torsdag 21 mars 2019

Fångad i fattigdom - Många FUB medlemmar hör fortfarande till Sveriges allra fattigaste invånare


Många av FUB-s medlemmar är beviljade andra LSS insatser än personlig assistans, främst gruppboende och daglig verksamhet. FUB följer noga hur den ekonomiska standarden utvecklar sig för dess medlemmar och det är en dyster bild som framträder. Många av FUB-s medlemmar hör till våra allra fattigaste invånare och deras möjligheter att någonsin få ett arbete är oerhört små för flertalet. Den mörka bilden bekräftades återigen vid FUB -s senaste upplaga av sin återkommande rapport fångad i fattigdom. 


LSS talar om att leva som andra, självbestämmande och goda levnadsvillkor. Men kan man verkligen tala om självbestämmande och goda levnadsvillkor om berörda personer inte ens har råd att köpa en vanlig jacka vilket ”Plånboken” i Sveriges radio rapporterat om? Praktiskt taget allting i vårt samhälle kostar pengar. Många/de allra flesta har inte råd att åka jorden runt, köpa en lyxbil för flera miljoner kr, 20 rumsvilla med swimmingpool eller vad vi nu önskar inom det som kan kallas lyxkonsumtion. Ekonomin innebär således begränsningar i självbestämmandet även för 99 % av västvärldens befolkning. Men är berörd person så fattig att hen inte ens har råd att unna sig vardagsnöjen, ja då har hen vare sig goda levnadsvillkor eller självbestämmande i riktig mening. Det går inte att leva ett självbestämt liv om hen är konstant pank!


Vad ska vi då göra åt detta mycket allvarliga problem? Har vi råd? Självklart har vi det, åtminstone så länge våra politiker anser sig ha råd att spendera miljarder och åter miljarder kr på olika avdrag och skattesubventioner, hundratals miljarder kr på höghastighetståg och mycket annat, t.ex. över en halv miljard kr i min hemkommun på en ny arena för fotbollsklubben Jönköping-Södra som många uppenbart anser är rimligt. Hur mycket skulle det kosta att ge berörda människor en åtminstone hygglig ekonomisk standard? Det vet jag inte på rak arm men summan är mycket mindre än uppemot 50 miljarder kr/år som spenderas på ROT, RUT och ränteavdrag i alla fall.

Vilka lösningar finns då? Jobbskatteavdragen slår mycket hårt mot personer som faktiskt inte kan jobba om de inte kompenseras på andra sätt. Men så sker inte. Sjuk och aktivitetsersättning, bostadstillägg med mera har inte alls hängt med i löneutvecklingen för berörda personer inte ska trilla ännu längre ner i fattigdomsträsket än de redan befinner sig. Många pratar om att kraftigt höja bostadstillägget. Jag föreslår en åtminstone delvis annan variant. Bostadstillägget måste visserligen höjas enligt ett index men till sin konstruktion har faktiskt bostadstillägget karaktären av ett ”allmosa bidrag” som jag ogillar. Du måste vara fattig för att få tillägget, annars trappas det av snabbt av om förmögenheten överstiger 100 000 kr. Kommunerna måste också tvingas att betala anständiga ersättningar för personer sysselsatta i daglig verksamhet.

Ett bättre sätt för samhället än att enbart höja bostadstillägget och visa att några av Sveriges fattigaste invånare som faktiskt inte kan jobba har rätt till åtminstone hygglig ekonomisk standard är att införa en mycket kraftig höjning av aktivitets/sjukersättningen (byter namn till sjukersättning vid 30 års ålder). Aktivitets/sjukersättningen är inte kopplat till hur fattig du är, det är arbetsförmågan som avgör om du har rätt till ersättningen. Andra åtgärder är att utöka jobbskatteavdragen/skattesänkningarna till alla och/eller rulla tillbaka några av avdragen till de som jobbar och införa ett maxtak, i praktiken sänkning på hyrorna i gruppbostäder. Hyrorna i gruppbostäder är mycket höga från 8000 kr/månad och uppåt, el, internetabonnemang mm ingår inte. Man måste även titta på varför hyrorna är så höga i gruppbostäder, hur motiverar kommunerna dessa summor? Går det att få ner hyrorna om  boenden bedrivs i Kooperativ regi?

Ett tak för hyrorna skulle troligen utlösa ett ramaskri hos kommunerna som unisont skulle klaga på ett ”oacceptabelt intrång i det kommunala självstyret”. På den ordinarie hyresmarknaden finns emellertid många regleringar så att ”vanligt folk” har råd med att hyra en bra bostad (OK, vissa politiker vill ta bort en del av dessa regleringar). Varför ska det inte kunna omfatta personer som bor i gruppboenden med?

FUB -s ordförande Harald Strand för en ständig kamp för att FUB-s medlemmar ska få en hygglig ekonomisk situation, så att den strukturella fattigdomen bryts. Nu har faktiskt kommunerna fått möjlighet att söka bidrag för att finansiera höjda ersättningar till personer sysselsatta i Daglig verksamhet men av okänd anledning har ett stort antal kommuner inte sökt ersättningen vilket Harald berättar om i sitt senaste inlägg i FUB-s ReclaimLSS blogg.

Extra ersättning från staten




* Förutom att ersättningsnivåerna i aktivitets/sjukersättningen måste höjas radikalt måste regelverket bli mycket mer flexibelt för de som kan jobba lite grann vilket skulle förbättra ekonomin. För den som kan jobba lite grann eller periodvis måste det bli mycket lättare att växla mellan aktivitets/sjukersättning och lönejobba, hel eller deltid utifrån vad hälsan tillåter. Idag ser reglerna i korta drag ut så här:

Bedöms du har noll arbetsförmåga får du 100 % ersättning. Men är det så att man vill pröva på att jobba, låt oss säga 25 % men efter ett tag känner att det inte funkar – ja då är det MYCKET SVÅRT att få tillbaka full ersättning med svåra följder för privatekonomin. Det nuvarande systemet skapar därför få incitament för att försöka jobba lite grann utifrån egen förmåga. Hur många vågar söka att låta sjukersättningen vara vilande upp till två år? Jag hade inte vågat i alla fall. Vem vågar sig på en anställning om hen vet att hälsan är skakig och vet att ekonomin kommer raseras om kroppen säger ifrån? 




måndag 18 mars 2019

Kristianstad kommun vill ta bort assistansen för Kim Svensson och utnyttjar HFD-s domar och FK-s tolkningar maximalt


Kim Svensson, 30 år gammal är en av alla olyckligt lottade som drabbats av det kommunala självstyrets oförutsägbara nycker. DN rapporterade om Kim Svenssons desperata situation förra veckan.
Kim har en CP – skada och har varit beviljad kommunal assistansersättning med 54 timmar/vecka. I en omprövning vill nu kommunen dra in ALL assistansersättning.
Medan vi ropar på rättigheter, FN konventioner och allmän medmänsklighet jobbar staten och kommunerna mycket mer raffinerat än så. De är mästare på att hitta kryphål i LSS och de facto finns det gott om det om man vill försämra för oss.
Kim Svenssons assistans har uppenbart omprövats. Men finns det inte ett stopp på omprövningar? Svaret är att stoppet på tvåårsomprövningar tills vidare gäller ENBART statlig assistansersättning. Kristianstad begår rent juridiskt inget brott när Kims assistans omprövas.
I det kommunala självstyrets namn står det kommunerna fritt att själva skapa bedömningskriterier för hur ett assistansbehov ska bedömas, något Kristianstad av allt att döma utnyttjar till att vara så restriktiva det bara går.
Kim behöver omfattande hjälp vid måltider men enligt den ökända domen i Regeringsrätten (numer Högsta Förvaltningsdomstolen) 2009 är måltider INGET GRUNDLÄGGANDE BEHOV, undantaget är om personen behöver matas. Alltså inget grundläggande behov för KIM och därmed NOLL timmar i hjälp för grundläggande behov.
Samma sak med toalettbesöken. Hjälpen måste vara integritetsnära enligt Domen 2009 (hud mot hud). FK tillämpar detta som att toalettbesök enbart är integritetsnära vid förflyttningar till och från toalettstolen, resten är "passiv tid" och ger inga assistanstimmar för grundläggande behov. Kommunen går av allt att döma helt enligt Försäkringskassans tolkning. Vad gäller assistans för transporter vid aktiviteter utnyttjar kommunen troligen det faktum att delar av transportdomen 2017 fortfarande gäller, den del som säger att ingen assistans ska beviljas vid transporter om det inte finns ett "kvalificerat hjälpbehov" under resan.
Summan av allt detta blir att denna kommun anser att eftersom Kims grundläggande behov är så lågt behöver ingen assistans beviljas alls! Givetvis i strid mot allt som var grundtanken med LSS lagen och LASS (Lagen om assistansersättning). Vad jag anser om att kommunerna ska vara ensam huvudman för assistansersättningen vet ni alla. Här lägger jag bara till- Kims situation och Nora Eklöv som fick flytta hem till Öland när Stockholms kommun inte beviljade PA räcker gott som bevis för mig – kommunerna är direkt olämpliga som huvudman för assistansersättningen!

Några saker är emellertid oklara i artikeln. Ingenting nämns av Försäkringskassans roll tidigare. Antalet beviljade timmar från kommunen är påfallande lågt med tanke på Kims diagnos och de hjälpbehov som beskrivs. Min gissning är att han blivit utslängd från den statliga assistansersättningen och blivit beviljad PA av hemkommunen istället. Det gällande beslutet är troligen inte tillräckligt för att på långa vägar tillfredsställa Kim Svenssons verkliga behov av hjälp och stöd. Ändå vill kommunen dra in allting nu.
Hårda sparkrav i kommunerna generellt och inte minst på socialnämnderna är en mycket vanlig företeelse runt om i landet. Så jag googlade lite för att ta reda på hur det såg ut i Kristianstad. Det behövdes inte många minuters efterforskning innan jag kunde konstatera – att kommunen ska spara mycket pengar. Här är en länk för att få en uppfattning av problemet. Själva artiklarna är dock låsta. 
 Kristianstad är ändå inte ens värst i klassen bland kommunerna i Skåne. Så här rapporterar lokalmedia från Hässleholms kommun:
Personalminskningar, nedläggningar och sammanslagningar väntas i kommunens verksamheter kommande år.
Alliansens budgetförslag för 2019 är en lång rad tuffa besparingar på i stort sett allt.
Det saknas 400 miljoner kronor till 2022. Det motsvarar en skattehöjning med fyra kronor.
Stora besparingar i Skånes kommuner




 I teorin ska LSS som rättighetslag, oavsett insats vara skyddad från besparingar p.g.a. dålig ekonomi. I praktiken ser det helt annorlunda ut. När ekonomi ställs mot rättigheter förlorar alltid rättigheterna. I vårt fall beror det främst på följande saker¨.
·   år rättighetslag har inte alls samma legitimitet som föräldraförsäkring, sjukförsäkring, fri utbildning etc. Därför blir den extra sårbar när det kommer rapporter dels om ”fusk” och ”skenande kostnader”, Här finns mycket pengar att spara! och dels kommunerna som klagar både på inskränkningar i det kommunala självstyret och höga kostnader
·  Reformen ändrar maktbalansen till vår fördel gentemot de som har makten att bevilja hjälp och stöd
·  Vi utgör en liten och resurssvag grupp i samhället som många gånger har svårt att föra sin talan själva.

 De som får betala priset är de som verkligen behöver hjälp från samhället är personer som Kim Svensson.
Det är dock odiskutabelt att många kommuner runt om i landet kommer få allt större problem att finansiera sina åtaganden i välfärden kommande decennier men då gäller det att skaka fram lösningar på problematiken – inte att genast dra åt snaran på de som behöver samhällets stöd mest.

Anm. Eftersom alla inte har tillgång till DN-s digitala upplaga avstår jag från att lägga ut en länk om Kim Svensson.

torsdag 14 mars 2019

Jag tror assistansreformens ställning försvagades juridiskt när LASS (Lagen om assistansersättning) togs bort 2011


LSS trädde som alla vet i kraft 1994. Mindre känt hos flertalet är att en lika viktig lag trädde i kraft samtidigt nämligen LASS (Lagen om Assistansersättning) som närmare reglerade rätten till assistansersättning som huvudmannaskap med åldersgränser, omprövningar etcetera. LASS beskrev mer detaljerat än LSS (som omfattar alla LSS insatser med totalt 10 insatser) reglerna om assistansersättningen. De fruktade tvåårsomprövningarna är inget som stod inskrivet i LSS utan fördes in i LASS istället år 1996. På det jag kallar ”den gamla goda tiden” var emellertid omprövningarna mycket mildare, i praktiken bara avstämningar av läget och min egen erfarenhet var att det inte var så noga med tvåårsintervallen, det kunde gå både tre och fyra år emellan dem.

2011 upphävdes emellertid LASS. Efter skrotningen av LASS regleras statlig assistansersättning av Socialförsäkringsbalken kapitel 51. Sedan dess har hälsostatusen för assistansreformen befunnit sig i konstant utförsbacke, hösten 2017 låg den praktiskt taget på dödsbädden men räddades i sista stund från total kollaps när tvåårsomprövningarna stoppades. Den förödande domen om grundläggande behov 2009 tillkom visserligen när LASS fortfarande fanns men det tog några år innan den nya tillämpningen slog igenom på allvar. När jag flyttade hemifrån 2010 var det inga som helst problem att bli beviljad fler timmar. Något som kan vara värt att fundera på, hade det varit lika lätt att montera ner assistansreformens intentioner om LASS funnits kvar? Är omöjligt att säga säkert så klart men en del talar emot det tycker jag.

Domen i dåvarande Regeringsrätten 2009 handlade om grundläggande behov generellt, domarna 2012 (egenvård) och 2015 (det femte grundläggande behovet – ingående kunskap om assistansanvändaren) inskränkte ytterligare vad som skulle räknas som grundläggande behov. När FK sedan skulle tolka domarna ansträngde sig myndigheten till det yttersta för att tillämpa dem så snävt det bara gick. Vad gäller innehållet i lagtexten ändrades inget för att LSS upphörde och ersattes av Socialförsäkringsbalken kapitel 51. Rent juridiskt innebar det ändå som jag ser det att assistansreformens ställning försvagades. Nu fanns det inte längre en enskild lag som närmare reglerade rätten till assistansersättning, den fick istället ”trängas” med övriga socialförsäkringar”.

Är det dags att återskapa LASS (eller motsvarande lag) när vi kämpar för att få en fungerande LSS lag för samtliga insatser igen? Jag tycker det finns goda skäl till att göra det. Ser man till hur utvecklingen varit senaste decenniet är det oerhört viktigt att det svart på vitt framgår att assistansersättningen verkligen är en rättighet, ingen allmosa. Det blir mer tyngd om det är inskrivet i en egen lag istället för en del av en mycket stor samling lagtexter i Socialförsäkringsbalken.




Använder sig Funktionsrättsrörelsen för lite av juridiken i vår kamp mot staten, dess myndigheter och kommunerna? Det anser i alla fall Lars Lööw som utvecklar sina tankar i en stor intervju som är gjord av med Lagen som verktyg.



Lars Lööw själv är utbildad jurist, förälder till ett barn med utvecklingsstörning/intellektuell funktionsvariation och har genom åren varit engagerad i funktionsrättsrörelsen på en rad olika sätt, bland annat som förbundsjurist hos FUB. Som rörelse tycker Lars Lööw att vi allt för sällan använder oss av juridiken. I intervjun säger han bland annat:


Framför allt måste gällande lagar användas och prövas så att rättspraxis växer fram och lagens innebörd tydliggörs.

Det är när lagar testas och blir praxis som man kan veta vad de går för och var gränserna går. När sedan juridiken inte lyckas får man söka sig andra vägar. Om utslaget inte blir det önskade måste man gå till politikerna och fråga: var det så här vi ville ha det?

När jag skriver alla inlägg om diverse domar tror kanske många att jag har pluggat juridik, det har jag inte gjort. Jag har studerat statsvetenskap och historia och tycker faktiskt att juridik är riktigt tråkigt. Jag bestämde mig ändå för att göra en kraftansträngning för att dels läsa igenom vad som faktiskt står i LSS olika paragrafer och gå igenom domarna på djupet. Harald Strands LSS skola har varit till stor hjälp med. Bara då kan man förstå hur det är möjligt att förvränga lagens ambitioner så som nu skett.  Och ja, vill man montera ner intentionerna får jag tyvärr konstatera att LSS lagen är full av kryphål men de kan man inte se om man inte läst lagen och domarna ordentligt.

Efter sondmatningsdomen 2018 och FK-s förfärliga tolkning ropade många av lagtrots av FK. Och ja, jag trodde faktiskt inte myndigheten skulle tolka domen så snävt som de gjorde. Jag trodde i all min enfald att FK skulle betrakta samtliga delar av sondmatningen som integritetsnära. De facto fanns det ändå ett kryphål i domen, det står nämligen klart och tydligt att sondmatningen visserligen ska betraktas som en måltid men om hjälpbehovet är grundläggande måste det räknas som integritetsnära med hänvisning till domen 2009.  Där fanns kryphålet. Om jag inte plöjt igenom domen 2009 säkert tre-fyra gånger vid det här laget hade jag inte haft en aning om att det kryphålet existerade.

Jag håller definitivt med med Lars Lööw om att den juridiska kampen är oerhört viktig, att enbart bara ropa på rättigheter, FN-konventioner etcetera räcker helt enkelt inte. Vi måste  driva kampen juridiskt, via rättsfall också, oavsett om det handlar om LSS - oavsett insats, bristande tillgänglighet, alla former av diskriminering etcetera. Grejen är att det måste finnas jurister som driver fallen, gärna personer som själva har funktionsvariationer eller anhöriga och där är den potentiella personalstyrkan inte så stor. Håller vi oss enbart till LSS anser jag mig mycket väl insatt i lagen och de fyra HFD domarna 2009-2017 samt sondmatningsdomen 2018 men jag är ingen jurist. Jag har inte kompetensen att driva rättsfall. För att vinna rättsfall krävs det personer som behärskar det judiska finliret utantill som kan genomskåda alla ordklyverier i det juridiska språket. D v s mycket skickliga utbildade jurister.


måndag 11 mars 2019

Hur mycket hinner jag själv med på 15 timmar/vecka?


Ett av alla förödande förslag från Gunilla Malmborgs utredning är införandet av en schablon på 15 timmar/vecka för det som kallas övriga behov. Hur mycket hinner jag själv med på 15 timmar/vecka? Tja, det är inte särskilt mycket och det ska jag skriva om nu. En del av detta skyltar man normalt sett inte offentligt men tyvärr är det ibland nödvändigt för att i detta fall visa hur absurt förslaget om 15 timmarsschablonen är.

Till att börja med. Jag har stora behov av hjälp och stöd. Dygnet runt assistans är en förutsättning för att jag ska kunna bo i ett eget hem och kunna göra allt det som andra tar för givet, d v s en aktiv samhällsmedborgare. Mycket av denna hjälp är behov som inte går att schemalägga, det handlar om allt från toalettbesök till att sortera posten, ta fram en huvudvärkstablett eller plocka upp saker jag tappat. Ska visa några exempel här hur snabbt 15 timmarschablonen tagit slut för min del.


Träning
Jag tränar nästan varje dag. Inte för att jag en dag ska kunna gå utan för att få lite bättre kondition, göra förflyttningar lite enklare, helt enkelt må bättre. Jag har ett gymnastikprogram som jag fått från sjukgymnast och i mina assistenters arbetsuppgifter ingår att hjälpa till med detta. Det tar sin tid, uppemot en timme per dag när alla förberedelser och efterarbete räknas in. Jag brukar ta ledigt en dag i veckan men 5-6 pass under en vecka innebär det att upp till 6 timmar av schablonen ryker redan där.


Möten i funktionsrättsrörelsen

Genom mina olika åtagande i funktionsrättsrörelsen blir det hel del möten, ofta två gånger/vecka, ibland tre. Inräknat resor till och från mötena ligger snittet, lågt räknat på 5 timmar/vecka. Jag har därmed redan, lågt räknat förbrukat 11 timmar.


Nattaktiviteter
Har i regel inga jättesena nattvanor. Emellanåt behöver jag hjälp på natten. Enligt kollektivavtal, bryts jouren och även om toabesöket som det i regel handlar om bara tar 5- 10 minuter total räknas det som att tjänstgörande assistent jobbat 30 minuter. Bli i regel åtminstone 7-8 sådana insatser under en månad. Därmed ryker 3-4 timmar till. Skulle det vara så att jag verkligen vill vara uppe riktigt länge enstaka dagar (mycket sällsynt), säg fyra-fem innan det är läggdags ryker ytterligare 4-5 timmar.

Enkel huvudräkning visar att alltså att enbart gympan, mötena och hjälpbehov under natten gör att jag passerar 15 timmarsschablonen. Möjligheten för mig att bo kvar i min lägenhet är lika med noll %. Fast, sa inte Gunilla Malmborg att vi kan söka fler timmar om vi anser oss behöva det? Jo, det stämmer men det är med stora förbehåll. Vill vi ha fler timmar måste vi exakt kunna redogöra för hur många timmar vi behöver och när de ska användas. Möjligheten till spontana aktiviteter försvinner. Det går inte att schemalägga att just det datumet kommer jag göra en utflykt eller annan aktivitet som tar x antal timmar. Gunilla Malmborg försökte hävda att det inte blir några problem att söka fler timmar vid behov. Det är rent struntprat. Jag själv tillsammans med ca19 000 medmänniskor till skulle få enorma problem att komma igenom det nålsögat.


Att bedöma hjälp och servicebehov i schabloner har för övrigt ingenting att göra med vare sig verkliga behov, självbestämmande, grunderna i LSS och Funktionsrättskonventionen artikel 19. Det står inte ett ord om schabloner i vare sig LSS eller konventionen, tvärtom betonar LSS mycket tydligt att hjälpbehoven är individuella. Så här står det i LSS § 7:

Den enskilde skall genom insatserna tillförsäkras goda levnadsvillkor. Insatserna skall vara varaktiga och samordnade. De skall anpassas till mottagarens individuella behov samt utformas så att de är lätt tillgängliga för de personer som behöver dem och stärker deras förmåga att leva ett självständigt liv


Det enda syftet med förslaget att införa 15 timmarschablonen för övriga behov är att drastiskt sänka antalet beviljade assistanstimmar – förslaget tillsammans med all schablonisering av våra hjälpbehov måste i bekämpa med all kraft vi har.

måndag 4 mars 2019

Tankar om lagändringarna om sondmatning och andning och de grundläggande behoven


Det är positivt att det nu kommer en lagändring där sondmatning och andning blir grundläggande behov. När man läst promemorian måste jag ändå dra slutsatsen att texten är för vagt skriven, där finns många kryphål.
Det största kryphålet av alla är givetvis att det inte mycket klart framgår att SAMTLIGA DELMOMENT vid nämnda behov ska räknas som grundläggande. Begreppen kvalificerade och integritetsnära hjälpbehov finns kvar och nämns åtskilliga gånger. Här är några andra exempel på mycket vaga formuleringar:
Förslag sid 15: Hjälp med andning och sondmatning ska utgöra sådana grundläggande behov som kan ge rätt till personlig assistans enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. Varför står det inte SKA GE RÄTT till personlig assistans? (sid 15)
Vidare sidan 15 och 16
Förslaget är endast ett förtydligande och innebär inte någon ändring i fråga om vilka hjälpåtgärder som kan ge rätt till personlig assistans i samband med sondmatning. Vad menas med det med tanke på hur FK gör sina bedömningar efter sondmatningsdomen 2018?
Dessa behov bör alltså behandlas lagtekniskt på samma sätt som övriga grundläggande behov. Exempelvis hantering av trakealkanyler vid trakeostomi, slem- sugning i andningsvägarna och övervakning på grund av kvävnings- risk är sådana åtgärder som bör kunna ge rätt till personlig assistans för det grundläggande behovet andning. (observera ordet BÖR, inte SKA ge rätt till personlig assistans.
Och sidan 20
Barn med behov av andningshjälp behöver ofta ständig över- vakning på grund av kvävningsrisken, dvs. hjälpbehovet kan i många fall finnas under dygnets alla timmar. Hjälpbehov som ligger inom ramen för det normala föräldraansvaret är dock inte assistans- grundande.
Alltså ingen självklarhet att det inte är utöver vanligt föräldraansvar att vakta sitt barn dygnet runt för att det inte ska kvävas.

Varför finns då begreppet grundläggande behov överhuvudtaget? När LSS och LASS (Lagen om assistansersättning) trädde i kraft fanns det inte med. Så här står det i regeringens LSS proposition till Riksdagen 1993 sid:

I propositionen föreslås att personer som inte fyllt 65 år och som bor i eget boende, servicehus eller hos familj eller anhörig skall kunna er­hålla en ny statlig ersättning, s.k. assistansersättning.  Assistansersättning är avsedd att täcka kostnader för personlig assistans och skall enligt förslaget kunna lämnas till personer som har behov av personlig assistans för sin dagliga livsföring under i genomsnitt mer än 20 timmar per vecka.

Här finns ingenting om grundläggande behov, kravet är att hjälpbehovet överstiger 20 timmar/vecka. Att anhörigas ska kunna jobba som assistenter är glasklart.


Så när kom s.k. grundläggande behov in bilden? Svaret hittar vi den utredning med tunga besparingsdirektiv som tillsattes redan 1995. Utredningen förslog bland annat kommunalisering och åldersgräns på 16 år. Efter stora protester från funktionsrättsrörelsen drogs försämringarna succesivt undan men en bestående försämring infördes – för att bli beviljad statlig assistansersättning måste de grundläggande behoven överstiga 20 timmar/vecka. Riksdagen bestämde att det fanns fem grundläggande behov – av/påklädning, personlig hygien, måltider, kommunikation och ingående kunskap om brukaren.

Den officiella förklaringen till att grundläggande behov infördes var att staten ville ”förtydliga” ansvaret mellan statens ansvar och kommunernas. I praktiken handlade det givetvis om att hålla ner statens nota.

Så vitt jag minns var det inga jätteprotester från vår sida. För flertalet innebar tills vidare inte de grundläggande behoven några större bekymmer. Begreppet tolkades generöst från FK så det var i regel inga problem att nå över 20 timmar i grundläggande behov. Det visas bland annat av statistik som visar att antalet assistansanvändare steg snabbt 2000-2010 Detta ändrades emellertid 2007-2009 när FK införde de ökända begreppen ”integritetsnära och kvalificerade” hjälpbehov. För att behovet skulle räknas som grundläggande måste det vara ”integritetsnära, hud mot hud”. Domen från HFD 2009 (målnummer 5321-07) bekräftade i stort den tolkningen av begreppet grundläggande behov. Domarna i HFD 2012 om egenvård och femte grundläggande behovet 2015 byggde vidare på det.

Tittar vi på utvecklingen från 2007-2009 fram till nutid så handlar tre av de fyra domarna i HFD som succesivt urholkade intentionerna totalt om allt striktare tolkning av vad som är grundläggande behov. Först vid den s.k. transport och väntetidsdomen 2017 ger sig HFD följd av en extremt snäv tolkning från FK sig på hjälpbehov generellt, det som kallas övriga behov. Begreppen ”integritetsnära och kvalificerade hjälpbehov” fanns emellertid med i även denna dom som därmed även den byggde vidare på domen från 2009.

 Att domarna i så hög utsträckning handlade om grundläggande behov är inte förvånande. Vill staten spara pengar på assistansen vid ansökningar och omprövningar gällde det ju att komma under den magiska 20 - timmarsgränsen så att kommunerna fick ansvaret istället. 

Som jag ser det har de s.k. grundläggande behoven ingenting att göra med verkliga hjälpbehov och i synnerhet inte som de tillämpats av FK från 2009. För mig finns det enbart hjälpbehov.  Om vi ska återupprätta lagens intentioner, vilket kräver många lagändringar finns det en rad anledningar att kraftigt ifrågasätta om begreppet grundläggande behov ska finnas kvar överhuvudtaget. Står för övrigt inte ett ord om grundläggande behov i funktionsrättskonventionen artikel 19 men som en bekant till mig påpekat flera gånger:

Det finns goda skäl till att skriva in att t.ex. andning och sondmatning är livsnödvändiga behov för att betona hur viktigt det är att berörda personer verkligen får hjälp.




* När det gäller att nolla de fyra domarna i HFD 2009-2017 är troligen det mest effektiva att starta om med en helt ny lag, uppbackad av en Funktionsrättskonvention som blivit svensk lag. Då börjar vi om på ruta ett och domarna gäller inte längre. I den nya lagen är självfallet begreppen ”integritetsnära och kvalificerade hjälpbehov” bortplockade.