Fångad i fattigdom - Många FUB medlemmar hör fortfarande till Sveriges allra fattigaste invånare

Många av FUB-s medlemmar är beviljade andra LSS insatser än personlig assistans, främst gruppboende och daglig verksamhet. FUB följer noga hur den ekonomiska standarden utvecklar sig för dess medlemmar och det är en dyster bild som framträder. Många av FUB-s medlemmar hör till våra allra fattigaste invånare och deras möjligheter att någonsin få ett arbete är oerhört små för flertalet. Den mörka bilden bekräftades återigen vid FUB -s senaste upplaga av sin återkommande rapport fångad i fattigdom. 

Fortfarande fångade i fattigdom 2019

LSS talar om att leva som andra, självbestämmande och goda levnadsvillkor. Men kan man verkligen tala om självbestämmande och goda levnadsvillkor om berörda personer inte ens har råd att köpa en vanlig jacka vilket ”Plånboken” i Sveriges radio rapporterat om? Praktiskt taget allting i vårt samhälle kostar pengar. Många/de allra flesta har inte råd att åka jorden runt, köpa en lyxbil för flera miljoner kr, 20 rumsvilla med swimmingpool eller vad vi nu önskar inom det som kan kallas lyxkonsumtion. Ekonomin innebär således begränsningar i självbestämmandet även för 99 % av västvärldens befolkning. Men är berörd person så fattig att hen inte ens har råd att unna sig vardagsnöjen, ja då har hen vare sig goda levnadsvillkor eller självbestämmande i riktig mening. Det går inte att leva ett självbestämt liv om hen är konstant pank!

Vad ska vi då göra åt detta mycket allvarliga problem? Har vi råd? Självklart har vi det, åtminstone så länge våra politiker anser sig ha råd att spendera miljarder och åter miljarder kr på olika avdrag och skattesubventioner, hundratals miljarder kr på höghastighetståg och mycket annat, t.ex. över en halv miljard kr i min hemkommun på en ny arena för fotbollsklubben Jönköping-Södra som många uppenbart anser är rimligt. Hur mycket skulle det kosta att ge berörda människor en åtminstone hygglig ekonomisk standard? Det vet jag inte på rak arm men summan är mycket mindre än uppemot 50 miljarder kr/år som spenderas på ROT, RUT och ränteavdrag i alla fall.

Vilka lösningar finns då? Jobbskatteavdragen slår mycket hårt mot personer som faktiskt inte kan jobba om de inte kompenseras på andra sätt. Men så sker inte. Sjuk och aktivitetsersättning, bostadstillägg med mera har inte alls hängt med i löneutvecklingen för berörda personer inte ska trilla ännu längre ner i fattigdomsträsket än de redan befinner sig. Många pratar om att kraftigt höja bostadstillägget. Jag föreslår en åtminstone delvis annan variant. Bostadstillägget måste visserligen höjas enligt ett index men till sin konstruktion har faktiskt bostadstillägget karaktären av ett ”allmosa bidrag” som jag ogillar. Du måste vara fattig för att få tillägget, annars trappas det av snabbt av om förmögenheten överstiger 100 000 kr. Kommunerna måste också tvingas att betala anständiga ersättningar för personer sysselsatta i daglig verksamhet.

Ett bättre sätt för samhället än att enbart höja bostadstillägget och visa att några av Sveriges fattigaste invånare som faktiskt inte kan jobba har rätt till åtminstone hygglig ekonomisk standard är att införa en mycket kraftig höjning av aktivitets/sjukersättningen (byter namn till sjukersättning vid 30 års ålder). Aktivitets/sjukersättningen är inte kopplat till hur fattig du är, det är arbetsförmågan som avgör om du har rätt till ersättningen. Andra åtgärder är att utöka jobbskatteavdragen/skattesänkningarna till alla och/eller rulla tillbaka några av avdragen till de som jobbar och införa ett maxtak, i praktiken sänkning på hyrorna i gruppbostäder. Hyrorna i gruppbostäder är mycket höga från 8000 kr/månad och uppåt, el, internetabonnemang mm ingår inte. Man måste även titta på varför hyrorna är så höga i gruppbostäder, hur motiverar kommunerna dessa summor? Går det att få ner hyrorna om  boenden bedrivs i Kooperativ regi?

Ett tak för hyrorna skulle troligen utlösa ett ramaskri hos kommunerna som unisont skulle klaga på ett ”oacceptabelt intrång i det kommunala självstyret”. På den ordinarie hyresmarknaden finns emellertid många regleringar så att ”vanligt folk” har råd med att hyra en bra bostad (OK, vissa politiker vill ta bort en del av dessa regleringar). Varför ska det inte kunna omfatta personer som bor i gruppboenden med?

FUB -s ordförande Harald Strand för en ständig kamp för att FUB-s medlemmar ska få en hygglig ekonomisk situation, så att den strukturella fattigdomen bryts. Nu har faktiskt kommunerna fått möjlighet att söka bidrag för att finansiera höjda ersättningar till personer sysselsatta i Daglig verksamhet men av okänd anledning har ett stort antal kommuner inte sökt ersättningen vilket Harald berättar om i sitt senaste inlägg i FUB-s ReclaimLSS blogg.

Extra ersättning från staten




* Förutom att ersättningsnivåerna i aktivitets/sjukersättningen måste höjas radikalt måste regelverket bli mycket mer flexibelt för de som kan jobba lite grann vilket skulle förbättra ekonomin. För den som kan jobba lite grann eller periodvis måste det bli mycket lättare att växla mellan aktivitets/sjukersättning och lönejobba, hel eller deltid utifrån vad hälsan tillåter. Idag ser reglerna i korta drag ut så här:

Bedöms du har noll arbetsförmåga får du 100 % ersättning. Men är det så att man vill pröva på att jobba, låt oss säga 25 % men efter ett tag känner att det inte funkar – ja då är det MYCKET SVÅRT att få tillbaka full ersättning med svåra följder för privatekonomin. Det nuvarande systemet skapar därför få incitament för att försöka jobba lite grann utifrån egen förmåga. Hur många vågar söka att låta sjukersättningen vara vilande upp till två år? Jag hade inte vågat i alla fall. Vem vågar sig på en anställning om hen vet att hälsan är skakig och vet att ekonomin kommer raseras om kroppen säger ifrån?