Utgiftsposter som förverkligar mänskliga rättigheter i Funktionsrättskonventionen måste ha mycket hög prioritet

– “Goda levnadsvillkor” och “kunna leva som andra” är positiva ambitioner, men det är också, vilket måste betonas starkt, mänskliga rättigheter som gäller alla människor. 

Thomas Hammarberg

Thomas Hammarberg, född 1942 är utbildad journalist och har under sitt långa liv kämpat för demokrati och mänskliga rättigheter och mot sociala orättvisor på en rad olika sätt. Bland mycket annat har Thomas Hammarberg varit generalsekreterare för Amnesty International (1980-1986), generalsekreterare för Olof Palmes internationella centrum (2002-2005)  och 2006-2012 Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter. Thomas Hammarberg har vid åtskilliga intervjuats av Assistanskoll Den senaste intervjun gjordes nyligen och handlade om hans syn på varför utsatta grupper – i det här fallet personer med behov av personlig assistans också har rätt till goda levnadsvillkor.

 I intervjun säger Thomas Hammarberg att Funktionsrättskonventionen (CRPD) kom till för att betona att allas lika värde även inkluderar personer med funktionsvariationer som har samma mänskliga rättigheter som andra. Återigen betonar han att Funktionsrättskonventionen är mycket tydlig - uppnådda rättigheter får inte försämras såvida det inte råder akut ekonomisk kris och då måste eventuella försämringar återställas så fort det är möjligt. Den utvecklingen vi ser i Sverige är raka motsatsen till konventionens grundbult om stegvisa förbättringar. Paragraf 5-7 i LSS – Leva som andra, självbestämmande och goda levnadsvillkor är inte bara ambitioner, det handlar om att förverkliga mänskliga rättigheter för en grupp personer som inte kan åtnjuta de mänskliga rättigheterna utan stöd från samhället.

Thomas Hammarberg fortsätter. Eftersom det handlar om rättigheter i en konvention innebär det att tilldelningen av nödvändiga resurser för att förverkliga i det här fallet Funktionsrättskonventionen måste ha hög prioritet i statens budget.

 Som ni vet är jag själv en varm anhängare av den generella välfärdsstaten, jag ser den t.om som nödvändig för att välfärden till mindre grupper ska fungera som t.ex. assistansreformen. Annars uppstår onödiga och potentiellt direkt farliga spänningar i samhället där fördomar om att ”vi har det för bra sprids” ännu lättare än idag. I den generella välfärdsstaten måste det emellertid även finnas utrymme för stora satsningar på mindre utsatta grupper, Funktionsrättskonventionen är därför ett viktigt verktyg för att säkerställa att våra behov inte glöms bort när en rad andra viktiga behov också måste tillgodoses. Och eftersom resurserna aldrig kommer att vara obegränsade krävs därför prioriteringar eller med mjukare vokabulär – en förnuftig fördelningspolitik.

Assistanskoll intervjuar Thomas Hammarberg

Både S-MP regeringen och Alliansregeringen före den har emellertid gjort ett antal högst medvetna val där våra behov nedprioriterats till förmån för annat som i regel inte har att göra med mänskliga rättigheter. Alliansregeringen introducerade den för oss synnerligen ohälsosamma ”jobb vs bidragslinjen”, införde RUT-avdragen mm som kostar väldigt många miljarder kr mm. S-MP regeringen fortsatte i samma hjulspår med hetsjakt på oss samtidigt som det blev tuffare än någonsin att bli långtidssjukskriven.

I skrivande stund tycker tydligen den kvartett partier som styr Sverige (räknar alltid L och C som en del av regeringsunderlaget) att det är viktigare med avskaffad värnskatt, utvecklingsår och ösa väldigt många miljarder kr över försvaret än att förverkliga mänskliga rättigheter i Funktionsrättskonventionen. Det är uppenbart viktigare med en ”sätta guldkant på tillvaron” reform som extra semesterveckan för barnfamiljer än att förverkliga MR i Funktionsrättskonventionen.

Jag missunnar inte barnfamiljer en extra semestervecka, jag missunnar inte barnfamiljer höjda barnbidrag, vem tycker inte det är kul med lite mindre skatt, RUT-avdragen är kanske samhällsekonomiskt lönsamma osv. Men utifrån vad vi åtagit oss när Sverige skrev på konventionen är det oacceptabla prioriteringar. Så som jag tolkar konventionen har Sverige faktiskt åtagit sig att prioritera våra behov före slopad värnskatt, extra semesterveckan med mera.

Fortsatta satsningar på den generella välfärden är nödvändiga, kommunerna, bland annat skriker många kommuner efter mer pengar. De med störst behov måste få komma först i kön när staten fördelar sina resurser. Den nuvarande prioriteringarna uppfyller inte vad Funktionsrättskonventionen föreskriver.