För några veckor sedan
skrev Bengt Elmén - föreläsare och styrelseledamot i STIL ett blogginlägg om
underrepresentationen i föreningsstyrelser av personer som själva har
funktionsvariationer. Bengt skriver hur Independent Living rörelsen utvecklats
delvis som en protest mot detta. En viktig grundplåt i IL -ideologin är ju att
vi funkisar ska företräda oss själva så långt som det är möjligt och om man har
svårt att föra sin egen talan så ska man ha hjälp av en företrädare.
När Adolf Ratzka
flyttade till Sverige på 1970-talet slogs han av flera saker. Dels var det en
funktionshinderrörelse som, enligt Ratzka var alldeles för passiv och som
verkade nöjd med det dåvarande läget. Det andra var att få av de ledande
personerna i funktionshinderrörelsen själva hade funktionsvariationer -
flertalet var istället anhöriga.
Jag håller med Bengt
Elmén om att det är viktigt att vi företräder oss själva så långt som möjligt.
Jag tror knappast våra pensionärer tyckt det är OK att en icke pensionär är
ordförande i PRO för att ta ett exempel. Varför ska det vara annorlunda för
oss?
Dock ska sägas att jag
är fullt medveten om att många av oss orkar helt enkelt inte att ta på oss
ledande roller i föreningar, engagera sig som politiker etcetera. Man har fullt
upp med att orka med vardagen och alla bekymmer som följer med den, en del har
p g a sina funktionsvariation svårt att föra sin egen talan osv. Det måste man
ha respekt för. Jag tycker också "Bengan" är väl hård i sitt omdöme
om Handikappförbundens nya ordförande tidigare Stig Nyman, f.d. KD politiker.
Vi måste ge honom en chans och se vad han kan uträtta när han väl är vald. Han
har ju bland annat sagt att han prioriterar högt att värna LSS lagstiftningen
och förbättra hälsan hos över en miljon människor vars hälsa är långt sämre än
riksgenomsnittet. Alltid en början men det gäller att leverera också.
Däremot instämmer jag i
att jag hellre sett en funkis på posten än en f.d. politiker som
så vitt jag vet inte heller har någon anhörig (rätta mig om jag har fel) med
omfattande funktionsvariationer. Visst kan han brinna för frågorna ändå men som
jag ser det är det definitivt och föredra "om en av våra egna" har en
så viktig post och även i så många
föreningar som möjligt inom den svenska funkisrörelsen. Det är vi själva som
får uppleva de orättvisor som drabbar oss bara för att vi har
funktionsvariationer. Därför borde själva också veta bäst vilka åtgärder som
måste vidtas för att förbättra situationen.
Det finns ytterligare
ett viktigt argument till att inte välja expolitiker utan erfarenhet om att
leva med funktionsvariationer:
Funktionshinderrörelsen
ska vara en drivande kraft för att förbättra livsvillkoren för vår grupp, visa
på de orättvisor som finns och föreslå förbättringar. Inga förbättringar in som
sker utan vidare, vi måste vara påstridiga och åtminstone ibland ett rejält
irritationsmoment för att makthavarna
ska lyssna. Det finns dock inget egenvärde alls i att göra politikerna till
uttalade fiender, det måste finnas en konstruktiv dialog. Möjligheten att
vara en starkt pådrivande kraft menar jag ändå minskar markant om vi väljer
politiker som så att säga "passerat zenit" i sina karriärer. Med
andra ord - banden mellan funkisrörelsen och den offentliga makten blir för
stark.
För att självrepresentationen
ska fungera räcker det emellertid inte bara med att vi vill representera oss
själva. Vi måste också få möjlighet att göra det. Det här exemplet gäller
visserligen Danmark. On ni kommer ihåg så uppmärksammades i våras ett fall från
en kommun där en rullstolsburen kommunpolitiker inte fick delta i ett beslut
angående besparingar i funkisomsorgen. Orsak - han ansågs vara jävig... (Är
inte alla politiker mer eller mindre jäviga när beslut fattas?)
Här på hemmaplan
anordnades i våras en konferens om LSS i Landstingets regi. Jag och andra i
VIMPA -s styrelse var mycket intresserade av att delta. I infon stod det
emellertid ingenting om att företrädare för funktionshinderrörelsen var
inbjudna så jag ringde och hörde vilka målgrupperna var. Det var enbart kommun
och landstingspolitiker samt diverse experter. Ingen av oss eller anhöriga som
verkligen berördes var ens inbjudna.... Säger en hel del av hur stor vikt man
lägger på att vi ska vara delaktiga i beslutsprocessen. Vad kom då
konferensdeltagarna fram till? Inte en aning faktiskt - tappade intresset
totalt när jag fick veta vilka målgrupperna var. Kanske var det fel inställning
men jag kände mig helt uppgiven.
* Lars Lindberg har skrivit en intressant
debattartikel om banden mellan staten och funkisrörelsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar