Personlig assistans är inte vård

För inte så hemskt länge sedan (in bra bit in på 1900-talet) var personer med omfattande funktionsnedsättningar fortfarande helt beroende av nära släktingar, enda alternativet var institutionsboende. Från och med 1950-talet började emellertid samhällets syn  att gradvis  förändras till att de handikappade istället borde integreras i samhället. Från 1970-talet var socialtjänstlagen, hälso- och sjukvårdslagen och omsorgslagen (idag ersatt av LSS) de lagar som styrde levnadsförhållandena för personer med funktionsnedsättningar

.

Man kunde dock notera att det var stor skillnad på hur olika kommuner tillämpade lagarna. Handikapprörelsen tryckte nu på för en förändring vilket 1989 resulterade i den stora handikapputredning som föreslog rätten till personlig assistans. LSS  - Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade trädde slutligen i kraft 1 januari 1994. Handikapprörelsen hade därmed vunnit en av sina största segrar. Lagen  har inneburit en enorm ökning i levnadsstandard och självbestämmande för en grupp människor som för inte så många decennier sågs som passiva vårdobjekt.

Bland kritikerna till assistansreformen finns en utbredd uppfattning att personlig assistans ska jämställas med vanlig vård. Då har man inte förstått syftet med reformen. Meningen är ju att lagen ska ge oss med omfattande funktionsnedsättningar möjligheten att leva ett liv som alla andra. Vi ska med hjälp av den personliga assistansen kunna bo själva, jobba med stöd av assistansen, bilda familj, delta i samhällslivet mm. Kort och gått ska vi fullt ut kunna utnyttja alla de rättigheter som regeringsformen ger alla Sveriges invånare. Assistansreformen är därmed en mycket viktig reform både ur jämlikhets och demokratiperspektivet. Och demokrati säger sig ju alla etablerade partier stödja.

När kritiker jämställer assistansreformen med vård visar man upp en ålderdomlig (och hoppades man) förlegad syn på personer med stora funktionsnedsättningar. Vi är inte en passiv grupp som nöjer oss med det som krävs för att överleva. Vi har som alla andra våra drömmar med livet. Som alla andra har vi olika intressen. Skillnaden från andra är att vi behöver stöd från samhället för att uppnå våra ambitioner och odla våra intressen. Det gäller oavsett möjligheten att kunna bo själv, arbeta,  studera, delta i föreningslivet, engagera sig politiskt eller bara gå ut med kompisar på stan. Inget av detta kan jämställas med vård. Att rakt av ersätta assistansreformen med gruppboende/institionsboende skulle vara en återgång till det gamla synsättet.

I senare blogginlägg kommer jag att ta upp olika argument till varför vad Gunnar Wetterberg kallar "goda institutioner"  aldrig kan vara ett likvärdigt alternativ till personlig assistans.

Aktuellt: Läste igår med en intervju (se länk nedan) med en f.d. anställd på Försäkringskassan som beskriver hur Försäkringskassan systematiskt arbetar för att hålla ner kostnaden för personlig assistans. Personligen är jag inte det minsta förvånad av att läsa det - det bara bekräftar det jag misstänkt länge. Jag kommer att återkomma till Försäkringskassans roll.

Så jobbar Försäkringskassan