Varför är det stort fokus på kriminalitet i assistansbranschen?

Låt oss först slå fast att det finns fusk och även grov kriminalitet i assistansbranschen och det ska bekämpas. Då behövs ett ökat samarbete mellan myndigheterna och ökad kontroll runt anordnarna. Kampen för att få bort avarterna får emellertid aldrig bli en ursäkt för att montera ner vår frihetsreform. Fusk och kriminalitet finns dessutom i alla socialförsäkringar och det finns inga bevis alls på att det finns mer kriminalitet i assistansvärlden än andra socialförsäkringar. Varför då denna ändlösa debatt om fusk och kriminalitet?

Flera faktorer samverkar till att kriminaliteten ständigt hamnar i fokus, ytterst handlar det om att assistansreformen inte alls har samma legitimitet som andra viktiga välfärdsreformer. Det syns på flera sätt. Ta Vab dagarna i föräldraförsäkringen som exempel. Alla vet att det finns ett visst fusk men ingen politiker skulle komma på tanken att ens försöka försämra föräldraförsäkringen för att det finns ett visst fusk. Varför brister då denna legitimitet för en frihets och demokratireform?

Assistansreformen har alltid varit utsatt för kritik, redan innan STIL-s försöksprojekt inleddes 1987 har kritiken alltid låtit ungefär likadant – det kostar för mycket, kommunernas självstyre inskränks, facket har varit oroliga för att assistenterna utnyttjas, ja även vår förmåga att själva arbetsleda våra assistenter har ifrågasatts från första stund. Lite tillspetsat – vi vet inte vad som är bäst för oss själva! I Independent Living rörelsen använder vi ett begrepp som kallas funktionsmaktordning. Innebörden är att det finns strukturer i samhället som gör att vi funkisar blir diskriminerade och en lågstatusgrupp i samhället. LSS konstruktion utmanar en del av dessa strukturer. I egenskap av rättighetslag med individperspektiv flyttas makt från politiker, byråkrater, proffstyckare och diverse andra ”experter”. Maktbalansen förskjuts till vår fördel och ”förlorarna” blir alla nämnda aktörer vars makt över hur våra liv ska se ut minskar.

En reform vars legitimitet redan är skakig och utmanar maktstrukturer blir därför mycket sårbar när kriminalitet och oegentligheter uppdagas. Att det inte finns några som helst bevis på att det handlar om miljardtals kronor årligen spelar ingen roll. Att reformen också blev betydligt dyrare än beräknat (nettokostnaden, den verkliga kostnaden som aldrig nämns) är mycket lägre än bruttosumman på ca 30 miljarder kr) förvärrar läget ytterligare. Vem vill betala till något man inte prioriterar, vår rätt till självbestämmande där det dessutom fuskas och kriminella skor sig? Hade det år 2018 varit en självklarhet att vi har rätt till goda levnadsvillkor och självbestämmande enligt LSS intentioner och CRPD konventionen är jag helt övertygad om att fokus idag i mycket större utsträckning legat på hur vi ska utveckla reformen ytterligare inte att en liten minoritet missbrukar systemet.

Nära kopplat till debatten om kriminaliteten är att det finns ett stort ”överutnyttjande” och en föreställning av att lagen är för ”generös” i tilldelning av timmarna. Med andra ord personlig assistans beviljas för diverse olika saker (oklart vilka) som egentligen inte borde ge rätt till personlig assistans. I klartext vi har för stor makt över våra liv, vi har det ”för bra”.

 Antalet beviljade timmar har ökat vilket beskrivs som ”oförklarligt” men som vid lite närmare granskning inte alls är svårt att förklara. Vi blir äldre, 2001 togs 65 årsgränsen för få behålla personlig assistans bort mm. Och allra viktigast (vilket regeringen och arga proffstyckare aldrig nämner). Allteftersom fler personer förlorar statlig assistansersättning händer givetvis följande. De som blir klar blir bara de personerna som har de allra största behoven vilket självfallet leder till att antalet timmar i genomsnitt ökar.

Detta självklara samband ignoreras även i den aktuella utredningen från Stig Svensson som istället ger lagens konstruktion (brist på regler om vilka övriga behov som ska ge rätt till personlig assistans) huvudskulden. Herr Svensson går så långt att han hävdar att timutvecklingen aldrig bryts om inte reglerna stramas åt. Sanningen är att antalet beviljade timmar i genomsnitt (nästan129 timmar/vecka) motsvarar nästan dygnet runt assistans. Ökningen med antalet beviljade timmar i genomsnitt kommer således bara att öka om antalet timmar med dubbelassistans ökar brant. 

Frågan är hur vi ska komma ifrån fokus på kriminalitet och fusk? Det krävs tyvärr oerhört mycket. Själva måste vi medge att det finns ett problem och det måste åtgärdas. Vi måste presentera egna förslag hur vi ska få bort avarterna, vi blir inte tagna på allvar annars. Tyvärr har vi har en regering som bestämt sig för att kriminaliteten är skyhög och utnyttjar denna ”sanning” för att smutskasta hela reformen i sin iver att sänka notan för självbestämmande. Vi måste därför kämpa stenhårt själva för våra rättigheter ingenting kommer gratis men det räcker inte heller. Det krävs även en ny, helst flera nya Bengt Westerberg från olika partier som verkligen gör frågan om våra rättigheter till en profilfråga som driver frågan så hårt de kan på högsta nivå. Först då tror jag fokus flyttas från kriminalitet till rättigheter.

Thomas Juneborg

Talesperson och styrelseledamot VIMPA – Vi Med Personlig Assistans i Jönköpings län

Bloggare

STIL-aktivist

Assistansreformen och LSS måste bli en valfråga - hur ska vi gå tillväga att det verkligen blir så?

Denna text är skriven innan uppgifterna från utredningen blev offentliga vilket visar att läget är extremt allvarligt.

Att assistansreformens och LSS framtid måste bli en valfråga är vi rörande överens om. Frågan är hur vi ska se till att det blir så? För en sak måste vi ha helt klart för oss. Regeringen gör allt för att den inte ska bli det, de vill begrava hela frågan tills Gunilla Malmborgs utredning är klar, bilden av S som det stora välfärdspartiet får inte naggas i kanten under en valrörelse.

Alltså är det upp till oss själva att se till att den blir det. Att svara på frågeställningen kräver egentligen en mindre uppsats så det får bli en översikt i ett blogginlägg. På facebook ser man att en rad aktioner planeras runt om i landet. Eldsjälarna i Jönköpingstrakten planerar en del med. Det är en jätteviktig bit, vi måste synas och höras fram tills valdagen. Min övertygelse är att det också krävs någon form av central ledning som leder opinionsarbetet en sådan grupp med representanter från de stora aktörerna i funkisrörelsen. Denna grupp borde bildas snarast och fungera som talesgrupp för den samlade funktionsrättsrörelsen. Mycket viktigt är här att även de andra LSS insatserna inkluderas, 75 % av alla som är beviljade andra LSS insatser måste också sig delaktiga.

Vi måste lyfta frågan till högre nivå en enskilda person öden, ytterst hur demokratin i Sverige fungerar när det gäller att garantera rättigheterna för monoriteter som ”kostar pengar”. Nedmonteringen av assistansreformen och LSS saknar helt demokratisk legitimitet då det inte ens funnits en debatt i riksdagen att nedmontera vår rättighetslag. Ingen regering vill höra att man i praktiken ignorerar demokratiska processer för att spara pengar på en utsatt grupp personer. Hur ska vi säkerställa att detta inte sker igen, vilka politiker ställer upp på det som borde vara en självklarhet 2018, vilka visioner har regeringen med LSS?

Regeringens motdrag blir förmodligen och hänvisa till nuvarande åtgärder, att den inte ändrat lagen till det sämre och att försämringarna inleddes redan under allianstiden. Här måste vi påpeka att regeringen enligt regeringsformen är ansvarig inför riksdagen, att verkställa lagarna som stiftas där och se till att de efterlevs. 

Regeringen måste gång på gång få höra att om den verkligen 

värnat lagen hade man agerat beslutsamt redan sommaren 2015. Krisen började bli akut redan då när en HFD dom ansåg att det femte grundläggande behovet i princip bara omfattade personer med psykiska funktionsvariationer. Det som hände var istället raka motsatsen – en intensiv kampanj för att smutskasta assistansreformen med våldsamma överdrifter om kriminalitet, fusk och giriga assistansbolag. Samma regering har fortfarande inte lyft ett finger för att göra något åt de prejudicerande domarna 2009, 2012 och 2015 eller alla de som redan förlorat PA och alla med stora behov som får avslag vid nyansökningar (ca 90 % senaste halvåret).

Stefan Löfven måste hamna i rampljuset med. Det är för enkelt att bara rikta all ilska mot Åsa Regnér. Hon är visserligen ansvarig för våra frågor men hon har faktiskt en chef – statsministern som även är chef över en extremt besparingsivrig finansminister som också är den drivande kraften. Vår statsminister har kommit undan på tok för billigt, han är i egenskap av regeringschef ytterst ansvarig för regeringens politik och ska inte få komma undan med och hänvisa att våra frågor ”år inte mitt ansvarsområde”.

Ledningsgruppen jag pratade om måste komma överens om ett antal gemensamma ståndpunkter som vi driver stenhårt. Ny LSS utredning, hur ska lagen utformas i framtiden/alternativt ny lag, hur ska vi bort den kriminalitet som finns utan att det drabbar oss, vem ska finansiera? Vi ska aldrig nöja oss med att ersätta PA med någon form av lite uppgraderad hemtjänst och vi accepterar inte att olika LSS insatser sätts emot varandra. Täta kontakter med politiker från alla partier som tycker att det här är en viktig fråga är ett måste.  Det inkluderar de många socialdemokrater som motsätter sig dagens politik. För den enda långsiktigt hållbara lösningen är en blocköverskridande överenskommelse.

I LSS § 5 står det att vi ska kunna leva som andra. För oss är innebörden självklar men som lagtext är det faktiskt en svepande beskrivning utan något konkret innehåll. Ska vi göra det här till en valfråga måste vi faktiskt på ett konkret sätt formulera vad vi menar. Som en valfråga kommer både politiker och journalister fråga vad vi menar med att leva som andra. Själv formulerar jag det så här:

Att leva som andra handlar om att leva ungefär på samma sätt som majoriteten av Sveriges befolkning lever, det vi kallar ”medelsvensson”. Hur lever då ”medelsvensson”? Denne har en inkomst som är lätt att leva på, bor i en bra lägenhet eller villa, har ofta bildat familj och tar vardagsnöjen som att gå på bio, fotbollsmatcher, promenad i skogen, ta några öl med kompisar, spontanutflykter när solen skiner etcetera som självklara utan att någon byråkrat lägger sig i om det ”är goda levnadsvillkor”. 

Medelsvensson studerar på universitet, engagerar sig ofta i föreningslivet eller partipolitiskt. Medelsvensson har normalt 5 veckors semester/år som tillbringas på en rad olika sätt. Mycket omtyckta aktiviteter under semestern är att resa utomlands, 2-3/veckor per år till resmål både när och fjärran eller att vistas i en sommarstuga.

Allt detta som ”medelsvensson gör” ska assistansersättningen möjliggöra vilket innebär att ersättning ska utgå för merkostnader som assistansen medför. Det är ingen lyx vi pratar om, helt enkelt ett liv som s.k. ”vanligt folk, medelsvensson” lever.

När vi pratar om att leva som andra är det givetvis mycket viktigt att den demokratiska dimensionen lyfts fram i en valrörelse. Alla som bor i vårt land tar för givet, en självklarhet att alla de fri och rättigheter som listas i regeringsformen verkligen omfattar alla i befolkningen. Att fritt kunna demonstrera, utöva sin religion, rösta i val, resa i och ut och in i landet etcetera är sådana självklarheter att vi oftast inte ens reflekterar över detta. Det är också rättigheter som listas i CRPD. 

Alltså en avskaffad, eller kraftigt urholkad assistansreform bryter inte bara mot LSS grundvalar, det bryter också mot fri och rättigheterna i regeringsformen. Ska vi verkligen ha ett samhälle där en minoritet inte omfattas av dessa rättigheter för att ”vi kostar för mycket”?  Är det ett modernt samhälle att anhöriga (kvinnor kraftigt överrepresenterade) måste stanna hemma för att ta hand om anhöriga när samhällets stöd sviktar? De frågorna måste lyftas gång på gång.

Vad gäller direkta aktioner i form av demonstrationer har ju landsomfattande demonstrationer hållits 3 december två år i rad. Det krävs mer sådant. Vet att det är svårt att få till men det vore mycket bra för uppmärksamheten om flera landsomfattande demonstrationer kunde hållas innan valet. Att detta kompletteras med lokala och regionala initiativ fram tills valdagen är en självklarhet. Det gäller både demonstrationer och kontakter med lokalpolitiker.

Ja, detta var en översikt på saker jag tror är viktigast för att lyfta fram för att göra assistansen och LSS till en valfråga.  Återkommer i ämnet många gånger under våren.

Jag tror det behövs nytänkande i kampen för att rädda assistansreformen och LSS

Att LSS i allmänhet och assistansreformen i synnerhet befinner sig i djup kris vet vi alla. Trots temporära lagändringar är läget mycket, mycket allvarligt och framtiden är verkligen oviss för vår fantastiska reform. Det finns ingen anledning att skönmåla läget – vi har ett jättejobb framför oss för att rädda assistansreformen och LSS.

Kampviljan för att rädda vår rätt till full delaktighet i samhället finns utan tvekan men ska LSS bli en valfråga måste det bli mycket tydligare ledning i frågan än vad som är fallet idag. Återkommer till detta i nästa blogginlägg. I vår interna debatt har det blivit nästan ett mantra att upprepa – ”vi vill återta LSS intentioner”. Jag har gjort det många gånger själv i den här bloggen. Med återta intentionerna brukar avses att föra tillbaka tillämpningen som den fungerade före den tid när FK introducerade begreppet ”integritetsnära hjälpbehov” (2007) och den första domen i HFD (då Regeringsrätten (2009) om grundläggande behov.

De åtgärder som föreslås av alla inblandade har egentligen karaktären av ”lappa och laga” någonting som är mycket svårt skadat p.g.a. ett krig som bedrivs av rad aktörer som alla rundat den folkvalda Riksdagen för att montera ner lagens intentioner. Ytterst ansvarig för detta är statsminister Stefan Lövén och även i viss utsträckning även företrädaren Fredrik Reinfeldt.

Kanske är en bättre långsiktig lösning att börja om på ruta ett med en helt ny Lag, LSS 2.0 för samtliga insatser eller ett helt nytt namn. När det gäller den pågående utredningen litar jag nämligen inte på förhoppningar, jag ser vad det faktiskt står i direktiven. Det kan möjligen bli positivt för andra LSS insatser men för just assistansen är det mycket mörka moln om inte direktiven ändras, kostnaden ska ner, punkt! Det är omöjligt att missförstå och det styr givetvis utredaren Gunilla Malmborg.

Det finns säkert en del negativt som måste övervägas också med en helt ny LSS lag men jag ser utan tvekan även stora fördelar. Med en ny lag kan vi börja om från början med de gamla domarna irrelevanta, både vad gäller assistansen och övriga insatser. Det skulle också tvinga partierna att verkligen bekänna färg var de står. Då skulle det inte hålla för Stefan Löven längre tala osanning i partiledare debatter att ”vi värnar assistansreformen”. Antingen stödjer Socialdemokraterna och de andra partierna lagen eller så gör de inte det (nedlagd röst = tyst nej).  S har knappast råd att säga nej politiskt för då skulle självbilden om ”välfärdspartiet för alla” rämna totalt, trovärdigheten hade varit helt förbrukad. Moderaterna kan knappast säga nej heller då de skulle framstå som något de verkligen inte vill vara i allmänhetens ögon.

Självklart kan även en ny lag skjutas sönder av märkliga HFD domar och det är här skickliga jurister som värnar LSS lagen kommer in. Själv har jag inte juridisk kompetens att formulera de nya målparagraferna men de måste vara skrivna så att det i alla fall blir väldigt, väldigt svårt att göra nya vantolkningar. 100 % skydd går troligen aldrig att få så länge det inte är fullt accepterat att vi har rätt till full delaktighet i samhället.¨

 När det gäller de så förhatliga tvåårsomprövningarna borde det vara relativt enkelt. Skriv in i Socialförsäkringsbalken (eller ersättare för avskaffade LASS) att omprövningar endast får göras om det faktiska hjälpbehovet har ändrats. Alltså är hjälpbehoven livslånga (vilket det är i de allra, allra flesta fall), det ska mycket tydligt framgå att det endast ska göras avstämningar av läget. Regeringen och FK må försöka ljuga om att ”omprövningarna för alla behövs för att säkerställa att personen behöver assistans”. Det är struntprat. FK förfogar nämligen över väldigt många intyg om orsaken till våra funktionsvariationer. Och de vet givetvis att CP-skador, diverse muskelsjukdomar, sjukdomar som leder till svåra andningsproblem, ryggmärgsbråck, intellektuella funktionsvariationer etcetera innebär livslånga hjälp och stödbehov. I många fall är symptomen dessutom progressiva vilket innebär att hjälpbehoven ökar med tiden.¨

Att ta bort den åldersdiskriminerande 65 årsgränsen är lätt om viljan finns, det borde bara vara att skriva in att vi har rätt att bli beviljade assistansersättning även efter 65 årsdagen.

Fram tills 2011 fanns det vid sidan om LSS även LASS (Lagen om Assistansersättning). Om vi ändå ska börja om från början tål det verkligen att fundera på om det bästa inte är att återgå till den ursprungliga ordningen, d v s assistansersättningen regleras i en egen lag. För tittar vi på utvecklingen för assistansreformen har det bara gått bakåt sedan LASS ersattes av Socialförsäkringsbalken kapitel 51.

För att ytterligare öka skyddet för den nya lagen, förutom CRPD konventionen borde vi även titta på diskrimineringslagen och ”koppla ihop” delar av den med en ny LSS lag. Rätt till personlig assistans eller ledsagning för de med lite mindre hjälpbehov är ett måste för att inte bli isolerade och kunna delta i samhällslivet. Beviljas inte nödvändigt stöd för detta ska det alltså jämställas med diskriminering!

Försäkringskassans roll bör övervägas också. Är det optimalt att de sköter behovsbedömningarna av assistansen? Eftersom myndighetens förtroende är kört i botten i brukarrörelsen, borde det inte övervägas i alla fall om inte någon annan myndighet ska sköta detta eller starta en egen myndighet som sköter detta? När FK fick ansvar för att bevilja assistans hade myndigheten så vitt jag vet minimalt med erfarenhet att bevilja hjälp för funkisar i vardagslivet eftersom detta var kommunernas ansvar.

* Jag ska men en liten uträkning att visa Stig Svensson och likasinnade att assistansersättningen inte ger utrymme för att ha 10 assistenter på plats under flera månader, det är oseriöst med enda syftet att framställa oss som ”lyxlirare”.

Stig Svenssons debattartikel handlar egentligen inte om Portugalresorna utan att vi har det för bra i största allmänhet. När allmänheten matas med orimliga uppgifter måste vi också kritiskt granska de uppgifter som presenteras. Många gånger tycker jag vi missar det. Stigs debattartikel är fylld med orimliga påståenden, t.ex. hur en person kan åka iväg 2 månader till Portugal med 8-10 assistenter och finansiera detta med enbart assistansersättningen. För som artikeln är skriven handlar det om -8-10 assistenter som varit i Portugal där samtliga assistenter fått betalt med rese och hotellkostnad, lön, traktamente under samtliga 60-70 dagar. Alltihop finansierat av enbart assistansersättningen.

Stig för att du ska framstå som lite seriös måste det vara på sin plats att du redovisar hur de har kunnat finansiera detta enbart med assistansersättningen för pengarna räcker helt enkelt inte till. Jag har räknat på vad ENBART TRAKTAMENTEN skulle kosta för 10 personer under två månader. Dags traktamentet, skattefritt för Portugal är 432 kr/ dag (källa Skatteverkets hemsida).

Bara traktamentet för 60 dagar kostar 432 kr*10*60 = 259 200 kr.

Bara traktamentet går alltså på drygt en kvarts miljon kr. Mer konkret motsvarar det drygt 13  % av den totala assistansersättningen under ett helt år för en person med dygnet runt assistans utan förhöjd schablon (utan eventuell dubbelassistans).

Om nu någon verkligen har åkt i väg med 10 assistenter på plats samtliga 60-70 dagar (själv tvivlar jag mycket starkt på det) har en stor del INTE finansierats med skattemedel från assistansersättningen. Pengarna räcker som sagt inte till. Och om det till största del finansieras med privata medel, någon fond, lån etcetera så har Stig Svensson eller regeringen inget med det att göra.

Mycket otrevlig debattartikel i DN från utredaren Stig Svensson

I onsdags förra veckan publicerade regeringens utredare Stig Svensson en debattartikel i DN som varnade för att notan för personlig assistans håller på att skena och fördubblas inom en inte allt för avlägsen framtid. Stig Svensson är personen som nyligen presenterade en utredning om assistansmarknaden och kriminalitet. Han hävdar i debattartikeln att han hittat exempel på brukare som åkt iväg till Portugal 60-70 dagar med upp till 10 assistenter.

Artikeln är skriven som att samtliga assistenter varit på plats hela tiden med full lön, boende på hotell, traktamente helt finansierat av assistansersättningen. Detta är helt oseriöst för assistanspengarna räcker helt enkelt inte till för att täcka traktamente och uppehälle så länge för så många assistenter under flera månader. Men artikeln handlar egentligen inte om Portugalresorna utan att vi anses ha det för bra med eller utan två månaders vistelse i Portugal. För att förstå hans angrepp måste vi backa klockan några veckor och kika på vad han skrev i sin utredning om assistansmarknaden och kriminaliteten i branschen.

Enligt Stig Svensson är huvudorsaken till att antalet beviljade timmar (och med den kostnaden/utgifterna) stiger är LSS grundkonstruktion som inte definierar gränser vad vi kan få assistans för. Lagens målparagrafer §  5-7–leva som andra, självbestämmande och goda levnadsvillkor är helt i linje med våra tankar om självbestämmande och goda levnadsvillkor. Det går inte att i lag definiera vad som är goda levnadsvillkor utan att rasera lagens intentioner men det är just det Stig Svenssons syn på vår reform leder till. Enligt Stig Svensson kommer timökningen i genomsnitt bara och fortsätta att öka om inte vad vi kan och ska få hjälp med regleras. Det är osanning eftersom antalet beviljade timmar i genomsnitt (inklusive jour) motsvarar ungefär dygnet runt assistans.

Dessutom ger han sig i utredningen in på en oseriös diskussion vad som är ”rätt antal beviljade timmar

En annan viktig slutsats är att lagstiftaren behöver tydliggöra vilken ambition och prioritering som ska råda för att skapa förutsägbarhet och kontroll över kostnaden. Men också för att de som är i behov av ersättningen ska veta vad de kan förvänta sig. Är det genomsnittliga antalet timmar per brukare ”rätt” 1994 eller 2017 eller något av åren där emellan eller framåt? (sid 106 i utredningen).

Detta är ett frontalangrepp mot hela idén med personlig assistans och självbestämmande enligt lagens intentioner. Eftersom det är individuella behov som ska styra finns inget exakt på mått på ”rätt antal beviljade timmar i genomsnitt”.

Debattartikeln i DN måste ses som en fortsättning på utredningens förslag. Budskapet går inte att missförstå – regleras inte i lag vad vi kan få personlig assistans för kommer antalet beviljade timmar bara och fortsätta att öka och därmed kommer kostnaden bara att öka och öka. Han skriver bland annat:

Fram till år 2010 var förklaringen till kostnadsökningen att såväl antal mottagare som antal genomsnittstimmar ökade.

Sedan år 2010 är det i stället genomsnittligt antal assistanstimmar per person och vecka som fortsätter driva kostnaderna.

Med oförändrad lagstiftning bedömer jag att den utvecklingen är sannolik och således innebär en fördubbling av kostnaderna framöver.

Att LSS är en rättighetslag (alla insatser) förbises helt…

Stig Svenssons debattartikel

Debatten om assistansen handlar ofta att den notan inte får stiga, trots att ALLT ANNAT i samhället faktiskt blir dyrare. Ingen ifrågasätter att skola, sjukvård mm successivt kostar mer och mer, av alla delar i välfärden är det bara notan för assistansen som inte får öka. Timmarna får heller inte öka eftersom de ”driver upp” kostnaden.

Stig Svensson har rätt i att kostnaden på lång sikt kommer att fördubblas om hjälp ska ges efter behov. Det är inget konstigt eftersom timschablonen successivt måste höjas men det tar många, många år. Ska schablonen täcka kostnaden för löneökningar krävs en höjning på 6-7 kr. För att inte underskatta ökningen i framtiden sätter jag 7 kr= 2,37 % 2018.

Låt oss nu anta att vi fixerar höjningen till 2,37%/år under lång tid, hur lång tid tar det innan summan fördubblats? Stig Svensson har fel i att timmar ökar och ökar om inte regelverket "stramas åt”. Varför? Därför att antalet beviljade timmar idag i snitt (inklusive jour) motsvarar i stort sett dygnet runt assistans.

Svaret på hur lång tid det tar att dubbla 294,4 kr är 30 år, = 589 kr år 2048

Eftersom befolkningen ökar dubblas kostnaden/utgifterna lite snabbare men knappast inte under 25 år, det är ett kvarts sekel.

Anmärkning Denna prognos bygger som sagt på att schablonen kompenserar för löneökningarna varje år samt att hjälp ges efter behov. I det verkliga livet vet vi att statens nota p.g.a. besparingarna minskat flera år i rad.

Dessutom växer Sveriges BNP med. Låt oss anta att BNP tillväxten häller jämna steg med notan för assistansen, 2,37 % som ett långsiktigt snitt är ingen lyckoprognos. Det är faktiskt lägre än snittet senaste 20 åren. Men nåväl, håller BNP tillväxten bara jämna steg med utgiftsökningen för PA kommer assistansens ANDEL AV BNP vara ungefär lika stor 2048 som den är idag. Hamnar tillväxten en bit över detta minskar alltså assistansen statens andel av BNP. Så varför denna alarmistiska debattartikel?

Stig Svensson har som sagt nyligen publicerat en utredning som i stora drag presenterar det regeringen vill ha, han är regeringens man". Han får helt enkelt agera språkrör åt regeringen. När väl fuskbubblan håller på att spricka gäller det att satsa hårt på ett annat propagandainstrument - KOSTNADSÖKNINGEN! Strategin blir allt tydligare vid sidan av kommunalisering:

Med lagändringar som definierar vad vi ska kunna få assistans vill regeringen tvinga fram en kraftig reduktion i antalet beviljade timmar!

Oerhört kunniga LSS och assistans experten Anna Barsk Holmbom skriver i ABH utbildnings blogg att artikeln är en obegriplig attack mot rätten att leva som andra. Det stämmer givetvis för alla som värnar reformen. Med tanke på vad Stig Svensson skrev i sin utredning är det däremot, sorgligt nog inte alls överraskande.

ABH utbildning blogg

* Avslutningsvis något mycket roligare. Jag har fått förfrågan från Assistanskoll att framöver (varannan månad) skriva krönikor för dem. Självklart har jag tackat ja.

Nu är propositionen för de temporära lagändringarna klar

Efter att lagrådet granskat promemorian utan synpunkter är nu propositionen klar för omröstning i Riksdagen – vissa förslag om personlig assistans. De viktigaste punkterna som redan var kända är dessa. Assistans ska beviljas för:

1. tid under den enskildes dygnsvila när en assistent behöver vara
tillgänglig i väntan på att den enskilde behöver hjälp utan att det är fråga
om tillsyn (väntetid)

2. tid under den enskildes dygnsvila när en assistent i stället behöver
finnas till förfogande på annan plats i väntan på att den enskilde behöver
hjälp (beredskap), och

3. tid när en assistent behöver vara närvarande i samband med en
aktivitet utanför den enskildes hem på grund av att ett hjälpbehov kanförväntas uppstå.

Tvåårsomprövningarna stoppas tills vidare. Stoppet är som bekant inte definitivt. Omprövningar ska göras om det finns väsentligt ändrade förhållanden som är hänförliga till den försäkrade (vilket inte defineras).

De nu föreslagna lagändringarna är temporära och berör endast domen i HFD 2017 om transporter och (enligt FK-s extremt långtgående tolkning) väntetid. Det är alltså fortfarande inget grundläggande behov att andas, sondmatas, få olika former av egenvård med mera. Möjligheten att bli beviljad PA ändras inte heller, ca 90 % får avslag nu.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 april 2018.

Jag har på Facebook haft en del diskussioner om stoppet är tillfälligt (något annat var aldrig aktuellt) eller permanent. Propositionen bekräftar definitivt att stoppet är temporärt, på sidan 19 i propositionen står det:

Regeringens bedömning: Bestämmelsen om tvåårsomprövning bör återinföras så snart det finns förutsättningar för det.

Därmed är det odiskutabelt att regeringens ambition är att respiten ska vara tillfällig. Fullföljs detta innebär det att de troligen återupptas någon gång under 2019 eller 2020. Eftersom ingenting i texten tyder på att regeringen vill se en mildare form av omprövningar än dagens förnedringsinstrument kan jag tyvärr inte dra någon annan slutsats att regeringen tycker det är helt i sin ordning att vi ska förnedras vartannat år för att (kanske) få behålla rätten till självbestämmande.

Denna syn på vår rätt till full delaktighet i samhället är oerhört långt ifrån det som sägs vara Socialdemokratins grundvärderingar om allas lika värde och solidaritet med utsatta grupper. Hade partibeteckningen varit nyliberal hade det varit lättare att ta till sig men nu handlar det om ett parti som säger sig värna utsatta grupper...

Tvåårsomprövningarnas enda syfte är att dra ner antalet beviljade timmar och helst ta bort assistansersättningen helt. Det har ingenting med rättssäkerhet att göra överhuvudtaget – det bara den vanliga standardfloskeln för att nödtorftigt dölja vad det verkligen handlar om – sänka kostnaden!

Jag har också läst lite vad de andra partierna säger. Och det visar sig att Socialdemokraterna i synen på assistansen i stort sett går arm i arm med den historiske (eller är det dags att säga f.d.?) huvudmotståndaren Moderaterna. Moderata samlingspartiet anser nämligen också att tvåårsomprövningarna ska återupptas som skriver:

 Det är viktigt att de frysta tvåårsomprövningarna utgör en tillfällig åtgärd och ett undantag ur lagstiftningshänseende.

Liberalerna har en syn på omprövningarna som ligger mycket närmare intentionerna och skriver:

Det tillfälliga stoppet ger en viss respit, men vi menar att de schablonmässiga tvåårsomprövningarna bör avskaffas helt, och ersättas med en modell som utgår från den enskilde.

Vänsterpartiet delar Liberalernas mycket positiva syn på vår frihetsreform och skriver:

Personlig assistans har förbättrat livskvaliteten enormt för många och är en av de viktigaste jämlikhetsreformerna i Sveriges historia.

Vänsterpartiet påpekar också att det är mycket viktigt att åtgärda effekterna av de andra domarna 2009, 2012 och 2015.

I kampen om assistansreformens framtid kan vi nu se två tydliga block. Ett bakåtsträvande och ”fokus på kostnaden” representerat av regeringen och Moderaterna. Samt ett mer rättighetsinriktat block med tre allianspartier, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna.  Med tanke på SD-s bakgrund och grundvärderingar känns det ändå som att det stödet kan försvinna snabbt.

Olustkänslan att ha assistans på nåder

11 november 2017 fick jag besked från FK (s.k. kommunicering) att myndigheten övervägde att dra in all min assistansersättning, från dygnet runt assistans för en rullstolsburen 41 åring med inte funktionell vänster hand/arm till NOLL timmar. Bara tre dagar senare blev den pågående omprövningen fryst. Jag hade verkligen en enorm tur, jag befann mig hängande över klippkanten men räddades precis innan jag trillade ner.

Det var en enorm lättnad, visserligen framgick det snabbt att de planerade lagändringarna som skulle göra domen 2017 irrelevant bara var tillfälliga. Med tanke på att utredningen skulle presenteras hösten 2018 med (så gott som 100 % säkerhet kraftig kritik) och remissrundor så räknade man ju med att det blir lugnt ett tag in på 2019 i alla fall. Nu har det gått ett antal månader, lättnaden och glädjen över att jag fick behålla rätten till Full delaktighet i samhället börjar bytas ut mot oro för framtiden.

Regeringen har ju varit glasklar med att lagändringarna är temporära och att tvåårsomprövningarna ska återupptas så snart förutsättningarna finns. Regeringen visar inga tecken på att vilja ändra de hårda besparingsdirektiven till LSS utredningen och den har inte lyft ett finger för att hjälpa alla de personer som förlorat statlig assistansersättning eller att ta bort effekterna av domarna i Regeringsrätten och HFD 2009, 2012, 2015 vilket betyder att det fortfarande inte är ett grundläggande behov att andas, få sondmatning med mera, FK avslår 90 % av nyansökningarna.

Förra veckan följde jag frågestunden i Riksdagen. LSS utredaren Gunilla Malmborg deltog medan regeringen representerades av statssekreteraren Madeleine Harby Samuelsson (Åsa Regnér deltog inte). På plats fanns även FK-s generaldirektör Ann-Marie Begler och FK-s chefsjurist Eva Nordqvist. FK hävdade som väntat att de måste följa rättspraxis, att de inte bryter mot gynnande besluts negativa rättskraft – beviljade hjälp och stödinsatser får inte försämras om inte hjälpbehoven ändras markant.

Madeleine Harby Samuelsson fick en rad frågor varför regeringen inte gör något för att åtgärda domarna 2009, 2015 och 2015. Svaren var mycket luddiga och innehöll oerhört lite konkret information. Mellan raderna framgår emellertid klart och tydligt att:

1. Regeringen har inga planer på att ändra besparingsdirektiven till LSS utredningen.

2.  Det finns inga planer på att vidta några åtgärder mot domarna 2009, 2012 och 2015.

Ja efter beskeden/brist på besked i frågestunden kan jag inte dra någon annan slutsats än att jag och knappt 15 000 medmänniskor till har vår personliga assistans just på nåder och jag lider med alla som förlorat den Jag ska vara helt uppriktig här, jag är rädd för att tvåårsomprövningarna kommer att återupptas någon gång under 2019 och att min rätt till Full Delaktighet och självbestämmande kommer ryka all världens väg. Jag tär tämligen säker på att vi är tusentals, förmodligen tiotusentals personer med anhöriga som känner likadant.

Jag fick också en förfrågan från Assistanskoll att skriva en sammanfattning av frågestunden som ni kan läsa i länken nedan:

Sammanfattning av utfrågningen i Riksdagen

* Förra veckan presenterades också ny statistik vad gäller antalet personer som förlorat statlig assistansersättning runt om i landet 2015-2017. I Jönköpings län är förfallet förfärligt, vi intar en föga hedrande första plats när det gäller andelen indragningar vid omprövningar. Från januari 2015 till december 2017 minskade antalet personer från 615 personer till 470, en minskning med nästan 24 %. Det är en enorm överrepresentation jämfört med hela landet med ett snitt på ca 8 %.

Varför denna enorma överrepresentation? Finns ingen som helst logisk förklaring mer än att FK är extremt hårda i mina hemtrakter, de har verkligen tagit ordern från regeringen på blodigt allvar. För när jag tänker tillbaka på hur jag själv behandlades hösten 2017 blir jag sorgligt nog inte överraskad. Den enorma överrepresentationen blir lättförståelig när man själv gick igenom en ”omprövning” där handläggaren var totalt ointresserad av mina verkliga behov. Jag är fortfarande 99 % säker på att FK i länet hade bestämt att jag skulle förlora PA innan ”omprövningen” ens var gjord.

Hur rimmar detta med FK-s så omhuldade ”rättssäkerhet” när vi i mina hemtrakter tydligen löper tre gånger större risk att förlora PA vid omprövningar än riksgenomsnittet?  Mitt svar är att det går inte ihop överhuvudtaget. Det eviga tjatet om ”rättssäkra bedömningar” är för övrigt bara floskler för att nödtorftigt försöka dölja de verkliga avsikterna – sänka antalet assistansberättigade.

Antalet assistansberättigade sjunker snabbt i Jönköpings län

Magdalena Andersson försöker försvara sig men lyckas inget vidare

Reportaget i Kalla Fakta har fått ett enormt genomslag på sociala medier, vreden fullständigt kokar mot regeringens politik. Vad som måste tolkas som ett svar på vreden publicerades för någon vecka sedan ett långt inlägg på Magdalena Anderssons Facebooksida där finansministern försökte förklara vad hon menade med sitt uttalande (som upprepades i flera medier) där desperata flyktingar sattes mot våra behov och sjukskrivna. Det är fult, lågt och helt ovärdigt ett parti som säger sig kämpa för utsatta grupper.

Magdalena Andersson betonar att hon aldrig pratade om besparingar utan ”kostnadsdämpningar”. Det är emellertid en beprövad metod av politiker att använda mjukare beteckningar” när de vill försöka dölja vad det verkligen handlar om–besparingar. Resultatet av dessa ”kostnadsdämpningar” ser vi nu. Åtskilliga miljarder kr har sparats in på assistansersättningen sedan 2015 och antalet personer som är beviljade PA av FK är nu nere under 15000, jämfört med en topp på ca 16500 personer 2015. Därtill kommer ett stort antal personer som fått antalet beviljade timmar kraftigt reducerade.

Magdalena Andersson talar dessutom inte sanning när hon säger att hon inte var ute efter besparingar när finansministern klart och tydligt talade om att personlig assistans och sjukskrivningar var områden där det behövdes ”kostnadsdämpningar”. Hösten 2015, ungefär samtidigt som finansministern gjorde sina ökända uttalanden läckte ett mail ut från finansdepartementet som gick till samtliga departement. Avsändaren var Magdalena Anderssons närmaste medarbetare statssekreteraren Max Elger. 

Finansdepartementet har bekräftat att mailet är äkta

SVT Mailet som avslöjar regeringens sparplaner

I mailet framgår tydligt att spardirektiv går ut till samtliga departement, alltså även Annika Strandhälls och Åsa Regnérs Socialdepartement. I mailet står det bland annat:

·  Det högre antalet asylsökande väntas innebära mycket höga kostnader för migration och integration

·  Det för nästa år krävs stora utgiftsminskningar för att ha råd med andra reformer.

· De andra departementen måste komma in med konkreta förslag till minskade anslag, som leder till lägre utgifter.

Särskilt det här tycker jag är intressant om vi ska förstå hur tankegångarna gick på finansdepartementet hösten 2015:

i mejlet efterfrågas också förslag som leder till permanent lägre utgifter. Finansdepartementet efterfrågade alltså förslag på besparingar i budgetposter som ska sänka kostnaden permanent.

Vad fanns det då för skäl till dessa besparingar utöver den ökade kostnaden för flyktingmottagande?

Ibakgrunden fanns utgiftstaket som måste hållas som fastställs av riksdagen.Hade inte liknande mail skickats ut om Alliansen hade behållit regeringsmakten? Naturligtvis är det fullt möjligt, troligen mycket sannolikt. För mig spelar det ingen roll vem som gör det. Regeringsformen är mycket tydlig. Oavsett vem som styr landet är regeringen ansvarig inför riksdagen som stiftar lagarna. Det betyder också att regeringens uppgift är att verkställa och se till att de lagar som Riksdagen stiftar efterlevs. Istället ger regeringen några månader senare direktiv/order till ansvarig myndighet FK att ”bryta utvecklingen” med antalet beviljade timmar. Eftersom LSS är en rättighetslag där behoven ska styra är det i praktiken en order att bryta mot lagen för att spara pengar!

Hade regeringen kunnat agera annorlunda hösten 2015 när flyktingmottagandet var som störst och utgifterna blev oväntat höga, vad var alternativen? Först och främst står budgetposten personlig assistans för ca 2,5 % av statsbudgeten, det är ren skrämselpropaganda att detta hotar statsbudgeten. Vad gäller alternativen finns det många saker som regeringen hade kunnat göra annorlunda. Den hade bland annat kunnat:

·    Gå till riksdagen och höjt utgiftstaket eller t.om tagit bort det. Det finns ingen lag på att det ska finnas ett utgiftstak och det är fullt möjligt att justera det om behov finns

·  Ta bort några av jobbskatteavdragen.

·  Trappa ner en del (inte ta bort helt som är orealistisk politik) på alla dessa subventioner som går till personer som har det rätt bra även om avdragen försämras en del. Jag tänker framförallt på ROT, RUT och ränteavdragen som brutto kostar staten ca 50 miljarder kr/år.

·   Senare lägga dyra infrastrukturprojekt och andra dyra investeringar, t.ex. ett enormt dyrt missilsystem som försvarsmakten köpte från USA för 12 miljarder kr.

·   Föreslå starka åtgärder för att minska det befintliga skattefusket på ca 130-140 miljarder kr/år. Hade regeringen fått ner det till max 100 miljarder kr/år skulle det vara en rejäl inkomstförstärkning.

Hade inte ett höjt utgiftstak inneburit att statsskulden ökar? Jo, det gör det men Sveriges statsskuld är i förhållande till många andra västländer ganska låg vilken Magdalena Andersson ofta påpekar. Alltså inget hot mot statens finanser.

Varför gjorde då inte regeringen något av detta istället för att ge sig på oss och sjukskrivna? Svaret är troligen en blandning av okunskap, ointresse och cynisk valtaktik. Det gäller att locka breda väljargrupper och inte stöta sig med dem. Istället sparar man på grupper som inte bedöms vara viktiga för att vinna valet.

Socialdemokraterna är alltid mycket måna av att framstå som det mest ”regeringsdugliga partiet”. I kalkylen ingick troligen även att regeringen hösten 2015 till varje pris ville undvika anklagelser från allianspartierna att föra en ”ansvarslös ekonomisk politik” som det heter med politikerspråk. Då blir mindre grupper som vår ”attraktiv” i jakten på kostnadsminskningar. 

Med facit i hand tror jag ändå regeringen inser att de gjort en grov felkalkylering i det starka motståndet mot den förda politiken. Det betyder emellertid inte att regeringen (läs finansdepartementet) är på väg att självmant backa så vi ser åtgärder som fundamentalt förbättrar situationen. Ingenting tyder på det så länge besparingsdirektiven till LSS utredningen är kvar.