Enorma steg bakåt senaste decenniet men varför?

Huvudsyftet med STIL seminariet var som sagt att lyfta fram viktiga delar av funktionsrättskonventionen och hur kan det komma sig att utvecklingen gått bakåt så mycket trots att nämnda konvention ratificerades 2008? I debattpanelen beskrev Moderatorn Jonas Franksson hur vi såg stora framsteg under 1990-talet fram till mitten av 00-talet efter det har kurvorna pekat brant neråt igen – varför detta stora bakslag? Tyvärr konstaterar jag att ingen ansvarig politiker i debattpanelen hade något tillfredsställande svar.

 I det här blogginlägget ska jag fundera kring de orsaker jag tror är viktigast. Jag betonar med eftertryck att försämringarna inte bara handlar om personlig assistans och andra LSS insatser utan praktiskt taget alla former av stöd från samhället. Allting, oavsett om det handlar om indragen assistans, gravt dysfunktionella gruppboenden, indragen färdtjänst, straffbeskattningar, usla ekonomiska ersättningar med mera är alltsammans brott mot de åtaganden som Sverige gjorde när vi ratificerade funktionsrättskonventionen.  I det här blogginlägget fokuserar jag dock på personlig assistans och i viss mån andra LSS insatser.

Bristande legitimitet

Den personliga assistansen och hela LSS lagen har alltid varit ifrågasatt från en rad olika aktörer i det offentliga Sverige. Redan på remisstadiet var t.ex. kommunerna mycket kritiska till LSS lagen, liksom många samhällstyckare, facket var också uttalade motståndare. Många av argumenten mot LSS i allmänhet och personlig assistans i synnerhet har alltid låtit ungefär likadant. Vi har alltid ansetts ”kosta för mycket”, reformen är för generöst utformad, för ”otydlig” etcetera. Mycket av motståndet bottnar i att LSS ändrar maktbalansen till vår fördel. Resultatet har blivit att assistansreformen och LSS aldrig haft samma legitimitet som låt oss säga föräldraförsäkringen, sjukförsäkringen eller gratis utbildning på gymnasier och högskolor. Det har gjort vår rättighetslag mycket mer sårbar för både oegentligheter och kostnad än vad funkisrörelsen velat inse. Den sköra legitimiteten hänger även samman med att vi är och har alltid varit en lågstatusgrupp i samhället.

Fuskdebatten kommer i gång

Någon gång i mitten av 00-talet, alltså för ungefär 15 år sedan började det dyka upp rapporter om missförhållanden i några privata assistansbolag. Det handlade först inte om bedrägerier utan orimliga vinstmarginaler och assistanspengar som användes till allt möjligt som pengarna inte var avsedda för. Det handlade om låt oss kalla det ”privat lyxkonsumtion” där assistanspengar användes för inköp av lyxbilar, hemmabioanläggningar mm. Sveriges Radio uppmärksammade i en granskning av assistansbranschen exempel där assistansanvändare varje månad, året om fick 25 000-30 000 kr rakt ner i plånboken – obeskattat. Hur stort eller litet den här typen av missbruk verkligen var klargjordes emellertid aldrig i granskningen. Några år senare började de första fallen av bedrägerier dyka upp och snart började det dyka upp arga ledare artiklar.

Finanskrisen 2008-2009, desperata flyktingar 2015 och politiska prioriteringar

Hösten 2008 gick jättebanken Lehman/Brothers i konkurs vilket utlöste en global finanskris och den djupaste lågkonjunkturen i västvärlden sedan depressionen på 1930-talet. Vid lågkonjunkturer stiger alltid arbetslösheten samtidigt som skatteintäkternas sjunker. Vår gemensamma kaka krymper alltså eller med mer brutal formulering – ”konkurrensen om befintliga resurser” ökar.

Detta gjorde att det blev mer ”tacksamt” att peka ut assistansreformen som en allt för hög budgetpost som ”stal” resurser från andra vitala delar i välfärdsstaten. Min fasta övertygelse är emellertid att OM assistansreformen haft lika solid ställning i samhället som en nästan gratis sjukvård för alla hade det aldrig blivit så mycket av den typen av diskussioner men som framgår ovan – så har aldrig farit fallet. Tittar vi bakåt kan vi konstatera (något som sällan nämns i vår interna debatt) att samtliga domar från HFD som raserat assistansreformen kommit efter Lehman kraschen 2008. Det är knappast en tillfällighet…

Sen gick det några år fram tills det olyckliga 2015. Sverige tog under året (merparten under hösten) emot drygt 160 000 desperata flyktingar från krigen i Mellanöstern. Detta innebar stora och oväntade utgifter för staten. Nu blev det från maktens håll ännu mer legitimt” att framställa assistansreformen som allt för ”kostnadskrävande”. Resultatet blev stenhårda regleringsbrev, en osmaklig kampanj ytterst styrd från finansdepartementet och tusentals personer som förlorade sin rätt till ett självständigt/självbestämt liv.

Vill man ”roa sig med att läsa regeringens finansplan fram till 2022 (finns roligare saker i livet…) framgår det snabbt att Magdalena Anderssons finansdepartement inte har dåligt med pengar. Här finns t.ex. utrymme för att spendera nästan 200 miljarder kr på att betala av på statsskulden fram till 2022 – ingen nationalekonom anser statsskulden är ett problem. Kvartetten bakom januariöverenskommelsen anser sig dessutom has råd med slopad värnskatt för höginkomsttagare, extra semestervecka för barnfamiljer med mera men pengar till att värna assistansreformen finns tydligen inte. Det handlar alltså om prioriteringar och där är det uppenbart att personer med personlig assistans och/eller sjukersättning med mera är mycket lågt prioriterade.

Jobb vs bidragslinjen

Inför valrörelsen 2006 lanserade Fredrik Reinfeldt uppbackade av övriga allianspartier något som kallades ” jobb vs bidragslinjen”. När det begav sig fick allianspartierna givetvis hård kritik från socialdemokraterna som ansåg det som ett angrepp mot sjuka människor. Efterhand har dock S i stort sett anslutit sig till denna linje. Trots massiv kritik mot Fredrik Reinfeldts regerings sätt att behandla sjukskrivna är det efter fem år med Stefan Lövén som statsminister svårare än någonsin att bli sjukskriven…

Nej, det handlar inte om att alla ska leva på bidrag men alla kan faktiskt inte jobba av orsaker hen inte rår över vilket jobb vs bidragslinjen i faktisk tillämpning bortser från. I denna grupp finns bland annat många personer med personlig assistans. Jag är 100 % övertygad om att jobb vs bidragslinjen har haft en förödande inverkan för oss som är beroende av assistansreformen och andra LSS insatser. Med en skyhög arbetslöshet är merparten av oss beroende av ekonomiskt stöd från samhället men inte bara det – dessutom behöver vi omfattande stöd hjälp i det dagliga livet, vi blir en ”dubbel” eller t.om ”trippelpost” i budgeten.

Allmänt sänkta ambitioner inom välfärden i allmänhet och funkispolitik i synnerhet

Den svenska välfärdsstaten är fortfarande en av de allra generösaste i välden, ytterst få länder i världen spenderar större andel av BNP på skattefinansierad välfärd men utvecklingen går allmänt bakåt. D v s ambitionerna i relation till Sveriges befintliga resurser har sjunkit sedan slutet av 1980-talet. För ungefär ett år sedan publicerade sajten Heja Olika (www.hejaolika.se) en studie från Försäkringskassan som visade hur utgifterna för de olika socialförsäkringarna sjunkit sedan slutet av 1980-talet. Då spenderade svenska staten 7,3 % av BNP på socialförsäkringar, 2018 var siffran nere i 4,7 %. Det är en rejäl sänkning i ambitionsnivån som skett och får givetvis mycket negativa effekter för de som är beroende av de olika systemen.

Mycket tydligt i studien var också att utgiftsområdet sjukskrivningar och funktionsnedsättningar fått ta den i särklass största smällen när ambitionerna sänks. Inom utgiftsområdet föräldraförsäkring var ambitionsnivån i stort sett oförändrad jämfört med slutet av 1980-talet. Huvuddelen av sänkningarna inom specifikt utgiftsområdet sjukskrivningar och funktionsnedsättningar har skett efter mitten av 00-talet, d v s ungefär när jobb vs bidragslinjen fick en central roll i svensk politik.

Många vänstersinnade människor skulle säkert lägga all skuld på alla skattesänkningar som skett sedan 90-talet och ekonomer som Milton Friedman (nobelpristagare 1976). Själv vill jag inte gå in på djupet hur den ekonomiska politiken utformats sedan 1980-talet och idéerna bakom den. Däremot vill jag med hjälp av bloggen att efter bästa förmåga analysera varför i det här fallet utvecklingen går bakåt trots att funktionsrättskonventionen är ratificerad.

Både den nuvarande S-Mp regeringen och Alliansregeringen före den har ett tungt ansvar för utvecklingen.

Sammanfattning av STIL-s seminarium i Jönköping 20 januari

Jag har varit aktiv i STIL i drygt fyra år nu och anställd som talesperson för STIL i Jönköping och STIL-aktivister i ett år nu. Vid STIL-s senaste årsmöte fick jag, lite oväntat veta att STIL-s Jönköpingsavdelning är, vid sidan av huvudkontoret med Jonas Franksson, Jessica Smaaland, Bengt Elmén m.fl. den mest aktiva delen i föreningen. En av uppgifterna för Jönköpingsgänget är att med stöd av huvudkontoret anordna olika evenemang/seminarier för att lyfta fram IL rörelsens hjärtefrågor.

Efter lite ”brainstorming” i höstas bestämde vi oss för att anordna ett seminarium som lyfter fram Funktionsrättskonventionen. Vi ville lyfta fram det faktum att konventionen varit ratificerad i över ett decennium nu samtidigt som situationen för funkisar i Sverige bara försämrats och vem som har ansvaret för det.

Hela konventionen är för omfattande för att gå igenom i ett enda seminarium därför bestämde vi oss för att lyfta fram tre centrala artiklar:

1 Artikel 4 – staternas åtagande

2 Kapitel 9 – ett tillgängligt samhälle

3 Artikel 19 – ett självständigt/självbestämt liv, personlig assistans.

och full delaktighet i samhället/samhällsgemenskapen.

Tanken var att Thomas Hammarberg som är oerhört kunnig i MR (mänskliga rättigheter) skulle föreläsa om artikel 4 men tyvärr blev Thomas sjuk och tvingades lämna återbud. Ola Linder som är jurist och jobbar på Independent Living institutet ersatte med kort varsel -tack Ola.

Ola Linder gjorde mycket tydligt att Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar (CRPD) är en av ett flertal konventioner som förtydligar att MR även gäller olika minoriteter och grupper i samhället. Han beskrev konventionen som mycket långtgående när det gäller rättigheterna för alla människor där funktionsvariationerna orsakar betydande problem i det dagliga livet. När det gäller ansvar är det mycket tydligt att det är staten och ingen annan som har ansvar för att konventionen efterlevs, d v s att lagarna anpassas och tillämpas utifrån vad Funktionsrättskonventionens artiklar föreskriver. 

Även om staten via lagstiftning delegerar mycket av genomförande av funktionsrättspolitiken till lokal eller regional nivå så har ändå staten det yttersta ansvaret och kan därför inte frånsäga sig ansvar även om en kommun eller region (landsting) har ekonomiska problem. Temporära försämringar får endast ske vid akuta kriser och där befinner sig inte Sverige, alltså är nedskärningarna inte förenliga med svenska statens åtaganden.

Johan Steirud, tillgänglighetsinventerare från Funktionsrätt Jönköpings län berättade om vad konventionen säger om tillgänglighet och hur väl eller inte väl lagstiftningen lever upp till konventionen samt hur det ser ut i verkligheten. Johan berättade också mycket om hur hans arbete ser ut.

Susanne Berg från STIL och egen företagare berättade om den centrala artikel 19 om ett självständigt/självbestämt liv, personlig assistans och Full delaktighet i samhällsgemenskapen. Vi fick bland annat veta att den svenska översättningen av artikel 19 är mycket undermålig och är inte förenlig med det artikel 19 föreskriver i den engelska originalversionen. Susanne menar också att vi ska tala om ett självbestämt liv, inte självständigt liv när vi hänvisar till artikel 19. Det är också viktigt och veta att FN mycket tydligt påpekar att artikel 19 är central för att uppfylla konventionens andra artiklar.

Efter föreläsningarna var det dags för debattpanel som bestod av föreläsarna, mig själv som STIL representant och riksdagspolitiker från Kristdemokraterna, Miljöpartiet och Centern. Maj Karlsson var upptagen från vänsterpartiet och representerades istället av Björn Häll-Källerman, välkänd funkisaktivist och lokalpolitiker från Stockholm. STIL-s ordförande Jonas Franksson var moderator tillsammans med Erika Wermeling.

Mycket av diskussionen handlade om varför Sverige inte lever upp till Funktionsrättskonventionen, varför utvecklingen bara gått bakåt sedan ratificeringen 2008? Jonas bad politikerna förklara sig och gav inga glasklara besked tycker jag i alla fall. Visst uttrycktes lite självkritik men ingen djupare förklaring till förfallet. Pia Steensland från Kristdemokraternas talesperson vars engagemang jag inte ifrågasätter på något sätt hänvisade till de fall om fusk och kriminalitet som uppdagades andra halvan av 00-talet. Pia menade att det behövdes hårdare kontroller men att kontrollverksamheten och behovsbedömningarna gått på tok för långt. Susanne Berg var inte imponerad av svaret.

Som bekant gillar jag att debattera men i en debattpanel får man aldrig utrymme att säga allt man vill. Jag fokuserade på att både S-MP regeringen men även alliansregeringen innan den varit för tafatta att agera, ett stort underkännande helt enkelt. Jag nämnde också domen från Regeringsrätten 2009 som är central (målnummer 5321-07) och att politiker gång på gång hänvisat till en dom som punkt efter punkt bryter mot funktionsrättskonventionens artiklar. Bland mycket annat domens stora fokus på diagnos istället för faktiska behov. Berörd person ansågs nämligen inte behöva personlig assistans p.g.a. att hen jobbade deltid som forskare. 

I slutet påpekade jag för riksdagspolitikerna att alla försämringar vi bevittnat inte bara handlar om assistansen, det berör praktiskt taget alla delar samhällets olika hjälp och stödsystem både fysiska och ekonomiska. Allt är oförenligt med Funktionsrättskonventionen.

Bild: Hela debattpanelen samlad. Jag sitter fyra från vänster mellan Susanne Berg och Pia Steensland.

* Vi skrev även en debattartikel som publicerades i Jönköpings-Posten med titeln

Funktionsrättskonventionen som lag- nu!

Vi avslutade artikeln med ett vad STIL anser behöver göras:

· FN konventionen ska skrivas in i den svenska lagstiftningen.

· Nödvändiga lagändringar görs i LSS i enlighet med konventionens artiklar

·  Staten blir ensam huvudman för den personliga assistansen.

·       Assistansbehov ska ses i sin helhet

Angående varför utvecklingen gått bakåt sedan 2009 blir det ämnet i nästa blogginlägg.

En kort tillbakablick på 10-talet och tankar och förhoppningar inför 20-talet

10 talet är slut och vi har gått in i 20-talet. Tyvärr minns man inte mycket positivt från det gångna decenniet. Globalt har det mesta handlat om eskalerande klimatkris, finanskris, jihadism, Kinas uppgång som supermakt och en allt starkare höger nationalism, demokratin är definitivt hotad.

På hemmaplan var det också ett trist för att inte säga förlorat decennium. Inrikespolitiken dominerades helt av SD-s framväxt hur de etablerade partierna ska förhålla sig till dem och partiets hårda motstånd mot invandring. Följden blev att det, liksom i många andra länder blivit allt svårare att bilda regeringar med stabilt parlamentariskt stöd. Utöver detta fick vi dessutom allt allvarligare problem med gängkriminalitet och kommunernas ekonomi blir allt sämre. Sjukvården är en annan oerhört viktig del i välfärden som krisar allt mer.

För funkisar har det varit ett förfärligt decennium. Det finns positiva saker vad gäller tillgänglighet och tekniska framsteg men det mesta har var handlat om besparingar, kris, arga politiker och skribenter som tyckt till angående samhällets ”kostnad” för vår ätt till ett självständigt liv. Vi har nu En assistansreform och LSS lag som i praktiken upphört att fungera enligt intentionerna och vi ser hårdhänta besparingar inom alla områden vad gäller samhällets stöd till personer med funktionsvariationer. Utanför LSS 10 insatser handlar det om att många får allt sämre ekonomi, besparingar på färdtjänst bostads och bil anpassningar och mycket annat.

Det finns ändå anledning att känna optimism, hade man känt att allt är nattsvart kan man lika gärna ge upp i dag. Funktionsrätts rörelsen, trots alla viljor som spretar blir mer sammansvetsad. Vi såg det i motståndet mot det nya lagförslaget och att en lång rad föreningar och organisationer stod bakom Funktionsrätt Sveriges rapport som visade hur Sverige inte lever upp till Funktionsrätts konventionen som vi ratificerat.

När det gäller teknikutvecklingen händer det oerhört mycket. En del skrämmande saker som måste debatteras djupt och ifrågasättas. Jag skräms t.ex. av teknikutvecklingen inom genetiken där det blir allt lättare att redan på fosterstadiet se om barnet kommer att födas med en allvarlig skada/sjukdom med livslånga behov av hjälp och stöd med ökad frekvens av aborter enbart p.g.a. av barnet inte kommer att vara ”perfekt”. Möjligheten att ”designa barn” skrämmer också. På det personliga planet vill jag definitivt inte ha hjälp av en robot i det dagliga livet även om det inte är aktuellt inom en snar framtid.

Obs! Jag är definitivt ingen motståndare till den abortlagstiftning vi har men det är en otäck utveckling om människor i allt större utsträckning sållas bort redan på fosterstadiet enbart p.g.a. av att det redan går att bekräfta att de kommer födas med ”fysiska eller psykiska defekter”.

Rätt utnyttjad tror jag ändå den tekniska utvecklingen har stor potential att drastiskt förbättra livskvalitén för personer med stora funktionsvariationer i alla åldrar. Det händer t.ex. väldigt mycket inom hjälpmedelsområdet, medicinområdet men en mängd nya mediciner och behandlingsmetoder. Här kommer en viktig följdfråga. Hur ska vi säkerställa att alla vid behov verkligen kan ta del av den nya tekniken, att vi inte får ett A och B eller t.om C-lag när det gäller tillgängligheten p.g.a. storleken på det egna bankkontot är för litet och/eller att en ny medicin, hjälpmedel eller behandlingsmetod anses vara för ”dyr”? Enbart staten kan garantera jämlikhet när det gäller tillgång till all ny teknik som kan innebära så stora förbättringar vilket innebär att pengar måste fram och kommuner, landsting/regioner med svag ekonomi måste få mer hjälp från staten.

 Funkispolitik handlar emellertid inte enbart om finansiering av ny teknik men den diskussionen går inte att skilja från frågorna om personlig assistans/LSS, tillgänglighet, bättre hälsa, den usla ekonomin hos oss som mera. Den går inte att skilja från frågan om den allmänna välfärdsmodellen heller. Ska funktionsrättskonventionens artiklar tillämpas enligt intentionerna krävs att individuella rättigheter säkerställs inom ramen för den allmänna välfärden. Att de rättigheterna säkerställs måste vara mycket högt prioriterat åren som kommer. Det kan inte påpekas för många gånger, säkerställs inte dessa rättigheter har vi praktiken ingen generell välfärdsstat.

 Får personer som inte kan jobba, är konstant panka hjälper det inte hur sofistikerade medicinerna, hjälpmedlen med mera än är. Evig fattigdom är oförenligt med goda levnadsvillkor och självbestämmande. Allt hänger ihop.

Nu håller vi tummarna för att vi under 20-talet att vi får en seriös debatt och politik som faktiskt handlar om att säkerställa rättigheter, slopad fattigdom och tillgänglighet för alla när det gäller all ny teknik och behandlingsmetoder. Själv kämpar jag via STIL och VIMPA vidare för rätten till ett självständigt liv och jag kommer att fortsätta mitt engagemang i Funktionsrätt. 

*   Barnkonventionen är från och med 2020 svensk lag. Det finns därför ingen som helst logik eller rimlighet i att inte göra Funktionsrätts konventionen till lag med

Hjälp med sminkning är inget grundläggande behov enligt HFD

I en ny dom från Högsta Förvaltningsdomen 2 december 2019 (målnummer 1959-19) anser att hjälp med sminkning inte är ett grundläggande behov. Personen som överklagade når därmed inte upp till 20 timmar/vecka i grundläggande behov och nekas därför statlig assistansersättning.

När jag kommenterar domar från HFD i bloggen brukar jag ganska noga redogöra för hur domstolen resonerat. Idag väljer jag emellertid att i stor utsträckning att belysa domen genom att sätta in den i ett historiskt perspektiv. Jag anser nämligen det löper en röd tråd i HFD-s restriktiva domar från den första domen 2009 (målnummer 5321-07) fram till ”sminkningsdomen” 2 december. Den huvudsakliga motiveringen och anledningen till avslaget är emellertid att sminkning, enligt HFD inte är att betrakta som personlig hygien och därmed inte ett grundläggande behov:

Eftersom sminkning inte ingår i det grundläggande behovet personlig hygien uppgår AA behov av personlig assistans för de grundläggande behoven inte till i genomsnitt mer än 20 timmar i veckan. Hon har därför inte rätt till assistansersättning. Överklagandet ska därmed avslås.

Här finns också resonemang över vad som generellt anses vara personlig hygien med hänvisning till svenska akademins definition vilken anses styrka HFDS-s resonemang:

Den normalspråkliga innebörden av begreppet hygien är att det avser åtgärder för avlägsnande av smuts och ohälsosamma ämnen från människans omgivning eller från människan själv.

Efter lite eftertanke konstaterar jag att domen i HFD (målnummer 1959-19) där hjälp med sminkning inte är ett grundläggande behov ”bara” är en fortsättning på domen från 2009 som inskränkte de grundläggande behoven generellt. Ända sedan domen 2009 om grundläggande behov (målnummer 5321-07) har HFD och FK som stenhård uttolkare av domerna mycket metodiskt, steg för steg inskränkt vad som är ett grundläggande behov. Sistnämnda domen hur dålig den än är alltså en fortsättning på samma strategi. Värt och notera är att även i den positiva ”sondmatningsdomen” 2018 fanns några mycket viktiga brasklappar som FK tänjde till det yttersta – nämligen att endast den del av sondmatningen som är av privat och integritetsnära karaktär och ska betraktas som ett grundläggande behov. FK ”tolkade” detta” som att endast del där sonden kopplas av och på är integritetsnära. Dom 1952-07 är därför en fortsättning även på den domen.

Att HFD nu anser att sminkning inte är ett grundläggande behov är därför inte överraskande, kanske t.om väntat Jag är och förblir stenhård motståndare till begreppet "integritetsnära hjälpbehov men även om vi utgår från detta begrepp faller HFD-s resonemang. Alla med sunt förnuft skulle anse att hjälp med sminkning är både personlig hygien och i högsta grad integritetsnära, för väldigt många personer dessutom en viktig del av livet och ger därför rätt till personlig assistans.

Jag konstaterar också att HFD i alla restriktiva domar om grundläggande behov fullständig ignorerat LSS målparagrafer 5-7 (leva som andra, självbestämmande och goda levnadsvillkor). Man har också totalt ignorerat funktionsrättskonventionen.

Jag noterar också att det återigen är det allmänna ombudet som drivit ärendet upp till HFD. Det allmänna ombudet drev även det fall som 2015 ledde till att hjälp med andning, enligt HFD inte är ett grundläggande behov.  Det allmänna ombudet drev 2015 för övrigt tre fall rörande personlig assistans – alla gick i restriktiv riktning…

Hade alla dessa försämringar varit ens möjliga om begreppet grundläggande behov inte existerade? Helt säkra kan vi aldrig vara men det hade i alla fall farit mycket svårare. De hade fått gå på hjälpbehoven direkt och då hade det blivit övertydligt att staten var ute efter att sänka kostnaden.

Domen visar också ännu en gång hur extremt viktigt det är att begreppet "integritetsnära hjälpbehov försvinner och även grundläggande behov i sin helhet. De grundläggande behoven har blivit en styggelse och är den avgörande förutsättningen för alla restriktiva domar och att FK kunde konstruera begreppet ”integritetsnära hjälpbehov som saknar stöd i lagstiftningen. Det finns inget stöd för båda begreppen i Funktionsrättskonventionen och ska därför avskaffas när konventionen blir lag.

* Sven Aivert har flera gånger undrat om varför förflyttning inte är ett grundläggande behov och varför vi  har varit tysta om det? Jag tror svaren helt enkelt är:

1) När de grundläggande behoven infördes var det ingen som reflekterade över att förflyttning inte är ett grundläggande behov i lagtexten därför att det sågs som en självklarhet att få hjälp med förflyttning.

2) Av ungefär samma anledning har inte vi protesterat heller. Dessutom har särskilt de senaste åren nästan allt fokus (förutom att bara hålla sig över vattenytan) hamnat på de som förlorat assistansen p.g.a. att det femte grundläggande behovet inskränktes 2015 och att FK 2016 dammade av en då fyra år (nu nästan 8 år) gammal dom om egenvård.

Därför fick regeringen backa om lagförslaget om grundläggande behov

Nytt blogg år och nytt decennium. Har gått ungefär fyra veckor sedan jag skrev förra blogginlägget. Jag var rejält sliten för en månad sedan och behövde verkligen en rejäl ledighet. Nu är jag mycket piggare och skrivsugen igen. Det här blogginlägget skulle egentligen publicerats i december men jag hade varken tid eller ork för det då.

Det är inte ofta det finns positiva saker att skriva om från assistans och LSS världen men 10 december 2019 var ett av få men ack så viktiga undantag. Denna dag meddelade nämligen regeringen att den drar tillbaka lagförslaget om att göra andning och sondmatning till grundläggande behov. Förslaget skulle gynnat ett fåtal men var i sin helhet helt förödande för assistansreformens fortsatta existens. Bakgrunden till den massiva kritiken från en enad funktions rättsrörelse var framförallt följande förslag:

·   Andning och sondmatning skulle bedömas i sin helhet men det gällde inte de övriga fem grundläggande behoven. Ett fullständigt horribelt förslag som därmed hade fragmentiserat de grundläggande behoven ännu mer och ställt olika behov emot varandra.

·  Definitionen av vad som är grundläggande behov skulle skrivas in i lagtexten enligt definitionerna i domen från Regeringsrätten 2009. Den dom som utgör grunden för assistansreformens förfall och som på punkt efter punkt bryter mot både LSS verkliga intentioner och Funktionsrättskonventionen. Hur har jag beskrivit i tidigare blogginlägg?

·  Begreppet ”integritetsnära hjälpbehov” som det fullständigt saknas stöd för i Funktionsrättskonventionen skulle även omfatta det grundläggande behovet kommunikation som därmed i praktiken avskaffas.

Dessa skäl tror jag är de avgörande för att regeringen backade:

Massiv kritik

- Funktionsrättsrörelsen var enig i kritiken. Alla tunga aktörer i rörelsen som min egen arbetsgivare STIL, övriga IL kooperativ, Ifa, DHR, RBU och Funktionsrätt som representerar drygt 400 000 medlemmar var helt eniga om att lagförslaget måste stoppas

- Stora problem för regeringen där Stefan Löven brottas med allt från usla opinionssiffror, en rad allvarliga samhällsproblem som gängvåld och allt uslare ekonomi hos kommunerna till högljudd intern kritik mot januariöverenskommelsen och stora interna spänningar hos S-Mp-L-C kvartetten i synen på hur gängvåldet, integrationen mm ska lösas och vad de 73 punkterna i januari överenskommelsen faktiskt innebär.

- Regeringen hade helt enkelt inte råd med köra över en enad funktionsrättsrörelse

-Det lönar sig att som sagt att bråka men det gäller att vara eniga

Jag tycker faktiskt att alla vi som kämpar för assistansen och en funktionsrättspolitik som faktiskt lever upp till regeringens officiella mål och Funktionsrättskonventionen ska vara stolta över vad vi ändå har uppnått sedan hösten 2017:

· Vi tvingade regeringen att stoppa tvåårsomprövningarna

·  Vi har stoppat de förödande förslagen i Gunilla Malmborgs LSS utredning

· Lite i skymundan fick regeringen göra tillägg i sin nya strategi för anhörigstöd som ursprungligen inte inkluderade föräldrar till barn eller vuxna med stora hjälp och stödbehov.

Och så nu beslutet 10 december 2019 som innebar att vi alla var välförtjänta av jul och nyårssemester.

 Nu gäller det att ta nästa steg, att återupprätta assistansreformen och LSS till den frihetsreform den var tänkt att vara. Här är, måste erkännas uppförsbacken mycket brant. Det är mycket lång väg kvar tills vi har nått dit. Jag kan inte poängtera det för många gånger – ska vi vara framgångsrika måste vi tala med en röst. Ingen regering, oavsett om den leds av Stefan Löven eller Ulf Kristersson med självbevarelsedrift vågar köra över oss om vi är ENIGA om slutmålet. Det finns över en miljon människor i Sverige som lever med funktionsvariationer som medför problem i den dagliga livsföringen, alla behov är viktiga. Det finns många behov och ännu mer viljor som spretar åt olika håll men vi borde ändå kunna enas om några centrala krav som vi inte backar ifrån. Ett av dem är att göra Funktionsrättskonventionen, formellt Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning till lag.

Jag tror inte konventionen på egen hand uträttar underverk men den är ett mycket viktigt verktyg för att sätta press på makthavarna att agera. Nu tar vi sats för att 20-talet blir ett mycket bättre decennium än 10-talet var. 

* Försäkringskassan har fått ett nytt regleringsbrev. Det är inga större nyheter jämfört med 2019. Det nya är att Försäkringskassan har fått ett förtydligat krav på att återrapportera vidtagna åtgärder för att motverka bidragsbrott. Ni kan läsa mer i länken nedan:

https://assistanskoll.se/20191219-Forsekringskassans-regleringsbrev-2020.html

Egna kommentarer

Regeringen skriver att målet med assistansersättningen ska vara att uppfylla målen i funktionsrättspolitiken. Problemet är att så inte har varit fallet på många år och inget lär ändras med det nya regleringsbrevet. Domarna som urholkat assistansreformen gäller nämligen fortfarande och därmed även FK-s tillämpningar.

Jag tycker också det är ganska anmärkningsvärt att socialminister Lena Hallengren inte anser sig ha "tillräcklig kunskap" om orsakerna till att allt fler förlorar assistansersättningen. Positivt är att socialministern ändå verkar förstå att det är ett allvarligt problem att så många förlorar rätten till ett självbestämt liv.

Jämfört med regleringsbrevet för 2019 finns också en ändring:

Försäkringskassan har alltså fått ett förtydligat krav på att återrapportera vidtagna åtgärder för att motverka bidragsbrott. Jag tolkar detta som att FK kommer lägga mer resurser på att avslöja eventuellt fusk och kriminalitet. Kriminalitet och det som löst definierat kallas fusk ska givetvis bort men jag vidhåller bestämt att det inte finns några bevis alls på att kriminaliteten och "fusket" är så omfattande som det hävdas i både statliga rapporter och kritiska ledare artiklar.