tisdag 31 maj 2022

De hårdare kraven på FK om återbetalningar beror på flera samverkande faktorer

 Många trodde att vi skulle vara skyddade från omprövningar när tvåårsstoppet på omprövningar av statlig assistansersättning infördes 2017. 2018 skrevs detta in i socialförsäkringsbalken kapitel 51 men med ett viktigt undantag/kryphål – omprövningar ska göras vid ”väsentligt ändrade förhållande”. Kryphålet var uppenbart men de flesta verkar inte ha varit bekymrade eller tänkt på det.


Fyra år senare kommer allt fler rapporter om att Försäkringskassan begär återbetalningar av utbetald assistansersättning eller att omprövningar görs utan att det vad det verkar skett några uppenbara ändringar i assistansbehovet som motiverar en omprövning (omprövningar vid stora ändringar har alltid gjorts och är givetvis motiverade). Varför ser vi den här utvecklingen just nu och varför kommer det förslag som skulle innebära kraftigt ökade möjligheter för Försäkringskassan/staten att kontrollera våra liv.


Det är ingen hemlighet att FK ser omprövningsstoppet som ett ”problem” och gärna vill återuppta dem. Officiellt för att ”säkerställa kvaliteten” och få en rättslig definition av vad som är ett ”väsentligt ändrade förhållande”. I praktiken handlar det givetvis om att hålla nere utgifterna som att jaga kriminella. I går publicerade Heja Olika en lång artikel som sammanfattar hur staten via Försäkringskassan och domstolar jobbat mot assistansreformen ända sedan FK 2007 introducerade begreppet ”integritetsnära hjälpbehov”.


Enligt assistansjurister finns ingen oklarhet i vad som är ett väsentligt ändrat förhållande. Innebörden är att tröskeln för återupptagna omprövningar ska vara mycket hög.


Konferens om hårdare återkrav


Innan vi går vidare kan vi sammanfatta varför assistansreformen urholkats så mycket att vi alla är jätteskraja för Försäkringskassan. Jag ser följande huvudorsaker:


·  Vår frihetsreform har alltid varit ifrågasatt och inte haft samma stöd som t.ex. sjuk och föräldraförsäkringarna eller nästan gratis sjukvård åt alla.


·       Signalpolitik från såväl politiker och kritiker att den ”kostar för mycket”…


·  Restriktiva prejudicerande domar som Försäkringskassan och kommunerna tillämpar så strängt som möjligt.


·  Riktigt usel förståelse hos juristerna i förvaltningsrätten vad syftet med reformen verkligen är. Något som också gått över de andra LSS insatserna.


·  Rapporter om fusk och kriminalitet givetvis också in. Har som jag ser det har det fungerat som ”raketbränsle” för de som av olika anledningar tycker att vi kostar för mycket och har ”det för bra”. Återigen jag förnekar inte att det finns mycket grova avarter i assistansbranschen och de ska givetvis bort. Pratar gärna med våra politiker om lösningar på problemet.


·  Vad gäller det som nu sker nu med återkrav mm har staten har p.g.a. kriget i Ukraina, skenande höjningar av elpriser, drivmedel mm fått stora extra utgifter. Vi blir alltid attackerade i sådana lägen. Det är ingen tillfällighet att de två s.k. statsbärande partierna i praktiken är överens om att inte återupprätta frihetsreformens verkliga intentioner.


Den enskilt största anledningen till raset är det ökända regleringsbrevet från 2016, förfallet accelererade snabbt efter det. Därefter lägger jag till mantrat om ”jobb vs bidragslinjen”. Infört av alliansregeringen, hårt kritiserat av S men som i princip köpte det väl i regeringsställning, ja t.om skärpte den. De stora försämringarna löper från slutet av 00-talet parallellt med försämringarna i sjukersättningen – sambandet är mycket tydligt. Vad är det vi och långtidssjuka har gemensamt. Ja, vi behöver stöd från samhället för uppehället av orsaker vi inte rår över.


Med bakgrund av allt detta är det inte det minsta överraskande att det kommer nya drastiska idéer om såväl oacceptabel övervakning som hårdare återkrav och att FK vill ”få klarhet i vad som är ”väsentligt ändrade förhållanden”.


Enligt Socialförsäkringsbalken kapitel 51 ska bara den aktuella förändringen omprövas vid ”väsentligt ändrade förhållanden” men så blev det, föga överraskande inte. Återupptagna omprövningar betyder av de rapporter vi får att hela behovet omprövas och då är det kört för många eftersom hela hjälp/ stödbehovet inte bedöms.


En vanlig orsak till återkrav tycks vara att assistansanvändaren ”inte använder assistansen enligt de beskrivningar som finns i assistansbeslutet”. Såvida det faktiskt inte skett stora förändringar (vilket är ovanligt) är denna syn på vad som är personlig assistans helt oförenligt med definitionerna av personlig assistans enligt FN. Människor lever inte våra liv efter en strikt mall som ska följas till punkt och pricka. Att det gäller även oss är Funktionsrättskonventionens artikel 19 mycket tydlig med. Kan aldrig påpekas för många gånger – även konstruktionen dagens behov och omprövningar har inget gemensamt med Funktionsrättskonventionens artikel 19.



Skulle som sagt aldrig våga kontakta FK om eventuellt ökat behov av personlig assistans. Jag är jätterädd för myndigheten. Det är givetvis inte sunt precis och tyvärr ett symptom på ett enormt systemfel – att vi som berörs är så rädda för en myndighet som är tänkt att hjälpa oss.




Bild: Tompa med min permobil en solig sommardag i Eksjö.



onsdag 18 maj 2022

Rop på hjälp: Tänk om våra politiker levt som de lär när funkisfrågor diskuteras

 Att Sverige i såväl lagtext som retoriken har höga ambitioner när det gäller mänskliga rättigheter allmänt och välfärdsstatens vilja att utjämna orättvisor är glasklart. Men i praktiken blir det allt större skillnad från det vårt land säger sig stå för och hur politiken i praktiken ser ut. För några veckor sedan granskade jag i två blogginlägg Socialdemokraternas och Moderaternas partiprogram inom funktionsrättsområdet. Även om mina slutsatser inte på något sätt var oväntat är det ändå sorgligt och läsa och höra hur stora skillnaderna är i S och M-s partiprogram men uttalade ambitioner/målsättning och hur det ser ut i verkligheten.


Detta gäller även verkligheten på lokal och regional nivå. För någon vecka sedan anordnade Funktionsrätt Jönköpings län en debatt där samtliga partier i kommunfullmäktige deltog. Det var ”startskottet” på vår valkampanj för att sätta press på politikerna att förverkliga de krav vi har. Tre områden diskuterades – tillgänglighet, digitalt utanförskap och ensamhet. Och skulle vi enbart gå på vad politikerna hade att säga lätt det jättebra. Vi som deltog var alla nöjda med beskeden vi fick. Ja, skulle de agera som de säger sig vilja göra skulle vi inte behöva oroa oss för om Socialdemokrater eller borgerliga partier styr kommunen och Regionen.


Men som vanligt är det även i mina hemtrakter stora skillnader med vad som sägs och hur det faktiskt ser ut i verkligheten. LSS är ett typexempel. Jönköpings kommun blev ju 2018 utsedd till bästa LSS kommun, fyra år senare läser vi hur allt fler personer förlorar kommunal assistansersättning och tvingas mot sin vilja in på gruppboende. På tillgänglighetsområdet fick vi för några år sedan pris för tillgänglighetsarbete. Samtidigt är den fysiska tillgängligheten i härliga sommarstaden Grännas centrala delar riktigt usel.


Här ska ändå sägas att utan expertkunskaper på området har jag svårt att se hur stora, strukturella förbättringar ska kunna göras utan att från grunden bygga om hela centrum i Gränna. Vissa delar skulle dock kunna åtgärdas lätt, t.ex asfaltera en extremt otillgånglig parkeringsplats i centrum. Områdena nere vid Hamnen, Andrémuseet och natursköna Grännaberget funkar bra, i synnerhet museet över Grännas store ”son” polarforskaren Samuel August Andrée som 1897 försökte nå Nordpolen med luftballong men omkom.


Ska vi ”nöja oss med ”vackra ord från politikerna? Svaret är givetvis nej och det gäller såväl nationell som lokal och regional nivå. Ska inte gå in på detaljer men i Funktionsrätt Jönköpings län funderar vi som bäst på hur vi under kommande mandatperiod på bästa sätt ska kunna följa upp politikernas vackra ord och hur den faktiska politiken kommer att se ut.



Bild: Tompa med min permobil i ett otillgängligt Gränna. Bilden är tagen vid huvudgatan som går rakt igenom centrum. Uppskattningsvis kommer jag inte in i 90 % av butikerna och affärerna


Försäkringskassan, ja denna jättemyndighet som vi alla är livrädda för. För mig gäller samma sak som när stoppet på tvåårsomprövningen infördes. Jag är jätterädd för myndigheten och skulle aldrig komma på tanken att kontakta dem även om hälsotillståndet börjar försämras. Och rädslan gäller inte bara assistansen utan även den ekonomiska tryggheten – man känner att myndigheten hela tiden är på jakt efter den och liksom tusentals och åter tusentals personer är jag rädd varje gång jag får ett brev från den – vad tänker de försämra nu?

Formellt sett är de ju omprövningsstopp så länge det inte finns ”särskilt ändrade förhållandena.  Begreppet är inskrivet i Socialförsäkringsbalken kapitel 51. Jag såg direkt att här fanns ett kryphål (som av orsaker jag har svårt att förstår tog många i funkisrörelsen alltför lätt på detta uppenbara kryphål). Och som ”vanligt” fick jag rätt. Allt fler rapporter kommer om hur FK på olika sätt tänjer och bänder på begreppet för att kunna göra omprövningar. Utåt sett vill ”FK och därmed svenska staten ”bara ha klarhet” i vad som är ”särskilt ändrade förhållandena. I praktiken pågår en alltmer hänsynslös jakt på att ”runda särskilt ändrade förhållanden” för att göra omprövningar, Rättsosäkerheten blir allt större. Heja Olika formulerade det hå här i en artikel för några dagar sedan:

Försäkringskassan kan dessutom, när man upptäckt något man bedömer som felaktigt, gå tio år tillbaka i tiden, vilket kan medföra stora återkrav.

Vidare är det svårt att veta vad som räknas som ändrade förhållanden. Vad är felaktigt redovisad tid? Var går gränsen för att medicinska besvär ska anses vara felaktigt beskrivna? Här finns många tveksamheter.

Artikel om FK i Heja Olika


Vi kan bara inte ha det så här. Vi har ett jättelikt systemfel när vi är livrädda för en myndighet som ska hjälpa oss. Och det är ett enormt demokratiskt problem att FK gång på gång inte visar minsta vilja till att följa lagens intentioner. Politiker som missköter sig har vi möjlighet att rösta bort men mot FK-s byråkrati har vi ingenting att säga om. Vi har inte via val tillsatt ansvariga personer och vi har ingen möjlighet att rösta bort dem heller.

Problemet är politiskt eftersom FK ytterst styrs från regeringen och återigen ser vi hur stor skillnaden är mellan partiprogram och den politik som förs mot oss. Hade Magdalena respektive Ulf verkligen brytt sig om lagen hade de givetvis agerat mot myndigheten eller i Ulf Kristerssons fall i alla fall uttalat sig men såväl Magdalena Andersson som Ulf Kristersson tiger som muren vilket inte jag kan tolka på annat sätt än att de två statsministerkandidaterna är helt ointresserade/likgiltiga. 


Ok just nu har de händerna fulla med såväl kriget i Ukraina som Nato ansökningar men vad har Lena Hallengren och Moderaternas talesperson Camilla Waltersson- Grönvall något att säga? Det enda jag hört från Lena Hallengren är att återupptagna tvåårsomprövningar inte är aktuella samt i en intervju nyligen presenterat en rad ”olika problem” för att göra om behovsbedömningarna – underförstått, det skulle kosta för mycket…


Anm.: Vad Magdalena Andersson sa om oss 2015 minns vi alla. Så vitt jag minns har jag aldrig hört Ulf Kristersson säga något om personlig assistans överhuvudtaget.


Camilla Waltersson- Grönwall har visserligen pratat en del om rättsosäkerhet och rättshjälp vilket är en god intention men det hjälper inte mycket när det saknas intresse att göra om behovsbedömningarna. Och ointresset för F.K-s nya ”offensiv” är – mycket stort.


 Det finns uppenbart en aktiv styrning, man får väl tro Försäkringskassan när de säger att de följer politiska riktlinjer, de kommer ju någonstans ifrån. Vi såg väl en glimt av detta när.


 När det gäller LSS så har riksdagen och regeringen lämnat över ansvaret för rättsutvecklingen på området. Om HFD tolkar förarbetena på det sätt som domstolen har gjort är det lagstiftarens ansvar att korrigera detta genom att tydligt i förarbeten och politiska beslut markera att lagstiftningens mål ska gälla.


Annika Strandhäll försade sig i regleringsbrevet från 2016 om att bryta utvecklingen av assistanstimmarna. På samma sätt vore det intressant om någon kunde se på varför HFD är så intresserade av att skydda statsbudgeten från kostnader för personlig assistans, det är inte deras roll.


Andreas Pettersson, juris doktor i en intervju för Assistanskoll



Bild: En oerhört dåligt anpassad parkeringsplats i Gränna för personer som behöver rullstol eller rullator.

torsdag 12 maj 2022

Proposition 2 om stärkt personlig assistans är klar

 I våras beslutade regeringen att den proposition som ska ligga till grund när förbättringarna från utredningen Stärkt personlig assistans till barn och personer med utåtagerande beteende/risk för att skada sig själv och andra skulle delas upp i två propositioner istället för en. Nu är proposition två klar som handlar om rätt till assistans för egenvård.

 

Viktiga punkter:

 * Införande av ett nytt grundläggande behov som blir det sjunde:

 Stöd som den enskilde behöver löpande under större delen av dygnet på grund av ett medicinskt tillstånd som innebär att det finns fara för den enskildes liv eller att det annars finns en överhängande och allvarlig risk för hans eller hennes fysiska hälsa”.

 Anm: Påminner att det grundläggande behovet ingående kunskap om brukaren/assistansanvändaren kommer att tas bort.

 

* Det nya grundläggande behovet ska beviljas för t.ex. akut hjälp med hantering av medicinteknisk utrustning eller tillsyn vid risk för grav epilepsi. Det ska vara assistansgrundande i sin helhet och utan avdrag för föräldraansvar.

 

* Dagens egenvårdsförskrifter ersätts av en egenvårdslag.

* Införande av en bestämmelse i Hälso och sjukvårdslagen om att ta särskild hänsyn när vård ges till personer med stora och varaktiga funktionsnedsättningar.

 Lagändringarna träder i kraft 1 januari 2023 och beräknas ge ungefär 2000 personer statlig assistansersättning. Socialminister Lena Hallengren poängterar att 2000 inte är ett maxtak utan en uppskattning av hur många assistansanvändare som berörs.

 

Hur stora resurser avsätter regeringen till detta? Jag har kikat i propositionen och på sidan 55 framgår följande:

 Beräknade utgifter för staten är 351 miljoner kr samtidigt som kommunernas utgifter beräknas minska med 118 miljoner kr.


"Del 1" i Stärkt personlig assistans som handlade om stärkt rätt för assistans till barn och tillsyn vid risk att skada sig själv och andra beräknas kosta 3,3 miljarder kr Totalt sett satsar därmed regeringen ungefär 3,65 miljarder kr på reformen Stärkt personlig assistans.

 

Det är en avsevärd summa men med risk för att ni är trötta på upprepningar:

 

Det här är ett bra steg i rätt riktning men inte alls tillräckligt för att få en assistansreform som fungerar enligt intentionerna. Anledningen är som bekant att ändringarna inte åtgärdar det helt fundamentala problemet med de uppdelade behovsbedömningarna. Så länge inte de bedöms som en helhet har vi inte en fungerande lag. Till det kommer den år efter år usla höjningen av timschablonen vilket sakta men säkert underminerar våra möjligheter att såväl anställa ny personal och behålla den befintliga.

 

Poängteras ska också att även om 2000 personer får tillbaka statlig assistansersättning kommer ändå antalet personer beviljade assistans vara färre än när antalet var som högst – hösten 2015. Lena Hallengren talar om den största reformen sedan assistansreformen blev verklighet. Det är inte sant – det absolut viktigaste som hänt i positiv riktning skedde 2001 när 65 årsgränsen för att få behålla statlig assistansersättning togs bort.

 

Så har vi sorgebarnet behovsbedömningar. Regeringen har visat mycket svalt intresse att göra något åt det. Regeringens inställning var, ihop med Moderaterna bedrövlig när den röstade emot Pia Steenslands förslag på tilläggsdirektiv till utredningen om statligt huvudmannaskap. I samband med att propositionen blev offentlig intervjuades Lena Hallengren av Heja Olika (Funktionsrätt Sveriges ordförande Elisabet Wallenius deltog också) och jag var tja – milt uttryckt inte imponerad av det socialministern hade att säga.

 

Det blev många frågor om behovsbedömningar och funkisrörelsens bestämda åsikter att de måste ändras. Lena Hallengren stängde inte dörren definitivt men att det är en icke prioriterad fråga framgick mycket tydligt. Socialministern listade en rad ”problem” som måste diskuteras och åtgärdas” som kostnad – hur många kommer att beröras? Hon förnekade visserligen att det bara handlar om pengar men slog samtidigt fast att ingen person är seriös om att ändra behovsbedömningarna utan att ta nämnda ”problem” i beaktning. 


Om det är någon som är oseriös i det här sammanhanget så är det Lena Hallengren själv som hävdar att det via lagens förarbeten finns stöd för integritsnära bedömningar eftersom behoven är just – intigretetsnära. Bengt Westerberg har vid åtskilliga tillfällen sagt att det inte alls var tanken. Och det känner givetvis Lena Hallengren till.


Kan också upplysa Lena Hallengren om att bland de personer som idag har statlig assistansersättning uppgår antalet beviljade timmar i mars 2022 till 18,8 timmar/dygn. Eftersom en jourtimme/väntetidstimme motsvarar 0,25 ”vanliga” timmar så ligger genomsnittet i princip på dygnet runt assistans. Antalet beviljade timmar/person kommer därför inte att öka mer än högst marginellt om hela hjälpbehovet bedöms. Sen är det bara att räkna på hur många som förlorat statlig assistansersättning så har vi en ungefärlig nota på hur mycket pengar regeringen måste skjuta till. Ingen raketforskning precis…

Källa: Assistanskoll.se



Kanske finns det ändå en öppning vad gäller behovsbedömningarna. Lars Lööw som utreder huvudmannaskapet har intervjuats av både Heja Olika och Assistanskoll och där var beskeden oväntat positiva. Utan tilläggsdirektivet håller Lars Lööw ändå på att titta på hur behovsbedömningarna ska se ut efter att assistansreformen får staten som ensam huvudman. Fortfarande är beskedet att kommunalisering inte är aktuell:

Ja vi avser inte att lägga ett skarpt förslag på ett alternativ till statligt huvudmannaskap. Av bl.a. resursskäl kommer vi att fokusera på huvuduppgiften om hur ett statligt huvudmannaskap skulle kunna se ut.

 

Angående framtida behovsbedömningar säger Lars Lööw bland annat följande och beskriver en modell som åtminstone har stora likheter med det vi kräver och regeringen säger nej till:

 Utredningen lutar mot ett annat alternativ för bedömning av rätten till assistans. Ett alternativ som påminner om riksdagens tillkännagivande

En utgångspunkt för denna modell är att personen måste ha behov av regelbundet stöd i något av de grundläggande behoven, men att det sedan görs en helhetsbedömning.

 Är det så att Lars Lööw som har ett förflutet i Funktionsrättsrörelsen faktiskt inser att behovsbedömningarna måste göras om – om inte ett förstatligande ska resultera i katastrof för tusentals personer om behovsbedömningarna återupptas.

Om denna modell blir verklighet skulle det därmed räcka med att vi har behov av regelbundet stöd kopplat till de grundläggande behoven för att dessa ska bedömas i sin helhet. Det skulle vara en mycket stor förbättring jämfört med dagens system. Kommer det ett sådant förslag måste vi ändå vara uppmärksamma på möjliga kryphål och i så fall kritisera dem. Vi kan aldrig och ska aldrig acceptera dagens system! Vi måste dock vara medvetna att vare sig Regeringen eller Moderaterna välkomnar en så pass stor förändring till vår fördel. Ingenting tyder på det i nuläget.

 

Kanske finns det ändå en öppning vad gäller behovsbedömningarna. Lars Lööw som utreder huvudmannaskapet har intervjuats av både Heja Olika och Assistanskoll och där var beskeden oväntat positiva. Utan tilläggsdirektivet håller Lars Lööw ändå på att titta på hur behovsbedömningarna ska se ut efter att assistansreformen får staten som ensam huvudman. Fortfarande är beskedet att kommunalisering inte är aktuell:


Ja vi avser inte att lägga ett skarpt förslag på ett alternativ till statligt huvudmannaskap. Av bl.a. resursskäl kommer vi att fokusera på huvuduppgiften om hur ett statligt huvudmannaskap skulle kunna se ut.

 

Angående framtida behovsbedömningar säger Lars Lööw bland annat följande och beskriver en modell som åtminstone har stora likheter med det vi kräver och regeringen säger nej till:

 

Utredningen lutar mot ett annat alternativ för bedömning av rätten till assistans. Ett alternativ som påminner om riksdagens tillkännagivande


En utgångspunkt för denna modell är att personen måste ha behov av regelbundet stöd i något av de grundläggande behoven, men att det sedan görs en helhetsbedömning.

 

Är det så att Lars Lööw som har ett förflutet i Funktionsrättsrörelsen faktiskt inser att behovsbedömningarna måste göras om – om inte ett förstatligande ska resultera i katastrof för tusentals personer om behovsbedömningarna återupptas.


Om denna modell blir verklighet skulle det därmed räcka med att vi har behov av regelbundet stöd kopplat till de grundläggande behoven för att dessa ska bedömas i sin helhet. Det skulle vara en mycket stor förbättring jämfört med dagens system. Kommer det ett sådant förslag måste vi ändå vara uppmärksamma på möjliga kryphål och i så fall kritisera dem. Vi kan aldrig och ska aldrig acceptera dagens system! Vi måste dock vara medvetna att vare sig Regeringen eller Moderaterna välkomnar en så pass stor förändring till vår fördel. Ingenting tyder på det i nuläget.


Står fast vid att grundläggande behov ska bort helt och hållet men det Lars Lööw skissar på skulle i alla vall vara bra bit på vägen till att börja med.


Heja Olika intervjuar Lars Lööw

Assistanskoll intervjuar Lars Lööw