STIL - konferensen Dag 1

Jag hade sett fram emot länge att åka till Stockholm och delta i STIL -konferensen om Medborgargolvet för aktivister. Var också första gången jag deltagit i ett sådant evenemang. Hur blev det då? Det levde verkligen upp till förväntningarna för att sammanfatta det mycket kort. Vi var ett tiotal personer, de flesta med STIL som assistansanordnare och några stödmedlemmar som jag själv. Deltog gjorde givetvis kända STIL profiler som Jonas Franksson, Christine Bylund, Susanne Berg och Jessica Smaaland. Fick också stifta bekantskap med flera nya personer, bland annat Mona Esbjörnson, Vio Szabo och Åsa Puide.

Första dagen pratade vi mycket om vad Independent living ideologin (IL) går ut på. Många förknippar STIL och IL med bara personlig assistans. Så är det inte. IL handlar om att personer med funktionsvariationer ska kunna förverkliga sig själva, självrepresentation, vara stolt över den man är, minska byråkraternas och diverse experters kontroll över våra liv. Personlig assistans är ett av många verktyg för att nå dit.

Vad skiljer då IL -rörelsen från "övrig" funkisrörelse? Själva ser man det så här:

Den "gamla" funkisrörelsen påvisar givetvis fel i samhället och lobbar för förändringar men medan den vanliga beslutsgången är att man överlåter lösningen till politikerna så funderar IL - rörelsen själva ut egna lösningar efter de grundläggande principerna i IL - ideologin. Dessa presenterar man sedan för politikerna och jobbar på en rad olika sätt  för att de ska förverkligas. Det inkluderar både opinionsarbete i form av debattartiklar mm men även mycket direktaktioner - demonstrationer, manifestationer mm.

Utvidga kontantstödet

Personlig assistans är ett s.k. kontantstöd. Den som är beviljad PA får en fiktiv påse pengar från Försäkringskassan eller hemkommunen och väljer sedan en assistansanordnare. Här diskuterade vi möjligheten att utvidga kontantstödet till övriga LSS insatser och eventuellt nya insatser med. I så fall skulle den som i framtiden beviljas kontantstödet själv vilja vilken typ av insats man vill ha från samhället. Själv tycker jag det är en lysande idé. Vill man ha PA väljer man det, har man mindre behov av hjälp/stöd tycker man kanske det räcker med t.ex. ledsagarservice eller hemtjänst. Istället för att en byråkrat har beslutsmakten över insatsen, väljer man alltså själv vilken typ av stöd man vill ha från samhället för att leva ett självständigt liv.

Behovsbedömningar kommer givetvis behövas i framtiden också, vi var emellertid rörande eniga om att  Försäkringskassans nuvarande behovsbedömningsinstrument måste bort. Att frångå minuträknandet är en viktig pusselbit. Att slopa den diskriminerande 65-års gränsen för att bli beviljad personlig assistans måste också vara en högprioriterad fråga.

Medborgargolvet

Det mycket ambitiösa och spännande projekt Medborgargolv var ju själva kärnan i konferensen. Det handlar om att utvidga den svenska välfärdsstaten så att de som verkligen behöver hjälp och stöd från samhället kan vara säkra på att få det. vi vill alltså skapa ett vattentätt golv i välfärdsstaten för de som behöver mest hjälp. En vanlig missuppfattning är att golvet bara handlar om att säkra assistans för dem som behöver det men det stämmer inte. Golvet handlar också om att ge ekonomisk trygghet genom en medborgarlön som inte bara funkisar ska kunna ta del av utan även alla andra som behöver ekonomiskt stöd för att inte trilla ner i fattigdom.

Det innebär att försörjningsstöd (socialbidrag) ska bort för att istället ersättas av medborgarlönen. Syftet är att få bort vad vi kallar förtryckande myndighetsstrukturer som har oproportionellt stor makt över att bestämma vem som ska få/inte få ekonomiskt stöd från samhället.  Medborgarlönen är emellertid inte tänkt att ersätta obligatoriska försäkringar som t.ex. sjukpenningen. Ingen ska dock riskera att stå på bar backe om FK inte beviljar sjukpenning eller bli utförsäkrad, då träder Medborgarlönen in som garant för att trygga vardagsekonomin. Golvet ska emellertid byggas klart innan man bygger ut diverse olika stödsystem som ska underlätta vardagen för "vanligt" folk utan funktionsvariationer och som inte är i behov av ekonomisk hjälp för att få vardagen att gå ihop .

Genom att inkludera inte bara assistansberättigade och andra funkisar utan ALLA som är i behov av stöd från samhället är vår ambition att väcka intresse för projektet hos en rad andra grupper utanför funkisrörelsen. I del 2 kommer jag berätta hur diskussionerna gick för att föra arbetet framåt.

Olika former av aktivism

Innan första dagen var slut diskuterade vi också om olika typer av aktivism för att driva arbetet framåt. STIL skiljer på utopisk och visionär  aktivism. Den första varianten menar man som namnet antyder inte går att genomföra, åtminstone inte under rådande omständigheter. Med visionär aktivism menar man projekt och idéer som man tror på och bedömer har god chans att förverkligas.

På kvällen åt vi en riktigt god middag där diskussionerna fortsatte.

Fortsättning på torsdag

Lars-Göran Wadén fick avslag i sin anmälan mot arrangörerna av Almedalsveckan

Många känner säkert till att Lars-Göran Wadén, förbundsledamot i DHR och förkämpe för ett tillgängligt samhälle i somras skickade in en anmälan till DO p g a att han ansåg att han blivit diskriminerad under Almedalsveckan.

Anmälan, som fick stor uppmärksamhet gjorde Lars-Göran p g a att ett antal seminarier som han ville besöka under Almedalsveckan inte var tillgängliga för en rullstolsburen person. Min egen åsikt är att det är en självklarhet att alla evenemang och seminarier som anordnas under Almedalsveckan ska vara tillgängliga för alla. Det ska bara fungera, punkt. Hur resonerade då DO när man avslog anmälningen?

"Du har anmält att du har blivit diskriminerad under Almedalsveckan på ett sätt som har samband med funktionsnedsättning. DO arbetar på olika sätt för att motverka diskriminering. Vi kan utreda och driva ett ärende till domstol, men vi har också andra möjligheter. De ärenden som DO beslutar att utreda är ärenden som vi bedömer kan ge störst effekt för att påverka utvecklingen framåt mot ett samhälle där det inte förekommer diskriminering. Efter att ha gått igenom uppgifterna i din anmälan har DO beslutat att inte starta en utredning, utan vi avslutar ditt ärende. Vi har inte tagit ställning till om du har blivit diskriminerad

DO vill alltså inte ta ställning till om det förekommit diskriminering eller ej. Riktigt intressant är formuleringen "vi utreder ärenden som vi bedömer kan ge störst effekt för att påverka utvecklingen mot ett samhälle där det inte förekommer diskriminering". Almedalsveckan är vid sidan av riksdagsvalen tänkt och vara höjdpunkten i vår demokrati. En plats där alla ska kunna träffa våra folkvalda och diskutera alla tänkbara problem (och lösningar) i vårt samhälle. Nog borde detta vara ett fall som DO borde ta upp om man vill driva utvecklingen framåt.

Vidare framgår det att en av anledningarna till att DO avslog ärendet är att Lars-Göran anmälde arrangörerna av hela Almedalsevenemanget, inte de specifika arrangörerna av de seminarier som han inte kunde besöka. Då måste man fråga sig - vid ett så stort evenemang - borde det inte vara ett krav att någon har det övergripande ansvaret för att alla lokaler är tillgängliga. Det är inte rimligt att de som har huvudansvaret för evenemanget (Region Gotland)  kan delegera ner allt ansvar på de enskilda aktörerna för att kunna frånsäga sig ansvar, arrangörerna som i sin tur givetvis måste ha ett delansvar också.

Almedalsveckan är en fantastisk idé men ur tillgänglighetssynpunkt kan man som jag skrivit innan diskutera om Visby verkligen är en lämplig plats. Hissar, ramper, hörselslingor mm ska bara finnas i de lokaler som anordnar seminarier mm men bortsett från området runt själva Almedalsparken som jag tycker funkar bra är Visby allt annat än en mönsterstad ur tillgänglighetssynpunkt.

Om vi leker med tanken att en motsvarighet till Almedalsveckan arrangerades i USA och man skickat in en anmälan  att han blivit diskriminerad p g a bristande tillgänglighet vid seminarier, hur hade ansvariga myndigheter (flera myndigheter delar på ansvaret) agerat? Till att börja med tror jag aldrig det hade behövts eftersom tillgänglighetslagstiftningen ADA (Americans with disabilities act) är mycket tuffare än i Sverige. Hade det ändå kommit in en seriös anmälan tror jag sannolikheten är mycket stor att man drivit ärendet vidare.  Jänkarna tar tillgänglighetsfrågan på mycket större allvar än vad fallet är i Sverige.

Lars-Görans blogg

* Igår deltog jag också i Ifa -s medlemsmöte i Jönköping. Ifa vill lyssna av stämningarna" vad medlemmarna prioriterar inför den kommande LSS utredningen som bland annat ska ta upp kommande finansiering av LSS, ändring av LSS §9a (grundläggande behov) och om man ska ha rätt till assistans under en sjukhusvistelse.

Vi delades in i grupper och jag tycker det var givande diskussioner. På plussidan var vi eniga om att de förenklade omprövningarna (om man redan är "inne i systemet") är en klar förbättring samt att man numer har en handläggare som handlägger alla ärenden med FK.

Givetvis fanns det betydligt mer på minussidan där vi ansåg att mycket måste förbättras:

·  Vi var mycket kritiska mot den synnerligen snåla höjningen av schablonen.

·  Alla Integritetskränkande behovsbedömningar måste bort

·  Definitionen av de grundläggande behoven måste ändras - min grupp framförde att begreppet grundläggande behov ska slopas helt och ersättas av hjälpbehov.

·  Barnperspektivet - allt fler avslag p g a hänvisning till föräldraansvar.

I morgon bär det av till Stockholm för deltagande i STIL -s Medborgargolv konferens. Det  blir riktigt kul och spännande och jag kommer berätta utförligt vad som hände i bloggen nästa vecka. 

Den mycket låga höjningen av schablonbeloppet är ett allvarligt hot mot assistansreformens intentioner

Måndagen 21 september meddelade regeringen i samband med att budgeten presenterades att schablonbeloppet för 2016 blir 288 kr, en höjning med endast 4 kr jämfört med 2015 (1,4 %). Utöver det fick brukarrörelsen veta att de mycket låga ökningarna kommer fortsätta kommande år med.

Egentligen är det inga nyheter, redan i samband med den lika låga höjningen för 2015 (4 kr) flaggade man för mycket blygsamma höjningar  kommande år med så det borde inte vara en överraskning för någon berörd. Utan tvekan är de låga höjningarna ett allvarligt hot mot hela assistansreformen så som vi vill ha den. En ökning på 1,4 % täcker inte ens ökade lönekostnader. Står regeringen fast vid att höjningarna kommer fortsätta i samma mycket långsamma takt även efter 2016 kommer det bli en oerhörd press på anordnarna att hålla nere utgifterna - såväl direkta lönekostnader som assistansomkostnader och utbildningar. Hårdast drabbas givetvis mindre anordnare.

I första hand drabbas givetvis ändå brukarna som kommer få allt svårare att såväl rekrytera bra personer som att behålla assistenter man är nöjd med samt att leva det liv man själv vill. Det är också ett slag i ansiktet på alla seriösa anordnare som vill erbjuda självbestämmande i ordets rätta bemärkelse och bra anställningsvillkor men som inte får ekonomiskt utrymme att göra det. I förlängningen riskerar det att bli ett direkt  säkerhetshot för vi som lever med personlig assistans.

Man motiverar de låga ökningarna med att "schablonersättningen varit för hög innan". Det menar vi inte stämmer alls. Schablon/timersättningen är betydligt lägre än i t.ex. hemtjänsten. Är det så att vissa anordnare har höga vinstmarginaler beror det inte på att ersättningen är för hög - det är anordnarna som bedriver en oseriös verksamhet.

Liksom hos alla samhällsdebattörer som kritiserar kostnaden för PA saknar vi även hos regeringen en seriös analys om hur mycket assistansreformen kostar samhället. En sådan måste bland annat inkludera:

·  Över 90 000 personer jobbar som personliga assistenter vilket innebär att en stor del av kostnaden direkt går tillbaka till staten i olika skatter - hur påverkar det samhällsekonomin?

·  Reformen är ju en mycket effektiv jobbskapare - vad skulle det kosta samhället om en stor del av assistenterna är arbetslösa istället?

· Vad är kostnaden för alternativen - gruppboende, utbyggd hemtjänst, anhörighjälp? Det sistnämnda innebär ju att ett mycket stort antal personer skulle tvingas att sluta jobba för att istället hjälpa nära och kära.

·   Hur mycket pengar har staten tjänat på att ett stort antal personer tack vare assistansreformen kunnat skaffa sig vanliga jobb istället för att leva på pension och bostadstillägg?

Tyvärr lyser sådana analyser helt med sin frånvaro, vi ser inte ens en antydan till att man är intresserad av att göra den. Naturligtvis stödjer vi regeringens ambition att komma åt den kriminalitet som faktiskt finns - det får emellertid inte leda till häxjakt på brukarna. I regeringsförklaringen nämns emellertid inget om att analysera ALLA aspekter kring kostnaden bara att kriminalitet och fusk är ett allvarligt problem.

 Alla etablerade partier säger sig värna assistansreformen och LSS, det är en reform vi ska vara stolta över säger alla berörda i både regeringen och allianspartierna. Vackert så men menar man verkligen allvar med det man säger måste det också följas av handling, inte bara fina ord. Tyvärr konstaterar vi att exemplen på att både den nuvarande regeringen och den föregående inte menar allvar är för många. Ett utmärkt tillfälle för regeringen och visa att man menar allvar skulle vara att man istället höjde schablonersättningen rejält. Då hade man sänt ut en kraftfull signal att man tar både den personliga assistansen och även övriga funkisfrågor på stort allvar. Tyvärr gör man inte det vilket är mycket trist och konstatera.

Ju mer värde man sätter på en reform/utgift desto större är betalningsviljan. I det här fallet handlar det om vilket värde svenska staten sätter på vår rätt att kunna leva ett liv som andra med full delaktighet i samhället. När staten inte ens är beredd att finansiera kommande löneökningar för assistenterna kan vi inte dra någon annan slutsats än att regeringen tycker att assistansreformen är för dyr. Och då kommer följdfrågan? Vad säger det om samhällsutvecklingen, synen på våra rättigheter? Sverige är ett av världens rikaste länder, då måste vi ha råd att ge personer med stora funktionsnedsättningar möjlighet att kunna leva ett liv som andra.

 Avslutningsvis tycker vi att brukarrörelsen mår bra av att ägna sig åt lite självkritik och det inkluderar även vår förening. I det här fallet var det som sagt känt sedan länge att höjningen skulle vara på den här nivån, inte bara i år utan även flera år framöver. Ändå är det först när det blir bekräftat "vad som gäller" som de riktigt upprörda reaktionerna kommer. Tidigare underskattade vi också mycket grovt kriminalitetens sprängkraft, vi underskattade också rejält effekterna av domen i regeringsrätten 2009. Varför är det så, att vi gång på gång tycks ligga minst ett steg efter?

Höjningen för 2016 är spikad, där finns inget vi kan göra. Vi menar emellertid att det fortfarande går att påverka vad som händer efter 2016. Då krävs emellertid en total uppslutning inom brukarrörelsen. VIMPA - s styrelse kommer göra vårt bästa för att höjningarna framöver kommer at vara på en acceptabel nivå.

Thomas Juneborg

 Talesperson VIMPA

Sambandet mellan värdet man ser på en skattefinansierad verksamhet och synen på kostnaden

Det sista blogginlägget innan sommaruppehållet skrev jag följande:

 Om svenska staten och de politiker som håller i pengarna verkligen sett personlig assistans och LSS, självbestämmandet för oss som något riktigt betydelsefullt hade den eviga diskussionen om kostnaden haft en undanskymd plats i debatten.

Sverige har bland de allra högsta skatterna i världen, en stor del av skatteintäkterna går till att finansiera en omfattande välfärdsstat. Det råder i stort sett enighet om att vi ska ha höga skatter för att finansiera sjukvård, skola, äldreomsorg, olika socialförsäkringar mm. Vi anser helt enkelt att dessa verksamheter är så viktiga att de måste få kosta mycket pengar. Själv är jag en varm anhängare av välfärdsstaten och instämmer i att sjukvården, skolan, ekonomiskt stöd till sjuka etcetera måste få kosta.

Visserligen sparas det och gnetas, det kommer ständigt larmrapporter om underbemanning i sjukvården mm. Men jag har så vitt jag kan minnas aldrig läst en ledareartikel eller politiker som uttalat sig med budskapet att kostnaden för sjukvården etcetera är oacceptabelt hög. När det gäller en annan mycket viktig skattefinansierad verksamhet, nämligen personlig assistans och övriga LSS insatser är tongångarna helt annorlunda. Där pratas det ständigt om en "galopperande kostnadsökning" som måste hejdas, assistansen "stjäl" resurser från annan välfärd, kommunerna klagar på att det kommunala självstyret inskränks o s v. Några vanliga meningar i en kritisk ledareartikel lyder ungefär så här:

"Visst är assistansen viktig men resurserna är inte obegränsade och det måste handikapprörelsen förstå. Kostnaden för assistansen uppgick 2014 till 28 miljarder kr och beräknas inom några år uppgå till 33-35 miljarder kr. Om man vill ha obegränsad finansiering av assistansen måste man tala om vad man vill skära ner på istället".

Man sätter därmed olika gruppers behov mot varandra

Politikerna pratar samtidigt med dubbla tungor. Å ena sidan råder det utåt samstämmighet om att personlig assistans och andra LSS insatser är en" oerhört viktig reform som vi ska värna, det finns inget kostnadstak". Samtidigt har det genom åren tillsatts en rad utredningar med det uttalade syftet att hitta sätt att sänka kostnaden för en oerhört viktig demokrati och frihetsreform. Detta samtidigt som alla riksdagspartier (undantaget SD så klart) ständigt talar om vikten att stå upp för demokrati, mångfald, öppenhet mm.

Inställningen till kostnaden märks också på flera andra sätt, inte minst schablonersättningen där den årliga ökningen varit ytterst blygsam de senaste åren och inte ens täckt ökade lönekostnader. Fortsätter den utvecklingen går assistansreformen mot en dyster framtid där det blir allt svårare att rekrytera och behålla bra personliga assistenter. Många mindre anordnare kommer troligen att lägga ner verksamheten.

Det går inte ihop. Hade samhället (politiker, tjänstemän journalister, proffstyckare etcetera) verkligen sett assistansen, goda levnadsvillkor, full delaktighet för oss som något prioriterat hade debatten handlat om helt andra saker än ökade kostnader. Här finns också en märklig paradox:

Å ena sidan förs en ständig debatt om hur man ska minska arbetslösheten, inte sällan med skattesubventioner, t.ex. ROT, RUT, sänkt restaurangmoms. Kostnaden för detta är i debatten i många fall sekundär, de är ju självfinansierande för att det skapar jobb! Jag har skrivit tidigare att jag tänker inte ge mig in i en diskussion om dessa  skattesubventioner ska vara kvar eller inte - det är f.ö. inte funkisrörelsens uppgift. Men är det inte märkligt att assistansreformen som bevisligen är en mycket effektivare jobbskapare än sänkt krogmoms ständigt kritiseras för att den är för dyr samtidigt som nämnda subventioner anses vara självfinansierade? Har man någonsin hört en kritisk ledareskribent som talar om alla jobb assistansreformen skapar (vilket innebär en låg nettokostnad för samhället) eller t-om ekonomisk vinst), vad alternativkostnaden är och FRAMFÖRALLT alla mänskliga och demokratiska vinster för vi som berörs?

Varför är det så? Mitt svar är att LSS i allmänhet och personlig assistans i synnerhet kritiseras så mycket för att man sätter inget inget stort värde på att vi ska kunna leva som andra. Sjukvården, skolan etcetera får kosta mycket pengar men inte vår rätt att leva som andra. Eller uttryckt mer "brutalt" vi  ses som en belastning för samhället - andra klassens medborgare som ska vara nöjda bara vi får hjälp med det nödvändigaste.

Bild: Sveriges riksdag, Seminarium LSS20 10 april 2014

Vikten av självrepresentation i funktionshinderrörelsen

För några veckor sedan skrev Bengt Elmén - föreläsare och styrelseledamot i STIL ett blogginlägg om underrepresentationen i föreningsstyrelser av personer som själva har funktionsvariationer. Bengt skriver hur Independent Living rörelsen utvecklats delvis som en protest mot detta. En viktig grundplåt i IL -ideologin är ju att vi funkisar ska företräda oss själva så långt som det är möjligt och om man har svårt att föra sin egen talan så ska man ha hjälp av en företrädare.

När Adolf Ratzka flyttade till Sverige på 1970-talet slogs han av flera saker. Dels var det en funktionshinderrörelse som, enligt Ratzka var alldeles för passiv och som verkade nöjd med det dåvarande läget. Det andra var att få av de ledande personerna i funktionshinderrörelsen själva hade funktionsvariationer - flertalet var istället anhöriga. 

Jag håller med Bengt Elmén om att det är viktigt att vi företräder oss själva så långt som möjligt. Jag tror knappast våra pensionärer tyckt det är OK att en icke pensionär är ordförande i PRO för att ta ett exempel. Varför ska det vara annorlunda för oss?

Dock ska sägas att jag är fullt medveten om att många av oss orkar helt enkelt inte att ta på oss ledande roller i föreningar, engagera sig som politiker etcetera. Man har fullt upp med att orka med vardagen och alla bekymmer som följer med den, en del har p g a sina funktionsvariation svårt att föra sin egen talan osv. Det måste man ha respekt för. Jag tycker också "Bengan" är väl hård i sitt omdöme om Handikappförbundens nya ordförande tidigare Stig Nyman, f.d. KD politiker. Vi måste ge honom en chans och se vad han kan uträtta när han väl är vald. Han har ju bland annat sagt att han prioriterar högt att värna LSS lagstiftningen och förbättra hälsan hos över en miljon människor vars hälsa är långt sämre än riksgenomsnittet. Alltid en början men det gäller att leverera också.

Däremot instämmer jag i att jag hellre sett en funkis på posten än en f.d. politiker som så vitt jag vet inte heller har någon anhörig (rätta mig om jag har fel) med omfattande funktionsvariationer. Visst kan han brinna för frågorna ändå men som jag ser det är det definitivt och föredra "om en av våra egna" har en så viktig post  och även i så många föreningar som möjligt inom den svenska funkisrörelsen. Det är vi själva som får uppleva de orättvisor som drabbar oss bara för att vi har funktionsvariationer. Därför borde själva också veta bäst vilka åtgärder som måste vidtas för att förbättra situationen.

Det finns ytterligare ett viktigt argument till att inte välja expolitiker utan erfarenhet om att leva med funktionsvariationer:

Funktionshinderrörelsen ska vara en drivande kraft för att förbättra livsvillkoren för vår grupp, visa på de orättvisor som finns och föreslå förbättringar. Inga förbättringar in som sker utan vidare, vi måste vara påstridiga och åtminstone ibland ett rejält irritationsmoment  för att makthavarna ska lyssna. Det finns dock inget egenvärde alls i att göra politikerna till uttalade fiender, det måste finnas en konstruktiv dialog. Möjligheten att vara en starkt pådrivande kraft menar jag ändå minskar markant om vi väljer politiker som så att säga "passerat zenit" i sina karriärer. Med andra ord - banden mellan funkisrörelsen och den offentliga makten blir för stark.

För att självrepresentationen ska fungera räcker det emellertid inte bara med att vi vill representera oss själva. Vi måste också få möjlighet att göra det. Det här exemplet gäller visserligen Danmark. On ni kommer ihåg så uppmärksammades i våras ett fall från en kommun där en rullstolsburen kommunpolitiker inte fick delta i ett beslut angående besparingar i funkisomsorgen. Orsak - han ansågs vara jävig... (Är inte alla politiker mer eller mindre jäviga när beslut fattas?)

Här på hemmaplan anordnades i våras en konferens om LSS i Landstingets regi. Jag och andra i VIMPA -s styrelse var mycket intresserade av att delta. I infon stod det emellertid ingenting om att företrädare för funktionshinderrörelsen var inbjudna så jag ringde och hörde vilka målgrupperna var. Det var enbart kommun och landstingspolitiker samt diverse experter. Ingen av oss eller anhöriga som verkligen berördes var ens inbjudna.... Säger en hel del av hur stor vikt man lägger på att vi ska vara delaktiga i beslutsprocessen. Vad kom då konferensdeltagarna fram till? Inte en aning faktiskt - tappade intresset totalt när jag fick veta vilka målgrupperna var. Kanske var det fel inställning men jag kände mig helt uppgiven.

* Lars Lindberg har skrivit en intressant debattartikel om banden mellan staten och funkisrörelsen.

Klipp banden till staten.

Värnamo kommun ignorerar även en dom från Förvaltningsrätten

Vi i VIMPA är givetvis mycket glada att Värnamo kommun gått med på att inte ta in Jonas Reinholdsson personligen. Helst hade vi naturligtvis sett att man avbokat KommunLex helt och hållet men efter de förutsättningar som var är ändå kompromissen acceptabel. Det lönade sig att protestera vilket känns mycket tillfredsställande. Nu ska vi bevaka att kommunen verkligen håller överrenskommelsen.

Tyvärr uppmärksammade vi ju även ett fall där Värnamo kommun ignorerat en dom från Förvaltningsrätten som vunnit laga kraft. Vi skickade därför ett brev till kommunen för att protestera även mot det. Jag publicerar det i sin helhet här.

Varför följer inte Värnamo kommun beslut från Förvaltningsrätten som vunnit laga kraft?

För ungefär ett år sedan avslog Värnamo kommun en ansökan från en man som sökte personlig assistans. Ärendet överklagades till Förvaltningsrätten som gick emot kommunens beslut att avslå ansökan. Ärendet skickades tillbaka till Värnamo kommuns omsorgsförvaltning för fortsatt utredning av personens behov av personlig assistans. Värnamo kommun överklagade inte domen som därmed har vunnit laga kraft.

Trots detta återupptog inte omsorgsförvaltningen utredningen. Personen som sökte Personlig assistans har klagat hos JO att kommunen inte följde domstolsbeslutet att återuppta utredningen. Istället valde kommunen att lägga ner ärendet utan fortsatt utredning. Vi anser att LSS är glasklar här vad gäller kommunens ansvar. I LSS § 2, andra stycket står följande:

Varje kommun skall, om inte något annat avtalats enligt 17 §, svara för insatser enligt

 9 § 2-–10.

Därmed anser vi att Värnamo kommun agerande bryter mot lagen. Man har ingen rätt att trotsa domstolsbeslut som vunnit laga kraft. Agerandet visar också på en stor nonchalans inför vad LSS § 2 faktiskt förskriver vad gäller kommunernas ansvar för LSS och insatsen personlig assistans.

 Vidare hävdar mannen att beslutet att inte återuppta utredningen inte bygger på befintlig fakta i journalanteckningarna. Istället ska beslutet grunda sig på vad som kan liknas vid ett spionage av mannens vardagsliv. Personal från omsorgsförvaltningen ska ha gjort "iakttagelser av mannen" i samband med olika uteaktiviteter och utifrån det dragit slutsatsen att mannens hjälpbehov inte var tillräckligt stora för att bli beviljad assistans. Kommunen har enligt svensk lag ingen rätt att övervaka sina medborgare på det sättet. Därför är det också ett ogiltigt skäl till att inte återuppta utredningen.

Vi anser därför att Värnamo kommun ägnar sig åt lagbrott när man både trotsar ett domslut som trätt i kraft och ägnar sig åt övervakning av medborgarna.

Thomas Juneborg

Talesperson VIMPA

Kommentar:

Tyvärr blir man inte överraskad. Det är inte första gången (och inte sista heller) kommuner ignorerar domar som vunnit laga kraft. Det försvarar inte på något sätt Värnamo kommuns agerande men det visar ännu en gång på ett mycket allvarligt systemfel som måste åtgärdas om LSS intentioner ska återupprättas:

Det är på tok för lätt för kommunerna att ignorera domar och komma undan med det.

Bild: Hög tid för riksdagen att göra något konkret åt kommunernas motvilja att följa gällande domslut

Samtal med Värnamo kommun om att man anlitat Jonas Reinholdsson

Personen som anlitade Jonas Reinholdsson heter Ann Lindkvist och är biträdande chef på omsorgsenheten i Värnamo kommun. I måndags ringde jag till henne och frågade hur kommunen tänkte när de anlitade honom. Det kan ju omöjligt vara så att KommunLex var det enda alternativet tillgängligt? Jag poängterade ännu en gång att vi inte accepterar att vare sig Värnamo kommun eller någon annan kommun heller anlitar Jonas Reinholdsson p g a dennes motbjudande människosyn. Svaren jag fick var följande:

·  Värnamo kommuns har fått kritik från IVO p g a bristfälliga utredningar i socialtjänsten. Personalen behöver därför vidareutbildas och J. Reinholdssons kompetens "svarade väl mot det vi efterfrågade".

·  Man hade (påstår man i alla fall) glömt bort reportaget i Kalla Fakta och vad som framkom där.

·   De utbildningar som Reinholdsson ska genomföra syftar inte på något sätt till att hjälpa kommunen att ge fler avslag på LSS insatser. De berör inte LSS överhuvudtaget utan syftar till att handläggarna på socialtjänsten ska få bättre kompetens att hanlägga ärenden som inte berör LSS.

·  Med tanke på det som framkom i Kalla Fakta "förstår man vår ilska" men vi har inte haft någon som helst ambition att reta upp funkisrörelsen.

Borde också tagit upp det faktum att man vägrade oss tillträde till föreläsningen. Det var  dock klart sedan tidigare att de var benhårda  där, det kändes meningslöst att ta upp just då.

Sammantaget fick jag givetvis inga garantier , man försäkrade dock att man nästa gång "ska tänka igenom noga" innan vi anlitar KommunLex igen. Och ärligt talat tror jag faktiskt det ska mycket till innan Jonas Reinholdsson anlitas igen av Värnamo kommun. Det framgick klart och tydligt att vårt budskap nått fram - vi är förbannade!

*  Daglig verksamhet är en LSS insats som i huvudsak riktar sig till personer med utvecklingstörningar. Syftet är att berörda personer ska få en meningsfull sysselsättning, totalt var 33800 personer beviljade insatsen 2014. Tanken är att de som är beviljade insatsen också ska få en viss ekonomisk kompensation.

En genomgång från socialstyrelsen visar emellertid att 13 % av kommunerna betalar inte ut någon ersättning alls. I övriga kommuner är den mycket "blygsam" -50-60 kr/dag. Blygsam ja. Att betala ut så usel kompensation till de som berörs är rena hånet, 60 kr /dag finansierar ungefär en halv biobiljett. Eller som Emily Gunnarsson (som själv får 53 kr/dag) själv uttrycker det:

Det är skamligt rent ut sagt. Hela systemet måste förändras

Det är viktigt för att man ska få känna sig som en människa, inte som ett vårdobjekt.

Det sista sätter Emily finget på något mycket väsentligt. Hur ser samhället på en stor grupp personer där LSS insatsen daglig verksamhet ske ge en miningsfull sysselsättning? Det dystra svaret är att  många kommuner  inte sätter något som helst värde på det arbete hen faktiskt utför. För en annan grupp än funkisar hade det varit omöjligt för kommunerna att bete sig på det sättet.

Så vad ska man göra åt det? Återigen menar jag att det kommunala självstyret sätter käppar i hjulet. I grund och botten är det en viktig del av den svenska demokratin men när det gäller LSS funkar det mycket dåligt vilket visar sig gång på gång. Den enda åtgärden som jag kan se som kan ändra på det är att i LSS skriva in ett minimum belopp som kommunerna är tvingade att betala. Och det beloppet ska vara mycket, mycket högre än 50-60 kr/dag. Det är som sagt som att spotta människorna i ansiktet att betala så låg ersättning.

Samtidigt behöver vi många åtgärder för att minska arbetslösheten bland funkisar. Utan tvekan har insatsen Daglig verksamhet en viktig roll att fylla för många med psykiska funktionsnedsättningar. Samtidigt får det inte bli så att standardåtgärden från samhället (även om den är frivillig) blir att bevilja insatsen Daglig verksamhet. Med rätt stöd från samhället skulle säkert många fler än idag kunna ha "reguljära" jobb.

Emily Gunnarsson formulerar det själv på följande sätt:

Om man får rätt stöd kan man jobba som vem som helst.

Värnamo kommun ska inte anlita Jonas Reinholdsson överhuvudtaget

Via kommunens protokoll har vi fått veta att Värnamo kommun har anlitat företaget KommunLex för att hålla två kurser senare i höst. Jag och mina vänner i Jönköpings län protesterar starkt mot att kommunen väljer att anlita detta företag med den numer riksbekante föreläsaren Jonas Reinholdsson. Vi menar att det inte är en ursäkt att anlita J. Reinholdsson även om kursen inte handlar om LSS och behovsbedömningar.

Hösten 2013 visade TV4-s samhällsprogram "Kalla Fakta" ett långt reportage som handlar om urholkningen av LSS och hur det påverkar de personer som berörs. Man visade flera exempel på människor vars livsvillkor försämrats drastiskt efter att kommuner dragit in personlig assistans eller andra LSS insatser. Med dold kamera visade TV4 hur J. Reinholdsson "lärde ut" till kursdeltagarna hur man hittar kryphål i LSS lagstiftningen för att kunna ge så många avslag som möjligt. TV4-s granskning visade också att en lång rad kommuner runt om i landet har anlitat KommunLex.

Att kommuner med skattepengar betalar föreläsare som ska lära ut hur man hittar kryphål i en rättighetslag är i sig synnerligen motbjudande. Utöver detta visade J. Reinholdsson också upp en mycket obehaglig människosyn där han med råa skämt raljerade över personer med stora funktionsnedsättningar. Människor som är helt beroende av samhället för att kunna leva som andra. En person som ser oss som jämlika samhällsmedborgare uttrycker sig inte på ett så oerhört nedlåtande sätt.

När LSS lagen trädde i kraft 1994 innebar det en enorm förbättring när det gäller våra möjligheter att kunna leva som andra. Samhället sände också ut en mycket positiv signal i synen vad gäller våra livsvillkor - vi har samma rätt att leva som alla andra till ett liv med fullt självbestämmande och delaktighet i samhällslivet. En rättighet som FN bekräftat via Konventionen om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättningar, undertecknad och ratificerad av Sveriges regering och riksdag.

LSS § 5 står följande:

”Verksamhet enligt denna lag skall främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet för de personer som anges i 1 §. Målet skall vara att den enskilde får möjlighet att leva som andra”..

 LSS § 6 fortsätter:

”Verksamheten enligt denna lag skall vara av god kvalitet och bedrivas i samarbete med andra berörda samhällsorgan och myndigheter. Verksamheten skall vara grundad på respekt för den enskildes självbestämmanderätt och integritet. Den enskilde skall i största möjliga utsträckning ges inflytande och medbestämmande över insatser som ges. Kvaliteten i verksamheten skall systematiskt och fortlöpande utvecklas och säkras.”

I Värnamo kommuns egen beskrivning av ambitionen med hjälpen till personer med funktionsnedsättningar inleds med följande mening:

”Ledstjärnan för omsorgen om personer med funktionsnedsättning ska vara respekt och omtanke om den enskilde. Den enskildes rätt till självbestämmande, delaktighet, integritet och trygghet är grundvalen i verksamheten.”

KommunLex har visat att en del av verksamheten går rakt emot LSS ambitioner så som de formuleras i § 5 till 7 och även Värnamo kommuns egna ambitioner. Jonas Reinholdsson har också visat upp en människosyn som rimmar mycket illa med ett av fundamenten i varje demokratiskt samhälle - alla människors lika värde.

Vi är som sagt medvetna om att den här kursen handlar om dokumentation, inte LSS. Principen om alla människors lika värde är emellertid så central i en demokrati att det inte får råda minsta tvekan om att varje kommun i landet lever upp till den. Inte bara på papperet utan även i handling. Med bakgrund av den människosyn som J. Reinholdsson visat upp anser jag därför att vare sig Värnamo kommun eller någon annan kommun, oavsett syfte överhuvudtaget inte ska anlita J. Reinholdsson.

Thomas Juneborg

Talesperson VIMPA

Den ständiga konflikten mellan behoven och kommunernas strävan att "hålla budgeten"

" När lokalpolitiker pratar om att det blivit budgetunderskott i LSS-verksamheten ”glömmer” man berätta att det egentligen handlar om man avsatt för lite pengar".

Citatet är hämtat från ett inlägg på FUB-s reclaimlss blogg. Inlägget sätter fingret på en konflikt som funnits ända sedan STIL började arbeta för personlig assistans för 30 år sedan - kommunerna har ALLTID sett inte bara den personliga assistansen utan hela LSS som en kostnadsbörda som tar resurser från skola, äldreomsorg etcetera. När den kommande LSS lagen gick ut på remiss i början av 1990-talet var kommunerna uttalade motståndare. Man hänvisade givetvis inte direkt till kostnaden utan gömde sig bakom argument som att:

·       LSS är en rättighetslag

·       Det kommunala självstyret inskränks

Det verkliga skälen till motståndet var givetvis PENGAR och att LSS försköt makt från kommunerna till vi som behövde hjälp, d v s maktbalansen förändrades till vår fördel.

Tack och lov blev aldrig den personliga assistansen en kommunal angelägenhet. De övriga LSS insatserna blev emellertid kommunernas ansvar. Assistansen är emellertid inte helt finansierad av staten. Idag står kommunerna för ca 20 % av assistanskostnaden. Att gränsen för att få statlig assistansersättning sattes vid 20 timmar/vecka i grundläggande behov berodde på att man ansåg det rimligt att kommunerna tog ansvar för en del av assistanskostnaden. Starka krafter ville emellertid (och vill än idag) att även att den personliga assistansen skulle skötas av kommunerna.

I media är det framförallt neddragningarna i assistansen som uppmärksammas men neddragningarna drabbar även de kommunala LSS insatserna. För de som förlorar den personliga assistansen via FK kan söka via kommunerna (drygt 4000 personer är idag beviljade assistans från kommunerna) men de är minst lika restriktiva som Försäkringskassan vid behovsdömningarna.

I den bästa av världar skulle det aldrig bli någon konflikt mellan kommunerna och vi som behöver stöd från samhället, det finns ju även en fantastisk lag som ska garantera hjälp för oss med stora hjälpbehov. Hjälp efter behov, punkt slut! Verkligheten ser dock annorlunda ut, varför?

·       Tyvärr ser vi en samhällsutveckling där vår rätt att leva som andra ifrågasätts alltmer. Det påverkar i sin tur synen på LSS som rättighetslag.

·  Vi som får hjälp via LSS är en minoritet i samhället som ska "konkurrera" om majoritetens behov - skola, äldreomsorg, dagis, bibliotek etcetera.

·  LSS blev dyrare än beräknat, även för kommunerna. Att det pågår en "kostnadsexplosion" är emellertid rejält överdrivet men kostnadsökningen blir tyvärr med automatik ett viktigt argument för "besparingsivrarna".

·   I en kommunal budget är LSS en av många olika poster. Ekonomicheferna i en hyfsad stor kommun kollar på intäktssidan (låt oss säga 4 miljarder kr) som ska finansiera alla kommunens verksamheter. Om kostnaden för LSS, andelen av budgeten ökar är det därför (åtminstone i den tidsanda som råder med ständiga besparingar) ofrånkomligt att LSS hamnar i skottgluggen. Budgeten måste ju hållas! Att LSS andel av kommunbudgeten inte är särskilt stor spelar ingen roll. Det sambandet blir extra tydligt vid tider med hög arbetslöshet. Hög arbetslöshet = lägre skatteintäkter till vår "gemensamma kaka" = "större konkurrens" över befintliga resurser = större besparingspress på minoriteternas behov .

·   Jag hävdar också bestämt att många ledarskribenter på många av landets tidningar (både på riksnivå och lokalnivå) har ett betydande ansvar för utvecklingen. Ledareskribenterna har indirekt en mycket stor makt över samhällsdebatten  och därmed den politik som förs på både riksnivå och i kommunerna. Jag talar inte bara om de som gång på gång klagar på att personlig assistans är "för dyr" utan även alla de ledareartiklar om trummar ut följande budskap när det ska sparas pengar på skola, äldreomsorg, sjukvård, funktionshinderpolitik eller något annat inom välfärdssektorn :

"Visst är det smärtsamt att göra dessa besparingar men vi måste komma ihåg att resurserna inte är obegränsade. Behoven kommer alltid vara större än resurserna, man måste prioritera.". 

När den  typen av åsikter som ställer grupper mot varandra gång på gång framförs i landets tidningar (utan ett enda konkret förslag på hur vi ska skapa resurser så det räcker till allas behov) bidrar det tyvärr till mycket negativa konsekvenser för samhällets attityder mot personer som behöver hjälp och stöd och det spiller tyvärr över även när kommunerna ska "hålla budgeten".   Dessutom får vi "slaggprodukter" i form av KommunLex, Paragrafen M Bankel mfl som ska lära kommunerna "hur slipstenen ska dras" när pengar ska sparas

Så hur ska man lösa denna motsättning? I "min värld" kommer  kommunerna tyvärr aldrig att ändra sig självmant. Det behövs en genomgripande förändring. Själv vill jag se en rejäl intern debatt i funkisrörelsen hur vi i praktiken ska bryta det destruktiva mönstret där kommunalt självstyre, "hålla budgeten till varje pris" mm sätts före de faktiska hjälpbehoven och viktiga rättsprinciper.