Kravet på 350 kr i timschablon är bra men det räcker inte

 Många vill inte prata om pengar alls när vi pratar om rätten till personlig assistans, det handlar om rättigheter, punkt!  Rättighetsaspekten är givetvis jätteviktig men vi kommer inte ifrån att allt i samhället finansieras med just det - pengar. För att få ordning o på assistansreformen krävs förutom nya tillämpningar faktiskt mycket pengar. T.ex. för att kraftigt höja timschablonen som blir dagens ämne.

I år betalar Försäkringskassan 319,7 kr i timschablon för att vi ska kunna finansiera vår assistans. Pengarna ska räcka till allt – löner skatter, administrativ avgift till assistansanordnaren, utbildningar och andra utgifter som ersättning för diverse extrakostnader för olika aktiviteter från fika till semesterresor.

Enligt kollektivavtal har assistenternas avtalsenliga löner lång tid legat på drygt 2 %/år. För att åtminstone täcka dessa ökade utgifter måste timschablonen årligen höjas minst lika mycket – egentligen mer eftersom arbetsgivare avgifter läggs på bruttolönen – drygt 31 %. Under lång tid har timschablonen varit underfinansierad. Bortsett från pandemiåret 2020 får vi gå tillbaka ända till 2012 innan den årliga höjningen översteg 2%. De flesta år har höjningen endast varit pinsamma 1,5 %. I praktiken innebär det att assistansreformen år efter år underfinansieras, vi har inte täckning för assistenternas löneökningar. I förlängningen innebär det att hela reformens existens långsamt undermineras. Ansvaret ligger helt och hållet på Sveriges regering.

 Källa: Assistanskoll.se

Det här måste få ett slut! Jag har i åtminstone 5-6 år nu påpekat det helt orimliga att vi inte ens får teckning för assistenternas löneökningar. Lika länge har jag ansett att frågan fått på tok för lite uppmärksamhet från vår sida. Ingen är seriös med återupprätta frihetsreformens verkliga intentioner om inte behovsbedömningarna ändras i grunden men samma sak gäller även schablonersättningen.

Den enda förklaringen jag kan hitta till att frågan varit så lågt prioriterad från vår sida är att vi har haft fullt upp att bara hålla oss över vattenytan. Sent omsider börjar det ändå hända saker. Med kampanjen Rimliga villkor kräver nu en lång rad tunga aktörer i Funktionsrättsrörelsen, bland annat Funktionsrätt, STIL, JAG, Ifa och DHR att schablonen omgående höjs till 350 kr/timme. Mycket bra är att även facket via Kommunal står bakom kravet. Men räcker det verkligen? Det är naturligtvis ett bra första steg att vi äntligen – gemensamt ställer krav på betydligt högre schablon. Svaret på frågan om det är tillräckligt är emellertid tyvärr nej. Menar man allvar med att höja statusen på yrket personlig assistans räcker det inte på långa vägar. Hur hög schablon som verkligen behövs ska vi räkna lite på nu.

Anm: Inflationen 2012-2021 är inte medräknad. Utgifter för kommunal assistansersättning ingår inte heller.

 

En höjning upp till 350 kr innebär en höjning på ca 9,5 %, en höjning vi aldrig varit i närheten av hittills. Emellertid ökar inflationen i snabb takt och beräknas i år hamna på 9-10%. 350 kr kompenserar därför endast för årets inflation En verklig s.k. real ökning på lika många procent kräver därför ytterligare höjning på åtminstone 32-35 kr och då hamnar vi på 382-385 kr/timme. Ska vi göra en mer ambitiös satsning som verkligen kunna höja statusen på yrket krävs därför mer pengar än så. Även en höjning till 450 kr skulle vara en ganska måttlig satsning. Ska vi satsa riktigt offensivt krävs snarare minst 500 kr.

Omräknat i pengar, hur många miljarder kr behöver tillföras för att höja timschablonen till 450-500 kr/timme? Enligt Assistanskolls statistik (som bygger på FK-s egen statistik) betalade Försäkringskassan 2021 ut drygt 24,1 miljarder kr i assistansersättning. En höjning upp till 350 kr innebär då ett resurstillskott på ca 2,4 miljarder kr. Ska vi upp till 450 kr behövs, jämfört med dagens nivå en ökning på ca 41 % = ca 9,9 miljarder kr. Ska vi upp till 500 kr behövs ca 13,7 miljarder kr jämfört med dagens nivå.

En ökning upp till 500 kr innebär bruttoutgifter på ca 37,8 miljarder kr, 450 kr blir summan ca 34,0 miljarder kr. Till detta kommer ca 2700 personer som har förlorat statlig assistansersättning och en befolkning som ökar. Då tillkommer många miljarder kr till.

 

Hur ska vi få tillträdande regeringen att höja bruttoutgifterna med åtminstone 10-13 miljarder för att få till en rejäl verklig satsning på assistansreformen när det är ett ”jätteproblem” för politikerna att årligen vilja betala 24-25 miljarder kr? Tittar vi på hur mycket riksdagspartierna faktiskt är beredda att satsa i sina respektive budgetar för år 2022 är inget parti ens nära att nå våra modesta krav på 350 kr. Det finns faktiskt en mycket solid majoritet i Riksdagen för fortsatt svältkur med en höjning på ynkliga 1,5 %. Situationen tycks vara hopplös om vi ska tala om verkliga satsningar men vi kan bara inte ge upp för det – oavsett hur omvärldsläget är.

Med ovanstående uträkning vill jag visa på hur stor underfinansieringen faktiskt är, hur mycket pengar som faktiskt sparats in på assistansen och vad som faktiskt krävs i ekonomiska resurser för att få ordning på frihetsreformen. Som en facebook vän skrev – underhållet av assistansreformen har varit bedrövlig, därför krävs stora resurser för att reparera skadorna.

Börjar vi ändå med 350 kr som första steg handlar det om ett tillskott på ca 2,3 miljarder kr. Det är faktiskt inte mycket jämfört med både hela statsbudgeten och alla planerade utgifter för el-stöd, utbyggt försvar, inflationsbekämpning med mera. Anser vi oss har råd med allt detta (obs! Jag tar inte strid mot el-stöd, utbyggnaden av försvaret med mera, det är absolut nödvändigt att stötta båda privatpersoner och företag när el priset skenar) så har vi råd med några extra miljarder kr på personlig assistans. Där viker jag mig aldrig.

Som framgår ovan ska vi inte nöja oss om vi får igenom 350 kr och sedan hålla tyst, mycket mer pengar behövs för att få till en riktig satsning.