10 talet är slut och vi har gått in i 20-talet. Tyvärr minns man inte
mycket positivt från det gångna decenniet. Globalt har det mesta handlat om
eskalerande klimatkris, finanskris, jihadism, Kinas uppgång som supermakt och
en allt starkare höger nationalism, demokratin är definitivt hotad.
På hemmaplan var det också ett trist för
att inte säga förlorat decennium. Inrikespolitiken dominerades helt av SD-s
framväxt hur de etablerade partierna ska förhålla sig till dem och partiets
hårda motstånd mot invandring. Följden blev att det, liksom i många andra
länder blivit allt svårare att bilda regeringar med stabilt parlamentariskt
stöd. Utöver detta fick vi dessutom allt allvarligare problem med
gängkriminalitet och kommunernas ekonomi blir allt sämre. Sjukvården är en
annan oerhört viktig del i välfärden som krisar allt mer.
För funkisar har det varit ett förfärligt decennium. Det finns positiva
saker vad gäller tillgänglighet och tekniska framsteg men det mesta har var
handlat om besparingar, kris, arga politiker och skribenter som tyckt till
angående samhällets ”kostnad” för vår ätt till ett självständigt liv. Vi har nu
En assistansreform och LSS lag som i praktiken upphört att fungera enligt
intentionerna och vi ser hårdhänta besparingar inom alla områden vad gäller
samhällets stöd till personer med funktionsvariationer. Utanför LSS 10 insatser
handlar det om att många får allt sämre ekonomi, besparingar på färdtjänst
bostads och bil anpassningar och mycket annat.
Det finns ändå anledning att känna optimism, hade man känt att allt är
nattsvart kan man lika gärna ge upp i dag. Funktionsrätts rörelsen, trots alla
viljor som spretar blir mer sammansvetsad. Vi såg det i motståndet mot det nya
lagförslaget och att en lång rad föreningar och organisationer stod bakom Funktionsrätt
Sveriges rapport som visade hur Sverige inte lever upp till
Funktionsrätts konventionen som vi ratificerat.
När det gäller teknikutvecklingen händer det oerhört mycket. En del
skrämmande saker som måste debatteras djupt och ifrågasättas. Jag skräms t.ex.
av teknikutvecklingen inom genetiken där det blir allt lättare att redan på
fosterstadiet se om barnet kommer att födas med en allvarlig skada/sjukdom med
livslånga behov av hjälp och stöd med ökad frekvens av aborter enbart p.g.a. av
barnet inte kommer att vara ”perfekt”. Möjligheten att ”designa barn” skrämmer
också. På det personliga planet vill jag definitivt inte ha hjälp av en robot i
det dagliga livet även om det inte är aktuellt inom en snar framtid.
Obs! Jag är definitivt ingen
motståndare till den abortlagstiftning vi har men det är en otäck
utveckling om människor i allt större utsträckning sållas bort redan på
fosterstadiet enbart p.g.a. av att det redan går att bekräfta att de kommer
födas med ”fysiska eller psykiska defekter”.
Rätt utnyttjad tror jag ändå den tekniska utvecklingen har stor potential
att drastiskt förbättra livskvalitén för personer med stora
funktionsvariationer i alla åldrar. Det händer t.ex. väldigt mycket inom
hjälpmedelsområdet, medicinområdet men en mängd nya mediciner och
behandlingsmetoder. Här kommer en viktig följdfråga. Hur ska vi säkerställa att
alla vid behov verkligen kan ta del av den nya tekniken, att vi inte får ett A
och B eller t.om C-lag när det gäller tillgängligheten p.g.a. storleken på det
egna bankkontot är för litet och/eller att en ny medicin, hjälpmedel eller
behandlingsmetod anses vara för ”dyr”? Enbart staten kan garantera jämlikhet
när det gäller tillgång till all ny teknik som kan innebära så stora
förbättringar vilket innebär att pengar måste fram och kommuner,
landsting/regioner med svag ekonomi måste få mer hjälp från staten.
Funkispolitik handlar emellertid
inte enbart om finansiering av ny teknik men den diskussionen går inte att
skilja från frågorna om personlig assistans/LSS, tillgänglighet, bättre hälsa,
den usla ekonomin hos oss som mera. Den går inte att skilja från frågan om den
allmänna välfärdsmodellen heller. Ska funktionsrättskonventionens artiklar
tillämpas enligt intentionerna krävs att individuella
rättigheter säkerställs inom ramen för den allmänna välfärden. Att de
rättigheterna säkerställs måste vara mycket högt prioriterat åren som kommer. Det
kan inte påpekas för många gånger, säkerställs inte dessa rättigheter har vi
praktiken ingen generell välfärdsstat.
Får personer som inte kan jobba, är
konstant panka hjälper det inte hur sofistikerade medicinerna, hjälpmedlen med
mera än är. Evig fattigdom är oförenligt med goda levnadsvillkor och
självbestämmande. Allt hänger ihop.
Nu håller vi tummarna för att vi under 20-talet att vi får en seriös debatt
och politik som faktiskt handlar om att säkerställa rättigheter, slopad
fattigdom och tillgänglighet för alla när det gäller all ny teknik och
behandlingsmetoder. Själv kämpar jag via STIL och VIMPA vidare för rätten till
ett självständigt liv och jag kommer att fortsätta mitt engagemang i
Funktionsrätt.
* Barnkonventionen är från och med 2020 svensk lag. Det finns därför ingen
som helst logik eller rimlighet i att inte göra Funktionsrätts konventionen till lag med
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar