Hjälp med sminkning är inget grundläggande behov enligt HFD

I en ny dom från Högsta Förvaltningsdomen 2 december 2019 (målnummer 1959-19) anser att hjälp med sminkning inte är ett grundläggande behov. Personen som överklagade når därmed inte upp till 20 timmar/vecka i grundläggande behov och nekas därför statlig assistansersättning.

När jag kommenterar domar från HFD i bloggen brukar jag ganska noga redogöra för hur domstolen resonerat. Idag väljer jag emellertid att i stor utsträckning att belysa domen genom att sätta in den i ett historiskt perspektiv. Jag anser nämligen det löper en röd tråd i HFD-s restriktiva domar från den första domen 2009 (målnummer 5321-07) fram till ”sminkningsdomen” 2 december. Den huvudsakliga motiveringen och anledningen till avslaget är emellertid att sminkning, enligt HFD inte är att betrakta som personlig hygien och därmed inte ett grundläggande behov:

Eftersom sminkning inte ingår i det grundläggande behovet personlig hygien uppgår AA behov av personlig assistans för de grundläggande behoven inte till i genomsnitt mer än 20 timmar i veckan. Hon har därför inte rätt till assistansersättning. Överklagandet ska därmed avslås.

Här finns också resonemang över vad som generellt anses vara personlig hygien med hänvisning till svenska akademins definition vilken anses styrka HFDS-s resonemang:

Den normalspråkliga innebörden av begreppet hygien är att det avser åtgärder för avlägsnande av smuts och ohälsosamma ämnen från människans omgivning eller från människan själv.

Efter lite eftertanke konstaterar jag att domen i HFD (målnummer 1959-19) där hjälp med sminkning inte är ett grundläggande behov ”bara” är en fortsättning på domen från 2009 som inskränkte de grundläggande behoven generellt. Ända sedan domen 2009 om grundläggande behov (målnummer 5321-07) har HFD och FK som stenhård uttolkare av domerna mycket metodiskt, steg för steg inskränkt vad som är ett grundläggande behov. Sistnämnda domen hur dålig den än är alltså en fortsättning på samma strategi. Värt och notera är att även i den positiva ”sondmatningsdomen” 2018 fanns några mycket viktiga brasklappar som FK tänjde till det yttersta – nämligen att endast den del av sondmatningen som är av privat och integritetsnära karaktär och ska betraktas som ett grundläggande behov. FK ”tolkade” detta” som att endast del där sonden kopplas av och på är integritetsnära. Dom 1952-07 är därför en fortsättning även på den domen.

Att HFD nu anser att sminkning inte är ett grundläggande behov är därför inte överraskande, kanske t.om väntat Jag är och förblir stenhård motståndare till begreppet "integritetsnära hjälpbehov men även om vi utgår från detta begrepp faller HFD-s resonemang. Alla med sunt förnuft skulle anse att hjälp med sminkning är både personlig hygien och i högsta grad integritetsnära, för väldigt många personer dessutom en viktig del av livet och ger därför rätt till personlig assistans.

Jag konstaterar också att HFD i alla restriktiva domar om grundläggande behov fullständig ignorerat LSS målparagrafer 5-7 (leva som andra, självbestämmande och goda levnadsvillkor). Man har också totalt ignorerat funktionsrättskonventionen.

Jag noterar också att det återigen är det allmänna ombudet som drivit ärendet upp till HFD. Det allmänna ombudet drev även det fall som 2015 ledde till att hjälp med andning, enligt HFD inte är ett grundläggande behov.  Det allmänna ombudet drev 2015 för övrigt tre fall rörande personlig assistans – alla gick i restriktiv riktning…

Hade alla dessa försämringar varit ens möjliga om begreppet grundläggande behov inte existerade? Helt säkra kan vi aldrig vara men det hade i alla fall farit mycket svårare. De hade fått gå på hjälpbehoven direkt och då hade det blivit övertydligt att staten var ute efter att sänka kostnaden.

Domen visar också ännu en gång hur extremt viktigt det är att begreppet "integritetsnära hjälpbehov försvinner och även grundläggande behov i sin helhet. De grundläggande behoven har blivit en styggelse och är den avgörande förutsättningen för alla restriktiva domar och att FK kunde konstruera begreppet ”integritetsnära hjälpbehov som saknar stöd i lagstiftningen. Det finns inget stöd för båda begreppen i Funktionsrättskonventionen och ska därför avskaffas när konventionen blir lag.

* Sven Aivert har flera gånger undrat om varför förflyttning inte är ett grundläggande behov och varför vi  har varit tysta om det? Jag tror svaren helt enkelt är:

1) När de grundläggande behoven infördes var det ingen som reflekterade över att förflyttning inte är ett grundläggande behov i lagtexten därför att det sågs som en självklarhet att få hjälp med förflyttning.

2) Av ungefär samma anledning har inte vi protesterat heller. Dessutom har särskilt de senaste åren nästan allt fokus (förutom att bara hålla sig över vattenytan) hamnat på de som förlorat assistansen p.g.a. att det femte grundläggande behovet inskränktes 2015 och att FK 2016 dammade av en då fyra år (nu nästan 8 år) gammal dom om egenvård.