onsdag 25 september 2019

Mer om statsbudgeten – att ta från de utsatta och fattiga och ge till de rika…


Det skattesystem som byggdes upp efter andra världskriget har drag som säkert tilltalat den antagligen fiktive Robin Hood som enligt legenden levde i Sherwoodskogen utanför Nottingham som med sitt muntra gäng stal från de rika och gav till de fattiga. Desto tjockare plånbok desto mer betalar du i inkomstskatt, s.k. progressiv beskattning. Pengar som sedan via en omfattande välfärdsstat omfördelas till mindre bemedlade som betalar mindre andel av sin inkomst i skatt. Motsatsen till progressiv beskattning är regressiv beskattning vilket innebär att skattebördan som andel av inkomsten ökar ju lägre inkomsten är.

Hela partikvartetten som står bakom budgeten har säkert som jag själv sett ett antal filmer om Robin Hood och tittar varje jul på Disney versionen som en del i Kalle Anka och hans vänner önskar god jul. Om de uppskattar Robins kamp mot sheriffen i Nottingham och den elake kungens utsugning av de fattiga så märks det inte mycket av det i statsbudgeten, inte om berörda personer inte kan jobba och/ eller behöver personlig assistans.

Sveriges Socialdemokratiska Arbetare parti grundades 1889 med målet att införa demokrati och bekämpa ekonomiska orättvisor. Sedan 1932 har Sveriges statsminister varit socialdemokrat totalt 70 år, det är troligen det mest framgångsrika partiet som någonsin funnits i en demokrati. Ser man till partiets politik på senare år har emellertid ambitionerna att minska ekonomiska skillnader blivit allt mer halvhjärtade. Och i den här budgeten märks det mer än någonsin. För den här regeringen (där S visserligen är beroende av stödpartier till höger men ändå det överlägset största parti) ignorerar inte bara assistansen, föraktet mot sjukpensionärer (vilket inkluderar många i vår grupp) blir övertydligt i Finansdepartementets skrivelser. Det framgår bland annat i det här obehagliga stycket som jag nämnde i föregående blogginlägg:

För att upprätt­hålla drivkraften till arbete, och pensions­systemets legitimitet, är det dock viktigt att det alltid ska löna sig att arbeta. Pensionen för den som har arbetat ett helt arbetsliv bör därför vara betydligt högre än nivån för grundskyddet. För att upprätthålla det s.k. respektavståndet mellan dem som arbetat och dem som inte har gjort det behöver även den allmänna inkomstgrundade pensionen förstärkas.

Att regeringen/finansdepartementet inte har några ambitioner att på allvar höja levnadsstandarden för de som inte kan jobba är övertydligt. Tvärtom ska funkisar och sjukpensionärer vara "tacksamma" över att få någon ekonomisk hjälp överhuvudtaget och visa ”respekt” för de rika och framgångsrika.


Betalar personer med sjukpension/sjukersättning och därmed många funkisar en regressiv inkomstskatt? Svaret är ja! Räknat som andel av inkomsten betalar denna grupp betydligt mer i inkomstskatt än en genomsnittlig löntagare och numer även ålderspensionärer. I praktiken innebär det en omvänd Robin Hood politik och straffbeskattning av ”inte arbetsföra individer”. Magdalena Andersson - var finns rättvisan i det? Eller är det den politik som numer gäller ”partiet som kämpar för utsatta grupper”? Straffa de ”improduktiva” och fattiga. Även slopad värnskatt utan satsningar på t.ex. assistansen anser jag är omvänd Robin Hood politik-ta från de utsatta och ge till välbärgade.


Hade det fungerat bättre för oss med Ulf Kristersson som statsminister? Det är ett ämne för ett separat blogginlägg. men jag försäkrar, jag har inget stort förtroende för Moderaterna vad gäller funkispolitik och det var sannerligen inte guld och gröna skogar under alliansregeringen heller. Emellertid, det spelar ingen roll för mig i den här budgeten. Sedan 2014 är Stefan Löven statsminister och han och ingen annan har det yttersta ansvaret för att styra landet – därmed är han med sina ministrar också ansvariga för den offensiv som S-MP regeringen med varierande intensitet bedrivit mot assistansreformen sedan 2014 och som med allt större energi även riktas mot sjukskrivna.





Liberalerna då, vad ska man säga om dem? Ja, inte har de stärkt sina aktier precis senaste veckan… Det är ingen hemlighet sedan tidigare att de ogillar värnskatten men när det blir övertydligt att det är viktigare att ta bort värnskatten än rädda assistansen, viktigare än att se till att även personer med sjukpension får höjt bostadsbidrag/bostadstillägg kan det bara sammanfattas med några få ord – provocerande prioriteringar. Det är ett brott mot allt de säger sig stå för vad gäller funkispolitik och det är ett brott mot den socialliberala grund som partiet sägs bygga på. Hur många av alla som är beviljade personlig assistans, annan LSS insats etcetera har nytta av slopad värnskatt? Ja, inte är det många promille…

Jag har kikat på Liberalernas Facebook sida: Angående budgeten står mycket om den slopade värnskatten, bättre företagsklimat men LSS för en tynande tillvaro. Har ambitionsnivån sänkts till att andning och sondmatning ska vara grundläggande behov? 

Ingen liberal politiker har hittills uttalat sig varför slopad värnskatt är viktigare än återställd assistansreform. Någon floskel i stil med att "det måste löna sig att arbeta" godtar inte jag i alla fall.
Centern är inte mycket bättre men de har åtminstone inte haft lika hög profil som L i funkisfrågor. Det är ändå övertydligt att även hos Annie Lööf är det viktigare med sänkta arbetsgivare avgifter än återupprättad assistansreform.

Istället verkar fyrklöverns huvudprioritet vara omvänd Robin Hood politik – ta från de mest utsatta och fattiga och ge till de välbeställda. Nej, för mig handlar det inte om att alla ska ha exakt lika mycket, jag tror inte på att en socialistisk planekonomi är lösningen, Ingen socialistisk planekonomi har kunnat leverera det samlade välstånd och skatteunderlag som en välfärdsstat behöver. Däremot har det politiska förtrycket varit desto större.

Däremot viker jag mig inte en cm på att ett anständigt samhälle ska hela tiden jobba för att alla får del av välståndet, att även de som befinner sig långt ner i samhällspyramiden ska få det bättre. D v s få större del av det ökade välståndet. Detta, oavsett om berörda personer kan jobba eller inte. Och ingen ska bli utpekad som en samhällsbörda för att hen ”kostar pengar”. Kvartetten som står bakom budgeten håller tydligen inte med om detta…




* Nu tar jag ledigt från bloggandet två veckor för att lägga mer tid på planeringen inför ett seminarium om Funktionsrätts konventionen som STIL planerar att anordna i Jönköping 3 december.



måndag 23 september 2019

Regeringen kväver långsamt assistansreformen och horribla fördelningspolitiska prioriteringar!


Jag blir inte arg i första taget men efter att ha tagit del av regeringens höstbudget blev jag riktigt upprörd. Ilskan riktas mot både regeringen och stödpartierna. Det handlar inte bara om det faktum att assistansreformen kommer vara underfinansierad även 2020. Min största ilska handlar om fullständigt huvudlösa fördelningspolitiska prioriteringar som genomsyrar den här budgeten, mer om detta lite senare.

Beskedet i Magdalena Anderssons budget är att schablonen i assistansersättningen höjs ännu en gång med endast 1,5 % och återigen får assistansanordnarna inte kompensation för ökade lönekostnader. Schablonen för 2020 blir 304,30 kr/timme. Tittar vi lite i statistiken ser vi att sedan alliansregeringen avgick 2014 och efterträddes av (trodde många i alla fall…) mycket mer funkisvänlig regering har inte schablonersättningen höjts mer än max 1,5 % ett enda år med en bottennotering på 1,05 % 2017. Assistansanordnarna har därmed inte fått kompensation för löneökningar ett enda år som Stefan Löven varit statsminister.

Utan att ta till överord visar den här regeringen gång på gång att tillföra assistansreformen nödvändiga resurser har mycket låg prioritet och med den hela assistansreformen. Regeringen sänder ut tydliga signaler att vår rätt till självbestämmande är låg prioriterat, våra assistenters arbete värdesätts inte alls. Detta av en regering som leds av Sveriges Socialdemokratiska arbetarparti ihop med Miljöpartiet och Socialdemokraterna ser sig ju själva som det enda parti som kan garantera välfärden för alla...

Regeringen motarbetar inte assistansreformen bara genom regleringsbrev och (under Åsa Regnérs tid) osmaklig smutskastning. Den underminerar även assistansreformen synnerligen metodiskt genom att år efter år underfinansiera reformen. I praktiken innebär det en långsam kvävning av hela reformen. För till slut kommer ingen vilja jobba som assistenter – utan personliga assistenter ingen assistans. Undertecknad med tusentals och åter tusentals personer blir hänvisade till kommunal husarrest eller allt sämre fungerande gruppboenden.

Finns det ingen ljusning i sikte? Om vi menar återupprättandet av assistansreformen enligt intentionerna ser det kärvt ut, tyvärr. Så här skriver Ifa i det senaste nyhetsbrevet angående prognoser fram till 2022:

Av regeringens budget framgår att prognosen för 2019 är 800 miljoner lägre än budgetpropositionen för 2019, vilket beror bland annat på att färre personer beviljas assistansersättning under året. För år 2020 föreslås i budgeten 24,45 miljarder till assistansersättningen och de kommande åren 2021-22 ökas anslaget för assistansersättningen med mindre än 1,5 % per år.'

Kort och gott – här finns inte minsta antydan till att regeringen har några planer att återställa intentionerna.




*Den snåla höjningen av schablonen är illa nog men det som gör mig mest upprörd är budgetens tokiga fördelningsprofil. Kvartetten som styr Sverige anser sig ha råd med att avskaffad värnskatt för de med högst inkomster men pengar till assistansen finns inte. Kalla mig naiv men jag trodde ändå Liberalerna skulle vara en rejäl blåslampa på regeringen vad gäller assistansen men icke. När allt kommer omkring visar det sig att prioritet nummer 1 för L är att gynna höginkomsttagare, inte återställd assistansreform. Det är uppenbart där huvudprioriteringen låg när januari överenskommelsen förhandlades fram. Kommentarer om den prioriteringen är överflödig…

Tyvärr stannar inte tokigheterna/orättvisorna med detta. Bostadsbidragen höjs rejält för ålderspensionärer med ett nytt tak på 7000 kr/månad. Alla som har sjukersättning (inkluderar många med olika LSS insatser) som ligger under en annan budgetpost som ligger under FK benämnt bostadstillägg får inte en enda kr i höjning. Taket förblir drygt 5200 kr/månad, d v s en tak skillnad på nästan 1800 kr/månad = 34 %. Regeringen fortsätter att sänka skatten för pensionärer, d v s ålderspensionärer men någon skattesänkning för personer med sjukersättning blir det inte.

Riktigt obehagligt blir det med den här formuleringen i budgetpropositionen
"Pensionen för den som har arbetat ett helt arbetsliv bör därför vara betydligt högre än nivån för grundskyddet. För att upprätthålla det s.k. respektavståndet mellan dem som arbetat och dem som inte har gjort det behöver även den allmänna inkomstgrundade pensionen förstärkas."

Vad är detta, notera särskilt benämningen ”respektavståndet”. Finansministern representerar ett parti som en gång i tiden grundades för att införa demokrati och för att bekämpa fattigdom och ojämna maktrelationer. Nu skriver Magdalena Anderssons finansdepartement alltså rakt ut att pensionsskillnaden mellan de som yrkesarbetar och de arma satar som aldrig gjort det av orsaker hen inte rår över ska vara stora. Ingen pardon, ingen medkänsla här inte, Istället att lyftas från fattigdom ska berörda personer visa ”respekt” för de rika och framgångsrika. Att L och C antagligen inte har minsta invändning mot denna råa skrivelse friar inte finansdepartementet från huvudansvaret.

Det hade varit en sak om det hade sagts av en ultralibertarian långt ut till höger i USA-s republikanska parti. Nu kommer det alltså från finansdepartementet i Sverige som styrs av ett parti som säger sig värna utsatta grupper men som i praktiken uttrycker sig direkt fientligt mot personer som är beroende av välfärdsstaten och redan befinner sig mycket långt ner på den ekonomiska trappstegen i vårt land.

Nej du Magdalena Andersson. Efter det här tar jag dig inte på minsta allvar när du pratar om att socialdemokraterna är garanten för välfärden. Du bryr dig om stora väljargrupper som är strategiskt viktiga för att behålla regeringsmakten. Mindre, resurssvaga grupper som dessutom ”kostar pengar” sparkar du bara på. Och Liberalernas omtanke för assistansen, ja det partiet har en hel del att bevisa framöver.

Stefan Löven, Magdalena Andersson, Per Bolund, Isabella Löwin, Nyamko Sabuni och Annie Lööf – ni ska skämmas allesammans!


I morgon ca 11.00 kommer jag att göra en extra livesändning på facebook om budgeten.

onsdag 18 september 2019

Utgiftsposter som förverkligar mänskliga rättigheter i Funktionsrättskonventionen måste ha mycket hög prioritet


– “Goda levnadsvillkor” och “kunna leva som andra” är positiva ambitioner, men det är också, vilket måste betonas starkt, mänskliga rättigheter som gäller alla människor. 

Thomas Hammarberg


Thomas Hammarberg, född 1942 är utbildad journalist och har under sitt långa liv kämpat för demokrati och mänskliga rättigheter och mot sociala orättvisor på en rad olika sätt. Bland mycket annat har Thomas Hammarberg varit generalsekreterare för Amnesty International (1980-1986), generalsekreterare för Olof Palmes internationella centrum (2002-2005)  och 2006-2012 Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter. Thomas Hammarberg har vid åtskilliga intervjuats av Assistanskoll Den senaste intervjun gjordes nyligen och handlade om hans syn på varför utsatta grupper – i det här fallet personer med behov av personlig assistans också har rätt till goda levnadsvillkor.


 I intervjun säger Thomas Hammarberg att Funktionsrättskonventionen (CRPD) kom till för att betona att allas lika värde även inkluderar personer med funktionsvariationer som har samma mänskliga rättigheter som andra. Återigen betonar han att Funktionsrättskonventionen är mycket tydlig - uppnådda rättigheter får inte försämras såvida det inte råder akut ekonomisk kris och då måste eventuella försämringar återställas så fort det är möjligt. Den utvecklingen vi ser i Sverige är raka motsatsen till konventionens grundbult om stegvisa förbättringar. Paragraf 5-7 i LSS – Leva som andra, självbestämmande och goda levnadsvillkor är inte bara ambitioner, det handlar om att förverkliga mänskliga rättigheter för en grupp personer som inte kan åtnjuta de mänskliga rättigheterna utan stöd från samhället.

Thomas Hammarberg fortsätter. Eftersom det handlar om rättigheter i en konvention innebär det att tilldelningen av nödvändiga resurser för att förverkliga i det här fallet Funktionsrättskonventionen måste ha hög prioritet i statens budget.

 Som ni vet är jag själv en varm anhängare av den generella välfärdsstaten, jag ser den t.om som nödvändig för att välfärden till mindre grupper ska fungera som t.ex. assistansreformen. Annars uppstår onödiga och potentiellt direkt farliga spänningar i samhället där fördomar om att ”vi har det för bra sprids” ännu lättare än idag. I den generella välfärdsstaten måste det emellertid även finnas utrymme för stora satsningar på mindre utsatta grupper, Funktionsrättskonventionen är därför ett viktigt verktyg för att säkerställa att våra behov inte glöms bort när en rad andra viktiga behov också måste tillgodoses. Och eftersom resurserna aldrig kommer att vara obegränsade krävs därför prioriteringar eller med mjukare vokabulär – en förnuftig fördelningspolitik.




Både S-MP regeringen och Alliansregeringen före den har emellertid gjort ett antal högst medvetna val där våra behov nedprioriterats till förmån för annat som i regel inte har att göra med mänskliga rättigheter. Alliansregeringen introducerade den för oss synnerligen ohälsosamma ”jobb vs bidragslinjen”, införde RUT-avdragen mm som kostar väldigt många miljarder kr mm. S-MP regeringen fortsatte i samma hjulspår med hetsjakt på oss samtidigt som det blev tuffare än någonsin att bli långtidssjukskriven.

I skrivande stund tycker tydligen den kvartett partier som styr Sverige (räknar alltid L och C som en del av regeringsunderlaget) att det är viktigare med avskaffad värnskatt, utvecklingsår och ösa väldigt många miljarder kr över försvaret än att förverkliga mänskliga rättigheter i Funktionsrättskonventionen. Det är uppenbart viktigare med en ”sätta guldkant på tillvaron” reform som extra semesterveckan för barnfamiljer än att förverkliga MR i Funktionsrättskonventionen.

Jag missunnar inte barnfamiljer en extra semestervecka, jag missunnar inte barnfamiljer höjda barnbidrag, vem tycker inte det är kul med lite mindre skatt, RUT-avdragen är kanske samhällsekonomiskt lönsamma osv. Men utifrån vad vi åtagit oss när Sverige skrev på konventionen är det oacceptabla prioriteringar. Så som jag tolkar konventionen har Sverige faktiskt åtagit sig att prioritera våra behov före slopad värnskatt, extra semesterveckan med mera.

Fortsatta satsningar på den generella välfärden är nödvändiga, kommunerna, bland annat skriker många kommuner efter mer pengar. De med störst behov måste få komma först i kön när staten fördelar sina resurser. Den nuvarande prioriteringarna uppfyller inte vad Funktionsrättskonventionen föreskriver.

tisdag 17 september 2019

Dags att slopa begreppet leva som andra i reformerad LSS lag?


Alla vill vi återupprätta LSS lagens verkliga intentioner med det menar vi vanligtvis att vi ska tillbaka till hur läget var före de stora försämringarna inleddes 2007-2009. Däremot är det många gånger inte lika klart hur vi vill lagstiftningen ska ändras så att framtida angrepp åtminstone blir väldigt svåra att genomföra. En central paragraf i målsättningen med lagen är paragraf 5 som talar om att leva som andra. Mer konkret står det så här:

Verksamhet enligt denna lag skall främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet för de personer som anges i 1 §. Målet skall vara att den enskilde får möjlighet att leva som andra

LSS § 5


För egen del är det inte det allt annat än oklart vad Bengt Westerberg ville uppnå med denna paragraf. Vi ska med hjälp av assistansen eller annan LSS insats ska kunna göra allt det som alla andra tar för givet – inkluderar allt från att bo i eget hem, till att bilda familj, studera resa, göra spontana utflykter, träffa kompisar på stan eller bara ta en promenad i skogen – allt utifrån hur vi vill leva våra liv, utan att myndighetspersoner lägger sig i vad som är ”rimligt”. Paragraf 6 går vidare med självbestämmande och paragraf 7 talar om goda levnadsvillkor.

Tittar vi vidare vad som står i propositionen till LSS lagen kan vi bland annat läsa följande (sid 45-46):

Målet för insatserna enligt den nya lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) skall vara att främja människors jämlikhet i levnadsvillkoren och fulla delaktighet i samhällslivet. Verksamheten skall enligt lagen vara grundad på respekt för den enskildes självbestämmande och integritet.

Den nya lagen skall innehålla bestämmelser om särskilt stöd och särskild service som personer som ingår i lagens personkrets behöver utöver vad de får enligt annan lag. Den nya lagen skall inte innebära någon inskränkning i de rättigheter som den enskilde kan ha enligt andra lagar.

I det 364 sidor långa dokumentet finns också bland mycket annat beskrivningar varför lagen behövs men det framgår också tydligt att kommunerna haft en negativ attityd i remissutlåtande som ser LSS lagen som oförenlig med det kommunala självstyret.

Vad Bengt Westerberg ville uppnå med att leva som andra är inte det minsta konstigt och förstå om man har en positiv syn på lagen men det har aldrig kommunerna på en generell nivå aldrig haft och kommer troligen aldrig att få heller. Det tyngsta skälet till motståndet är egentligen inte det kommunala självstyret i sig utan att maktbalansen ändras till kommunernas nackdel och då åberopas den heliga kon kommunalt självstyre. Därför har kommunerna inte fullt ut accepterat begreppen att leva som andra, självbestämmande och goda levnadsvillkor och ständigt klagat på ”otydlighet”.

När sen assistansreformen blev dyrare än beräknat spred sig samma tankegångar hos en rad aktörer i staten – politiker, Försäkringskassan, diverse andra tjänstemän och inflytelserika proffstyckare. Vad menas med att ”leva som andra”? Ifrågasättandet handlar egentligen bara om att alla dessa aktörer tycker att lagens ambitioner är för höga, vi ”har det för bra…

Det går inte och komma ifrån att har man en negativ inställning till vår rättighetslag lämnar begreppet leva som andra utrymme för mycket tolkning, oavsett vad som föreskrivs i propositionen 1993 och den färdiga lagen. Hade Bengt Westerberg vetat hur det skulle bli ifrågasatt hade han troligen valt en annan formulering.I besparingarnas tidevarv när det är fult att ”kosta pengar” har jag dragit slutsatsen att ”leva som andra” inte är en bra formulering om intentionerna ska säkras. Frågan är då vad som ska stå där istället? 

Mitt svar är återigen att vi tittar på de allmänna kommentarerna till artikel 19. Här finns all nödvändig information vad som avses med att leva självständigt och full inkludering i samhället och att det inkluderar alla former av funktionsvariationer. Ingen kan nekas rätt till ett självständigt liv pga. ”fel” diagnos.  Det är de definitionerna som nyckelparagraferna i återupprättad LSS lag måste byggas kring. Några exempel:

Independent living/living independently means that individuals with disabilities are provided with all necessary means to enable them to exercise choice and control over their lives and make all decisions concerning their live (sid 4)
Fri övers. Leva självständigt avses att personer med funktionsnedsättningar ges tillgång till nödvändig hjälp som gör det möjligt att utöva val och kontroll över deras liv och ta/fatta alla beslut som angår deras liv.

Personal autonomy and self-determination are fundamental to independent living, including access to transport, information, communication and personal assistance, place of residence, daily routine, habits, decent employment, personal relationships, clothing, nutrition, hygiene and health care, religious activities, cultural activities and sexual and reproductive rights.
Fri översättning. Personlig autonomi och självbestämmande är fundamentalt för ett självständigt liv. Det inkluderar tillgång till transporter, information, kommunikation, personlig assistans, val av bostad, dagliga rutiner, vanor, hygglig/anständig sysselsättning, personliga relationer, klädval, hygien och hälsovård, dagliga religiösa och kulturella aktiviteter, sexuella rättigheter och reproduktion (d v s skaffa barn)

Som framgår ovan är det självbestämmande, rätten att själv kunna styra sitt liv som är det centrala. Därför måste rätten till självbestämmande få en starkare ställning än vad som är fallet i den nuvarande lagtexten. Här måste också framgå att rätten till självbestämmande även omfattar personer som har svårt att föra sin talan själv (den rättigheten garanterar artikel 19 i de allmänna kommentarerna) och personer med behov av övervakande karaktär t.ex. andningsproblematik.

I paragrafen om goda levnadsvillkor måste det mycket tydligt framgå att goda levnadsvillkor är omöjligt att uppnå utan rätten till självbestämmande och god privatekonomi. Artikel 19 är tydlig att fattigdom och ett självständigt liv är oförenliga.

Andra saker som 65 årsgränsen, Funktionsrättskonventionens juridiska status mm har jag skrivit om många gånger tidigare men det finns säkert anledning att återkomma till det fler gånger framöver.

torsdag 12 september 2019

Funktionsrättskonventionen är tydlig – staten och ingen annan är ytterst ansvarig att konventionen efterlevs


Vi har inte ändrat lagen, vi har inte gett order till FK eller domstolarna vare sig skriftligt eller muntligt att skärpa tillämpningen av assistansreformen”, vi är ”oskyldiga… Så har det låtit gång på när regeringen försökt försvara sig när assistansreformen steg för steg urholkats. I det här blogginlägget ska vi granska att det är en otagbar ursäkt.

En viktig princip i Funktionsrättskonventionen är att uppnådda rättigheter inte får försämras, istället ska arbetet hela tiden utgå från situationen ska förbättras. Konventionen kräver däremot inte att samtliga länder som skrivit på omedelbart uppfyller konventionen. Hänsyn måste tas till den ekonomiska nivå respektive land befinner sig i. Låt oss ta ett valfritt fattigt land i Afrika och jämför med Sverige. Så som konventionen är utformad ställs större krav på Sverige än det afrikanska landet därför att vårt land har helt andra möjligheter att möjliggöra personlig assistans, god ekonomi, utbildning, tillgänglighet etcetera. Både Sverige och ett fattigt land har emellertid samma skyldigheter när det gäller att driva utvecklingen i positiv riktning – förbättringar steg för steg. I de allmänna kommentarerna till artikel 19 formuleras det så här:

The right to live independently and be included in the community can only be realized if all economic, civil, social and cultural rights enshrined in this norm are fulfilled. International human rights law imposes obligations which are of immediate effect and others which may be realized progressively (sid 2)

Fri översättning. Rätten till ett självständigt liv och full delaktighet i samhället kan bara förverkligas om alla ekonomiska, civila och sociala rättigheter som beskrivs här förverkligas. Internationella lagar om mänskliga rättigheter medför skyldigheter som träder i kraft med omedelbar verkan medan andra kan förverkligas progressivt (stegvis).


 Uppnådda rättigheter får alltså inte försämras men det finns ett undantag. Befinner sig ett land i allvarlig ekonomisk kris är besparingar/försämringar tillåtna men endast temporärt. När ekonomin förbättrats måste försämringarna återkallas så fort som möjligt. Här listar jag några saker hur FN definierar som acceptabla åtgärder.


Det är en tillfällig åtgärd som gäller endast genom krisperioden

Åtgärden anses nödvändig och proportionerlig, i den mening att antagande av vilken annan policy eller misslyckande att agera vore mer skadligt för de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna;

Att policyn inte är diskriminerande samt innehåller alla tänkbara åtgärder inklusive skatteåtgärder, som stödjer transfereringar i syfte att mildra den ojämlikhet som kan växa i tider av kris, och garantera att missgynnade och marginaliserade individer och gruppers rättigheter inte påverkas oproportionerligt;


Med utgångspunkt från ovanstående punkter. Finns det en ekonomisk kris i Sverige som motsvarar de förödande försämringarna? Den utlösande faktorn till Magdalena Anderssons uttalande där våra behov ställdes mot desperata flyktingar hösten 2015 och det påföljande regleringsbrevet var troligen att det av riksdagen fastställda utgiftstaket riskerade att spricka. Vi måste hålla ”god budgetdisciplin för att ge den ekonomiska politiken trovärdighet” är en av många kodbeteckningar som används av regeringar till både höger och vänster när det ska sparas pengar.

Svenska statens ekonomi hamnade emellertid inte i fritt fall efter 2015. Bara två år senare meddelade en mycket nöjd finansminister att Sveriges ekonomi är urstark med ett budgetöverskott på 80 miljarder, 80 000 miljoner kr.  Samtidigt fortsatte statsskulden att sjunka som andel av BNP och är idag betydligt lägre än genomsnittet i EU-s medlemsländer. Det fanns knappast någon brist på pengar hos finansdepartementet år 2017 och gör det inte nu heller. Så pass sent som 5 september meddelade vice statsminister Isabella Lövin på Twitter att ”Sveriges ekonomi är urstark”. Mot bakgrund av detta finns det ingenting som motiverar försämringarna utifrån de kriterier som FN anser acceptabla. Den här meningen tolkar jag som att av riksdagen i förhand fastställda utgiftstaktak är underordnat statens skyldighet att uppfylla konventionens artiklar

Att policyn inte är diskriminerande samt innehåller alla tänkbara åtgärder inklusive skatteåtgärder, som stödjer transfereringar i syfte att mildra den ojämlikhet som kan växa i tider av kris

I händelse av svår ekonomisk kris är alltså svenska staten skyldig att så långt som möjligt vidta åtgärder som hindrar försämringar innan försämringar införs

Pengar ja, regeringen har spenderat väldigt mycket pengar i olika sektorer i välfärden och andra områden. Vissa bra saker, andra med mer tvivelaktig prioritering Två utsatta grupper har däremot utmålats som alltför kostnadskrävande, dels vi med personlig assistans och dels sjukskrivna.

 Många kommuner dålig eller tom usel ekonomi, i en del fall skulle FN troligen uttrycka stor oro vid en granskning av ekonomin i de aktuella kommunernas fall. Att staten via lagstiftning delegerat ner utförandet av stora delar av LSS och övrig funktionshinderpolitik till kommunerna och Regionerna (Landstingen) innebär INTE att staten har avsvurit sig ansvar för att konventionen uppfylls. Det yttersta ansvaret att konventionen uppfylls har ändå regeringen och ytterst statsministern själv. Allt annat är inte giltiga bortförklaringar som ”det är någon annans ansvar”. Ska vi uppfylla konventionen är det regeringens skyldighet och se till att den statliga assistansen fungerar, FK-s andra stödsystem och verksamheterna i kommunerna.¨

Jag brukar inte ge mig in i diskussioner i bloggen om hela LSS ska förstatligas men det är värt att notera att de allmänna kommentarerna till artikel 19 starkt avråder från att decentralisera den hjälp som behövs för att uppfylla artikel 19. Faktum är att det ses som ett stort hinder mot att uppfylla rätten till ett självständigt liv enligt artikel 19.

Inappropriate decentralization, resulting in disparities between local authorities and unequal chances of living independently within the community in a State party (Allmänna kommentarer artikel 19 (sid 4)

Fri översättning: Olämplig decentralisering leder till ojämlikheter mellan lokala myndigheter och ojämlika chanser att leva självständigt i samhället i staten

Så det är bara och sätta igång uppe i Rosenbad och regeringens stödpartier. Se till att assistansen få de resurser som krävs och kommunerna det stöd som de behöver för att den kommunala välfärden ska fungera. Finns inga undanflykter vad gäller ansvarsfrågan. Att uppfylla konventioner är faktiskt viktigare än avskaffad värnskatt, nya RUT och ROT avdrag etcetera.

måndag 9 september 2019

Assistansen och LSS löper stor risk att komma bort helt i inrikes debatten under hösten


Ska vi se realistiskt på läget kan vi först konstatera att funkisfrågor i allmänhet, oavsett om det handlar om assistansen hela LSS eller andra mycket viktiga frågor som t.ex. tillgänglighet, ekonomi/sysselsättning och hälsa har svårt att få ett stort genomslag i media. Den stora uppmärksamheten för assistansen under valrörelsen berodde dels på vårt hårda opinionsarbete och dels det faktum att det var valrörelse. Inget parti med självbevarelsedrift hade råd med att framstå som fientligt inställd till en frihetsreform för en mindre grupp personer.

Sverige är ett av världens rikaste länder men utan tvekan finns det framöver stora utmaningar och problem som måste hanteras. De frågorna som under hösten och förmodligen långt efter det kommer få i särklass störst utrymme i samhällsdebatten blir med stor säkerhet:

·   Den allt grövre gängkriminaliteten

·   Kommunernas allt större ekonomiska problem

·   Integration

·   Ökade spänningar mellan storstäder och glesbygd

Utöver det har vi givetvis klimatfrågan som till stor del hänger samman med de ekonomiska frågorna. I allt detta, var kommer det finnas utrymme för personlig assistans, LSS och andra funkisfrågor i samhällsdebatten?


Många kommuner har hamnat i in negativ spiral med utflyttning som successivt minskar skatteunderlaget samtidigt som utgifterna ökar snabbt för äldreomsorg, andra sociala utgifter, integration med mera. Till det kommer en sannolik lågkonjunktur som minskar skatteintäkterna. Det krävs ingen djupare undersökning för att konstatera att tillförs inte kommunerna mycket stora resurser står de kommunala välfärdstjänsterna runt om i landet inför mycket stora besparingar. Det berör också stora delar av funktionshinderomsorgen. Det kommer inte spela någon roll vad det står i LSS, Socialtjänstlagen, Hälso och sjukvårdslagen (HSL) etcetera – osthyveln kommer att slå hårt mot allt.

Det blir inte lätt att lyfta fram våra frågor. Störst chans att lyckas tror jag vi har om vi inte begränsar oss till vår del. Vi måste lyfta fram att alltihop- assistansen, övriga LSS, färdtjänsten, bostadsanpassning etcetera är en helhet ihop med övrig kommunal välfärd. Eller mer konkret, funkar inte den generella välfärden i kommunerna är det 100 % säkert att hjälp och stöd till oss inte fungerar alls enligt lagens ambitioner heller. Vi måste givetvis också ständigt påpeka hur rikt land Sverige faktiskt är, vad vi har åtagit oss och naturligtvis fortsätta visa på konsekvenserna av en destruktiv besparingspolitik.

Anm: Angående troliga besparingar i kommunerna. Inom LSS tror jag att  de som drabbas först bli personer med kommunalt beviljad assistans, därefter de olika LSS boendena.


Att jag är benhård motståndare till kommunalisering av assistansreformen vet alla vid det här laget. Nu verkar det inte (tack och lov) finnas politiskt stöd för en kommunaliserad assistansreform men det går inte att poängtera för många gånger. Menar man allvar med att återupprätta assistansreformens intentioner är det minst sagt märkligt om någon förespråkar en kommunalisering – chansen att det skulle fungera när allt fler kommuner går på knäna är lika med noll procent. Faktum är att nu är det mer nödvändigt än någonsin att staten blir ensam huvudman för assistansen, det utesluter inte att kommunerna fortfarande bidrar som delfinansiärer.

Enligt ett reportage i Uppdrag granskning för någon vecka sedan har ungefär en tredjedel av kommunerna allvarliga ekonomiska problem. Varifrån ska pengarna komma som tillför kommunerna nödvändiga resurser för att undvika stora allmänna besparingar? Svaret på frågan för mig handlar för mig om vilja, ambitioner och prioriteringar.

Jag är involverad i Funktionsrättsrörelsen på flera sätt och funkisrörelsen ska ju vara partipolitisk neutral. Därför vill jag inte gå in för mycket i debatten om t.ex. jobbskatteavdragens inverkan på välfärden. Jag förstår mycket väl att det inte går att höja skatterna hur mycket som helst. Jag hävdar ändå bestämt här att när det är så uppenbart att kommunerna och många landsting behöver mer pengar är jag definitivt motståndare till att införa fler jobbskatteavdrag, de pengarna behövs i välfärden. Ja, jag är övertygad om att ta bort några av jobbskatteavdragen inte skadar Sveriges ekonomi.

Finns bara viljan är det inga problem att skaka fram väldigt många miljarder. Samtidigt som kommunerna blöder befinner vi oss i ett läge där staten f.t. inte har allvarliga ekonomiska problem. Tvärtom skryter finansminister Magdalena Andersson ”hur stark Sveriges ekonomi är, att ”regeringen har rekordstort reformutrymme”, d v s utrymme för utgiftsökningar. Statsskulden som andel av BNP är lägre än den varit på många decennier, mycket lägre än genomsnittet i EU-s medlemsländer. På kort sikt finns alltså gott om utrymme för att låna pengar utan att vi hamnar i samma situation som vi hade i mitten av 1990-talet. Att åtminstone temporärt ta bort utgiftstaket är ingen raketforskning heller.

 Det är inte många procent av alla miljarder som lätt kan ”frigöras” som behöver gå till assistansreformen för att säkra en långsiktig och säker finansiering efter behov. Det finns gott om resurser för både assistansen och övrig välfärd om politikerna bara bestämmer sig för att det är en mycket viktigare prioritering än att ta bort värnskatten eller lägga (budgeterat) minst 10 miljarder kr på en ny motortrafikled i södra Stor Stockholm. Exemplen på högst tveksamma prioriteringar kan göras mycket längre än så. Och då menar jag inte att som Magdalena Andersson ställa våra behov mot desperata flyktingar.

En långsiktig lösning på i synnerhet småkommunernas ekonomiska problem kräver emellertid mer än höjda statsbidrag från staten och att finansiera välfärden med lånade pengar är på sikt inte hållbart heller men den diskussionen får vi ta en annan gång.




I nästa blogginlägg ska jag kika granska lite orimligheten i att regeringen skyller alla problem på domstolarna. Enligt Funktionsrättskonventionen måste regeringen agera om tillämpningen inte lever upp till Funktionsrättskonventionens artiklar.