Dövblinda Gunilla Forsman förlorade ledsagarservice p g a ”ändrad rättspraxis”

 I onsdags förra veckan sände SVT-s Uppdrag granskning ett upprörande reportage om förfallet i LSS insatsen ledsagning eller helt korrekt ledsagarservice. Vi fick träffa 80 åriga Gunilla Forsman som bor i Västerås. Gunilla var beviljad ledsagarservice från hemkommunen Västerås i 27 år– 56 timmar/vecka men 2021 drog kommunen undan mattan för Gunilla.

Gunilla föddes med en sjukdom som gjorde att hon gradvis förlorade synen och hörseln men tack vare ledsagningen kunde Gunilla leva ett självständigt liv. Tack vare implantat har Gunilla ¨lite hörsel kvar men kan av förståeliga skäl inte klara sig själv men detta har kommunen struntat i när beslutet att dra in ledsagarservicen togs.

Gunilla överklagade men har inte fått rätt i någon instans har därmed ingen möjlighet att återfå ledsagarservice enligt LSS. Efter många turer fick Gunilla till slut ledsagning med stöd av Socialtjänstlagen (SoL). Är inte allt löst då? Svaret är nej, ambitionsnivån i SoL är mycket lägre än i LSS. Det är stor skillnad i ”skäliga levnadsvillkor” och ”goda levnadsvillkor”. Föga överraskande blev därmed antalet beviljade timmar mycket lägre – drygt 20 timmar/vecka istället för tidigare 56. En annan viktig skillnad är att LSS ska vara en rättighetslag men SoL är en s.k. ramlag som ger kommunerna relativt stort utrymme att tolka och tillämpa lagen.

LSS har ju förutom personlig assistans 9 insatser till som kommunerna ansvarar för, däribland ledsagarservice. Det är in insats som fått oerhört mycket stryk, ja vi kan tala om ett fritt fall senaste 10 åren vilket också framgår av programmet. I reportaget deltog också Karin Flyckt från Socialstyrelsen som konstaterade att antalet personer beviljade Ledsagarservice har sjunkit snabbt senaste decenniet. Inom gruppen dövblinda är nedgången sedan 2010 enligt Socialstyrelsen skrämmande 65 %, nästan 2 av 3 (!) har alltså förlorat insatsen på drygt ett decennium. Synskadades riksförbund (SRF) konstaterar sorgset att behovsbedömningarna har blivit mycket hårdare, ifrågasätter med all rätt människosynen bakom samhällets nedskärningar och den oerhört ojämna spelplanen mellan vi som överklagar och kommunernas resurser.

Hur har vi hamnat här? Utvecklingen är i stort sett identisk med förfallet för assistansen och andra LSS insatser. När UG intervjuar ansvarig person för funktionsrättshjälpen i kommunen kommer ett svar som vi är väl bekanta med– ny/hårdare rättspraxis har gjort att vi gör nya bedömningar vilka som tillhör LSS 3 personkretsar – I Gunillas fall är det personkrets 3 – stora behov av hjälp och stöd som inte beror på normalt åldrande. Gunilla anses inte längre omfatta personkrets 3…

Vilkas domar ”lutar sig då kommunen emot, ingen dom nämns konkret i reportaget.

SRF har samlat ett antal fall på sin hemsida som avgjorts i Högsta Förvaltningsdomstolen (HFD). Några exempel – det finns fler:

·       2019 (målnummer): 13106-18) En blind person beviljades inte ledsagning av Kävlinge kommun. Förvaltningsrätten gick emot kommunen och fallet vandrade upp till HFD som fastställde Förvaltningsrättens dom. HFD gick alltså emot kommunen.¨

·       2012 (målnummer 4440-11): En person med flera funktionshinder har vid en sammantagen bedömning inte bedömts tillhöra personkretsen enligt 1 § 3 lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade.

·  2011 (målnummer 3045-10: Ledsagarservice enligt 9 § 3 lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade kan inte beviljas (I) en person vid behov av omfattande insatser i assistansliknande former.

·  1999 (målnummer4452-1998, 4453-1998). Gravt synskadad man ansågs inte tillhöra någon av LSS tre personkretsar och nekades därmed ledsagarservice.

Rättsfall från HFD

Vi kan därmed notera att det finns åtminstone en positiv dom från HFD men flertalet går i restriktiv riktning och det går tillbaka ända till slutet av 90-talet, det är hela 10 år innan den första förödande HFD domen (målnummer 5321-07) om de grundläggande behoven i personlig assistans.¨

Rättspraxis men LSS är ju en rättighetslag dessutom har vi funktionsrättskonventionen som garanterar vår rätt till rörelsefrihet. I regeringsformen kan vi också läsa följande (RF 1 kap 2  § 2, st 4):

Det allmänna ska verka för att alla människor ska kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället och för att barns rätt tas till vara.

Problemet för oss är att (och jag har egen erfarenhet från hemkommunen Jönköping som jag skrivit om innan) såväl kommuner som Försäkringskassan syn på vad som faktiskt är lagen LSS är ljusår från funktionsrättsrörelsens syn på vår rättighetslag. Lagen för dem är inte vad som faktiskt står i lagens paragrafer, det är vad olika domar i förvaltningsdomstolarna säger. Att förvaltningsdomstolarnas tolkning av lagen inte alls överensstämmer med lagens verkliga intentioner är helt irrelevant vid tillämpningen. Och funktionsrättskonventionen är, enligt kommunerna helt underordnad svenska lagar, i det här faller vad rättspraxis säger.

Vad ska vi göra åt detta? Den nya regeringens förslag på återinfört tjänstemannaansvar är bra men enligt min bedömning långt ifrån tillräckligt. Tjänsteansvaret kommer inte ändra kommunernas och FK syn på ”rättspraxis”. Men tjänstemannaansvar borde rimligen göra det lättare att hävda vår rätt i domstolar.

Borde hela LSS förstatligas? Jag vet att funktionsrättsrörelsen är djupt splittrad i frågan. Men läser vi den allmänna kommentaren till centrala artikel 19 finns egentligen inget stöd för att kommunerna ska ha någonting att göra med LSS. Det finns visserligen ingen uttryckligt förbud men konventionen avråder starkt från att delegera beslut om rätten till ett själbestämt liv till lokal nivå. Decentralisering kommer leda till ojämlika villkor slås tydligt fast.

Och viktigt att komma ihåg. Redan på remisstadiet i början av 1990-talet var kommunerna motståndare till vår rättighetslag. Officiellt p g a att det inskränkte den heliga kon kommunalt självstyre.

Reportaget i Uppdrag granskning