Det skattesystem som byggdes upp efter andra världskriget
har drag som säkert tilltalat den antagligen fiktive Robin Hood som enligt
legenden levde i Sherwoodskogen utanför Nottingham som med sitt muntra gäng
stal från de rika och gav till de fattiga. Desto tjockare plånbok desto mer
betalar du i inkomstskatt, s.k. progressiv
beskattning. Pengar som sedan via en omfattande välfärdsstat omfördelas
till mindre bemedlade som betalar mindre andel av sin inkomst i skatt.
Motsatsen till progressiv beskattning är regressiv
beskattning vilket innebär att skattebördan som andel av inkomsten ökar ju
lägre inkomsten är.
Hela partikvartetten som står bakom budgeten har
säkert som jag själv sett ett antal filmer om Robin Hood och tittar varje jul
på Disney versionen som en del i Kalle Anka och hans vänner önskar god jul. Om
de uppskattar Robins kamp mot sheriffen i Nottingham och den elake kungens
utsugning av de fattiga så märks det inte mycket av det i statsbudgeten, inte
om berörda personer inte kan jobba och/ eller behöver personlig assistans.
Sveriges Socialdemokratiska Arbetare parti grundades
1889 med målet att införa demokrati och bekämpa ekonomiska orättvisor. Sedan
1932 har Sveriges statsminister varit socialdemokrat totalt 70 år, det är
troligen det mest framgångsrika partiet som någonsin funnits i en demokrati.
Ser man till partiets politik på senare år har emellertid ambitionerna att
minska ekonomiska skillnader blivit allt mer halvhjärtade. Och i den här
budgeten märks det mer än någonsin. För den här regeringen (där S visserligen
är beroende av stödpartier till höger men ändå det överlägset största parti) ignorerar
inte bara assistansen, föraktet mot sjukpensionärer (vilket inkluderar många i
vår grupp) blir övertydligt i Finansdepartementets skrivelser. Det framgår
bland annat i det här obehagliga stycket som jag nämnde i föregående
blogginlägg:
För att upprätthålla drivkraften till arbete, och pensionssystemets
legitimitet, är det dock viktigt att det alltid ska löna sig att arbeta.
Pensionen för den som har arbetat ett helt arbetsliv bör därför vara betydligt
högre än nivån för grundskyddet. För att upprätthålla det s.k.
respektavståndet mellan dem som arbetat och dem som inte har gjort det
behöver även den allmänna inkomstgrundade pensionen förstärkas.
Att regeringen/finansdepartementet inte
har några ambitioner att på allvar höja levnadsstandarden för de som inte kan
jobba är övertydligt. Tvärtom ska funkisar och sjukpensionärer vara "tacksamma" över att få någon ekonomisk hjälp överhuvudtaget och visa ”respekt” för de rika
och framgångsrika.
Betalar personer med sjukpension/sjukersättning och därmed många funkisar en regressiv inkomstskatt? Svaret är ja!
Räknat som andel av inkomsten betalar denna grupp betydligt mer i inkomstskatt
än en genomsnittlig löntagare och numer även ålderspensionärer. I praktiken
innebär det en omvänd Robin Hood politik och straffbeskattning av ”inte
arbetsföra individer”. Magdalena Andersson - var finns rättvisan i det? Eller
är det den politik som numer gäller ”partiet som kämpar för utsatta grupper”?
Straffa de ”improduktiva” och fattiga. Även
slopad värnskatt utan satsningar på t.ex. assistansen anser jag är omvänd Robin
Hood politik-ta från de utsatta och ge till välbärgade.
Hade det fungerat bättre för oss med Ulf Kristersson
som statsminister? Det är ett ämne för ett separat blogginlägg. men jag
försäkrar, jag har inget stort förtroende för Moderaterna vad gäller
funkispolitik och det var sannerligen inte guld och gröna skogar under
alliansregeringen heller. Emellertid, det spelar ingen roll för mig i den här
budgeten. Sedan 2014 är Stefan Löven statsminister och han och ingen annan har
det yttersta ansvaret för att styra landet – därmed är han med sina ministrar
också ansvariga för den offensiv som S-MP regeringen med varierande intensitet
bedrivit mot assistansreformen sedan 2014 och som med allt större energi även
riktas mot sjukskrivna.
* Liberalerna då, vad ska man säga om dem? Ja, inte har
de stärkt sina aktier precis senaste veckan… Det är ingen hemlighet sedan
tidigare att de ogillar värnskatten men när det blir övertydligt att det är
viktigare att ta bort värnskatten än rädda assistansen, viktigare än att se
till att även personer med sjukpension får höjt bostadsbidrag/bostadstillägg
kan det bara sammanfattas med några få ord – provocerande prioriteringar. Det är ett brott mot allt de säger
sig stå för vad gäller funkispolitik och det är ett brott mot den socialliberala grund som partiet sägs bygga på. Hur
många av alla som är beviljade personlig assistans, annan LSS insats etcetera
har nytta av slopad värnskatt? Ja, inte är det många promille…
Jag har kikat på
Liberalernas Facebook sida: Angående budgeten står mycket om den slopade
värnskatten, bättre företagsklimat men LSS för en tynande tillvaro. Har
ambitionsnivån sänkts till att andning och sondmatning ska vara grundläggande
behov?
Ingen liberal politiker
har hittills uttalat sig varför slopad värnskatt är viktigare än återställd
assistansreform. Någon floskel i stil med att "det måste löna sig att
arbeta" godtar inte jag i alla fall.
Centern är inte mycket bättre men de har åtminstone
inte haft lika hög profil som L i funkisfrågor. Det är ändå övertydligt att
även hos Annie Lööf är det viktigare med sänkta arbetsgivare avgifter än
återupprättad assistansreform.
Istället verkar fyrklöverns huvudprioritet vara omvänd
Robin Hood politik – ta från de mest utsatta och fattiga och ge till de
välbeställda. Nej, för mig handlar det inte om att alla ska ha exakt lika
mycket, jag tror inte på att en
socialistisk planekonomi är lösningen, Ingen socialistisk
planekonomi har kunnat leverera det samlade välstånd och skatteunderlag som en
välfärdsstat behöver. Däremot har det politiska förtrycket varit desto större.
Däremot viker jag mig inte en cm på att ett anständigt
samhälle ska hela tiden jobba för att alla får del av välståndet, att även de
som befinner sig långt ner i samhällspyramiden ska få det bättre. D v s få
större del av det ökade välståndet. Detta, oavsett om berörda personer kan
jobba eller inte. Och ingen ska bli utpekad som en samhällsbörda för att hen
”kostar pengar”. Kvartetten som står bakom budgeten håller tydligen inte med om
detta…
* Nu tar jag ledigt från bloggandet två veckor för att lägga mer tid på planeringen inför ett seminarium om Funktionsrätts konventionen som STIL planerar att anordna i Jönköping 3 december.