Demokrati och personlig assistans

Dagens västerländska demokrati med fria val, mänskliga rättigheter mm har sitt ursprung i Upplysningstiden (1600-1700-talet) då idén med mänskliga rättigheter föddes. I Sverige slog demokratin igenom under 1900-talets första decennier och 1918-1921 infördes allmän rösträtt i vårt land. I dag anses Sverige vara en av världens stabilaste och bäst fungerande demokratier.

I Sveriges författning är den viktigaste grundlagen Regeringsformen som bl.a. beskriver hur landet ska styras och vilka fri- och rättigheter landets invånare har. De i vårt sammanhang centrala bestämmelserna finns i 1 kap § 2:
 ”Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg, trygghet och goda förutsättningar för hälsa. Det allmänna ska verka för att alla människor ska kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället”.

I 2 kap § 3-13 räknas upp en rad saker som staten inte får göra mot sina medborgare. Här står att läsa om skyddet mot intrång i den personliga integriteten som har för oss med personlig assistans på sistone blivit en högst aktuell fråga.

Demokratin handlar om så mycket mer än att rösta i allmänna val vart fjärde år. Det handlar om att alla ska vara delaktiga i samhället, alla ska behandlas likvärdigt och alla ska kunna använda sig av sina rättigheter. Men för att alla Sveriges invånare verkligen ska kunna använda sig av dessa rättigheter behöver vissa grupper stöd från samhället. Och det är här den demokratiska dimensionen i assistansreformen kommer in.
För oss med omfattande funktionsnedsättningar är assistansreformen fundamental för att vi ska kunna leva ett fritt och självständigt liv utan att vara beroende av föräldrar eller andra släktingar. Och den är lika viktig för att vi ska kunna engagera oss politiskt, i föreningslivet eller att jobba.
Att rakt av ersätta den personliga assistansen med institutioner är detsamma som i praktiken frånta oss de rättigheterna. (Oavsett vad Gunnar Wetterberg på Expressen hävdar så kommer aldrig hans ”goda institutioner” kunna ersätta assistansen). Den stora, stora majoriteten assistansberättigade vill garanterat inte bo i gruppboende, det är jag 100 % säker på.

Att tvinga in oss i boendeformer vi inte önskar skulle bryta mot FN-s handikappkonvention som Sverige ratificerat. I kapitel 19 står det följande:
• Personer med funktionsnedsättningar ska ha möjlighet att själva välja hur de vill bo och med vem och inte tvingas att bo i särskilda boenden.
• Personer med funktionsnedsättningar ska vid behov ha tillgång till personlig assistans, nödvändig för att uppnå delaktighet i samhället och förhindra isolering och segration.
• Samhällsservice till allmänheten ska kunna erbjudas på lika villkor för funktionshindrade. Offentliga byggnader, kollektivtrafik mm ska anpassas för våra behov.

Sverige bryter mot såväl regeringsformen som handikappkonventionen om assistansreformen
fortsätter att urholkas. Var finns friheten och värdigheten i att inte kunna leva ett självständigt
liv, att påtvingas boendeformer man inte önskar sig? Var finns värdighet i att i samband med omprövningar behöva svara på integritetskänsliga frågor som hur lång tid och hur ofta man går på toaletten?