För snart ett år sedan orsakade Expressens kolumnist Gunnar
Wetterberg ett ramaskri i rörelsen när han i en artikel antydde att vad han
kallade "goda institutioner" är ett bättre alternativ till personlig
assistans. När känslorna svalnat satte jag mig vid datorn och skrev ihop ett
svar som jag mailade till honom. Skrev följande:
Jag är en av ca 20 000 personer som är beviljad personlig
assistans och jag har varit rullstolsburen sedan födseln. Men tack vare en
fantastisk frihetsreform har jag kunnat flytta från föräldrahemmet, plugga på
universitet, jag har åkt på egna resor, kunnat engagera mig i
föreningslivet, träffa kompisar när jag själv vill och mycket, mycket
annat. Det är inga konstigheter, det gör alla men grejen är att utan
assistansreformen hade jag p g a mitt funktionshinder inte kunnat göra
någonting av detta utan ständig hjälp från föräldrarna eller syskon. Men
vilken person i min ålder (36 år) vill träffa kompisar, roa sig ute på stan, göra
utflykter etcetera med föräldrarna i ständigt "släptåg”?
Yttrande och åsiktsfriheten är grundlagsfäst i Sverige
och alla andra demokratier. Det gäller således mig, dig och alla andra som bor
i Sverige. Men det är ändå tråkigt att läsa att den här typen av socialt starkt
bakåtsträvande åsikter finns i vårt land år 2012 som jag menar att din artikel
ger uttryck för. Hur mycket du än pratar om goda institutioner där alla kan
leva ett värdigt och meningsfullt liv så kan dessa
aldrig ersätta den personliga assistansen. Dessutom skulle fria
människor med egna drömmar om sitt liv tvingas in i boende som (det är jag 100
% säker på) det stora flertalet inte önskar. Var finns friheten och
självbestämmandet i det?
Du pratar, säkert omedvetet mycket nedlåtande mot alla
med omfattande funktionshinder. Tvärtemot vad du verkar tro i artikeln har vi
en vilja att som alla andra ha ett rikt socialt liv, inga passiva individer som
nöjer sig med att bara ha tak över huvudet. Du pratar om "passning dygnet
runt". Ja, jag är beviljad assistans dygnet runt p g a mina medfödda
funktionshinder men när du pratar om assistansen som "passning dygnet runt"
visar du upp en mycket stor brist i kunskap om vad assistansen handlar om. Det
handlar inte om vare sig sjukhusvård eller (i mitt fall) "uppassning"
24 timmar/om dygnet. Det handlar om att ge mig och andra i liknande situation
ett liv där man kan leva ett liv så likt ej funktionshindrade människor som
möjligt.
D v s något så viktigt som demokrati och frihet som vi
alla värnar om.
Du pratar också om assistansen som enbart en tung post i
statsbudgeten, det finns inga vinster överhuvudtaget. Att det finns
undersökningar som klart visar att gruppboende och hemtjänst inte är
billigare än den personliga assistansen är tydligen helt okänt för dig.
Inget nämns heller om alla arbetstillfällen som reformen skapar eller att en
betydande del av de pengar som Försäkringskassan betalar ut går direkt tillbaka
till staten i form av skatt och sociala avgifter. Och då har jag inte nämnt
alla de värden som inte går att mäta i kr och ören, allas rätt till
självbestämmande, medborgarinflytande etcetera.
En tredje sak är att du pratar om assistansen och andra
rättighetslagar som vanliga budgetfrågor. Jag begriper ärligt talat inte varför
du tar in domstolarna, tjänstemän och budgetar i diskussionen. Regeringsformen,
vår viktigaste grundlag slår klart fast - den offentliga makten (d v s
regeringen, alla de myndigheter som ligger under den, landsting och kommuner)
måste följa de lagar som Sveriges riksdag fattar. Det är lagar tjänstemännen
har att förhålla sig till när besluten fattas, inte budgeten i den aktuella
myndigheten - i detta fall Försäkringskassan. Sedan har statsmakten ett ansvar
att se till att det finns medel att finansiera LSS och andra rättighetslagar. Domstolarna
Gunnar har ju till uppgift att bevaka att lagarna följs, de har inte till uppgift att
tolka lagarna utifrån Sveriges ekonomiska situation.
Thomas Juneborg
Assistansberättigad
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar