Allt mer försämringar i kommunal assistansersättning

 När ett mycket stort antal personer förlorade statlig assistansersättning 2016-2017 fick många assistans beviljad av hemkommunen men nu börjar kommuner att dra in på personlig assistans även om berörd person tidigare förlorat statlig assistansersättning.

Hösten 2017 befann sig assistansreformen på randen till ett fullständigt sammanbrott enligt lagens verkliga intentioner. Den direkta orsaken var den s.k. ”transportdomen” (målnummer 1206-16) där HFD ansåg att ingen assistans med vissa undantag skulle beviljas under transporter. Försäkringskassan tolkade domen som att ingen personlig assistans ska beviljas om assistenterna inte utför ett aktivt arbete. Ett mycket stort antal personer förlorade nu sin statliga assistansersättning, många tusen personer räddades av att det infördes ett stopp på tvåårsomprövningarna. De som förlorade sin personliga assistans innan omprövningsstoppet infördes fick söka hjälp av hemkommunen istället.

 

Kommunernas välvilja varierade, i många fall tog ändå kommunerna ett stort ansvar, åtminstone temporärt. Under pandemin har vi tyvärr noterat att personer i många kommuner förlorar kommunal assistansersättning – i många fall hade personerna redan förlorat statlig assistansersättning och det finns exempel på personer som bara erbjuds gruppboende istället.

Det är ytterligare exempel på brott mot bland annat:

·  Den juridiska termen gynnande besluts negativa rättskraft, d v s att beviljade hjälp och stödinsatser inte får försämras om det inte skett stora förändringar i behovet av hjälp och stöd från samhället.

·  Funktionsrättskonventionens viktiga princip att uppnådda rättigheter inte får försämras.

·  Rätten i Funktionsrättskonventionens artikel 19 att vi har rätt att själva välja boendeform och inte tvingas in i t.ex. ett gruppboende mot vår vilja, samt att bara erbjuda gruppboende som alternativ till personlig assistans.

Vi hänvisar ofta till Funktionsrättskonventionen, ratificerad av Sverige 2008 men den är inte svensk lag och har, i bästa fall mycket liten betydelse när Försäkringskassan och kommunerna tillämpar LSS. Om Funktionsrättskonventionen ignoreras vid tillämpningen, vad säger LSS? När det gäller de grundläggande behoven gäller ju följande.

·  Understiger de grundläggande behoven 20 timmar/vecka beviljas ingen statlig assistansersättning. Ursprungstanken när de grundläggande skrevs in i LSS 1996 var att det skulle finnas en tydlig ansvarsfördelning mellan stat och kommuner. Stora behov är statens ansvar, lite mindre är kommunernas ansvar.

·  Vad gäller de grundläggande behoven under 20 timmar/vecka, d v s kommunernas ansvarsområde finns ingen lagstadgad nedre gräns. Det finns inte ens en prejudicerande dom i Högsta Förvaltningsdomstolen. Kommunerna kan därför bevilja personlig assistans även om de grundläggande behoven enligt praxis och Försäkringskassans tillämpning är långt under 20 timmar/vecka. Juristen Ola Linder som jag varit i kontakt med är tydlig med att kommunerna dessutom inte är bundna av den praxis som Försäkringskassan hänvisar till.

Detta gäller om kommunerna vill tillämpa lagen som det var tänkt och följer Funktionsrättskonventionens artiklar, i allt för många fall är verkligheten den motsatta.  Många kommuner har lagt en gräns på 7-8 timmar/vecka i grundläggande behov för att bevilja assistans men det är en gräns utan något som helst stöd i lagtexten. Många som är engagerade i assistansfrågan tror jag begår misstaget att utgå från att LSS med automatik tvingar kommunerna att bevilja personlig assistans efter att hen förlorat statlig assistansersättning. En laglig rättighet som kommunerna ignorerar. Så är inte fallet, här finns nämligen en lucka i lagen.

Det finns ingen paragraf i LSS som tvingar kommunerna att bevilja assistansersättning vid avslag, eller indragen assistans hos FK. Vi har möjlighet att söka visst - men kommunerna har inget KRAV enligt lag på att bevilja just LSS insatsen personlig assistans. Det är upp till kommunernas välvilja.

Varför finns då en sådan lucka i rättighetslagen LSS? Lagen skrevs utifrån antagandet att den skulle tillämpas brett och generöst. En facebook vän som var kommunal LSS handläggare när reformen trädde i kraft har berättat följande för mig:

Direktiven var klara, hjälp och stöd skulle beviljas efter faktiska behov.

Jag tror inte att vare sig Bengt Westerberg eller någon medhjälpare ens funderade över behovet av en tvingande paragraf och även om de gjorde det. Tänker jag efter är det inte alls säkert att lagrådet godkänt en sådan stark paragraf p.g.a. det mycket starka stödet för det kommunala självstyret i Regeringsformen.

Nu ska sägas att det jag skriver med automatik inte omfattar alla kommuner men det visar ändå hur oerhört skör livsförutsättningarna är för personer som är beviljade kommunal assistansersättning. Ytterst är hen helt beroende av hemkommunens välvilja vilket givetvis aldrig var tanken med rättighetslagen LSS. Detta är ett av många skäl varför staten ska vara ensam huvudman. Viktigt att komma ihåg är också att omprövningsstoppet inte omfattar drygt 5000 personer med kommunal assistansersättning som därmed befinner sig i en ännu mer utsatt position än knappt 14000 personer beviljade personlig assistans av Försäkringskassan. Detta är en mycket stor inbyggd orättvisa som jag tycker får för lite uppmärksamhet.

 

I en artikel i Assistanskoll berättar journalisten Martin Klepke om kommunernas syn på rättighetslagen LSS kontra det kommunala självstyret. Martins slutsatser är nedslående:

Kommunerna gör allt för att värna det kommunala självstyret. För rättighetslagen LSS innebär det att lagen med sina totalt 10 insatser ses som en välfärdsreform i mängden, inte som den rättighetslag den är tänkt att vara.

Så länge kommunerna har den inställningen har jag väldigt svårt att se att det kommer att bli en kursändring. Kommunerna har alltid haft mycket svårt och acceptera att LSS och personlig assistans är en på papperet stark rättighetslagstiftning. Betraktas inte LSS som en rättighetslag är därför sannolikheten mycket stor att många kommuner väljer att snabbt dra in på personlig assistans ”när tillfället ges” i form av en nationell kris. När pandemin drog in över Sverige dröjde det inte många veckor innan kommunernas intresseorganisation SKR kom med en hemställan (begäran) till regeringen att temporärt ändra LSS lagen som hade inneburit en kraftig förskjutning av maktbalansen till kommunernas fördel. Jag var inte förvånad. Regeringen avslog hemställan två gånger.

Den enda vägen framåt jag kan se är att kommunerna inte beviljar någon assistans alls, d v s att assistansreformen förstatligas. Fram till förstatligandet måste ett omprövningsstopp införas som även omfattar kommunerna. Dagens situation är helt orimlig.