Personlig assistans och människosyn

Synen på assistansreformen är nära kopplad till människosynen:

• Hur viktigt anser man det är att alla invånare i landet har ett bra liv?
• Hur ser man på personer med stora funktionsnedsättningar?
• Vad har man för människosyn om man bara ser handikappade som en stor utgiftspost i statsbudgeten?
• Vad får man för samhälle om vinst bara räknas i hur många procent generalindex på Stockholmsbörsen gått upp senaste året?

 I den allmänna samhällsdebatten betonar alla riksdagspartier hur viktigt det är att försvara demokratin och de mänskliga rättigheterna. Den stora frihets- och jämlikhetsreform som assistansreformen är borde därmed egentligen vara immun mot allvarlig kritik. Men så är ju inte fallet. Alla som följt debatten och nyhetsrapporteringen de senaste två-tre åren vet att reformen utsatts för mycket häftig kritik där fokus enbart legat på de problem som finns i form av att ett mindre antal personer, i förhållande till de som är beviljade personlig assistans  ägnat sig åt grovt fusk och kriminalitet.

Dessa problem borde behandlas för det de är, nämligen kriminalitet och jag deltar gärna i en diskussion om hur man får bort avarterna. Men om man verkligen menar allvar med att bryta segregationen och utanförskapet för många personer med stora funktionsnedsättningar finns ingen anledning till att kritisera reformen i sig. En viktig sak som alla negativa proffstyckare har gemensamt är ju att man bara ser problem med reformen – kriminalitet, oegentligheter och höga kostnader. Alla positiva aspekter – möjligheten att leva ett självständigt liv, att fullt ut kunna utnyttja sina demokratiska fri- och rättigheter, arbeta, bilda familj mm berörs inte överhuvudtaget. Inte ens det faktum att reformen sysselsätter ca 80 000 personer verkar intressera kritikerna.

Frågan om LSS-reformens framtid borde egentligen inte vara en vänster-höger fråga i svensk politik men så håller det på att bli. Det finns åtminstone 3 viktiga skäl till att det inte ska behöva vara så:

• När reformen klubbades igenom i riksdagen 1993 var det med stöd från såväl de socialistiska som borgerliga partierna
• Alla partier betonar vikten av ett öppet och demokratiskt samhälle
• Alla partier. i riksdagen säger sig ha höga ambitioner när det gäller skattefinansierad välfärd.

Det sistnämnda kostar mycket pengar vilket resulterat i att Sverige har de näst högsta skatterna i världen, mätt i skatteuttag/invånare. Enbart höga skatter löser inte alla samhällsproblem men skatterna är ändå centrala när det gäller synen på välfärdsstaten och därmed även människosynen. I en välfärdsstat av svensk modell går en stor andel av skatteuttaget till offentligt finansierad välfärd. Skatterna är därmed den ”prislapp” staten sätter för hur mycket man är beredd att betala för att ge alla invånare ett bra liv. 

 

Jag har sett många inlägg på olika facebook grupper där man hävdar att urholkningen av assistansreformen bara handlar om människosynen, att höga kostnader bara är ett svepskäl. Min åsikt är att människosynen och synen på kostnaden borde gå hand i hand. Om det allmänna tycker att assistansreformen är en viktig frihets- och demokratireform så borde man också vara beredd att betala en hel del för det utan att klaga på kostnaden. Tyvärr verkar starka samhällskrafter ha åsikten att personlig assistans inte är något att värna om.

Aktuellt inom personlig assistans och bättre tillgänglighet

Schablonbeloppet mm 

För någon vecka sedan bestämde regeringen schablonbeloppet på assistansersättningen till 280 kr/timme för kommande år. Höjningen är bara 5 kr jämfört med 2013 eller ca 1,8 %. Jag tycker själv som alla andra att höjningen är mycket snål, den täcker inte ens löneökningarna (när Ob-tillägg och arbetsgivareavgifter är medräknade) för anställd personal. Hur motiverar då regeringen denna synnerligen blygsamma höjning?

"Höjningen endast är tänkt att täcka de löneökningar och lönebikostnader som kommer år 2014". Den del av schablonen som ska täcka kostnader för administration, kompetensutveckling, assistansomkostnader mm har under åren räknats upp för mycket och höjs därför inte denna gång". Regeringen anser alltså att man tidigare varit så pass generös i den årliga höjningen av schablonbeloppet att det inte finns någon anledning att höja den mer än 5 kr/timme  p g a kringkostnader som t.ex. assistansutbildningar. En utredning av schablonbeloppets utformning är sedan tidigare tillsatt och kommer att vara klar 2014.

I den årliga budgetpropositionen kommenterar man också lagändringarna inom LSS som trädde i kraft 1 juli 2013:

"Från den 1 juli 2013 gäller nya regler för personlig assistans, assistansersättningen och tillståndsgivningen för att yrkesmässigt få bedriva verksamhet med personlig assistans. Syftet är att förhindra oegentligheter, överutnyttjande eller andra orsaker till felaktiga utbetalningar av ersättningen. Man kan tycka vad man vill om lagändringarna men regeringen talar i alla fall klarspråk om varför lagändringarna införts. Avräkningsperioden på sex månader kvarstår. Brukarrörelsens krav på att övergå till 12-månadersperioder blir det därmed inget av tills vidare.

Skärpt lagstiftning om tillgänglighet på gång

I samband med att Neuroförbundet (tidigare NHR) höll kongress i mitten av september  meddelade integrationsminister Erik Ullenhag att regeringen  tänker lägga ett lagförslag om  att icke tillgänglighet i det offentliga samhället ska behandlas som diskriminering enligt svensk lag.

Återstår nu och se hur vasst lagförslaget blir i slutändan. Ökad tillgänglighet har ju under lång tid varit en av handikapprörelsens hjärtefrågor. Att samhället ska vara tillgängligt för personer med funktionsnedsättningar står också inskrivet i FN-s handikappkonvention kap 19 punkt C:

"Community services and facilities for the general population are available on an equal basis to persons with disabilities and are responsive to their needs".

  

Alltså, enligt konventionen ska samhällsservice och allmänna platser/byggnader ska vara fullt tillgängliga  och anpassade för handikappades personers behov. Observera att konvention talar om alla former av funktionsnedsättningar.

För oss med personlig assistans är frågan om tillgänglighet givetvis synnerligen viktig. Enkelt uttryckt menar jag att "förhållandet" mellan ett tillgängligt samhälle och personlig assistans ut så här:

·       Ett samhälle må vara hur tillgängligt som helst men utan assistans hjälper det inte oss.

·       Å andra sidan är samhället inte tillgängligt kan vi inte utnyttja assistansen fullt ut.

  

Erik Ullenhag talar om tillgänglighet