Enorma steg bakåt senaste decenniet men varför?

Huvudsyftet med STIL seminariet var som sagt att lyfta fram viktiga delar av funktionsrättskonventionen och hur kan det komma sig att utvecklingen gått bakåt så mycket trots att nämnda konvention ratificerades 2008? I debattpanelen beskrev Moderatorn Jonas Franksson hur vi såg stora framsteg under 1990-talet fram till mitten av 00-talet efter det har kurvorna pekat brant neråt igen – varför detta stora bakslag? Tyvärr konstaterar jag att ingen ansvarig politiker i debattpanelen hade något tillfredsställande svar.

 I det här blogginlägget ska jag fundera kring de orsaker jag tror är viktigast. Jag betonar med eftertryck att försämringarna inte bara handlar om personlig assistans och andra LSS insatser utan praktiskt taget alla former av stöd från samhället. Allting, oavsett om det handlar om indragen assistans, gravt dysfunktionella gruppboenden, indragen färdtjänst, straffbeskattningar, usla ekonomiska ersättningar med mera är alltsammans brott mot de åtaganden som Sverige gjorde när vi ratificerade funktionsrättskonventionen.  I det här blogginlägget fokuserar jag dock på personlig assistans och i viss mån andra LSS insatser.

Bristande legitimitet

Den personliga assistansen och hela LSS lagen har alltid varit ifrågasatt från en rad olika aktörer i det offentliga Sverige. Redan på remisstadiet var t.ex. kommunerna mycket kritiska till LSS lagen, liksom många samhällstyckare, facket var också uttalade motståndare. Många av argumenten mot LSS i allmänhet och personlig assistans i synnerhet har alltid låtit ungefär likadant. Vi har alltid ansetts ”kosta för mycket”, reformen är för generöst utformad, för ”otydlig” etcetera. Mycket av motståndet bottnar i att LSS ändrar maktbalansen till vår fördel. Resultatet har blivit att assistansreformen och LSS aldrig haft samma legitimitet som låt oss säga föräldraförsäkringen, sjukförsäkringen eller gratis utbildning på gymnasier och högskolor. Det har gjort vår rättighetslag mycket mer sårbar för både oegentligheter och kostnad än vad funkisrörelsen velat inse. Den sköra legitimiteten hänger även samman med att vi är och har alltid varit en lågstatusgrupp i samhället.

Fuskdebatten kommer i gång

Någon gång i mitten av 00-talet, alltså för ungefär 15 år sedan började det dyka upp rapporter om missförhållanden i några privata assistansbolag. Det handlade först inte om bedrägerier utan orimliga vinstmarginaler och assistanspengar som användes till allt möjligt som pengarna inte var avsedda för. Det handlade om låt oss kalla det ”privat lyxkonsumtion” där assistanspengar användes för inköp av lyxbilar, hemmabioanläggningar mm. Sveriges Radio uppmärksammade i en granskning av assistansbranschen exempel där assistansanvändare varje månad, året om fick 25 000-30 000 kr rakt ner i plånboken – obeskattat. Hur stort eller litet den här typen av missbruk verkligen var klargjordes emellertid aldrig i granskningen. Några år senare började de första fallen av bedrägerier dyka upp och snart började det dyka upp arga ledare artiklar.

Finanskrisen 2008-2009, desperata flyktingar 2015 och politiska prioriteringar

Hösten 2008 gick jättebanken Lehman/Brothers i konkurs vilket utlöste en global finanskris och den djupaste lågkonjunkturen i västvärlden sedan depressionen på 1930-talet. Vid lågkonjunkturer stiger alltid arbetslösheten samtidigt som skatteintäkternas sjunker. Vår gemensamma kaka krymper alltså eller med mer brutal formulering – ”konkurrensen om befintliga resurser” ökar.

Detta gjorde att det blev mer ”tacksamt” att peka ut assistansreformen som en allt för hög budgetpost som ”stal” resurser från andra vitala delar i välfärdsstaten. Min fasta övertygelse är emellertid att OM assistansreformen haft lika solid ställning i samhället som en nästan gratis sjukvård för alla hade det aldrig blivit så mycket av den typen av diskussioner men som framgår ovan – så har aldrig farit fallet. Tittar vi bakåt kan vi konstatera (något som sällan nämns i vår interna debatt) att samtliga domar från HFD som raserat assistansreformen kommit efter Lehman kraschen 2008. Det är knappast en tillfällighet…

Sen gick det några år fram tills det olyckliga 2015. Sverige tog under året (merparten under hösten) emot drygt 160 000 desperata flyktingar från krigen i Mellanöstern. Detta innebar stora och oväntade utgifter för staten. Nu blev det från maktens håll ännu mer legitimt” att framställa assistansreformen som allt för ”kostnadskrävande”. Resultatet blev stenhårda regleringsbrev, en osmaklig kampanj ytterst styrd från finansdepartementet och tusentals personer som förlorade sin rätt till ett självständigt/självbestämt liv.

Vill man ”roa sig med att läsa regeringens finansplan fram till 2022 (finns roligare saker i livet…) framgår det snabbt att Magdalena Anderssons finansdepartement inte har dåligt med pengar. Här finns t.ex. utrymme för att spendera nästan 200 miljarder kr på att betala av på statsskulden fram till 2022 – ingen nationalekonom anser statsskulden är ett problem. Kvartetten bakom januariöverenskommelsen anser sig dessutom has råd med slopad värnskatt för höginkomsttagare, extra semestervecka för barnfamiljer med mera men pengar till att värna assistansreformen finns tydligen inte. Det handlar alltså om prioriteringar och där är det uppenbart att personer med personlig assistans och/eller sjukersättning med mera är mycket lågt prioriterade.

Jobb vs bidragslinjen

Inför valrörelsen 2006 lanserade Fredrik Reinfeldt uppbackade av övriga allianspartier något som kallades ” jobb vs bidragslinjen”. När det begav sig fick allianspartierna givetvis hård kritik från socialdemokraterna som ansåg det som ett angrepp mot sjuka människor. Efterhand har dock S i stort sett anslutit sig till denna linje. Trots massiv kritik mot Fredrik Reinfeldts regerings sätt att behandla sjukskrivna är det efter fem år med Stefan Lövén som statsminister svårare än någonsin att bli sjukskriven…

Nej, det handlar inte om att alla ska leva på bidrag men alla kan faktiskt inte jobba av orsaker hen inte rår över vilket jobb vs bidragslinjen i faktisk tillämpning bortser från. I denna grupp finns bland annat många personer med personlig assistans. Jag är 100 % övertygad om att jobb vs bidragslinjen har haft en förödande inverkan för oss som är beroende av assistansreformen och andra LSS insatser. Med en skyhög arbetslöshet är merparten av oss beroende av ekonomiskt stöd från samhället men inte bara det – dessutom behöver vi omfattande stöd hjälp i det dagliga livet, vi blir en ”dubbel” eller t.om ”trippelpost” i budgeten.

Allmänt sänkta ambitioner inom välfärden i allmänhet och funkispolitik i synnerhet

Den svenska välfärdsstaten är fortfarande en av de allra generösaste i välden, ytterst få länder i världen spenderar större andel av BNP på skattefinansierad välfärd men utvecklingen går allmänt bakåt. D v s ambitionerna i relation till Sveriges befintliga resurser har sjunkit sedan slutet av 1980-talet. För ungefär ett år sedan publicerade sajten Heja Olika (www.hejaolika.se) en studie från Försäkringskassan som visade hur utgifterna för de olika socialförsäkringarna sjunkit sedan slutet av 1980-talet. Då spenderade svenska staten 7,3 % av BNP på socialförsäkringar, 2018 var siffran nere i 4,7 %. Det är en rejäl sänkning i ambitionsnivån som skett och får givetvis mycket negativa effekter för de som är beroende av de olika systemen.

Mycket tydligt i studien var också att utgiftsområdet sjukskrivningar och funktionsnedsättningar fått ta den i särklass största smällen när ambitionerna sänks. Inom utgiftsområdet föräldraförsäkring var ambitionsnivån i stort sett oförändrad jämfört med slutet av 1980-talet. Huvuddelen av sänkningarna inom specifikt utgiftsområdet sjukskrivningar och funktionsnedsättningar har skett efter mitten av 00-talet, d v s ungefär när jobb vs bidragslinjen fick en central roll i svensk politik.

Många vänstersinnade människor skulle säkert lägga all skuld på alla skattesänkningar som skett sedan 90-talet och ekonomer som Milton Friedman (nobelpristagare 1976). Själv vill jag inte gå in på djupet hur den ekonomiska politiken utformats sedan 1980-talet och idéerna bakom den. Däremot vill jag med hjälp av bloggen att efter bästa förmåga analysera varför i det här fallet utvecklingen går bakåt trots att funktionsrättskonventionen är ratificerad.

Både den nuvarande S-Mp regeringen och Alliansregeringen före den har ett tungt ansvar för utvecklingen.