”Epilepsidomen” del 2 - domen var tyvärr väntad...

Visst finns det all anledning att bli upprörd över att Högsta Förvaltningsdomstolen (HFD) ännu en gång väljer att gå på Försäkringskassans eller kommunernas stenhårda besparingslinje. Hur motbjudande domen än är så är den ändå ”logisk och konsekvent” i den meningen att den gå vidare från domen 2015. Därför är det var ”väntat” att det nu kommit en dom som bekräftar det jag var åtminstone 90 % säker på redan 2015 – det är bara en tidsfråga innan det skulle komma en HFD dom som slår fast att övervakning vid risk för EP-anfall inte är ett grundläggande behov…

För att förstå varför jag, tyvärr anser att domen är logisk” får vi backa tiden till 2015 när den första domen kom som inskränkte det femte grundläggande behovet – ingående kunskap om assistansanvändaren. Tvisten handlade om en person som först beviljats assistans av FK p.g.a. mycket allvarliga andningsproblem där berörd person behövde konstant övervakning. Det allmänna ombudet, en myndighetsperson som kan överklaga beslut från FK grep in i handlingen och ansåg att berörd persons hjälpbehov inte var skäl till att bli beviljad statlig assistansersättning. Det allmänna ombudet drev fallet upp till högsta nivån:

Anm:2015 drev det Allmänna ombudet tre fall rörande assistansersättning, samtliga gick i restriktiv riktning…

HFD gick på Allmänna ombudets linje.  I en lång utredning resonerade domstolen kring:

1) Är berörd persons hjälpbehov personlig assistans eller vård?

2) Vem omfattas av det femte grundläggande behovet?

HFD ansåg att övervakning p.g.a. andningsproblematiken och akut hjälp i livshotande nödsituationer var vård – inte personlig assistans. Dessutom ansåg HFD att det femte grundläggande behovet med få undantag inte omfattar fysiska hjälpbehov. Personens behov handlade om fysiska hjälpbehov och var därmed inte ett grundläggande behov enligt HFD-s mening. I domen från 2015 (målnummer 3527-14) kan vi bland annat läsa följande (sid 5) där HFD hänvisar till införandet av grundläggande behov:

Det bör i lagen klargöras att personlig assistans ska avse individuellt anpassade hjälpinsatser åt den som på grund av sitt funktionshinder behöver praktisk hjälp i vardagliga situationer. Klargörandet innebär att det främst är personer med fysiska funktionshinder och med de mest omfattande behoven som blir berättigade till insatsen personlig assistans.

Avsikten med det tillägg i lagtexten som tillkom vid behandlingen i socialutskottet om ”annan hjälp som förutsätter ingående kunskaper om den funktionshindrade” var att tillgodose synpunkter som framförts i flera motioner och som så gott som uteslutande handlade om personer med psykiska funktionshinder (sid 7)

Av det anförda följer att en förutsättning för att AA ska vara berättigad till assistansersättning avseende annan hjälp som förutsätter ingående kunskaper om henne är att hon har en psykisk funktionsnedsättning. Så är inte fallet och redan härav följer att det i målet aktuella hjälpbehovet inte berättigar henne till assistansersättning. Överklagandet ska därför bifallas (sid 7)

Den nya domen är därför en ”vidareutveckling” från domen 2015 och ”logisk” i den meningen att EP anfall inte räknas som ett psykiskt behov och därmed inte ett grundläggande behov. 

Emellertid bryter domen, liksom alla andra restriktiva domar på en rad punkter mot viktiga fundament i Funktionsrätts konventionen som jag räknade upp i förra blogginlägget.

Vilka konsekvenser kommer den här domen att få? Uppenbart är att personer som behöver tillsyn för risk vid EP-anfall inte kommer att få assistanstimmar beviljade. Hur stort/eller litet behovet är kommer knappast spela någon roll när FK gör sitt rättsliga ställningstagande. För personer som i sina befintliga beslut har många timmar beviljade som grundläggande behov skulle givetvis få enorma problem om omprövningarna återupptas, likaså personer som söker PA med allvarlig epilepsi. Positivt här är ändå att regeringen har meddelat att det inte finns planer på att återuppta tvåårsomprövningarna men som jag brukar säga – det räddar satar som mig som är ”inne i systemet” men för personer som redan förlorat assistansen är det fortfarande lika illa.

Jag har funderat lite och kommit fram till att eftersom det femte grundläggande behovet redan var så urvattnat efter domen 2015 är från vår sida är det bästa att till att börja med att med kraft ifrågasätta varför begreppet grundläggande behov överhuvudtaget existerar? Det finns ju inget stöd för begreppet i Funktionsrättskonventionen och för det andra ifrågasätta grunderna varför HFD (med FK-s rättsliga ställningstagande som kommer så småningom i släptåg) anser att det femte grundläggande behovet inte alls varit avsett att vara ett ”riktigt” grundläggande behov. Och så självklart påpeka alla brott mot Funktionsrättskonventionens artiklar.

När det gäller de faktiska konsekvenserna för berörda personer riskerar givetvis många med allvarlig EP att hamna i institutionsliknande vårdinrättningar på livstid vilket i sig är grava brott mot Funktionsrättskonventionens viktiga princip om att institutioner ska avvecklas. Och/eller att ansvaret lyfts över till anhöriga – om det nu orkar… Domen riskerar också att få allvarliga konsekvenser även för många med psykiska/intellektuella funktionsvariationer/funktionsnedsättningar eftersom domen inskränker det femte grundläggande behovet även för dem med psykiska behov som vi konstaterade i det föregående blogginlägget.