Dövblinda Gunilla Forsman förlorade ledsagarservice p g a ”ändrad rättspraxis”

 I onsdags förra veckan sände SVT-s Uppdrag granskning ett upprörande reportage om förfallet i LSS insatsen ledsagning eller helt korrekt ledsagarservice. Vi fick träffa 80 åriga Gunilla Forsman som bor i Västerås. Gunilla var beviljad ledsagarservice från hemkommunen Västerås i 27 år– 56 timmar/vecka men 2021 drog kommunen undan mattan för Gunilla.

Gunilla föddes med en sjukdom som gjorde att hon gradvis förlorade synen och hörseln men tack vare ledsagningen kunde Gunilla leva ett självständigt liv. Tack vare implantat har Gunilla ¨lite hörsel kvar men kan av förståeliga skäl inte klara sig själv men detta har kommunen struntat i när beslutet att dra in ledsagarservicen togs.

Gunilla överklagade men har inte fått rätt i någon instans har därmed ingen möjlighet att återfå ledsagarservice enligt LSS. Efter många turer fick Gunilla till slut ledsagning med stöd av Socialtjänstlagen (SoL). Är inte allt löst då? Svaret är nej, ambitionsnivån i SoL är mycket lägre än i LSS. Det är stor skillnad i ”skäliga levnadsvillkor” och ”goda levnadsvillkor”. Föga överraskande blev därmed antalet beviljade timmar mycket lägre – drygt 20 timmar/vecka istället för tidigare 56. En annan viktig skillnad är att LSS ska vara en rättighetslag men SoL är en s.k. ramlag som ger kommunerna relativt stort utrymme att tolka och tillämpa lagen.

LSS har ju förutom personlig assistans 9 insatser till som kommunerna ansvarar för, däribland ledsagarservice. Det är in insats som fått oerhört mycket stryk, ja vi kan tala om ett fritt fall senaste 10 åren vilket också framgår av programmet. I reportaget deltog också Karin Flyckt från Socialstyrelsen som konstaterade att antalet personer beviljade Ledsagarservice har sjunkit snabbt senaste decenniet. Inom gruppen dövblinda är nedgången sedan 2010 enligt Socialstyrelsen skrämmande 65 %, nästan 2 av 3 (!) har alltså förlorat insatsen på drygt ett decennium. Synskadades riksförbund (SRF) konstaterar sorgset att behovsbedömningarna har blivit mycket hårdare, ifrågasätter med all rätt människosynen bakom samhällets nedskärningar och den oerhört ojämna spelplanen mellan vi som överklagar och kommunernas resurser.

Hur har vi hamnat här? Utvecklingen är i stort sett identisk med förfallet för assistansen och andra LSS insatser. När UG intervjuar ansvarig person för funktionsrättshjälpen i kommunen kommer ett svar som vi är väl bekanta med– ny/hårdare rättspraxis har gjort att vi gör nya bedömningar vilka som tillhör LSS 3 personkretsar – I Gunillas fall är det personkrets 3 – stora behov av hjälp och stöd som inte beror på normalt åldrande. Gunilla anses inte längre omfatta personkrets 3…

Vilkas domar ”lutar sig då kommunen emot, ingen dom nämns konkret i reportaget.

SRF har samlat ett antal fall på sin hemsida som avgjorts i Högsta Förvaltningsdomstolen (HFD). Några exempel – det finns fler:

·       2019 (målnummer): 13106-18) En blind person beviljades inte ledsagning av Kävlinge kommun. Förvaltningsrätten gick emot kommunen och fallet vandrade upp till HFD som fastställde Förvaltningsrättens dom. HFD gick alltså emot kommunen.¨

·       2012 (målnummer 4440-11): En person med flera funktionshinder har vid en sammantagen bedömning inte bedömts tillhöra personkretsen enligt 1 § 3 lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade.

·  2011 (målnummer 3045-10: Ledsagarservice enligt 9 § 3 lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade kan inte beviljas (I) en person vid behov av omfattande insatser i assistansliknande former.

·  1999 (målnummer4452-1998, 4453-1998). Gravt synskadad man ansågs inte tillhöra någon av LSS tre personkretsar och nekades därmed ledsagarservice.

Rättsfall från HFD

Vi kan därmed notera att det finns åtminstone en positiv dom från HFD men flertalet går i restriktiv riktning och det går tillbaka ända till slutet av 90-talet, det är hela 10 år innan den första förödande HFD domen (målnummer 5321-07) om de grundläggande behoven i personlig assistans.¨

Rättspraxis men LSS är ju en rättighetslag dessutom har vi funktionsrättskonventionen som garanterar vår rätt till rörelsefrihet. I regeringsformen kan vi också läsa följande (RF 1 kap 2  § 2, st 4):

Det allmänna ska verka för att alla människor ska kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället och för att barns rätt tas till vara.

Problemet för oss är att (och jag har egen erfarenhet från hemkommunen Jönköping som jag skrivit om innan) såväl kommuner som Försäkringskassan syn på vad som faktiskt är lagen LSS är ljusår från funktionsrättsrörelsens syn på vår rättighetslag. Lagen för dem är inte vad som faktiskt står i lagens paragrafer, det är vad olika domar i förvaltningsdomstolarna säger. Att förvaltningsdomstolarnas tolkning av lagen inte alls överensstämmer med lagens verkliga intentioner är helt irrelevant vid tillämpningen. Och funktionsrättskonventionen är, enligt kommunerna helt underordnad svenska lagar, i det här faller vad rättspraxis säger.

Vad ska vi göra åt detta? Den nya regeringens förslag på återinfört tjänstemannaansvar är bra men enligt min bedömning långt ifrån tillräckligt. Tjänsteansvaret kommer inte ändra kommunernas och FK syn på ”rättspraxis”. Men tjänstemannaansvar borde rimligen göra det lättare att hävda vår rätt i domstolar.

Borde hela LSS förstatligas? Jag vet att funktionsrättsrörelsen är djupt splittrad i frågan. Men läser vi den allmänna kommentaren till centrala artikel 19 finns egentligen inget stöd för att kommunerna ska ha någonting att göra med LSS. Det finns visserligen ingen uttryckligt förbud men konventionen avråder starkt från att delegera beslut om rätten till ett själbestämt liv till lokal nivå. Decentralisering kommer leda till ojämlika villkor slås tydligt fast.

Och viktigt att komma ihåg. Redan på remisstadiet i början av 1990-talet var kommunerna motståndare till vår rättighetslag. Officiellt p g a att det inskränkte den heliga kon kommunalt självstyre.

Reportaget i Uppdrag granskning

Tidöavtalet och Ulf Kristerssons regeringsförklaring

 

En ny regering har tillträtt med Ulf Kristersson som statsminister. Vi har nu en trepartiregering med M-KD-L. SD står formellt utanför regeringen men har via det s.k. Tidöavtalet ett mycket nära samarbete med regeringen. I praktiken anser jag själv SD är en del av regeringen utom det rent formella. Jag står för att jag tycker det verkligen är sorgligt att ett parti med rötterna i vit maktrörelsen och där rasistskandalerna aldrig tar slut är landets näst största parti. Och det finns utöver alla rasistskandaler goda skäl till att det vad gäller demokratisyn hos höga företrädare (bland annat Putin och Orban sympatier) är direkt olämpligt att ge detta parti så mycket inflytande. Men i en demokrati är vi medborgare också fria att rösta på vilket parti vi vill, tyvärr valde över 20 % (de flesta antagligen missnöjesröster) att lägga sin röst på SD.

När jag tänker efter. Partiets ställning i kvartetten är så stark och att det ur SD-s synvinkel troligen är en stor fördel att formellt sett inte vara en del av regeringen. När det gäller de frågor som SD verkligen prioriterar, d v s kraftigt minskad invandring, brotts/gäng bekämpning och i viss mån energi har partiet fått nästan allt de vill.

Men nog om SD. Vad har Tidöavtalet att säga om assistansen och LSS? Den som eventuellt trodde på stora satsningar blir besviken, det är nämligen mycket tunt med offensiva förslag. På sidan 10 i det drygt 60 sidiga dokumentet finns ändå några rader.

 

Personlig assistans

 

”Utifrån de utredningsförslag som väntas presenteras i mars 2023 (över åtgärder för ett statligt helhetsansvar för personlig assistans inom ramen för LSS) ska därefter åtgärder övervägas med målsättningen om ett statligt ansvar”.

 

Detta är en mycket luddig ambitionsnivå som faktiskt inte förpliktigar till någonting. Observera övervägas. Det finns en ambition om förstatligande men inget löfte. Och definitivt ingenting om ändrade behovsbedömningar eller löften om kraftigt höjd schablon.

På sidan 42 finns idéer (inga färdiga förslag) som inte kan vara förenliga med Funktionsrättskonventionen. Det ska nämligen utredas att det ska bli svårare att bli beviljad personlig assistans samt många andra delar av välfärden (bland annat föräldrapenning och barnbidrag) om hen inte är svensk medborgare. Berörda personer ska nämligen kvalificera sig in i systemet. På sid 42 kan vi läsa bland annat följande:

Utredningen ska bland annat få i uppdrag att föreslå en modell för kvalificering till välfärden. Principen för den modell som utredningen ska få i uppgift att föreslå ska vara att en nyanländ inte omedelbart ska kunna kvalificera sig till sociala förmåner och bidrag. Sådan kvalificering ska i stället ske gradvis. Detta ska dock vara resultatet av egen ansträngning, och inte enbart bosättning.

Funktionsrättskonventionen är tydlig. Rätten till personlig assistans och alla andra rättigheter i konventionen ska inte vara kopplad till medborgarskap utan att berörda personer, oavsett medborgarskap omfamnas av dessa rättigheter. Förslaget är uppenbart en eftergift till SD.

 

Helt väntat finns det också en hel del om att bekämpa välfärdskriminalitet (sid 27) där en helt ny myndighet inrättas. Här förväntar jag mig en lång rad förslag om ökad kontroll kring både assistansberättigade och anordnare som vi måste vara mycket vaksamma på. Med risk för upprepningar. Denna kriminalitet måste bekämpas men får aldrig ske till priset av att assistansreformens intentioner skjuts i sank. Jag står dock helt bakom att den nya regeringen vill återinföra tjänstemannaansvaret.

Vad hade då Ulf Kristersson att säga i sin regeringsförklaring? Sammanfattar det viktigaste.

 

Om vi börjar med det som är mest angeläget för oss blir ny socialminister Jakob Forssmed (KD) som i socialdepartementet får sällskap av hela tre ministrar till - Acko Ankarberg (KD), Anna Tenje (M) och Camilla Waltersson Grönvall (M). Själv trodde jag att Ebba Buch skulle bli socialminister -Ebba blir istället Närings och energiminister samt vice statsminister.

 

Camilla Waltersson Grönvall blir i egenskap av socialtjänstminister ansvarig för LSS frågor. Ingen idé och förneka att jag är besviken. Jag hade mycket hellre sett en L eller KD politiker som ansvarig för våra frågor. Och jag är även besviken på både L och KD som släpper ansvaret för LSS till M. Det hade dock varit ännu sämre om en moderat lett socialdepartementet – nu blir det ändå en kristdemokrat. Jakob Forsberg står därmed högre i rang än Camilla Waltersson Grönvall och har förhoppningsvis en del att säga till vad gäller LSS.

 

Vad gäller själva regeringsförklaringen var det ett mycket tunt avsnitt om Funktionsrätt. Lite positiva ansatser fanns ändå som ökat funktionsrättsperspektiv i olika politikområden. Där fanns också goda intentioner om mer jämlik vård i Sverige. Vad gäller LSS och personlig assistans fick vi inga mer konkreta besked än det som står i Tidöavtalet - förstatligande av assistansreformen ska övervägas. Alltså inga besked om kraftigt höjd schablon eller nya behovsbedömningar. Hur regeringen kommer att behandla sjuk och aktivitetsersättningen vet vi inte i dagsläget. Samma sak med den allt mer ojämlika tillgången till hjälpmedel beroende på vilken Region vi bor i.

 I övrigt var det stort fokus på invandring/integration, gängkriminalitet och energipolitik. Även utrikespolitiken fick ganska mycket utrymme med Natoanslutningen och Ukrainakriget i centrum.

 

Sammanfattningsvis var det ungefär som jag väntade mig. I Ulf Kristerssons retorik blev det mycket tydligt att SD verkligen fått igenom väldigt mycket när det gäller ”hårdare tag” vad gäller invandring och kriminalitet. När det gäller kampen mot gäng kriminaliteten lät det nästan som en krigsförklaring. Sveriges nye statsminister var mycket tydlig med att vårt land har många allvarliga problem som måste lösas och där alla måste hjälpa till och det kommer krävas oerhört mycket arbete från både regering och riksdagen för att lösa dem. Han underströk också att det ekonomiska läget omöjliggör det som kallas "expansiv finanspolitik". Eller med lättare svenska - staten/finansdepartementet måste hålla hårt i plånboken.

Min ingångsvinkel är ändå att vi ska ligga lågt med kritik mot regeringen vad gäller funktionsrättspolitiken fram tills budgeten presenteras (sker i mitten av november), först då får vi svart på vitt hur prioriteringarna ser ut. Det blir en mycket viktig indikator på vad vi kan förvänta oss åren som kommer. Det betyder inte att vi redan nu ska påtala hur viktigt det är med ändrade behovsbedömningar och högre schablon, ambitionerna måste höjas mm. Men att dra igång ett bråk omgående tror jag inte är rätt väg att gå.

Jonas Franksson intervjuas om Tidöavtalet och regeringsförklaringen

 

 

 

 

Hur länge kommer det att finnas privata assistansanordnare och Kooperativ?

 Inga privata företag kan existera om den inte får gå med överskott, d v s vinst. Assistansreformen utgör en del av den omfattande skattefinansierade svenska välfärdsstaten som alla partier om än med vissa skillnader i ambitionsnivån säger sig stå bakom. En del av välfärdsstaten har privata aktörer som utförare som finansieras med våra gemensamma pengar. Huruvida det är okej med vinster i skattefinansierad välfärd är en tydlig vattendelare mellan vänster och höger i svensk politik.

När assistansreformen blev verklighet förutsattes det att vi skulle kunna välja mellan olika utförare – hemkommunen, kooperativ, privata företag eller egen arbetsgivare. Assistansreformen är snart 30 år gammal och hur fördelningen mellan de olika aktörerna förväntades bli minns jag inte alls men det är rimligt och utgå från att man förväntade sig att kommunerna skulle dominera. Jag har tittat på statistik från Assistanskoll som går tillbaka till 2002 och där framgår tydligt att övertid har den privata sektorn blivit allt större. 2002 hade strax under 2000 personer privata assistansanordnare och ökade till ca 10 500 personer 2016. Efter det har antalet sjunkit till under 10 000 personer 2021.

På den kommunala sidan är utvecklingen den rakt motsatta. Från en topp på ca 8000 personer till bara drygt 2000 personer 2021. Antalet personer som har ett Kooperativ toppade med ca 1500 personer 2008 och har sedan minskat till under 1000 personer 2021. Antalet personer som är egna arbetsgivare har varit ganska konstant hela perioden från 2002 och ligger på ca 400-500 personer. Att antalet personer i övriga kategorier sjunkit senaste 5-6 åren beror rimligen på att antalet assistansanvändare/assistansberättigade minskat av välkända skäl.

Det är mycket stora förändringar som skett mellan kommuner och privata anordnare, vad beror det på? Ur mitt perspektiv är det solklart att en viktigt bidragande orsak är att många har varit mycket missnöjda med hemkommunen som anordnare - jag är en av dem och lämnade kommunen som anordnare redan 1996 och ville pröva något nytt. Och uppenbart är många mycket nöjda med sin privata anordnare eller Kooperativ och omvänt med kommunerna. När Ifa undersöker hur nöjda vi är med de olika anordnarna hamnar kommunerna alltid på sista plats. Kooperativen brukar ligga i topp och privata företag strax därefter.

 Vad gäller den eviga frågan mellan vänster och höger om privata företag i skattefinansierad välfärd är det inte bara lagstiftarna och vågar jag säga en bred majoritet bland oss själva som förutsatt och förutsätter att det finns privata anordnare. I kriterierna för vad som är personlig assistans och ett självbestämt liv i Funktionsrättskonventionens artikel 19 framgår tydligt att ett viktigt kriterium är att det finns olika alternativ att välja på. Monopol bland anordnarna såväl privat som kommunala är oförenligt med artikel 19. Med hänvisning till artikel 19 är det ytterst tveksamt att det är förenligt med nämnda artikel när kommuner lägger ut assistans på entreprenad. De som verkligen vill ha kommunen – en del av rent ideologiska skäl då hen är helt emot vinster i skattefinansierad välfärd har ju inte längre den möjligheten…

Men att det finns privata företag är inte detsamma som att assistansbranschen ska vara en tummelplats för oreglerad kapitalism där vinstjakten är överordnat allt annat. Jag är också mycket skeptisk till riskkapitalbolag som ägare. Vinster i sig anser jag dock inte är ett problem så länge verksamheten sköts seriöst och överskotten beskattas i Sverige. Varför?  Jo, sköter anordnaren verksamheten seriöst med kollektivavtal, bra löner, arbetsmiljö åt våra assistenter mm finns inga möjligheter till stora vinstmarginaler, d v s skillnaden i procent mellan inkomst och utgifter. När jag driver hårt att schablonen måste höjas rejält handlar det verkligen inte om att öka företagens vinstmarginaler – resurstillskotten ska givetvis gå till löneökningar, utbildningar och liknande saker.

Vi förutsätter att det finns både privata anordnare och kooperativ men är det givet att de kommer finnas i framtiden? Den usla höjningen av schablonen år efter år sätter allt större ekonomisk press på anordnarna. Hittills är det ändå ingen i vår interna debatt som på allvar ställt den svåra frågan – kommer det inom en inte avlägsen framtid finnas privata företag och kooperativ överhuvudtaget?

Inget privat företag kommer fortsätta sin verksamhet en längre tid om det år efter år går back. Hur är det då inte vinstdrivande kooperativ? Inga vinster i kooperativ är en sanning med modifikation. Skillnaden från privata anordnare är att eventuellt överskott, d v s vinsten stannar i verksamheten. Även kooperativen måste kunna bygga upp buffert för oväntade utgifter, vilket förutsätter att verksamheten ger ett överskott – inget konstigt med det. Emellertid innebär att det inte är hållbart för kooperativ heller att gå back år efter år. Till slut går det inte att bedriva seriös verksamhet längre och verksamheten läggs ner. Då återstår bara kommunerna och egen arbetsgivare. Vi får ett de facto åtminstone näst intill kommunalt monopol bland assistansanordnarna.

Så har vi kommunerna själva som i många fall helst inte vill bedriva assistans och/eller stoppar in pengarna i diverse svarta hål i budgeten. Jag har själv upplevt det sistnämnda. Hur det skulle bli om de har mer eller mindre monopol på verksamheten vågar jag knappt tänka på. I synnerhet med att många kommuner redan har stora problem att finansiera välfärden.

Hur långt är vi ifrån ovanstående scenario om politiken med en kroniskt underfinansierad schablon fortsätter? Svårt att säga exakt så klart. Innan faktisk nedläggning sker kommer det sparas in på löner (= allt större rekryteringsproblem för oss), assistansomkostnader mm vilket är illa nog. Och alla företag och kooperativ försvinner inte ”över en natt”. Ska jag göra vad jag ändå tror är en någorlunda rimlig uppskattning säger jag:

Förutsatt att den nuvarande politik som förts senaste 8-10 åren fortsätter är de allra flesta privata företagen och kooperativen nedlagda om 8-10 år. Kvar blir då i huvudsak kommunerna, kanske finns det fortfarande kvar några privata arbetsgivare.

Det är således helt centralt att schablonen höjs kraftigt, tyvärr har sossar och moderater – utifrån olika ideologiska utgångspunkter i praktiken varit eniga om att vår frihetsreform ska gå på ekonomisk halvsvält – som snart riskerar övergå i ”helsvält”.

Vad gäller Ulf Kristerssons regeringsförklaring och mina tankar om den återkommer jag efter att ha tittat på den. Vad gäller den personliga assistansen gäller fortfarande mina tre huvudprioriteringar som vi måste enas om– nya behovsbedömningar, kraftigt höjd schablon och förstatligande av assistansen. De två förstnämnda är faktiskt ännu viktigare än förstatligande och måste genomföras först.

Vid sidan detta finns en mängd andra frågor som också är jätteviktiga. Dit hör t.ex. övriga LSS som kommunerna ansvarar för (där flera fått väldigt mycket stryk, t.ex. ledsagning), ekonomisk trygghet (innebär också blankt nej till funkisskatt), mycket större statlig styrning vad gäller t.ex. hjälpmedel, bostadsanpassning, ett fungerande bilstöd med mera. Inom sjukvården finns också massor att göra vad gäller likvärdig sjukvård, rehabilitering med mera.

Och i STIL kommer vi fortsätta vår kamp för att göra Funktionsrättskonventionen till svensk lag.

Bild: Tompa sitter i min permobil med blå tröja och föreläser om LSS i Ädelfors folkhögskola december 2021.Blå powerpoint om LSS bakgrunden.

Alla finansministrar tycker assistansreformen ”kostar för mycket”

 Idag är Magdalena Andersson den enda finansminister som öppet sagt (2015) att regeringen vill spara pengar på statlig assistansersättning. I praktiken har emellertid finansministrarna, både röda och blå alltid (om än inte lika öppet som Magdalena Andersson) ifrågasatt statens nota för assistansersättningen. Historien förskräcker, finansministrar och personlig assistans är en riktigt dålig kombination…

Förra veckan lyssnade jag på ett flera år gammalt reportage i Sveriges Radio om hur assistansreformen blev verklighet. Där framgår tydligt att det fanns starka krafter i den borgerliga regeringen 1991-1994 som av kostnadsskäl var mycket skeptiska till reformen. Inte så att Moderaterna, Centern och Moderaterna var emot idén i sig – men det fick inte kosta för mycket... Statsminister Carl Bildt ska enligt programmet sagt – ”de handikappade får vänta när ekonomin är så dålig”. Finansminister och Bengt Westerbergs partikollega Ann Wibble kunde tydligen på sin höjd acceptera en nedbantad version av Bengt Westerbergs stora reform och ifrågasatte den beräknade kostnaden på drygt 2 miljarder kr.

Hur mycket ”assistansen får kosta” var alltså en het fråga innan reformen ens blev verklighet. Bengt Westerberg stod emellertid på sig och till slut gav Ann Wibble med sig, emellertid med ett viktigt förbehåll. Redan efter ett år skulle kostnaden för assistansreformen utvärderas och det skrevs t.om in i den proposition som låg till grund för LSS skulle kostnaden utvärderas redan efter så kort tid. Detta var okänd fakta för mig.

Med tanke på det starka motstånd som fanns måste det betraktas som ett mirakel att det överhuvudtaget blev en rättighetslag och assistansreform. Jag vågar med stor sannolikhet säga att utan Bengt Westerberg hade det aldrig gått.

Hur assistansreformen blev verklighet

När ett år förflutit efter att LSS trädde i kraft 1994 hade Sverige fått en ny regering och finansminister Göran Persson inledde en hårdhänt och osentimental hårdbantning av statens utgifter för att ”sanera” Sveriges ekonomi. Utgifterna för Assistansreformen hade blivit betydligt dyrare än Bengt Westerberg beräknat så det var givet att den nyfödda reformen hamnade i skottgluggen. Följden blev en utredning som föreslog mycket stora försämringar, bland annat kommunalisering. Vad hade resultatet blivit med en fortsatt borgerlig regering? Kom ihåg – kostnaden skulle ju utvärderas efter ett år men rimligen hade Bengt Westerberg protesterat högt mot stora försämringar. Efter stora protester drogs de allra flesta besparingsförslagen tillbaka men en ”nymodighet introducerades – grundläggande behov. Detta visade sig många år senare få stor betydelse när framtida finansministrar ville skära i utgifterna.

Tioårsperioden 1997-2007 var emellertid hyffsat lugna. Visst diskuterades kostnaden och det kom förslag om besparingar men som helhet fungerade lagen ganska bra. Om jag minns rätt föreslogs det ändå att maxtaket för kommande utgifter skulle sättas till 20 miljarder kr. I slutet av perioden intensifierades kostnads och fuskdebatten. 2007 får betraktas som en vattendelare, efter det började det gå åt fel håll men vad hände egentligen 2007?

2006 fick vi en ny regering med Fredrik Reinfeldt som statsminister och Anders Borg blev finansminister. Det som hände 2007 var att Försäkringskassan introducerade ett nytt begrepp ”integritetsnära hjälpbehov”. Därmed skulle det bli svårare att bli beviljad assistansersättning. 2008-2009 drabbades världen av den svåra finanskrisen och skatteintäkterna sjönk snabbt. Mycket ”lägligt” kom så den oerhört viktiga domen Regeringsrätten (målnummer 5321-07) som bekräftade FK-s nya tolkning av grundläggande behov. Alla försämringar som skett efter det bygger vidare på denna dom, den är helt central. Fram tills valförlusten 2014 gjorde regeringen Reinfeldt ingenting för att rätta till den numer verklighetsfrånvända tolkningen av vad som är ett grundläggande behov. Parallellt tog fusk och kostnadsdebatten mer fart och regeringen med Försäkringskassan som främsta språkrör deltog gärna.

Heja Olika har gjort en mycket gedigen sammanställning av vad som hänt i assistansvärlden i jakten på fusk och besparingar från 2010 till nutid. Några exempel från perioden 2010-2014.

2011 Mest spektakulära har brotten inom personlig assistans varit. Fejkade funktionsnedsättningar eller felaktiga fakturor i kombination med falska anställningar har renderat mycket höga ersättningar skriver dåvarande Socialförsäkringsminister och kommande statsminister Ulf Kristersson i en debattartikel i DN. Försäkringskassan hävdar att fusket 2010 uppgick till 1-2 miljarder kr.

2012 Susanne Billum presenterar sin s.k. fuskutredning och hävdar att 9-15 % av all utbetald assistansersättning är fusk. Utredningen föreslår en rad åtgärder för att stävja fusk och ”överutnyttjande”. Ett av de mest långtgående förslagen är ett stopp för anhöriga och gode män att vara assistenter”. Hade i praktiken saboterat hela reformen men regeringen säger ändå nej. Däremot ges möjlighet att göra oanmälda hembesök. Kritiken är massiv men regeringen backar inte.

 ¨

2013-2014 Folkpartiet säger att jakten på fuskare och kriminella har gått för långt men i regeringens politik märks ingen skillnad. 2014 inleds också en lång rad år där schablonersättningen understiger 2 % och där schablonökningen inte räcker till löneökningarna.

 

Källa Assistanskoll.se

Regeringen får p.g.a. besparingar i assistansen kritik från FN. Ansvarig Minister i alliansregeringen Maria Larsson avfärdar kritiken helt och hållet. I september efterträds alliansregeringen av en regering med Socialdemokraterna och Miljöpartiet.

 

Efter 2014

 

2015 Magdalena Andersson meddelar att regeringen ska spara pengar på assistansersättning och sjukpenning

 

Nytt regleringsbrev till Försäkringskassan med direktiv att ”bryta kostnadsutvecklingen i assistansersättningen”. I klartext – krav på sänkta kostnader

 

2016-2017. En massiv och djupt osmaklig kampanj ytterst styrd från regeringen om skenande kostnader och mycket omfattande kriminalitet. Till följd av besparingarna förlorar flera tusen personer statlig assistansersättning. Stopp på tvåårsomprövningarna hösten 2017.

 

2020 För första gången sedan 2014 täcker ökningen i timmschablonen löneökningarna.

 

2022 Regeringen avfärdar tilläggsdirektivet från Riksdagen att även utreda förändrande behovsbedömningar. ”För ”komplicerat” hävdar socialminister Lena Hallengren. Underförstått – det skulle kosta för mycket…

 

Anm: Rent formellt om än motbjudande begår regeringen inget lagbrott då den enligt Regeringsformen har två år på sig att återkoppla till Riksdagen.

 

Sammanfattningsvis tycker jag det löper en röd tråd från reformens tillkomst till nutid. Ingen ifrågasätter själva assistansreformens existens men att faktiskt betala för den – ja då blir det riktigt jobbigt vem som än styr finansdepartementet. Assistansen är bra men någon annan får betala…

 

Kommande regering och finansminister

 

När Ulf Kristersson blir statsminister kommer Elisabeth Svantesson bli finansminister. Med tanke på hur finansministrar brukar behandla assistansreformen, det ekonomiska läget mm finns få, om än några anledningar till optimism. 

Kravet på 350 kr i timschablon är bra men det räcker inte

 Många vill inte prata om pengar alls när vi pratar om rätten till personlig assistans, det handlar om rättigheter, punkt!  Rättighetsaspekten är givetvis jätteviktig men vi kommer inte ifrån att allt i samhället finansieras med just det - pengar. För att få ordning o på assistansreformen krävs förutom nya tillämpningar faktiskt mycket pengar. T.ex. för att kraftigt höja timschablonen som blir dagens ämne.

I år betalar Försäkringskassan 319,7 kr i timschablon för att vi ska kunna finansiera vår assistans. Pengarna ska räcka till allt – löner skatter, administrativ avgift till assistansanordnaren, utbildningar och andra utgifter som ersättning för diverse extrakostnader för olika aktiviteter från fika till semesterresor.

Enligt kollektivavtal har assistenternas avtalsenliga löner lång tid legat på drygt 2 %/år. För att åtminstone täcka dessa ökade utgifter måste timschablonen årligen höjas minst lika mycket – egentligen mer eftersom arbetsgivare avgifter läggs på bruttolönen – drygt 31 %. Under lång tid har timschablonen varit underfinansierad. Bortsett från pandemiåret 2020 får vi gå tillbaka ända till 2012 innan den årliga höjningen översteg 2%. De flesta år har höjningen endast varit pinsamma 1,5 %. I praktiken innebär det att assistansreformen år efter år underfinansieras, vi har inte täckning för assistenternas löneökningar. I förlängningen innebär det att hela reformens existens långsamt undermineras. Ansvaret ligger helt och hållet på Sveriges regering.

 Källa: Assistanskoll.se

Det här måste få ett slut! Jag har i åtminstone 5-6 år nu påpekat det helt orimliga att vi inte ens får teckning för assistenternas löneökningar. Lika länge har jag ansett att frågan fått på tok för lite uppmärksamhet från vår sida. Ingen är seriös med återupprätta frihetsreformens verkliga intentioner om inte behovsbedömningarna ändras i grunden men samma sak gäller även schablonersättningen.

Den enda förklaringen jag kan hitta till att frågan varit så lågt prioriterad från vår sida är att vi har haft fullt upp att bara hålla oss över vattenytan. Sent omsider börjar det ändå hända saker. Med kampanjen Rimliga villkor kräver nu en lång rad tunga aktörer i Funktionsrättsrörelsen, bland annat Funktionsrätt, STIL, JAG, Ifa och DHR att schablonen omgående höjs till 350 kr/timme. Mycket bra är att även facket via Kommunal står bakom kravet. Men räcker det verkligen? Det är naturligtvis ett bra första steg att vi äntligen – gemensamt ställer krav på betydligt högre schablon. Svaret på frågan om det är tillräckligt är emellertid tyvärr nej. Menar man allvar med att höja statusen på yrket personlig assistans räcker det inte på långa vägar. Hur hög schablon som verkligen behövs ska vi räkna lite på nu.

Anm: Inflationen 2012-2021 är inte medräknad. Utgifter för kommunal assistansersättning ingår inte heller.

 

En höjning upp till 350 kr innebär en höjning på ca 9,5 %, en höjning vi aldrig varit i närheten av hittills. Emellertid ökar inflationen i snabb takt och beräknas i år hamna på 9-10%. 350 kr kompenserar därför endast för årets inflation En verklig s.k. real ökning på lika många procent kräver därför ytterligare höjning på åtminstone 32-35 kr och då hamnar vi på 382-385 kr/timme. Ska vi göra en mer ambitiös satsning som verkligen kunna höja statusen på yrket krävs därför mer pengar än så. Även en höjning till 450 kr skulle vara en ganska måttlig satsning. Ska vi satsa riktigt offensivt krävs snarare minst 500 kr.

Omräknat i pengar, hur många miljarder kr behöver tillföras för att höja timschablonen till 450-500 kr/timme? Enligt Assistanskolls statistik (som bygger på FK-s egen statistik) betalade Försäkringskassan 2021 ut drygt 24,1 miljarder kr i assistansersättning. En höjning upp till 350 kr innebär då ett resurstillskott på ca 2,4 miljarder kr. Ska vi upp till 450 kr behövs, jämfört med dagens nivå en ökning på ca 41 % = ca 9,9 miljarder kr. Ska vi upp till 500 kr behövs ca 13,7 miljarder kr jämfört med dagens nivå.

En ökning upp till 500 kr innebär bruttoutgifter på ca 37,8 miljarder kr, 450 kr blir summan ca 34,0 miljarder kr. Till detta kommer ca 2700 personer som har förlorat statlig assistansersättning och en befolkning som ökar. Då tillkommer många miljarder kr till.

 

Hur ska vi få tillträdande regeringen att höja bruttoutgifterna med åtminstone 10-13 miljarder för att få till en rejäl verklig satsning på assistansreformen när det är ett ”jätteproblem” för politikerna att årligen vilja betala 24-25 miljarder kr? Tittar vi på hur mycket riksdagspartierna faktiskt är beredda att satsa i sina respektive budgetar för år 2022 är inget parti ens nära att nå våra modesta krav på 350 kr. Det finns faktiskt en mycket solid majoritet i Riksdagen för fortsatt svältkur med en höjning på ynkliga 1,5 %. Situationen tycks vara hopplös om vi ska tala om verkliga satsningar men vi kan bara inte ge upp för det – oavsett hur omvärldsläget är.

Med ovanstående uträkning vill jag visa på hur stor underfinansieringen faktiskt är, hur mycket pengar som faktiskt sparats in på assistansen och vad som faktiskt krävs i ekonomiska resurser för att få ordning på frihetsreformen. Som en facebook vän skrev – underhållet av assistansreformen har varit bedrövlig, därför krävs stora resurser för att reparera skadorna.

Börjar vi ändå med 350 kr som första steg handlar det om ett tillskott på ca 2,3 miljarder kr. Det är faktiskt inte mycket jämfört med både hela statsbudgeten och alla planerade utgifter för el-stöd, utbyggt försvar, inflationsbekämpning med mera. Anser vi oss har råd med allt detta (obs! Jag tar inte strid mot el-stöd, utbyggnaden av försvaret med mera, det är absolut nödvändigt att stötta båda privatpersoner och företag när el priset skenar) så har vi råd med några extra miljarder kr på personlig assistans. Där viker jag mig aldrig.

Som framgår ovan ska vi inte nöja oss om vi får igenom 350 kr och sedan hålla tyst, mycket mer pengar behövs för att få till en riktig satsning.