Vikten av självrepresentation i funktionshinderrörelsen

För några veckor sedan skrev Bengt Elmén - föreläsare och styrelseledamot i STIL ett blogginlägg om underrepresentationen i föreningsstyrelser av personer som själva har funktionsvariationer. Bengt skriver hur Independent Living rörelsen utvecklats delvis som en protest mot detta. En viktig grundplåt i IL -ideologin är ju att vi funkisar ska företräda oss själva så långt som det är möjligt och om man har svårt att föra sin egen talan så ska man ha hjälp av en företrädare.

När Adolf Ratzka flyttade till Sverige på 1970-talet slogs han av flera saker. Dels var det en funktionshinderrörelse som, enligt Ratzka var alldeles för passiv och som verkade nöjd med det dåvarande läget. Det andra var att få av de ledande personerna i funktionshinderrörelsen själva hade funktionsvariationer - flertalet var istället anhöriga. 

Jag håller med Bengt Elmén om att det är viktigt att vi företräder oss själva så långt som möjligt. Jag tror knappast våra pensionärer tyckt det är OK att en icke pensionär är ordförande i PRO för att ta ett exempel. Varför ska det vara annorlunda för oss?

Dock ska sägas att jag är fullt medveten om att många av oss orkar helt enkelt inte att ta på oss ledande roller i föreningar, engagera sig som politiker etcetera. Man har fullt upp med att orka med vardagen och alla bekymmer som följer med den, en del har p g a sina funktionsvariation svårt att föra sin egen talan osv. Det måste man ha respekt för. Jag tycker också "Bengan" är väl hård i sitt omdöme om Handikappförbundens nya ordförande tidigare Stig Nyman, f.d. KD politiker. Vi måste ge honom en chans och se vad han kan uträtta när han väl är vald. Han har ju bland annat sagt att han prioriterar högt att värna LSS lagstiftningen och förbättra hälsan hos över en miljon människor vars hälsa är långt sämre än riksgenomsnittet. Alltid en början men det gäller att leverera också.

Däremot instämmer jag i att jag hellre sett en funkis på posten än en f.d. politiker som så vitt jag vet inte heller har någon anhörig (rätta mig om jag har fel) med omfattande funktionsvariationer. Visst kan han brinna för frågorna ändå men som jag ser det är det definitivt och föredra "om en av våra egna" har en så viktig post  och även i så många föreningar som möjligt inom den svenska funkisrörelsen. Det är vi själva som får uppleva de orättvisor som drabbar oss bara för att vi har funktionsvariationer. Därför borde själva också veta bäst vilka åtgärder som måste vidtas för att förbättra situationen.

Det finns ytterligare ett viktigt argument till att inte välja expolitiker utan erfarenhet om att leva med funktionsvariationer:

Funktionshinderrörelsen ska vara en drivande kraft för att förbättra livsvillkoren för vår grupp, visa på de orättvisor som finns och föreslå förbättringar. Inga förbättringar in som sker utan vidare, vi måste vara påstridiga och åtminstone ibland ett rejält irritationsmoment  för att makthavarna ska lyssna. Det finns dock inget egenvärde alls i att göra politikerna till uttalade fiender, det måste finnas en konstruktiv dialog. Möjligheten att vara en starkt pådrivande kraft menar jag ändå minskar markant om vi väljer politiker som så att säga "passerat zenit" i sina karriärer. Med andra ord - banden mellan funkisrörelsen och den offentliga makten blir för stark.

För att självrepresentationen ska fungera räcker det emellertid inte bara med att vi vill representera oss själva. Vi måste också få möjlighet att göra det. Det här exemplet gäller visserligen Danmark. On ni kommer ihåg så uppmärksammades i våras ett fall från en kommun där en rullstolsburen kommunpolitiker inte fick delta i ett beslut angående besparingar i funkisomsorgen. Orsak - han ansågs vara jävig... (Är inte alla politiker mer eller mindre jäviga när beslut fattas?)

Här på hemmaplan anordnades i våras en konferens om LSS i Landstingets regi. Jag och andra i VIMPA -s styrelse var mycket intresserade av att delta. I infon stod det emellertid ingenting om att företrädare för funktionshinderrörelsen var inbjudna så jag ringde och hörde vilka målgrupperna var. Det var enbart kommun och landstingspolitiker samt diverse experter. Ingen av oss eller anhöriga som verkligen berördes var ens inbjudna.... Säger en hel del av hur stor vikt man lägger på att vi ska vara delaktiga i beslutsprocessen. Vad kom då konferensdeltagarna fram till? Inte en aning faktiskt - tappade intresset totalt när jag fick veta vilka målgrupperna var. Kanske var det fel inställning men jag kände mig helt uppgiven.

* Lars Lindberg har skrivit en intressant debattartikel om banden mellan staten och funkisrörelsen.

Klipp banden till staten.