onsdag 11 december 2024

Funktionsrätt i Jönköpings län och kommun uppmärksammade FN-s funktionsrättsdag

 Förutom mitt deltidsjobb för STIL är jag även engagerad i Funktionsrätt Jönköpings län som styrelsemedlem och inofficiell LSS expert. Funktionsrätt är som bekant samarbetsorganisationen för en lång rad intresseföreningar inom funktionsrättsrörelsen. I år bestämde vi oss tillsammans med Funktionsrätt Jönköpings kommun för att göra ett större evenemang för att uppmärksamma FN-dagen för personer med funktionsnedsättningar som äger rum 3 december. Funktionsrätt och STIL i Jönköping har samarbetat i flera evenemang, det här var det största jag deltagit med enbart Funktionsrätt som arrangör.


Vår ambition var att belysa läget i Sverige i nutid och historien. Besparingarna på funkisar och sjuka omfattar i stort sett alla samhällsstöd till oss – hur har det kunnat bli så och hur ska vi komma ur den negativa spiralen? Upplägget var en längre föreläsning av författaren Margareta Persson sedan följde flera story Tell berättelser. Efter en lång rast med mycket god jultallrik anordnade vi en debattpanel där jag deltog.


Margareta Persson har skrivit flera böcker om historien för den svenska funktionsrättsrörelsen, hur vi länge inte fick del av välfärdsstaten om de övergrepp som begicks på olika institutioner.


Hos oss föreläste Margareta om historiken fram tills LSS tillkomst och hur den svenska funktionsrättsrörelsen organiserade sig och det faktum att alla stora reformer som ända genomförts har tillkommit tack vare funktionsrättsrörelsens arbete.


Många tror säkert att läget för funkisar var som allra värst när Sverige var ett utfattigt land på 1800-talet. Så var inte fallet. Den verklige botten nåddes under 1900-talets första halva när förfärliga inrättningar som rasbiologiska institutet inrättades med mera. Vipeholm i Lund är den mest kända/ökända stora institutionen med väldiga övergrepp men det fanns många fler stora institutioner runt om i landet.


På 60-talet vände dock vinden. Succesivt växte det fram en syn från politikerna att vi skulle inkluderas i samhället. Efterhand avvecklades de stora institutionerna. Men fortfarande i början av 1970-talet var det långt ifrån självklart att barn med stora funktionsnedsättningar skulle bo i föräldrahemmet. Den positiva utvecklingen nådde sin kulmen när LSS infördes som (med tanke på kostnadsdebatten idag) infördes vid en djup lågkonjunktur.


Varför har det då blivit så mycket försämringar? Margareta Persson menar att en viktig bidragande orsak är ett förändrat samhällsklimat som drabbar personer med stora behov av samhällsstöd hårt. Det har blivit mycket mer ett ”jag, jag” än vi, vi” samhälle. Politiskt yttrar det sig bland annat i att det blivit allt populärare med reformer som ska underlätta vardagslivet för ”vanligt folk”/majoritetsbefolkningen men mindre intressant att stödja de som behöver mest stöd från samhället. D v s det saknas en politisk vilja. Margareta Persson menar också att den negativa utvecklingen sammanfaller med att synen på oss som grupp ändrats till det sämre.


Tre personer föreläste om sina erfarenheter av att levt på institution, an av dem var neurosedynskadade Irené Pettersson som berättade om sin uppväxt på institution. Anita Svenningsson och Ingela Ehrnst berättade om deras upplevelser på utbildningsinstitutionen Tomteboda avsedd för personer med svåra synskador eller helt blinda. Mestadels negativt så klart men även ljuspunkter.


När man lyssnar på berättelserna så inser man hur i bästa fall dåligt funktionsrättspolitiken i Sverige fungerade långt in på 1900-talet.


Debattpanelen

Jag själv och Margareta Persson var två av fyra deltagare i debattpanelen. Moderator var Marie Sten – vice ordförande i Funktionsrätt Riks. En del av diskussionerna handlade om vad som är en institution och är vi på väg tillbaka till den världen? Svaret i korta drag var att vi är på väg åt det hållet och att dagens LSS boenden uppfyller många av Funktionsrättskonventionens definitioner för institution. Rebecka Roos en STIL kollega till mig som bor i ett serviceboende (en form av LSS boende) berättade hur livet i serviceboendet blivit allt mer reglerat och på frågan om Rebecka ansåg sig bo i en institution blev svaret ja.


Funktionsrättskonventionen fick en hel del utrymme. På frågan hur vi ska använda den på bästa sätt menade panelen att den måste bli svensk lag.


Själv fick jag frågan hur vi har kunnat hamna där vi är med LSS med så mycket besparingar/försämringar? Det blev en utläggning som ändå inte var uttömmande på något sätt men de viktigaste punkterna:


*Försämringarna i assistansreformen och hela LSS måste sättas in ett större perspektiv. Det är en del av en nedåtgående spiral där samhället sparar pengar på praktiskt taget alla delar inom funktionsrättsstöd och mycket annat.

Ett antal faktorer samverkar som


·Synen på hur mycket det får ”kosta”

·        

AAvsaknad av politisk vilja

·       

EEn juridisk röra som gjort att vi fjärmat oss från intentionerna.


· Försäkringskassans stenhårda tolkning av restriktiva domar och kommunernas (i viss mån även Försäkringskassan) vilja att driva ärenden i restriktiv riktning så långt det går. Samt  Försäkringskassans "kärlek" till att enbart hänvisa till restriktiva   domar från Högsta Förvaltningsdomstolen som prejudikat.

· Organiserad kriminalitet som infiltrerat välfärden.


Jag anser också att det löper en röd tråd i finansdepartementet på synen på ”hur mycket personlig assistans får kosta” från reformens tillkomst fram tills nutid.


Sen är det som vanligt mycket som man inte hinner ta upp men det viktigaste som jag inte fick sagt angående att det ser ut som det gör december 2024 sammanfattar jag här.




Det är sant att LSS och assistansreformen infördes under en djup lågkonjunktur – vilket är ett mirakel i sig. Men när vi pratar pengar idag och vill förstå hur vi har hamnat här tycker jag det är jätteviktigt att alla känner till att det var mycket nära att det inte blev någon assistansreform alls. Finansdepartementet under Ann Wibbles ledning tyckte det var för dyrt och gav först grönt ljus med ett mycket viktigt motkrav:

Redan efter ett år skulle en utredning tillsättas som granskade kostnaderna. Så pengarna/kostnadsfrågan var central redan innan reformen ens blev verklighet. Den utredning som sjösattes 1995 efter regeringsskiftet 1994 föreslog en lång rad stora försämringar, bland annat kommunalisering. Det allra mesta skrotades men här menar jag roten finns till det juridiska förfall som frihetsreformen hamnat i. Staten var tydlig i utredningen - vi vill betala så lite som möjligt för personlig assistans, helst ingenting. Ska vi ha en reform får någon annan betala, d v s kommunerna.

Nu blev det ingen kommunalisering, stommen i reformen fick vara kvar med ett mycket viktigt undantag för insatsen personlig assistans:

1996 infördes begreppet grundläggande behov. Det innebar tre saker:

·  1 Även om begreppet inledningsvis tolkades generöst var ett första steg tagit mot att gå ifrån grundintentionerna av att se till hela hjälpbehovet


·   2 Statens önskan att hålla nere kostnaden och att man inte såg till hela hjälpbehovet som bas för att beviljas personlig assistans av staten gjorde att ekonomi och juridik började samspela på ett mycket olyckligt sätt.


·  3   Staten ville helst inte betala och kommunerna var inte lockade heller. Det innebar att det delade huvudmannaskapet som utgick från omfattningen på grundläggande behov (d v s över 20 timmar/vecka i grundläggande behov för statlig assistansersättning) skapade starka incitament för stat och kommuner att försöka lämna över ansvaret på varandra.


Grundläggande behov ja, det blev riktigt illa 2007-2009 när Försäkringskassan introducerade begreppet integritetsnära hjälpbehov. Denna nya definition om vad som var ett grundläggande behov bekräftades sedan i den ökända domen i dåvarande Regeringsrätten 2009. Därmed var hela fundamentet på plats för alla försämringar som följt.


Ska vi komma tillrätta med assistansreformens problem måste både finansieringen säkras och behovsbedömningarna göras om i grunden enligt ursprungsintentionerna och Funktionsrättskonventionens definition av personlig assistans. Detta innan staten blir ensam huvudman. Det kräver politisk vilja men den saknas för närvarande.


Vad gäller välfärdskriminaliteten kräver den ett samarbete mellan många olika myndigheter. Ni vet att jag brinner för att få bort avarterna som förstört så mycket. Den  kampen får dock inte ske till priset att våra rättigheter inskränks. Det måste gå att hitta en bra balans mellan att bekämpa kriminalitet och värna reformens intentioner.



Bild: På plats i debattpanelen Sitter som vanligt i min permobil med mikrofon i ena handen.


Efter avslutad panel pratade jag med moderatorn Marie Sten hur det är med besparingar i våra grannländer? Jo, det sparas och gnetas men hittills är försämringarna inte lika omfattande som i Sverige. Marie hade emellertid ett viktigt förbehåll. Vad gäller åtminstone Norge och Danmark brukar de ligga lite efter Sverige både vad gäller förbättringar och försämringar. Så vi får se vad som händer där framöver.


Funktionsrätt i Jönköpings län och kommun var vi sammantaget mycket nöjda med evenemanget. Efter jul får vi i styrelsen diskutera vidare vad vi ska göra framöver.

 

Det här blir sista blogginlägget för i år. Jag återkommer i vanlig ordning i mitten av januari. ¨


Jag önskar alla bloggläsare och facebook vänner en

Riktigt GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR.

 


 

onsdag 4 december 2024

Heja Olika ställer några frågor till Försäkringskassan och egna tankar om besparingar i funktionsrättspolitiken generellt

 Nätsajten Heja Olika har i en intervju nyligen ställt några frågor till Försäkringskassan.

Första frågan var:


Vad gör Försäkringskassan för att minska riskerna för att enskilda ska drabbas av återkrav på grund av misstag? Svar i korthet:


Försäkringskassan vill göra det enkelt att göra rätt från början, vi har bland annat utvecklat e-tjänster som ska underlätta för både enskilda och anordnare att redovisa utförd assistans.


– Vi har nyligen uppdaterat vår webbplats med relevant information, och i samband med att en person beviljas assistansersättning lämnar Försäkringskassan information om hur man får använda ersättningen.


Vad gör ni för att minska oron eller rädslan hos enskilda för att ha kontakt med Försäkringskassan?

 Vi beklagar verkligen om så är fallet, och det är inte en bra situation.


– Vi lägger stor vikt vid frågor som bemötande och service, men ytterst styrs vår verksamhet av lagstiftning som Försäkringskassan inte råder över.


– Försäkringskassan har löpande dialog med intresseorganisationer och arbetsgivarorganisationer kring vår roll, vårt uppdrag och hur vi arbetar, men också kring vad vi alla kan göra för att assistansersättningen ska fungera så bra som möjligt. 


Ja, hur ska man kommentera det här?

Det låter bra i första skedet, en rad saker räknas upp som ska underlätta att få information om avseende vad assistansersättningen får användas till. Ändå vet vi att många som har fått återkrav har vunnit mot Försäkringskassan i rättstvister. Ganska uppseendeväckande är att staten, representerad av Försäkringskassan bara verkar ha mycket vag uppfattning om hur rädda vi är för myndigheten.


Mycket intressant blir det emellertid när svaret kommer hur Försäkringskassan ser på återupptagna tvåårsomprövningar? FK har vid flera tillfällen lyft att omprövningsstoppet borde hävas. Då låter det så här:


Det är viktigt att klargöra är att Försäkringskassan inte vill tillbaka till de två-årsomprövningar som tidigare fanns. Vi ser ett behov av att kunna följa upp vissa beslut av assistansersättning men vi vill inte följa upp alla beslut, det är en viktig skillnad. I fall där det är uppenbart att ingenting har förändrats ser vi inte några behov att göra någon uppföljning.


Vår utgångspunkt är att man ska kunna känna sig trygg med den ersättning man har – detta samtidigt som det är rimligt att vi som myndighet kan följa upp beslut.


Tusentals personer med personlig assistans, många, många fler inräknat anhöriga, det inkluderar mig själv är jätterädd för återupptagna omprövningar – även om ingen i regeringen signalerat att det är aktuellt att återuppta dem. Osäkerhetsmomentet är vad som händer efter ett förstatligande – utan helt nya behovsbedömningar. Emellertid, vad Försäkringskassan säger sig efterfråga enligt vad de beskriver här är emellertid en mycket mildare variant än det som var och är så fruktat om ”Pandora asken” öppnas igen.


Skulle det som beskrivs här bli verklighet kommer det för de allra flesta bli ungefär som på den ”gamla goda tiden” som jag brukar säga.  Omprövning = avstämning av läget och kanske inte ens kontakt från Försäkringskassan. För de allra flesta som är beviljade personlig assistans kommer aldrig hjälpbehoven minska och kommer inte ha någonting att vara rädda för om Försäkringskassan eventuellt hör av sig angående hur det funkar. Låter nästan för bra för att vara sant.


Vid eventuellt ökat behov av assistanstimmar så måste givetvis en bedömning göras av just de behoven – det tror jag alla är eniga om, Med risk för att låta tjatig – då måste behovsbedömningarna också ser till hela behovet.


I de fall det finns goda skäl och utgå från att behoven faktiskt kommer att minska efterhand så måste staten har möjlighet att följa upp det – det tror jag ingen ifrågasätter.


Heja Olika intervjar Försäkringskassan



Igår var det FN-s funktionsrättsdag. Funktionsrätt Sverige uppmärksammar dagen och skriver bland annat följande på sin hemsida.


Vi i Sverige betraktar oss ofta som ett föregångsland när det gäller mänskliga rättigheter och inkludering av personer med funktionsnedsättning. Men den bilden stämmer allt mindre överens med människors verklighet. I stället ser vi ständiga nedskärningar och striktare praxis vid bedömning av rätten till stöd, bristande inkludering i utbildningssystemet och sysselsättningspolitiken, en ojämlik vård och en ökad risk för fattigdom för människor med funktionsnedsättning. 

Heja Olika intervjuar Försäkringskassan

Egna tankar om läget:

Sverige är ett land med lagar som har mycket höga ambitioner på papperet, tex LSS och Hälso och sjukvårdslagen. Alla ska kunna leva ett självständigt liv med självbestämmande och alla ska rätt till likvärdig sjukvård. Det är helt i linje med mänskliga rättigheter enligt FN.

 

Tyvärr har vi en verklighet där politiken verkar sakna vilja att leva upp till dessa lagar och Funktionsrättskonventionen. Spara och gneta och "hålla budgeten till varje pris" har blivit en sorts överideologi i välfärdspolitiken, inte att tillgodose faktiska behov. Förutom alla försämringar i de olika LSS insatserna märks besparingarna/försämringarna på en rad olika sätt, t.ex.:

 

* Försämrad ekonomisk trygghet

 

* I många regioner blir mer avgifter på hjälpmedel

 

* Sämre tillgång till likvärdig sjukvård och högre utgiftstak för läkemedel

 

Allt detta och mycket mer är oförenligt med Funktionsrättskonventionens artiklar.


Den här negativa spiralen måste brytas. Ja, jag har läst baskurser i nationalekonomi och vet att statens resurser aldrig kommer vara oändliga. Mer pengar måste in i systemet. Och ja, det är verkligen inga fickpengar vi pratar om, jag vet det. Men var finns den politiska viljan att faktiskt lösa finansieringsfrågan med udden särskilt riktad mot statsbärande partierna Socialdemokraterna och Moderaterna? Att t.ex. i praktiken kraftigt sänka statsbidragen till kommunerna är ett uttryck för att staten vill ta mindre ansvar för välfärden som kommuner och regioner ansvarar för. Detta trots att folkmängden i Sverige har ökat med drygt en miljon personer sedan 2004. Med andra ord – någon annan får betala = avsaknad av faktisk vilja.

 

 Här pratar jag om alla delar kopplat till Funktionsrätts frågor som behöver pengar för att fungera, d v s  det allra mesta. Avsaknad av vilja att skaka fram de resurser som krävs för assistansen, övriga LSS, sjukvården, hjälpmedel, ekonomisk trygghet med mera är samma sak som att (oavsett vad som sägs i valrörelser) indirekt säga – vi prioriterar inte de här frågorna och de människor som är beroende av dem. Och jag kan aldrig acceptera besparingspolitiken när Sverige är ett av världens rikaste länder.