Personlig assistans och människosyn

Synen på assistansreformen är nära kopplad till människosynen:

• Hur viktigt anser man det är att alla invånare i landet har ett bra liv?
• Hur ser man på personer med stora funktionsnedsättningar?
• Vad har man för människosyn om man bara ser handikappade som en stor utgiftspost i statsbudgeten?
• Vad får man för samhälle om vinst bara räknas i hur många procent generalindex på Stockholmsbörsen gått upp senaste året?

 I den allmänna samhällsdebatten betonar alla riksdagspartier hur viktigt det är att försvara demokratin och de mänskliga rättigheterna. Den stora frihets- och jämlikhetsreform som assistansreformen är borde därmed egentligen vara immun mot allvarlig kritik. Men så är ju inte fallet. Alla som följt debatten och nyhetsrapporteringen de senaste två-tre åren vet att reformen utsatts för mycket häftig kritik där fokus enbart legat på de problem som finns i form av att ett mindre antal personer, i förhållande till de som är beviljade personlig assistans  ägnat sig åt grovt fusk och kriminalitet.

Dessa problem borde behandlas för det de är, nämligen kriminalitet och jag deltar gärna i en diskussion om hur man får bort avarterna. Men om man verkligen menar allvar med att bryta segregationen och utanförskapet för många personer med stora funktionsnedsättningar finns ingen anledning till att kritisera reformen i sig. En viktig sak som alla negativa proffstyckare har gemensamt är ju att man bara ser problem med reformen – kriminalitet, oegentligheter och höga kostnader. Alla positiva aspekter – möjligheten att leva ett självständigt liv, att fullt ut kunna utnyttja sina demokratiska fri- och rättigheter, arbeta, bilda familj mm berörs inte överhuvudtaget. Inte ens det faktum att reformen sysselsätter ca 80 000 personer verkar intressera kritikerna.

Frågan om LSS-reformens framtid borde egentligen inte vara en vänster-höger fråga i svensk politik men så håller det på att bli. Det finns åtminstone 3 viktiga skäl till att det inte ska behöva vara så:

• När reformen klubbades igenom i riksdagen 1993 var det med stöd från såväl de socialistiska som borgerliga partierna
• Alla partier betonar vikten av ett öppet och demokratiskt samhälle
• Alla partier. i riksdagen säger sig ha höga ambitioner när det gäller skattefinansierad välfärd.

Det sistnämnda kostar mycket pengar vilket resulterat i att Sverige har de näst högsta skatterna i världen, mätt i skatteuttag/invånare. Enbart höga skatter löser inte alla samhällsproblem men skatterna är ändå centrala när det gäller synen på välfärdsstaten och därmed även människosynen. I en välfärdsstat av svensk modell går en stor andel av skatteuttaget till offentligt finansierad välfärd. Skatterna är därmed den ”prislapp” staten sätter för hur mycket man är beredd att betala för att ge alla invånare ett bra liv. 

 

Jag har sett många inlägg på olika facebook grupper där man hävdar att urholkningen av assistansreformen bara handlar om människosynen, att höga kostnader bara är ett svepskäl. Min åsikt är att människosynen och synen på kostnaden borde gå hand i hand. Om det allmänna tycker att assistansreformen är en viktig frihets- och demokratireform så borde man också vara beredd att betala en hel del för det utan att klaga på kostnaden. Tyvärr verkar starka samhällskrafter ha åsikten att personlig assistans inte är något att värna om.