Reformerna i Stärkt personlig assistans var tänkt att stärka rätten till personlig assistans, inte minst för barn som drabbades allra hårdast år 2016-2017, ca 2000 personer beräknades att återfå sin rätt till personlig assistans. Jag har flera gånger bloggat om varför reformen hittills är ett fiasko, antalet personer beviljade statlig assistansersättning fortsatte att långsamt minska under 2023. Huvudorsakerna är dessa:
· Försäkringskassan
och antagligen flertalet kommuner i släptåg (kanske alla) gör ett dubbelt
föräldraavdrag. Tanken var att ett schablonavdrag skulle göras för behov som
alla barn – oavsett funktionalitet har. Försäkringskassan. FK gör emellertid
ett avdrag till – från barnets behov som är orsakade av funktionsnedsättningen.
·
SStärkt
personlig assistans är från början
underfinansierad med minst 1 miljard troligen över 1,5 miljarder kr – årligen
Funkisrörelsen, politiker och LSS
jurister är eniga – så här var det inte
tänkt att avdraget skulle fungera.
I domstolarna har det emellertid kommit flera domar nu
som ger både Försäkringskassan och kommuner bakläxa. Nyligen kom en dom fån
Sundvalls Kammarrätt som handlade om just detta. Åre kommun ansågs ha gjort fel
angående att dubbla föräldraavdrag använts. Så här resonerar Sundsvalls
kammarrätt:
Ett sådant sätt att beräkna leder till att
vissa av barnets hjälpbehov inte alls beaktas, exempelvis i de delar som avser
att lägga upp och dela mat, nagelklippning och övrig kroppsvård. Bestämmelsen
om föräldraavdrag har således tillämpats på ett felaktigt sätt”
Förvaltningsrätten hänvisar också till
LSS9 § f:
När behovet av personlig assistans bedöms för ett barn ska det enligt 9 f § LSS bortses från det hjälpbehov som en vårdnadshavare normalt ska tillgodose med hänsyn till barnets
Bestämmelsen i 9 f § LSS innebär att barnets t ålder, utveckling och övriga omständigheter, vilket görs genom ett schablonavdrag (föräldraavdrag)
Fortsättning lär följa. Är själv ganska
säker på att frågan om FK-s och kommunernas tillämpning av föräldraavdraget
kommer avgöras i Högsta Förvaltningsdomstolen och utgången känns oviss. Det är
myndighet som via en rad restriktiva domar starkt bidragit till att vi befinner
oss där vi är. D v s en dysfunktionell LSS lag som inte alls fungerar som det
var tänkt år 1994.
* Hur länge ska vi behöva vänta på att vi får en indexerad höjning av schablonersättningen som åtminstone följer löneutvecklingen? Tja tittar vi på finansdepartementets finansplan t.om 2026 ser det som jag skrivit om tidigare – mycket kärvt ut. I de planerade budgetanslagen för personlig assistans finns helt enkelt inte utrymme för stora höjningar av schablonen. I klartext – det finns ingenting i mitten av mars 2019 som tyder på att finansdepartementet är redo att öppna plånboken rejält för att möjliggöra rejäla höjningar. Utifrån de medel som ändå anslås – enda möjligheten att rejält höja schablonen är att ett stort antal personer till förlorar statlig assistansersättning…
Jag viker mig aldrig här. Nya
behovsbedömningar är givetvis mycket viktiga med en de hjälper inte om underfinansieringen
inte stoppas. Vår frihetsreform stryps ekonomiskt och plågsamt till döds.
* FN håller återigen på att undersöka hur medlemsländer om skrivit under/ratificerat Funktionsrättskonventionen lever upp till den. Sverige får återigen kritik – utvecklingen går åt fel håll. Funktions rätt Sverige kommenterar:
Det blev uppenbart att regeringen inte
har tagit tillvara kunskaperna från civilsamhället. Sedan vi lanserade vår
granskning och våra rekommendationer i Respekt för rättigheter 2019 har
politiska beslutsfattare haft tillgång till vår expertis och en lista på vilka
åtgärder som behöver genomföras inom olika politikområden. Vi har dessutom lyft
det stora och akuta behovet av dessa åtgärder på en mängd olika möten med
regeringen de senaste fem åren.
Bara en av de
rekommendationer som Sverige 2014 fick från FN har genomförts fullt ut, och det
är inrättandet av en oberoende MR-institution. Det mesta återstår
att göra. Regeringens strategi för funktionsrättspolitiken saknar konkreta
åtgärder och ambitiösa mål, och civilsamhället har begränsade möjligheter att
bli aktivt involverade. Vi ser en utveckling där det ekonomiska stödet till
civilsamhället urholkas alltmer, vilket försämrar våra förutsättningar att
arbeta för våra medlemmars intressen på funktionsrättsområdet,
Alla som följer den här bloggen vet vi det här laget
att jag aldrig blir förvånad längre när det kommer rapporter om försämringar
och att utvecklingen går åt fel håll. Men invänder säkert en del - har vi det
ändå inte bra jämfört med den stora, stora majoriteten bland våra vänner runt
om i världen? Jo, så är det. Jag har rest runt en del i världen och sett
bottenlös fattigdom. Jag har varit i Thailand tre gånger och sett NOLL thailändare
i rullstol och jag har sett en utfattig kvinna utan ben som tiggde pengar på en
trottoarkant i en stad i Guatemala. (F.ö. var Visby innanför ringmuren kanon
vad gäller tillgänglighet jämfört med staden som hette Antigua). Kvinnan skulle
tycka att vi lever i ett paradis men:
Till skillnad från Guatemala är Sverige ett av världens rikaste länder. Och då är det helt oacceptabelt att vi bara sparar, sparar/försämrar på praktiskt taget alla former av stöd till personer som på olika sätt behöver hjälp från välfärdsstaten. Det är ett faktum att ambitionsnivån sänkts senaste 10-20 åren.
Alla utgifter måste finsieras så klart, det är det mest grundläggande som finns i ekonomin - oavsett om verksamheten handlar om en enskild person, en liten förening eller en hel stat. Det är ändå lätt att bevisa att ambitionsnivån har sänkts genom att se hur stor andel av Sveriges BNP som
satsas på stöd till funkisar och sjuka personer. Minskningen är markant under
2000-talet trots att Sverige som land är rikare än någonsin.