Osäkra fuskuppskattningar har framställts som sanningar

I den offentliga debatten har vi många gånger hört att 9-15 % av utbetald assistansersättning beror på ”fusk”. Dessa uppskattningar som vilar på mycket vag grund har framställts som ”sanning”. Hur är det möjligt att så osäkra uppskattningar om fusk haft ett sådant genomslag i debatten?

Någon gång under andra halvan av 00-talet började media rapportera om fall med assistansbedrägerier. Personer som uppenbarligen inte var i behov av personlig assistans hade lurat staten på många miljoner kr. Det dröjde inte lång tid innan assistansreformen började få hård kritik i olika ledare artiklar i både rikstidningar och lokala tidningar. Budskapet var att fusket måste stoppas. Att fusk och oegentligheter förekommer i alla delar av våra välfärdssystem berördes inte överhuvudtaget.

På vilken grund vilar kritiken om ett mycket omfattande fusk? 2007 undersökte en statlig utredning (Omfattning av felbetalningar inom trygghetssystemen), den s.k. FUT delegationen hur omfattande fusket var i statens trygghetssystem och kom fram till att över 10 % av utbetalningarna var felaktiga. Dessa uppskattningar gjordes med hjälp av den s.k. ”expertmetoden” (Expert Elicitation). Enligt en annan statlig utredning några år senare (Åtgärder mot fusk och felaktigheter med assistansersättning) uppgick fuskets omfattning till 9-15 % av all utbetald assistansersättning +mycket ”överutnyttjande”. Utredningens slutsatser byggde på FUT delegationens uppskattningar.

Enkelt uttryckt går Expertmetoden ut på ett antal experter inom ämnet som berörs diskuterar och kommer fram till kvalificerade gissningar. Slutsatserna har alltid fått hård kritik från funktionsrättsrörelsen. Även från forskarhåll har kritiken varit hård. Statsvetarna Niklas Altermark och Hampus Nilsson visade för några år sedan att ”expert metoden” är extremt otillförlitlig för att bedöma omfattningen på fusk och oegentligheter av flera skäl.  Bland annat därför att ”expert metoden” togs fram i USA för att bedöma risker och problem kopplade till naturvetenskap och att den tidigare är helt oprövad inom samhällsvetenskap. Dessutom uppfylldes inte kriterierna i ”expertgruppen” för att undvika jävsituationer.

Trots detta mycket osäkra underlag har ändå slutsatserna om fuskets och kriminalitetens omfattning framförts som sanning av en lång rad ledare skribenter, tjänstemän och politiker upp till regeringsnivå. I en intervju i Assistanskoll säger Försäkringskassan nu att expert metoden inte är tillförlitlig. Då kunde vi bland annat läsa följande:

Rent generellt delar Försäkringskassan den bedömning som flera forskare gjort att metoden "expert elicitation", som bygger på att experter gör antaganden, inte är lämplig just för att skatta omfattningen av felaktiga utbetalningar. Osäkerheten blir alltför stor.

Så frågan är – hur är det möjligt att slutsatser från en utredning som bygger på en metod som är helt oprövad i samhällsvetenskap fått ett sådant genomslag i ”fuskdebatten”? Jag lyfter här fram två anledningar som jag tror är centrala för att förstå både fuskdebatten och det faktum att utvecklingen gått bakåt så mycket efter att Sverige ratificerade Funktionsrättskonventionen 2008.

Assistansreformen har alltid varit utsatt för kritik

Den personliga assistansen och hela LSS lagen har alltid varit ifrågasatt av en rad olika aktörer i det offentliga Sverige. Många av argumenten mot LSS i allmänhet och personlig assistans i synnerhet har alltid låtit ungefär likadant. Vi har alltid ansetts ”kosta för mycket”, reformen är för generöst utformad, för ”otydlig” etcetera. På ytan har debatten om den personliga assistansen handlat om ”fusk och skenande kostnader” men i praktiken bottnar mycket av kritiken i att LSS lagen i allmänhet och personlig assistans i synnerhet ändrar maktbalansen mot myndigheter mm till vår fördel.

Resultatet har blivit att LSS och assistansreformen aldrig haft samma självklara plats i välfärdsstaten som låt oss säga föräldraförsäkringen, sjukförsäkringen eller gratis utbildning på gymnasier och högskolor. Det har gjort vår rättighetslag mycket sårbar för både oegentligheter och ”höga kostnader”. Den sköra legitimiteten hänger även samman med att vi är och alltid har varit en lågstatusgrupp i samhället.

Finanskrisen 2008 och efterverkningarna

Hösten 2008 gick jättebanken Lehman/Brothers i konkurs vilket utlöste en global finanskris och den djupaste lågkonjunkturen i västvärlden sedan depressionen på 1930-talet. Vid lågkonjunkturer stiger alltid arbetslösheten samtidigt som skatteintäkterna sjunker, vilket gör att vår gemensamma kaka minskar i storlek.

Detta gjorde att det blev mer ”tacksamt” att peka ut assistansreformen som en allt för hög budgetpost som tog resurser från andra viktiga delar i välfärdsstaten. Min fasta övertygelse är att om assistansreformen haft en lika solid ställning i samhället som nästan gratis sjukvård för alla hade det aldrig blivit så mycket diskussion om fusk och kostnader men som framgår ovan – så har aldrig farit fallet. Tittar vi bakåt kan vi konstatera att samtliga domar från HFD som raserat assistansreformen kommit efter Lehman kraschen 2008.

Under 2015 tog Sverige emot drygt 160 000 flyktingar som sökte skydd från krigen i Mellanöstern. Detta innebar stora och oväntade utgifter för staten. Alla regeringar är mycket måna om att upprätthålla vad som brukar benämnas ”god budgetdisciplin”, vilket i praktiken innebär att hålla sig under det utgiftstak som riksdagen fastställer varje år. Vare sig röda eller blåa regeringar vill riskera kritik från oppositionen för att den inte för en ”ansvarsfull ekonomisk politik” p.g.a. att utgiftstaket hotas. Finansminister Magdalena Andersson dolde inte att assistansreformen var en utgiftspost som krävde besparingar.

För att motivera att nedskärningar i assistansreformen är nödvändiga behöver vem som än styr landet en bra motivering och då passar ett påstått omfattande fusk och kriminalitet som motiv. Då är det tyvärr inte märkligt att statliga utredningars slutsatser om fusk och kriminalitet fått ett sådant genomslag. Att grunderna de slutsatserna vilar på är oerhört svaga och att Sverige ratificerat Funktionsrättskonventionen spelar ingen roll.

Vad är det för människosyn som ligger bakom att det är godtagbart att på mycket lösa grunder utpeka en mindre grupp personer som behöver stöd från samhället som stora fuskare? Det blir kanske ämnet i en annan krönika.