Sambandet mellan värdet man ser på en skattefinansierad verksamhet och synen på kostnaden

Det sista blogginlägget innan sommaruppehållet skrev jag följande:

 Om svenska staten och de politiker som håller i pengarna verkligen sett personlig assistans och LSS, självbestämmandet för oss som något riktigt betydelsefullt hade den eviga diskussionen om kostnaden haft en undanskymd plats i debatten.

Sverige har bland de allra högsta skatterna i världen, en stor del av skatteintäkterna går till att finansiera en omfattande välfärdsstat. Det råder i stort sett enighet om att vi ska ha höga skatter för att finansiera sjukvård, skola, äldreomsorg, olika socialförsäkringar mm. Vi anser helt enkelt att dessa verksamheter är så viktiga att de måste få kosta mycket pengar. Själv är jag en varm anhängare av välfärdsstaten och instämmer i att sjukvården, skolan, ekonomiskt stöd till sjuka etcetera måste få kosta.

Visserligen sparas det och gnetas, det kommer ständigt larmrapporter om underbemanning i sjukvården mm. Men jag har så vitt jag kan minnas aldrig läst en ledareartikel eller politiker som uttalat sig med budskapet att kostnaden för sjukvården etcetera är oacceptabelt hög. När det gäller en annan mycket viktig skattefinansierad verksamhet, nämligen personlig assistans och övriga LSS insatser är tongångarna helt annorlunda. Där pratas det ständigt om en "galopperande kostnadsökning" som måste hejdas, assistansen "stjäl" resurser från annan välfärd, kommunerna klagar på att det kommunala självstyret inskränks o s v. Några vanliga meningar i en kritisk ledareartikel lyder ungefär så här:

"Visst är assistansen viktig men resurserna är inte obegränsade och det måste handikapprörelsen förstå. Kostnaden för assistansen uppgick 2014 till 28 miljarder kr och beräknas inom några år uppgå till 33-35 miljarder kr. Om man vill ha obegränsad finansiering av assistansen måste man tala om vad man vill skära ner på istället".

Man sätter därmed olika gruppers behov mot varandra

Politikerna pratar samtidigt med dubbla tungor. Å ena sidan råder det utåt samstämmighet om att personlig assistans och andra LSS insatser är en" oerhört viktig reform som vi ska värna, det finns inget kostnadstak". Samtidigt har det genom åren tillsatts en rad utredningar med det uttalade syftet att hitta sätt att sänka kostnaden för en oerhört viktig demokrati och frihetsreform. Detta samtidigt som alla riksdagspartier (undantaget SD så klart) ständigt talar om vikten att stå upp för demokrati, mångfald, öppenhet mm.

Inställningen till kostnaden märks också på flera andra sätt, inte minst schablonersättningen där den årliga ökningen varit ytterst blygsam de senaste åren och inte ens täckt ökade lönekostnader. Fortsätter den utvecklingen går assistansreformen mot en dyster framtid där det blir allt svårare att rekrytera och behålla bra personliga assistenter. Många mindre anordnare kommer troligen att lägga ner verksamheten.

Det går inte ihop. Hade samhället (politiker, tjänstemän journalister, proffstyckare etcetera) verkligen sett assistansen, goda levnadsvillkor, full delaktighet för oss som något prioriterat hade debatten handlat om helt andra saker än ökade kostnader. Här finns också en märklig paradox:

Å ena sidan förs en ständig debatt om hur man ska minska arbetslösheten, inte sällan med skattesubventioner, t.ex. ROT, RUT, sänkt restaurangmoms. Kostnaden för detta är i debatten i många fall sekundär, de är ju självfinansierande för att det skapar jobb! Jag har skrivit tidigare att jag tänker inte ge mig in i en diskussion om dessa  skattesubventioner ska vara kvar eller inte - det är f.ö. inte funkisrörelsens uppgift. Men är det inte märkligt att assistansreformen som bevisligen är en mycket effektivare jobbskapare än sänkt krogmoms ständigt kritiseras för att den är för dyr samtidigt som nämnda subventioner anses vara självfinansierade? Har man någonsin hört en kritisk ledareskribent som talar om alla jobb assistansreformen skapar (vilket innebär en låg nettokostnad för samhället) eller t-om ekonomisk vinst), vad alternativkostnaden är och FRAMFÖRALLT alla mänskliga och demokratiska vinster för vi som berörs?

Varför är det så? Mitt svar är att LSS i allmänhet och personlig assistans i synnerhet kritiseras så mycket för att man sätter inget inget stort värde på att vi ska kunna leva som andra. Sjukvården, skolan etcetera får kosta mycket pengar men inte vår rätt att leva som andra. Eller uttryckt mer "brutalt" vi  ses som en belastning för samhället - andra klassens medborgare som ska vara nöjda bara vi får hjälp med det nödvändigaste.

Bild: Sveriges riksdag, Seminarium LSS20 10 april 2014