Ny dom från HFD – nej till personlig assistans för tillsyn vid Epilepsianfall del 1

20-talet var bara drygt en månad gammalt när HFD 10 februari avkunnade en ny restriktiv dom i rätten till personlig assistans, ärendet har drivits av FK upp till högsta nivån. Domen (målnummer 3757-18) handlar om person som har en rad olika behov som borde ge rätt till personlig assistans, bland annat hjälp med kommunikation och tillsyn p.g.a. allvarlig epilepsi. HFD anser att personen inte har rätt till personlig assistans därför att aktiv tillsyn p.g.a. risken för epilepsianfall inte faller under femte grundläggande behovet – ingående kunskap om assistansanvändaren. Så här står det i domen sid 10:

AAs behov av tillsyn är föranlett av hennes epilepsi och syftar till att begränsa riskerna för att hon ska skada sig i samband med epileptiska anfall. Tillsynsbehovet har således inte sin grund i hennes psykiska funktions-nedsättning och utgör därmed inte ett grundläggande behov i den mening som uttrycket har i LSS.

När man börjar läsa dessa domar har man numer tyvärr alltid förutfattade meningar, t.ex. att Funktionsrätts konventionen ignoreras helt och att synen på vad personlig assistans är extremt avsmalnad till att enbart handla om det mest grundläggande för att överleva. Så är det givetvis i det här fallet också. Däremot blev jag (kanske naivt) förvånad när HFD slår fast att det femte grundläggande behovet - inte alls är ett självständigt grundläggande behov.  Hur är detta möjligt?

Redan domen 2015 innebar kraftiga inskränkningar i vem som omfattades av det femte grundläggande behovet som med vissa undantag inte ansågs omfatta personer med fysiska hjälpbehov. Nu fortsätter HFD nedmonteringen med så stora inskränkningar att jag menar att det femte grundläggande behovet i praktiken avskaffas. HFD anser emellertid att lagstiftarens ambition aldrig ha varit att det skulle finnas ett självständigt femte grundläggande behov. På sid 8 kan vi läsa följande:

Den ursprungliga tanken var alltså inte att tillägget ”annan hjälp som förutsätter ingående kunskaper om den funktionshindrade” skulle utgöra ett självständigt grundläggande behov. En sådan ordning hade inneburit att psykiskt funktions-nedsatta personers olika behov på grund av varaktiga funktionsnedsättningar skulle komma att utgöra grundläggande behov så snart den aktuella hjälpen förutsätter ingående kunskaper om den funktionsnedsatte

Enligt HFD krävs nu följande för att omfattas av det femte g behovet På sid 9-10 kan vi läsa följande:

Grundläggande behov är de behov som uttryckligen räknas upp i 9 a § första stycket LSS, dvs. hjälp med personlig hygien, måltider, att klä av och på sig samt att kommunicera med andra (och numera hjälp med andning). När det gäller personer med psykiska funktionsnedsättningar tillkommer dels sådana kvalificerade aktiverings- och motiveringsinsatser som syftar till att förmå

personen att själv tillgodose något av de grundläggande behoven, dels sådan aktiv tillsyn av övervakande karaktär som har sin grund i den psykiska funktions-nedsättningen och som behövs för att begränsa allvarliga konsekvenser av ett utagerande beteende. I båda fallen är det en förutsättning för rätt till personlig assistans att hjälpen kräver ingående kunskaper om den funktionsnedsatte som person.

Inte lätt att hänga med när HFD slår knut på sig själva för att vantolka det femte grundläggande behovet. Jag tolkar ovanstående texter som att det efter denna dom inte ens räcker med ha omfattande psykiska/intellektuella funktionsvariationer för att kunna få timmar beviljade p.g.a. stöd och hjälpbehov som kräver ingående kunskap. Nu krävs även antingen:

1 Kvalificerade aktiverings- och motiveringsinsatser som syftar till att förmå

personen att själv tillgodose något av de grundläggande behoven

2 aktiv tillsyn av övervakande karaktär som har sin grund i den psykiska funktions-nedsättningen och som behövs för att begränsa allvarliga konsekvenser av ett utagerande beteende

* Efter att ha läst Funktionsrättskonventionen och den allmänna kommentaren till artikel 19 är det övertydligt att denna dom, liksom föregångarna 2009, 2012, 2015, 2017 och 2019 bryter mot de mest centrala artiklarna och principerna i den konvention som ska garantera mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättningar. Denna dom, liksom nämnda föregångarna bryter de mot konventionen av följande skäl:

·   Samtliga domar går i restriktiv riktning vilket innebär att de frångår den oerhört grundläggande principen att uppnådda rättigheter inte får försämras. Försämringar/besparingar får göras endast temporärt vid akuta kriser.

·  Funktionsrättskonventionen har, till skillnad från juristerna i HFD en helhetssyn där det mycket tydligt poängteras att samtliga hjälp/stödbehov ska inkluderas vid behovsbedömningen av personlig assistans.

·  Därmed finns det inget som helst stöd i konventionen för att dela upp de grundläggande behoven i ”integritetsnära” och inte ”integritetsnära” behov. Paragraf 9a i den befintliga LSS lagen som räknar upp de grundläggande behoven saknar också stöd i konventionen av ovan nämnda skäl.

·  Diagnoser är oväsentliga. Ingen får nekas rätten till ett självständigt/självbestämt liv p g a ”fel diagnos”.

·  Att dela upp rätten till assistans beroende på vilken diagnos vi har är helt oförenligt med Funktionsrättskonventionen vilket mycket tydligt påpekas i den allmänna kommentaren till artikel 19.

·  Den ursprungliga domen från 2009 om grundläggande behov generellt (målnummer 5321-07) som alla domar därefter byggt vidare på bryter dessutom mot konventionen för att den har en stark medicinsk syn på vad som är personlig assistans.

Tittar vi bakåt i backspegeln tycker jag faktiskt vi har varit ganska dåliga på att påtala vilka uppenbara brott mot Funktionsrättskonventionen alla dessa domar gör sig skyldiga till. Även om konventionen inte är lag är ju Sverige skyldiga att i faktisk tillämpning följa artiklarna Jag tycker faktiskt det är fullt befogat att jämföra de juridiska övergreppen med all propaganda genom åren om de ”skenande kostnaderna och okontrollerbara fusket”. Medan fuskdebatten vilar på oerhört svag faktagrund bryter alla domar som urholkat assistansen på punkt efter punkt mot den konvention Sverige åtagit sig att följa.

Det är en jätteskandal att detta kunnat fortgå år efter år utan att den s.k. ”tredje statsmakten”, d v s media granskat maktmissbruket. Istället för att kritiskt granska domarna och alla utredningar med budskapet att det fuskas vilt och att vi ”kostar för mycket” har stora delar av media kåren istället okritiskt svalt allting och mer än gärna agerat budbärare. Denna dom, liksom föregångarna saknar för mig legitimitet eftersom den så brutalt bryter mot FN-konventionen är upprörande när man genom åren hört politiker försvara utvecklingen med att:

Vi har de här domarna, det är så lagen ska tolkas.

Nej, lagen har inte ens vantolkats, domstolarna har istället i rad domar fullständigt ignorerat de rättigheter vi har enligt FN.

I del två om domen ska vi titta lite närmare på hur domen ”hänger ihop” med domen 2015 och vad konsekvenserna kan bli.