Försäkringskassans förslag om bland annat elektronisk övervakning bryter mot grundlagen, demokrati och mänskliga rättigheter del 2

1949 skrev den engelske författaren George Orwell en klassisk roman med titeln 1984 (Originaltitel Nineteen Eighty-Four). Boken är en science fiction roman som skildrar en dystopisk framtid där demokratin kollapsat och staten ägnar sig åt massövervakning. Nu blev inte framtiden så dyster som George Orwell fruktade. År 2021 fanns fortfarande de västerländska demokratierna kvar. De allra flesta statsvetarna anser ändå att demokratin går bakåt i land efter land.  Hade George Orwell besökt dagens värld hade han troligen konstaterat att det inte är så illa i som jag befarat i västvärlden men vi är utan tvekan på väg mot det samhälle jag varnade för.

När internet slog igenom vet jag många hurrade – nu var dagarna för alla diktaturer räknade – ingen diktator skulle kunna kontrollera internet. Ungefär 25 år senare får vi väl konstatera att alla optimister var mycket naiva, väldigt få hade tänkt sig att diverse odemokratiska krafter och organiserad brottslighet skulle utnyttja internets möjligheter för egna syften. Istället för att skydda demokratin oroar sig allt fler nu för att internet istället kommer att avveckla demokratin.

Förutom att alla möjliga extremister utnyttjar nätet för sina syften ger den nya tekniken oanade möjligheter till kontroll och övervakning som hade gjort den ökända östtyska säkerhetspolisen STASI gröna av avund. Den stat som gått längst till att utnyttja internets och annan spetsteknologis (t.ex. AI) odemokratiska övervakningspotential är Kina som är i full färd med att bygga upp en övervakningsapparat vars omfattning världen aldrig skådat tidigare.

Ska inte vi i den demokratiska västvärlden vara skyddade från den här typen av övervakningsapparat? På papperet är svaret ja – i praktiken är inte svaret lika självklart. Håller vi oss bara till Sverige har det nu förts en debatt i minst 10 år hur befolkningens integritet ska skyddas samtidigt som det kommer nya förslag om större befogenheter för staten när såväl politiska och religiösa extremister som grova brottslingar utnyttjar internet för egna syften. Allt mer av samhällsdebatten handlar följaktligen också hur vi ska skydda oss mot terrorister och bekämpa organiserad kriminalitet och parallellt med den blir de högernationalistiska krafterna allt starkare. Det råder så att säga djup lågkonjunktur för frågor som handlar om hur demokratin ska förbättras och minoriteters rättigheter skyddas.

Tittar vi framåt inför nästa riksdagsval är oddsen mycket låga på att de stora frågorna i valrörelsen blir brottskämpning och migration/integrations politik där flertalet partier i varierande grad kommer spela ”SD light”. Själv hoppas jag välfärdsfrågorna kommer i fokus efter pandemin som visat på vilka revor det finns. En väl fungerande välfärdsstat tror jag är bästa skyddet mot höger nationalismen med sitt övertydliga ”vi mot dem” budskap. Förutsättningar borde finnas men säker är jag inte.

Det är mot denna bakgrund jag tror vi få får se FK-s horribla idéer om övervakning av såväl assistansanvändare och assistenter där många faktorer samverkar:

·  Välfärdens framtida finansiering – hur ska pengarna räcka till?

·  Organiserad kriminalitet är en het fråga – vilka åtgärder måste vidtas för att bekämpa denna brottslighet?

·  Assistansbranschen är, som många andra välfärdsverksamheter utsatt för organiserad brottslighet – omfattningen vet ingen exakt.

·  Assistansreformen har alltid varit utsatt för kritik.

·  Funkisar är och har alltid varit en lågstatusgrupp och personlig assistent är inget högstatus yrke vilket bland annat syns i höjningarna av schablonersättningen.

Det finns flera exempel men det får räcka. Min poäng är att allt jag nämnt ovan gör att den kriminalitet som bevisligen finns gör oss till lätta/”tacksamma” måltavlor. Ju lägre status desto mer drakoniska åtgärder anses acceptabla för att bekämpa ett problem mot berörd grupp, i vårt fall assistansanvändare och våra personliga assistenter. Vi kan med mycket stor sannolikhet anta att regeringen har samlat ett antal berörda myndigheter där frågan har varit hur välfärdsbrottslighet ska bekämpas. Polisen redogjort hur läget, enligt dem ser ut varpå FK satt igång med att tänka ut möjliga åtgärder från deras håll för att bekämpa brottsligheten.

Sådana här förslag skulle vara omöjliga att föreslå för t.ex. barnfamiljer. Backar vi klockan 15-20 år tror jag sannolikheten är mycket låg att någon föreslagit något liknande ens för oss, även med samma teknik tillgänglig som idag. Vi befinner oss tyvärr 2021 på ett sluttande plan där allt mer odemokratiska metoder blir acceptabla arbetsmetoder och odemokratiska krafter flyttar fram sina positioner. Måste vara unikt för Sverige i efterkrigstiden att en statlig myndighet som jobbar under en röd regering offentligt har idéer (IB på 70-talet var en hemlig organisation) som brutalt bryter mot arbetstagares rättigheter…

 FK agerar inte i ett eget universum även om det ibland känns som myndigheten ser sig själva som en stat i staten. Den styrs av regleringsbrev, signalpolitik, politiska prioriteringar och samhällsandan som i nutid definitivt inte gynnar minoriteter. Senaste 15-20 åren har det blivit allt ”fulare” att vara beroende av hjälp från samhället. I synnerhet assistansanvändare och sjukskrivna anses ”kosta för mycket” och ha det ”för bra” och det återspeglas i hur Försäkringskassan arbetar.  Samverkar de krafterna med att organiserad kriminalitet utnyttjar välfärdssystemen ska vi kanske inte vara så överraskade att det kommer så här tokiga förslag.

Vad gäller reaktioner från vår sida

 Jag tycker det är för mycket fokus på integriteten, det är mycket allvarligare än så. Fokus borde ligga på det frågan verkligen handlar om -staten via FK vill bryta mot grundlagen samt en rad andra lagar för att kontrollera våra liv. Det handlar om brott mot rättigheter som garanteras i den viktigaste grundlagen – Regeringsformen! Alla oacceptabla intrång på integriteten är en konsekvens av de grova lagbrott som övervakningen skulle medföra.

 Vi får inte glömma bort assistenterna som jag tycker ofta är fallet. De är minst lika hårt drabbade som vi av det här förslaget. Läser vi noga vad F.K. säger i intervjun i Assistanskoll riktas förslaget/idén i första hand mot assistenterna. I faktisk tillämpning skulle vi givetvis följa med, vilket F.K naturligtvis förstår).

 

Jag är inte rädd för att det här går igenom. Som jag skrev i förra blogginlägget – det är för många lagbrott mot fundamentala demokratiska rättigheter. Det är ändå riktigt illa att det bara finns tankar om åtgärder som bryter mot demokratiska rättigheter garanterade i grundlagen. Det visar, tyvärr att demokratin även i Sverige börjar befinna sig på ett sluttande plan.

Försäkringskassans förslag om övervakning bryter mot grundlagen och mänskliga rättigheter del 1

 Jag ska nu i två blogginlägg granska horribla förslag från Försäkringskassan där minst ett av dem bryter mot grundlagen. Först ska vi titta på förslagen om att anordnarna måste ha mer på ”mer koll” vad assistansanvändarna sysslar med i hemmet och anmäla s.k. ändrade förhållanden. Sen ska vi granska värstingen – att FK har tankar på att elektroniskt övervaka både assistansanordnare och assistenterna och vad det säger om statusen för demokratin i Sverige.

Enligt Socialförsäkringsbalken kapitel 51 ska efter att omprövningsstoppet infördes assistansbehov endast omprövas vid ”särskilt ändrade förhållanden” och då endast den del som har ändrats. Vi har redan sett hur Försäkringskassan gör sitt ”bästa” för att vattna ur den bestämmelsen. Assistanskoll har rapporterat om exempel på hur F.K. omprövar hela behov vid omprövningar, tvärtemot vad lagen säger. Mot lagen – definitivt. Oväntat? Som jag skrivit innan – jag är inte det minsta förvånad, ingen borde vara det. Nu vill FK gå ännu längre. I en intervju med Assistanskoll säger Linus Nordenskär från FK följande:

Anordnaren bör ha en relativt god koll på hur det ser ut hos den försäkrade”

 

FK vill alltså åligga assistansanordnaren att ha bra koll på hur det ser ut i våra hem. Det är illa nog, för det har aldrig varit tanken att assistansanordnaren ska ha sådana uppgifter. Det är inget självständigt liv om någon annan ska ha ”storebror mandat” att ha koll på våra hem. Som vanligt döljs FK-s argument nödtorftigt med skäl som att ”kvalitén måste säkras och brottsligheten bekämpas”. I själva verket är det en del av diverse önskemål som FK lanserat senaste åren som alla handlar om att FK, d v s svenska staten ska få större muskler och befogenheter att granska våra liv. Det är fullständigt horribelt. Staten har redan via integritetskränkande behovsbedömningar kartlagt hur våra vardagsliv ser ut och assistenterna och anordnarna har redan lagstadgad skyldighet att anmäla misstänka missförhållanden till IVO. Brottsligheten ska bekämpas – självklart! Men innan staten ens tänker i dessa banor borde det vara en självklarhet att regeringen ger order till diverse berörda myndigheter gör en grundlig utredning var bristerna finns i kontrollerna som möjliggör kriminalitet kopplad till assistansen och annan välfärd.

Men Försäkringskassan har ännu mer absurda och drakoniska idéer om hur staten ska ha rätt att kontrollera oss. I en intervju med Assistanskoll kunde vi bland annat läsa att FK vill ha någon form av elektronisk övervakning med hjälp GPS av både assistansanvändare och personliga assistenter. Motivet är som vanligt att ”säkerställa kvalitén och bekämpa kriminalitet”. Hade det varit första april hade jag tagit detta som ett aprilskämt men det är det inte. De reaktioner som jag läst och hört hittills har varit förhållandevis milda med tanke på hur groteskt förslaget är. Mycket har handlat om att ”det kränker vår integritet, jag vägrar att bli övervakad”. Instämmer till 100 % men frågan är oerhört mycket större än att vi ”känner oss kränkta”.

Det F.K. efterfrågar bryter nämligen mot en fundamental grundläggande rättighet i vår viktigaste grundlag – Regeringsformen. Staten har ingen rätt att övervaka landets invånare. Enda undantaget är allvarliga misstankar om grov brottslighet och även då krävs domstolsbeslut! Förslaget måste därför bemötas utifrån vad det är – oförenligt med grundlagen och den viktiga grundpelaren i varje demokratiskt samhälle att staten inte har rätt att snoka och kontrollera invånarnas privatliv! Det bryter också mot en viktig princip i rättssamhället – ingen ska övervakas och således betraktas som oskyldig utan starka misstankar om kriminella handlingar. Här behandlas alla assistansanvändare med våra personliga assistenter som potentiellt misstänkt kriminella utan några som helst bevis!

Detta bryter också mot Europakonventionens artikel 8 som handlar om rätten till privatliv. Till skillnad från Funktionsrättskonventionen är Europakonventionen svensk lag och inskriven i Regeringsformen. Här står bland annat följande:

Offentlig myndighet får inte ingripa i denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till den nationella säkerheten, den allmänna säkerheten eller landets ekonomiska välstånd, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.

Jag har inte så bra koll EU-s dataskyddslag GDPR (General Data Protection Regulation) men det bryter med så gott som 100 % säkerhet mot ett stort antal paragrafer där också. I Funktionsrättskonventionen garanteras rätten till privatliv i artikel 17:

Alla personer med funktionsnedsättning har rätt till respekt för sin fysiska och psykiska integritet på lika villkor som andra.

Det finns även skydd mot den här typen av övergrepp även i LSS. I § 6 står följande:

Verksamheten skall vara grundad på respekt för den enskildes självbestämmanderätt och integritet. Den enskilde skall i största möjliga utsträckning ges inflytande och medbestämmande över insatser som ges

Vi får inte glömma bort assistenternas situation. Det bryter givetvis mot ett antal paragrafer i arbetsmiljölagen också – staten har inte rätt att elektroniskt övervaka arbetstagarna på arbetsplatsen. Och vem vill överhuvudtaget jobba som personlig assistent om hen vet att staten hela tiden övervakar mig? Ska jag leva mig in i en personlig assistens situation hade jag aldrig jobbat i en sådan arbetsmiljö! Därmed är de också ett akut hot mot hela assistansreformens existens – det är rena ”autostradan” på vägen tillbaka till gruppboende. Och det finns flera exempel, hur har FK tänkt sig att övervakningen ska fungera i samband med t.ex. resor? Eller är ”förhoppningen” att det ska låsa fast oss i våra hem?

Jag är inte rädd för att det här kommer att gå igenom – det är för absurt och lagvidrigt. Ännu så länge finns inget färdigt förslag och än mindre utredningsdirektiv. I första hand tror jag FK vill göra ett synnerligen otrevligt ”test” för att se hur stora befogenheter regering och riksdag är beredda att ge dem. Det är ändå oerhört allvarligt att det ens finns idéer om att elektroniskt övervaka oss och våra assistenter och det leder in på del 2 som kommer att handla om övervakning och människosynen bakom de här idéerna samt tillståndet för den svenska demokratin.

Assistanskoll intervjuar FK

Heja Olika intervjuar Åsa Strahlemo

Allt mer försämringar i kommunal assistansersättning

 När ett mycket stort antal personer förlorade statlig assistansersättning 2016-2017 fick många assistans beviljad av hemkommunen men nu börjar kommuner att dra in på personlig assistans även om berörd person tidigare förlorat statlig assistansersättning.

Hösten 2017 befann sig assistansreformen på randen till ett fullständigt sammanbrott enligt lagens verkliga intentioner. Den direkta orsaken var den s.k. ”transportdomen” (målnummer 1206-16) där HFD ansåg att ingen assistans med vissa undantag skulle beviljas under transporter. Försäkringskassan tolkade domen som att ingen personlig assistans ska beviljas om assistenterna inte utför ett aktivt arbete. Ett mycket stort antal personer förlorade nu sin statliga assistansersättning, många tusen personer räddades av att det infördes ett stopp på tvåårsomprövningarna. De som förlorade sin personliga assistans innan omprövningsstoppet infördes fick söka hjälp av hemkommunen istället.

 

Kommunernas välvilja varierade, i många fall tog ändå kommunerna ett stort ansvar, åtminstone temporärt. Under pandemin har vi tyvärr noterat att personer i många kommuner förlorar kommunal assistansersättning – i många fall hade personerna redan förlorat statlig assistansersättning och det finns exempel på personer som bara erbjuds gruppboende istället.

Det är ytterligare exempel på brott mot bland annat:

·  Den juridiska termen gynnande besluts negativa rättskraft, d v s att beviljade hjälp och stödinsatser inte får försämras om det inte skett stora förändringar i behovet av hjälp och stöd från samhället.

·  Funktionsrättskonventionens viktiga princip att uppnådda rättigheter inte får försämras.

·  Rätten i Funktionsrättskonventionens artikel 19 att vi har rätt att själva välja boendeform och inte tvingas in i t.ex. ett gruppboende mot vår vilja, samt att bara erbjuda gruppboende som alternativ till personlig assistans.

Vi hänvisar ofta till Funktionsrättskonventionen, ratificerad av Sverige 2008 men den är inte svensk lag och har, i bästa fall mycket liten betydelse när Försäkringskassan och kommunerna tillämpar LSS. Om Funktionsrättskonventionen ignoreras vid tillämpningen, vad säger LSS? När det gäller de grundläggande behoven gäller ju följande.

·  Understiger de grundläggande behoven 20 timmar/vecka beviljas ingen statlig assistansersättning. Ursprungstanken när de grundläggande skrevs in i LSS 1996 var att det skulle finnas en tydlig ansvarsfördelning mellan stat och kommuner. Stora behov är statens ansvar, lite mindre är kommunernas ansvar.

·  Vad gäller de grundläggande behoven under 20 timmar/vecka, d v s kommunernas ansvarsområde finns ingen lagstadgad nedre gräns. Det finns inte ens en prejudicerande dom i Högsta Förvaltningsdomstolen. Kommunerna kan därför bevilja personlig assistans även om de grundläggande behoven enligt praxis och Försäkringskassans tillämpning är långt under 20 timmar/vecka. Juristen Ola Linder som jag varit i kontakt med är tydlig med att kommunerna dessutom inte är bundna av den praxis som Försäkringskassan hänvisar till.

Detta gäller om kommunerna vill tillämpa lagen som det var tänkt och följer Funktionsrättskonventionens artiklar, i allt för många fall är verkligheten den motsatta.  Många kommuner har lagt en gräns på 7-8 timmar/vecka i grundläggande behov för att bevilja assistans men det är en gräns utan något som helst stöd i lagtexten. Många som är engagerade i assistansfrågan tror jag begår misstaget att utgå från att LSS med automatik tvingar kommunerna att bevilja personlig assistans efter att hen förlorat statlig assistansersättning. En laglig rättighet som kommunerna ignorerar. Så är inte fallet, här finns nämligen en lucka i lagen.

Det finns ingen paragraf i LSS som tvingar kommunerna att bevilja assistansersättning vid avslag, eller indragen assistans hos FK. Vi har möjlighet att söka visst - men kommunerna har inget KRAV enligt lag på att bevilja just LSS insatsen personlig assistans. Det är upp till kommunernas välvilja.

Varför finns då en sådan lucka i rättighetslagen LSS? Lagen skrevs utifrån antagandet att den skulle tillämpas brett och generöst. En facebook vän som var kommunal LSS handläggare när reformen trädde i kraft har berättat följande för mig:

Direktiven var klara, hjälp och stöd skulle beviljas efter faktiska behov.

Jag tror inte att vare sig Bengt Westerberg eller någon medhjälpare ens funderade över behovet av en tvingande paragraf och även om de gjorde det. Tänker jag efter är det inte alls säkert att lagrådet godkänt en sådan stark paragraf p.g.a. det mycket starka stödet för det kommunala självstyret i Regeringsformen.

Nu ska sägas att det jag skriver med automatik inte omfattar alla kommuner men det visar ändå hur oerhört skör livsförutsättningarna är för personer som är beviljade kommunal assistansersättning. Ytterst är hen helt beroende av hemkommunens välvilja vilket givetvis aldrig var tanken med rättighetslagen LSS. Detta är ett av många skäl varför staten ska vara ensam huvudman. Viktigt att komma ihåg är också att omprövningsstoppet inte omfattar drygt 5000 personer med kommunal assistansersättning som därmed befinner sig i en ännu mer utsatt position än knappt 14000 personer beviljade personlig assistans av Försäkringskassan. Detta är en mycket stor inbyggd orättvisa som jag tycker får för lite uppmärksamhet.

 

I en artikel i Assistanskoll berättar journalisten Martin Klepke om kommunernas syn på rättighetslagen LSS kontra det kommunala självstyret. Martins slutsatser är nedslående:

Kommunerna gör allt för att värna det kommunala självstyret. För rättighetslagen LSS innebär det att lagen med sina totalt 10 insatser ses som en välfärdsreform i mängden, inte som den rättighetslag den är tänkt att vara.

Så länge kommunerna har den inställningen har jag väldigt svårt att se att det kommer att bli en kursändring. Kommunerna har alltid haft mycket svårt och acceptera att LSS och personlig assistans är en på papperet stark rättighetslagstiftning. Betraktas inte LSS som en rättighetslag är därför sannolikheten mycket stor att många kommuner väljer att snabbt dra in på personlig assistans ”när tillfället ges” i form av en nationell kris. När pandemin drog in över Sverige dröjde det inte många veckor innan kommunernas intresseorganisation SKR kom med en hemställan (begäran) till regeringen att temporärt ändra LSS lagen som hade inneburit en kraftig förskjutning av maktbalansen till kommunernas fördel. Jag var inte förvånad. Regeringen avslog hemställan två gånger.

Den enda vägen framåt jag kan se är att kommunerna inte beviljar någon assistans alls, d v s att assistansreformen förstatligas. Fram till förstatligandet måste ett omprövningsstopp införas som även omfattar kommunerna. Dagens situation är helt orimlig.