Hur länge kommer det att finnas privata assistansanordnare och Kooperativ?

 Inga privata företag kan existera om den inte får gå med överskott, d v s vinst. Assistansreformen utgör en del av den omfattande skattefinansierade svenska välfärdsstaten som alla partier om än med vissa skillnader i ambitionsnivån säger sig stå bakom. En del av välfärdsstaten har privata aktörer som utförare som finansieras med våra gemensamma pengar. Huruvida det är okej med vinster i skattefinansierad välfärd är en tydlig vattendelare mellan vänster och höger i svensk politik.

När assistansreformen blev verklighet förutsattes det att vi skulle kunna välja mellan olika utförare – hemkommunen, kooperativ, privata företag eller egen arbetsgivare. Assistansreformen är snart 30 år gammal och hur fördelningen mellan de olika aktörerna förväntades bli minns jag inte alls men det är rimligt och utgå från att man förväntade sig att kommunerna skulle dominera. Jag har tittat på statistik från Assistanskoll som går tillbaka till 2002 och där framgår tydligt att övertid har den privata sektorn blivit allt större. 2002 hade strax under 2000 personer privata assistansanordnare och ökade till ca 10 500 personer 2016. Efter det har antalet sjunkit till under 10 000 personer 2021.

På den kommunala sidan är utvecklingen den rakt motsatta. Från en topp på ca 8000 personer till bara drygt 2000 personer 2021. Antalet personer som har ett Kooperativ toppade med ca 1500 personer 2008 och har sedan minskat till under 1000 personer 2021. Antalet personer som är egna arbetsgivare har varit ganska konstant hela perioden från 2002 och ligger på ca 400-500 personer. Att antalet personer i övriga kategorier sjunkit senaste 5-6 åren beror rimligen på att antalet assistansanvändare/assistansberättigade minskat av välkända skäl.

Det är mycket stora förändringar som skett mellan kommuner och privata anordnare, vad beror det på? Ur mitt perspektiv är det solklart att en viktigt bidragande orsak är att många har varit mycket missnöjda med hemkommunen som anordnare - jag är en av dem och lämnade kommunen som anordnare redan 1996 och ville pröva något nytt. Och uppenbart är många mycket nöjda med sin privata anordnare eller Kooperativ och omvänt med kommunerna. När Ifa undersöker hur nöjda vi är med de olika anordnarna hamnar kommunerna alltid på sista plats. Kooperativen brukar ligga i topp och privata företag strax därefter.

 Vad gäller den eviga frågan mellan vänster och höger om privata företag i skattefinansierad välfärd är det inte bara lagstiftarna och vågar jag säga en bred majoritet bland oss själva som förutsatt och förutsätter att det finns privata anordnare. I kriterierna för vad som är personlig assistans och ett självbestämt liv i Funktionsrättskonventionens artikel 19 framgår tydligt att ett viktigt kriterium är att det finns olika alternativ att välja på. Monopol bland anordnarna såväl privat som kommunala är oförenligt med artikel 19. Med hänvisning till artikel 19 är det ytterst tveksamt att det är förenligt med nämnda artikel när kommuner lägger ut assistans på entreprenad. De som verkligen vill ha kommunen – en del av rent ideologiska skäl då hen är helt emot vinster i skattefinansierad välfärd har ju inte längre den möjligheten…

Men att det finns privata företag är inte detsamma som att assistansbranschen ska vara en tummelplats för oreglerad kapitalism där vinstjakten är överordnat allt annat. Jag är också mycket skeptisk till riskkapitalbolag som ägare. Vinster i sig anser jag dock inte är ett problem så länge verksamheten sköts seriöst och överskotten beskattas i Sverige. Varför?  Jo, sköter anordnaren verksamheten seriöst med kollektivavtal, bra löner, arbetsmiljö åt våra assistenter mm finns inga möjligheter till stora vinstmarginaler, d v s skillnaden i procent mellan inkomst och utgifter. När jag driver hårt att schablonen måste höjas rejält handlar det verkligen inte om att öka företagens vinstmarginaler – resurstillskotten ska givetvis gå till löneökningar, utbildningar och liknande saker.

Vi förutsätter att det finns både privata anordnare och kooperativ men är det givet att de kommer finnas i framtiden? Den usla höjningen av schablonen år efter år sätter allt större ekonomisk press på anordnarna. Hittills är det ändå ingen i vår interna debatt som på allvar ställt den svåra frågan – kommer det inom en inte avlägsen framtid finnas privata företag och kooperativ överhuvudtaget?

Inget privat företag kommer fortsätta sin verksamhet en längre tid om det år efter år går back. Hur är det då inte vinstdrivande kooperativ? Inga vinster i kooperativ är en sanning med modifikation. Skillnaden från privata anordnare är att eventuellt överskott, d v s vinsten stannar i verksamheten. Även kooperativen måste kunna bygga upp buffert för oväntade utgifter, vilket förutsätter att verksamheten ger ett överskott – inget konstigt med det. Emellertid innebär att det inte är hållbart för kooperativ heller att gå back år efter år. Till slut går det inte att bedriva seriös verksamhet längre och verksamheten läggs ner. Då återstår bara kommunerna och egen arbetsgivare. Vi får ett de facto åtminstone näst intill kommunalt monopol bland assistansanordnarna.

Så har vi kommunerna själva som i många fall helst inte vill bedriva assistans och/eller stoppar in pengarna i diverse svarta hål i budgeten. Jag har själv upplevt det sistnämnda. Hur det skulle bli om de har mer eller mindre monopol på verksamheten vågar jag knappt tänka på. I synnerhet med att många kommuner redan har stora problem att finansiera välfärden.

Hur långt är vi ifrån ovanstående scenario om politiken med en kroniskt underfinansierad schablon fortsätter? Svårt att säga exakt så klart. Innan faktisk nedläggning sker kommer det sparas in på löner (= allt större rekryteringsproblem för oss), assistansomkostnader mm vilket är illa nog. Och alla företag och kooperativ försvinner inte ”över en natt”. Ska jag göra vad jag ändå tror är en någorlunda rimlig uppskattning säger jag:

Förutsatt att den nuvarande politik som förts senaste 8-10 åren fortsätter är de allra flesta privata företagen och kooperativen nedlagda om 8-10 år. Kvar blir då i huvudsak kommunerna, kanske finns det fortfarande kvar några privata arbetsgivare.

Det är således helt centralt att schablonen höjs kraftigt, tyvärr har sossar och moderater – utifrån olika ideologiska utgångspunkter i praktiken varit eniga om att vår frihetsreform ska gå på ekonomisk halvsvält – som snart riskerar övergå i ”helsvält”.

Vad gäller Ulf Kristerssons regeringsförklaring och mina tankar om den återkommer jag efter att ha tittat på den. Vad gäller den personliga assistansen gäller fortfarande mina tre huvudprioriteringar som vi måste enas om– nya behovsbedömningar, kraftigt höjd schablon och förstatligande av assistansen. De två förstnämnda är faktiskt ännu viktigare än förstatligande och måste genomföras först.

Vid sidan detta finns en mängd andra frågor som också är jätteviktiga. Dit hör t.ex. övriga LSS som kommunerna ansvarar för (där flera fått väldigt mycket stryk, t.ex. ledsagning), ekonomisk trygghet (innebär också blankt nej till funkisskatt), mycket större statlig styrning vad gäller t.ex. hjälpmedel, bostadsanpassning, ett fungerande bilstöd med mera. Inom sjukvården finns också massor att göra vad gäller likvärdig sjukvård, rehabilitering med mera.

Och i STIL kommer vi fortsätta vår kamp för att göra Funktionsrättskonventionen till svensk lag.

Bild: Tompa sitter i min permobil med blå tröja och föreläser om LSS i Ädelfors folkhögskola december 2021.Blå powerpoint om LSS bakgrunden.