Nya utredningar om personlig assistans

Det har publicerats en utredning om de personliga assisternas situation och regeringen har också meddelat att den ämnar starta en utredning om föräldraansvar, tillsyn och egenvård. Detta är ämnet i dagens blogginlägg.

Assistenternas arbetssituation

* Assistenterna är överlag nöjda med sitt jobb men det finns en utbredd oro över att snabbt kunna förlora jobbet med korta uppsägningstider. Mest utbredd är den oron för assistenter som är anställda i privata företag.

* Många assistenter upplever att det är oklart hur mycket som ingår i deras uppgifter och vem som har arbetsledare rollen.

* Den grundläggande principen om självbestämmande kolliderar ibland med lagar om arbetstagarnas (d v s de personliga assistenternas) rättigheter. Båda väger lika tungt juridiskt.

* Ungefär tre fjärdedelar av ca 1000 personer som svarat på en enkät att de är osäkra på vad som ingår i arbetsuppgifterna.

Lars Lööw föreslår också ett antal åtgärder för att stärka assistenternas rättigheter och klargöra vad som ingår i arbetsuppgifterna, bland annat:

*Krav på kollektivavtalsliknande förhållande för att få bedriva personlig assistans

* Ta fram ett kunskapsstöd för vård nära uppgifter.

* Assistansanordnarna ska ta över sjuklönekostnaden från kommunerna.

Kommentarer till utredningen

Överlag är alltså de flesta assistenterna nöjda med sitt jobb vilket är positivt. När det gäller eventuella oklarheter om arbetsledare rollen är svaret glasklart i IL rörelsen och Funktionsrättskonventionen allmänna kommentarer artikel 19.

Det är självklart att arbetsledaren är assistansanvändaren. Så måste det vara för att garantera självbestämmande. För personer som av olika anledningar har svårt själv att klara av arbetsledare rollen måste det finnas olika stödfunktioner för att spå långt det är möjligt säkra självbestämmande för personer som av olika anledningar har svårt att klara av arbetsledarerollen. Det poängteras mycket tydligt av FN. Det gäller oavsett hur behovet och hjälp och stöd ser ut och diagnos.

Som framgår ovan vill utredningen starka assistenternas rättigheter med obligatoriska kollektivavtal. Det borde vara en självklarhet men förutsätter att regeringen tillskjuter tillräckligt med pengar i timschablonen vilket inte varit fallet i åtskilliga år nu med en nästan kronisk underfinansiering.

När det gäller att anordnarna ska överta sjuklönekostnaderna ska detta finansieras med en ökning av schablonen på tre kr/timme. Jag tror inte det är tillräckligt av åtminstone två skäl:

1) Med de snåla höjningarna av schablonersättningen innebär att många anordnare redan befinner sig under stark ekonomisk press för att få verksamheten att gå runt.

2) I ett assistansbolag behövs många anställda personliga assistenter, det innebär avsevärda kostnader och då räcker inte tre extra kr/timme särskilt långt.

När det gäller självbestämmande kontra arbetstagarnas rättigheter är det en fråga som jag tycker brukarrörelsen borde diskutera mer. Där finns utan tvekan potentiella motsättningar.

Personliga assistenters arbetssituation

* Den andra utredningen handlar om avsmalnat föräldraansvar, tillsyn och egenvård. Utredningen ska:

·   Se över möjligheten att stärka rätten till personlig assistans för stöd vid egenvårdsinsatser.

·   Ge förslag på hur rätten till personlig assistans för behov av hjälp med tillsyn kan stärkas.

·   Göra en översyn av föräldraansvar vid bedömning av barns rätt till personlig assistans och bedöma om det bör förtydligas eller smalnas av.

Inom ramen för ovanstående punkter finns en lång rad moment och aspekter som utredaren ska titta på som ni kan läsa mer om i länken nedan:

Avsmalnat föräldraansvar, tillsyn och egenvård

Kommentar

Denna utredning finns med i punkt 64 som regeringen förhandlat fram i samarbete med L och C. Visst är det steg i rätt riktning men fortfarande långt, långt ifrån tillräckligt. Den här utredningen har ingen som helst ambition att verkligen gå till botten med de verkliga orsakerna till assistansreformens och LSS förfall.  Hade bara viljan funnits hos regeringen att återupprätta både assistansreformen och hela LSS hade den kunnat snabbt sjösätta en utredning med just det syftet. Istället ser vi ett duttande men utredningar som enbart berör delar av de faktiska behoven. Detta är oförenligt med LSS verkliga intentioner, det är oförenligt med FNs kriterier för ett självständigt/självbestämt liv med mera.

När vi pratar om att återupprätta LSS pratas ofta om att ”återgå till ”ursprungsintentionerna” (vilket jag gjort otaliga gånger själv senaste 5-6 åren) men det är egentligen fel inställning. LSS som den är skriven är nämligen ingen slutpunkt. LSS och LASS var fantastiska när de lagarna kom men enligt CRPD, d v s Funktionsrättskonventionen ska medlemsstaterna hela tiden jobba för förbättringar, alltså borde det efter drygt 25 år vara dags att sjösätta en utredning som med en ny lag (låt oss kalla det LSS version 2) som kraftigt utvidgar personkretsarna för att bättre överensstämma med den konvention Sverige ratificerade 2008 och även inkludera ekonomiska och kulturella rättigheter enligt FN.

Funktionsrättskonventionen är egentligen ointresserad av personkretsar, här räknas enbart faktiska behov men någon form av personkretsindelning tror jag ändå är nödvändig av skäl jag skrivit om tidigare. Enbart konventionen tror jag inte räcker av skäl jag berört i tidigare blogginlägg – här har jag och Sven Aivert olika uppfattningar.

Ska vi följa Funktionsrättskonventionen krävs faktiskt även en lagstiftning som också garanterar ekonomiska och kulturella rättigheter. Konventionen är glasklar – fattigdom är oförenligt med CRPD och rätten till ett självständigt/självbestämt liv med full inkludering samhällsgemenskapen enligt de definitioner som preciseras i den allmänna kommentaren till artikel 19.