrätten i Göteborg, Vi börjar med det positiva.

 Stärkt rätt till personlig assistans

När direktiven till utredningen blev offentliga fanns det en uppenbar vilja till förbättringar, bland annat skulle föräldraansvaret smalnas av (är tyvärr mycket ”populärt” att ge avslag på rätten till personlig assistans p.g.a. föräldraansvar). Jag är som sagt luttrad och har alltid låga förväntningar på slutprodukten vad gäller utredningar om personlig assistans men i det här fallet blev jag positivt överraskad. I en färdiga utredredningen finns förslag som definitivt innebär rejäla steg i rätt riktning. Viktiga förslag.

·  Behov av sjukvårdande insatser enligt hälso- och sjukvårdslagen ska kunna beviljas som personlig assistans. En förutsättning ska då vara att det finns överenskommelse mellan sjukvårdshuvudmannen och den enskildes anordnare av personlig assistans om utförandet av de sjukvårdande insatserna.

• Behov av kvalificerat motiverande eller vägledande stöd som är en förutsättning för att den enskilde ska klara sina grundläggande behov ska ses som en del i det grundläggande behov som ska tillgodoses.

·   Två nya grundläggande behov införs som benämns;

Kontinuerligt stöd som den enskilde till följd av sitt funktionshinder behöver för att förebygga att han eller hon fysiskt skadar sig själv, någon annan eller egendom.

 

• Kontinuerligt stöd som föranleds av varaktig eller långvarig medicinsk problematik där uteblivet stöd utgör allvarlig risk för liv eller hälsa.

 

·       Avdrag för föräldraansvar ska schabloniseras och fastställas i tid för ett fåtal åldersspann med olika nivåer. Schablonen ska vara tvådelad: en del avser grundläggande behov, en del avser andra personliga behov.

·  Barn ska kunna beviljas kommunalt finansierad personlig assistans även om de bara har lite behov av hjälp med grundläggande behov.

Notera här att egenvård ska ge rätt till personlig assistans i samarbete med sjukvården. Det är ett mycket viktigt steg i rätt riktning då många förlorat personlig assistans p.g.a. domen om egenvård i HFD 2012 (tillämpad först 2016). Likaså att barn ska ha rätt till personlig assistans även vid mindre behov. Även att assistans kunna beviljas för motiverande insatser är också mycket positivt.

 

Totalt beräknas det här innebära att ca 2000 personer får tillbaka sin personliga assistans vilket beräknas, brutto kosta ca 2,7 miljarder kr för staten. Sammantaget det bästa som hänt i assistansvärlden på många år. Finns det då inga orosmoln?

 

Till att börja med är det bara en utredning, inget färdigt lagförslag. När utredningen blev offentlig kände jag mig ändå ganska trygg med att förslagen kommer att bli verklighet. Eller kände mig är det nog bättre att skriva sensommaren 2021. Tyvärr har vi efter att utredningen blev offentlig haft en regeringskris vilket ledde till Liberalerna lämnade januariavtalet där stärkt personlig assistans var punkt 64. Dessutom har Stefan Löfven helt nyligen meddelat att han avgår som partiledare. Stefan Löfvens avgång i kombination med att regeringen måste få igenom nästa års budget med oerhört skakigt underlag i Riksdagen gör att det finns potential för en ny regeringskris även om jag tror att det inte går så långt. Inget parti vinner på det så nära inpå ordinarie riksdagsval. Men att budgetprocessen blir mycket stökig med hot om att fälla regeringen får vi nog utgå ifrån.

 Inrikespolitiskt år 2021 är kort sammanfattat ett mycket stökigt år med ständiga kriser. Det är mycket allvarligt för utan en fungerande regering kan inte någonting uträttas, hur mycket vi än ropar om konventioner och mänskliga rättigheter. En allvarlig bieffekt är att sakfrågorna kommer i skymundan vilket gör det ännu svårare att lyfta t.ex. rätten till personlig assistans

 En annan viktig åtgärd i punkt 64 var en utredning om att helt förstatliga den personliga assistansen. Där delar jag Jonas Frankssons oro – det är högst osäkert att den utredningen sjösätts. Och kommunalisering av assistansreformen är fortfarande ett reellt hot som vi inte ska ignorera. Redan 1995-96 fanns ju ett utredningsförslag om kommunalisering som tack och lov skrotades.

 

Instämmer också helt med Jonas Franksson att inn förstatligande genomförs måste behovsbedömningarna göras om.

Stärkt rätt till personlig assistans

* Utöver utredningen kom det under sommaren även en negativ nyhet vad gäller rätten till ett självbestämt liv. Nämligen en ny restriktiv dom, denna gång från Hovrätten i Göteborg som anser att hjälp med trädgårdsskötsel inte är ett assistansberättigade behov. Assistskoll skriver följande:

 Enligt kammarrättsdomen sägs det i LSS förarbeten att den personliga assistenten ska kunna utföra arbetsuppgifter som utförs av hemtjänsten om de görs tillsammans med den enskilde, tex städning, tvätt eller hjälp med inköp. (prop. 1992/93:159 s. 175 f.). Trädgårdsskötsel räknas dock inte dit enligt Kammarrätten i Göteborg som inte heller anser att trädgårdsskötsel kan beviljas som annat personligt behov. Det är inte första gången som en domstol missar målet i LSS.

 Det är bara att instämma. Har inte hunnit läsa domen i helhet själv än men att Förvaltningsdomstolarna har dålig/usel kunskap om det verkliga syftet med LSS har visats åtskilliga gånger innan där HFD domen om grundläggande behov 2009 var ”startskottet” till alla försämringar senaste decenniet. Domstolarna är hopplöst fast i ett hemtjänsttänk där PA bara handlar om det grundläggande behoven för att överleva. Att assistansreformen verkliga syfte är vi ska kunna leva våra liv som vi själva vill har det har Förvaltningsdomstolarna, tyvärr missat helt.

Ingen personlig assistans för trädgårdsskötsel

 

Vi måste uppmärksamma mycket mer vilka konsekvenser klimatförändringarna kommer att få för oss funkisar och andra riskgrupper

 Alla som känner mig, fysiskt eller i den digitala världen vet att jag är mycket väderintresserad. Följaktligen är jag mycket intresserad av klimatfrågan. I det här blogginlägget ska jag vidga vyerna och fundera kring konsekvenserna för personer med funktionsvariationer/normbrytande funktionalitet när klimatet blir allt varmare.

Nyligen släppte FN-s klimatpanel IPCC en ny rapport om tillståndet för klimatet och därmed förutsättningarna för livet på jorden. Ska inte fördjupa mig i själva rapporten utan nöjer mig med att konstatera att allt tyder på läget är oerhört allvarligt – vi befinner oss nära gränsen till en skenande global klimatkatastrof. Den kommer påverka allt liv på jorden och handlar bokstavligen om liv eller död för hundratals eller t.om miljardtals människor. Hur mycket kommer vi kunna bromsa uppvärmningen? Inte en aning men det omtalade 1,5 grader målet (ökning i jordens medeltemperatur sedan slutet av 1800-talet) känns totalkört och har troligen varit det ganska länge.

Många kanske tycker att någon enstaka grad hit eller dit i global medeltemperatur inte spelar någon större roll. Låt mig då klargöra följande (vilket jag tycker såväl politiker som journalister är usla på)

·       För 15000 - 20 000 år sedan var den globala medeltemperaturen 5 grader lägre än idag. Då rådde istid och det som idag är Sverige täcktes helt av ett 3 km tjockt istäcke.

·   För ca 250 miljoner år sedan drabbades jorden av en skenande klimatkatastrof. Medeltemperaturen på jorden var 6-7 grader högre än idag. Resultatet? 90 % av allt liv på jorden dog ut. Varje grad spelar därför mycket stor roll.

Tillbaka till nutid och vår situation. Visst diskuteras det en hel del om konsekvenserna för Sverige och anpassning. Det är givetvis jätteviktigt men någon debatt om vad det allt varmare klimatet kommer innebära för funkisar och även andra riskgrupper – tja, den diskussionen finns knappast. Och eftersom den knappast kommer att komma igång av sig själv är det hög tid att vi själva försöker lyfta den. Ja, den finns ju knappt i den interna debatten heller.

Varför denna avsaknad av debatt hur riskgrupper ska skyddas så gott det går? Delvis handlar det som vanligt om att vi ofta är en bortglömd och marginaliserad grupp men det handlar även om andra saker. Mitt intryck är att klimatfrågan är så stor och svårlöst att flertalet politiker inte på allvar ”orkar ta i den”. In i det sista hoppas de som har den politiska makten att några magiska uppfinningar ska lösa allting utan några större ansträngningar för vare sig politiker eller medborgare.

 Det allt varmare klimatet påverkar samhället och människorna som lever i det på otaliga sätt. Här ska jag fokusera på tre mycket tydliga konsekvenser som i stor utsträckning kommer att drabba funkisar och andra riskgrupper med hälsoproblem.

Hetta/värmeböljor

Många personer med bräcklig hälsa mår dåligt av höga temperaturer, det inkluderar såväl många äldre men även yngre personer med dålig hälsa. I de grupperna finns många personer med omfattande funktionsvariationer både med och utan personlig assistans. Jag känner flera personer som delar min livssituation som stannar inomhus när kvicksilvret passerar 30 gradersstrecket i skuggan, värmen blir för stark. Själv klarar jag hög värme hyffsat men, när vi når 30 strecket eller mer påverkas jag definitivt negativt. Jag blir trött och slö. Hittills har temperaturer på 35 grader eller mer varit mycket ovanliga i Sverige. I en ganska nära framtid kommer emellertid värmeböljor på 35 grader eller mer vara ganska vanliga. Själv tror jag att Sverige har ett nationellt värmerekord på ca 40 grader inom max 10- 15 år. (38,0 grader idag)

Många i olika riskgrupper riskerar därmed att må riktigt dåligt under sommaren med stor risk för kraftigt ökad belastning på sjukvården under sommarmånaderna och uppenbar risk för ökad överdödlighet p.g.a. värmen. Var finns planerna för att ge skydd åt riskgrupper under svåra värmeböljor? Har inte hört ett ljud om t.ex. framtida möjlighet att få bidrag för installation av luft konditionering och ersättning för ökade el-kostnader om hen tillhör riskgrupper.

 

Skyfall

I mitten av juli dränktes västra Tyskland och Belgien i monsunliknande skyfall som krävde ca 200 dödsoffer. Dylika skyfall kommer antagligen bli allt vanligare och kan självfallet inträffa även hos oss. Om/när det inträffar. Varningar från SMHI och order om evakuering i all ära men var någonstans ska vi ta oss och hur ska evakueringen ske? Var finns planerna på hur personer som har svårt att flytta sig på egen hand ska föras till ”trygg mark”. I dagsläget finns inga överhuvudtaget så vitt jag vet, troligen med undantag av äldreboenden.

 

Skogsbränder

Delvis samma problem som med översvämningar. Var och hur ska personer som har svårt att förflytta sig på egen hand evakueras? Jättelika skogsbränder för även indirekt med sig andra allvarliga hälsorisker med hälsofarlig brandrök som sprider sig långt bort från själva branden/bränderna. Utan att vara närmare insatt i ämnet men denna typ av rök måste vara livsfarlig för personer med andningsproblematik.

 

Det finns som sagt många, många fler områden. I klimatfrågan finns också en tydlig klassdimension inbyggd – de fattigare drabbas hårdare av klimatförändringarna än de välbeställda. Det gäller inte bara i fattiga länder utan även hos oss. Den s.k. gröna omställningen kommer också medföra olika typer av merkostnader för alla och som i vanlig ordning kommer drabba de med tunn plånbok hårdast. I denna grupp finns många funkisar, som i många fall lever på existensminimum. Denna oerhört viktiga aspekt saknas helt i klimatdebatten.

 

Avslutar med ett exempel på hur svårlöst klimatkrisen är. Alla ska åka mer kollektivt, mer bussar, mer tåg. Fordonsparken med bussar och tåg på global nivå måste därför växa mycket snabbt. Men vi blir inte av med koldioxidutsläppen för det vilket många politiker verkar inbilla sig, åtminstone i debatten. I produktionen av bussar, tåg, bygga nya järnvägar och tunnelbanor krävs enorma mängder stål och stålproduktionen (f.t. ungefär 1,7 miljarder ton/per år i hela världen) skapar enorma utsläpp av koldioxid. Så ser verkligheten ut sensommaren 2021…

 

Vi måste skydda rätten till personlig assistans och samtidigt bekämpa kriminalitet

 Vi måste säkra rätten till personlig assistans och samtidigt bekämpa kriminalitet. Debatt om omfattningen på fusk och kriminalitet måste utgå från fakta och inte vilda spekulationer. Expressens Anna Dahlberg har återigen riktad hård kritik mot assistansreformen och en åklagare har i en debattartikel på oerhört lösa grunder hävdat att hälften av all assistansersättning hamnar hos kriminella.

När den akuta fasen i pandemin nu är över gick det inte lång tid innan mycket stort fokus i samhällsdebatten återigen riktades mot den mycket allvarliga gängkriminaliteten och bedrägerier mot välfärdsstaten kopplade till organiserad kriminalitet. Att fusk och kriminalitet återigen skulle hamna i rampljuset i assistansdebatten var för mig helt väntat.

Hur stort är fusket och kriminaliteten i assistansbranschen? 

Jag vill själv ha en seriös debatt om kriminalitetens och fuskets omfattning och den måste utgå ifrån vad som faktiskt går att belägga. Om vi inte ägnar oss åt vilda spekulationer och tittar på befintlig statistik, hur ser det ut då? Jag har tittat på lite statistik hur mycket pengar Försäkringskassan krävt tillbaka respektive stoppade utbetalningar. För år 2018 och 2019 ser det ut så här:

2018

Återkrav/skadestånd	Felaktiga utbetalningar	Summa
103,5 miljoner kr	170,0 miljoner kr	273,5 miljoner kr

 

2019 (tom 21 oktober)

Återkrav/skadestånd	Felaktiga utbetalningar	Summa
95,2 miljoner kr	50,9 miljoner kr	146,1 miljoner kr

 

Försäkringskassan ökade antalet polisanmälningar från 38 2015 till 184 2018

Källa: Assistanskoll.se

2018 går det alltså att belägga fusk och kriminalitet på drygt en procent av all utbetald assistansersättning. Däremot sker det, även om hela 2019 saknas, en kraftig nedgång i kolumnen felaktiga utbetalningar. Den stora ökningen i antalet polisanmälningar tolkar jag som att Försäkringskassan intensifierade jakten på fuskare och kriminella.

Allt över dessa summor är gissningar. Jag förnekar inte problemen med svarta löner, fejkade anställningar med mera som inte syns i Försäkringskassans statistik men låt oss föra en debatt angående omfattningen som inte ägnar sig åt vilda gissningar utan bättre bakgrundsinformation. Jag tycker också vi ska skilja på rena bedrägerier mot LSS och skattefusk, svarta löner, skenanställningar etcetera. Båda har visserligen samma mål, d.v.s. tjäna pengar på olaglig väg men har olika karaktär. De senare har ”bara” indirekt koppling till själva LSS, det är en brottslighet som också finns i många andra samhällssektorer som alltid ska bekämpas.

Har organiserad brottslighet tagit sig in i assistansbranschen är det, vem som än utför den oerhört allvarligt, och detta berör inte bara assistansen utan även andra delar i välfärdssektorn. Det skadar också assistansreformen oerhört och annan skattefinansierad välfärd. Denna typ av kriminalitet måste bekämpas med kraft. Ytterst drabbar också denna brottslighet oss själva.

Jakten på kriminalitet och fusk får emellertid aldrig bli en ursäkt för att attackera själva assistansreformens grunder. Det måste gå att samtidigt säkra rättigheterna för vi som behöver assistansen och samtidigt framgångsrikt bekämpa de kriminella, oavsett vilka det är.

Hur kommer vi åt den kriminalitet som bevisligen finns? Det är uppenbart att kontrollsystemet har brustit, frågan är var någonstans det fallerar?  Ska vi komma tillrätta med problemen måste vi gå till botten med var bristerna finns. Det handlar också om så otrevliga saker som att grundligt undersöka om den organiserade brottsligheten även nästlat sig in i statens myndigheter på jakt efter pengar. Jag har vid det här laget läst en hel del om den organiserade kriminaliteten i Sverige och det råder ingen tvekan att ”kreativiteten” för att gagna sina egna syften är oerhört stor.

Anna Dahlberg har i snart ett decennium skrivit en lång rad ledare artiklar som riktar hård kritik mot assistansreformen. Den här gången ligger fokus på en statlig rapport som berör kriminalitet och där ledare artikeln flitigt hänvisar till det som kallas ”brukarimport” (nytt ord för mig innan Dahlberg i en annan artikel nämnde det för några månader sedan), även arbetskraftsexploatering, svarta löner med mera. DNs Henne Kjöller har också skrivit en artikel med samma tema.

Media har all rätt i världen att granska och även kritisera de avarter som bevisligen finns. Problemet med Anna Dahlberg är att hon och många andra som riktar kritik mot vår frihetsreform helt ignorerar det personlig assistans verkligen handlar om – fulla demokratiska rättigheter för att vi ska kunna leva självständiga/självbestämda liv enligt lagens intentioner och Funktionsrättskonventionens artikel 19.

 Att Anna Dahlberg inte har något som helst intresse att värna assistansreformens verkliga intentioner märks gång på gång. I den nu aktuella artikeln kritiserar hon hårt att det dröjt så läng tid innan Gunilla Malmborgs LSS utredning från jan 2019 nu gått ut på remiss samt att flera för oss förödande förslag är borttagna. Det är svårt att dra någon annan slutsats att Anna Dahlberg verkligen ogillar den personliga assistansen och helst vill avskaffa den - åtminstone så som den är tänkt att fungera.  Anna Dahlberg använder också på ett mycket otrevligt sätt problem med organiserad kriminalitet som ett medel för att attackera vår frihetsreform.

Någon vecka efter Anna Dahlbergs senaste inlägg skrev en åklagare som heter Björn Rosenlöf en debattartikel, också i Expressen. Björn Rosenlöf som har stor drivit flera fall som handlar om brott i assistansbranschen hävdade att åtminstone 50 % av all utbetald assistansersättning hamnar hos kriminella. Ingen har tidigare antytt siffror som ens är i närheten. Jag tycker det är högst anmärkningsvärt att Björn Rosenlöf på uppenbart oerhört lösa grunder riktar så allvarliga anklagelser om kriminalitet och fusk. En seriös debattartikel ska inte göra uppskattningar som bygger på rena spekulationer.

Varifrån har Björn Rosenlöf fått siffran 50 %? Antagligen har han utifrån egna erfarenheter gjort uselt underbyggda antaganden att det under vattenytan finns ett jättelikt mörkertal med kriminalitet och fusk som staten inte kommer åt.

Jag avslutar den här krönikan med ett citat från Arbetets Martin Klepke som, till skillnad från Anna Dahlberg och Hanne Kjöller skrivit en nyanserad ledare artikel som belyser båda sidorna av myntet:

Få politiska beslut har inneburit en så stor förbättring för personer med funktionsnedsättningar som LSS. Lagen infördes 1994 på initiativ av dåvarande folkpartiledaren och socialministern Bengt Westerberg. Utgångspunkten var den självklart humanistiska, att personer med fysiska eller psykiska handikapp ska ges möjlighet att leva fullvärdiga liv.

Sammanfattning och tankar av och om mina erfarenheter att gå igenom en pandemi

 Av hälsoskäl har jag tagit en lång och mycket välbehövlig ledighet, nu mår jag bra igen och återupptar nu mitt bloggande. Som vanligt finns det väldigt mycket att skriva om. I mitt första inlägg under ”höstsäsongen 2021” ska jag sammanfatta mina erfarenheter av pandemin och hur den har påverkat mig.

20 maj tog jag min andra spruta. Det var en enorm lättnad, biverkningarna av vaccineringen har varit relativt milda. Den värsta delen av pandemin är nu över och jag har inte drabbats av Covid 19. Däremot tog min fysiska och psykiska hälsa mer stryk än jag trodde fram tills våren. Mer om detta strax. När pandemin drog in över Sverige senvintern 2020 trodde jag aldrig att jag skulle leva i isolering i över ett år. När jag tänker efter, är det inte klokt/svårt att ta in. Jag och många med mig levde i isolering i över ett års tid! Det kan låta som ett dåligt skämt men det är det inte. Under denna tid träffade jag i princip bara mina assistenter och närmast anhöriga – inga kompisar, inga vardagsnöjen som t.ex. biobesök med mera.

Nu ska sägas att jag har inget alternativ till isolering för riskgrupper under en pandemi men det som skaver rejält i mig är att det (med all rätt) debatterades flitigt vad långvarig isolering skulle leda till för våra pensionärer, hur barnen skulle påverkas om skolorna stängdes? Vad händer med demokratin om demonstrationsfriheten inskränks? Vad händer i samhället om alla restauranger, biografer, idrottsanläggningar etcetera stängdes för att stoppa smittspridningen? Funkisars situation, vad isoleringen gör med oss nämndes inte alls och det känns inte bra. Det känns som vi inte fanns, att våra uppoffringar inte var värda någonting.

Ja, det gäller även vår assistenter. De har också gjort uppoffringar. Självklart har vårdpersonalen på sjukhusen slitet oerhört (delvis beroende på kraftiga besparingar som pågått i flera decennier) och är värda mycket högre lön. Men vem i det offentliga Sverige har uppmärksammat uppemot 100 000 personliga assistenter?

 I grunden finns det en sympatisk tanke med den svenska strategin. Mer eget ansvar och mindre förbud än i flertalet andra länder. I praktiken fungerar den dåligt i en demokrati då många inte kommer att bry sig. Dessutom finns det en klassdimension som debatterats på tok för lite. Folkhälsomyndighetens mantra var ”jobba hemifrån så mycket som det bara går”. Jag förstår det men det finns faktiskt många som faktiskt inte kan jobba hemifrån som måste gå till jobbet och därmed utsättas för mer risker. I de allra flesta fallen handlar det om låglönegrupper. Och vad gäller vi som har personlig assistans är det ännu svårare att ”hålla avstånden”, ja det går faktiskt inte.

* Och så min egen situation, över ett år i isolering, hur har det påverkat min hälsostatus? Det säger sig självt att ingen mår bra av att inte delta i samhällslivet, inte träffa andra människor. Ja, uppenbart tog jag mycket mer stryk av den än vad jag trodde fram till våren. Under senvåren började jag må riktigt dåligt. Vill inte gå in på detaljer men under ca tre veckor var min s.k. arbetsförmåga noll %. Därför blev det en lång ledighet fram tills v 32, d v s nutid. Det blev också ett snabbt besök på sjukhuset och min neurolog läkare var ganska säker på att min långa isolering var en bidragande orsak till mitt usla hälsotillstånd

Och så har vi Zoom, ett utmärkt substitut när fysiska möten inte var möjliga men jag mådde inte bra av dem. Jag är helt övertygad om att Zoom spelade en viktig roll för den försämrade

 För att förtydliga. Inledningsvis var det inga problem men redan under hösten kände jag att de började bli jobbiga. Därför satte jag en gräns på max 2 möten per vecka. Under våren blev det snabbt sämre. Jag mådde allt sämre efter dem och satte en gräns på max ett möte/vecka. När vi kom fram till maj orkade jag knappt med det heller och räknade med ned hur många träffar som var kvar till sommaren. Slutligen ställde jag in flera möten helt och hållet p.g.a. hälsostatusen.

Efter flera månaders vila mår jag bra nu. Jag är sugen på en nystart men vill minimera antalet Zoom möten under hösten. Tack och lov är hela STIL gänget i Jönköping och kollegorna i Funktionsrätt vaccinerade så nu är det äntligen fysiska möten som gäller igen. Troligen har överansträngning bidragit också så jag kommer ta det lugnare framöver men planerar att hålla igång bloggen som vanligt samt övriga åtaganden

 

Varför mådde jag efterhand så dåligt av Zoom mötena? Jag och min läkare tror att det hänger samman med min epilepsi. De krävde mer koncentration än ”vanligt surfande” vilket innebar att hjärnan fick anstränga sig mer. Det är nog bara och konstatera att Zoom eller andra program för videomöten via internet inte fungerar för alla. Det gäller definitivt mig – åtminstone intensivt under en längre tid. Efterlyser en debatt om lösningar för de som inte mår bra av för mycket videomöten.

Min förhoppning är att vi aldrig mer drabbas av en pandemi under min livstid men det är inte realistiskt, tyvärr. Pandemin är inte över men jag är inte rädd för att bli allvarligt sjuk längre. Vad gäller framtiden utgår jag ifrån att jag får ta en tredje spruta, senast våren 2022.