Corona pandemin tränger tillbaka satsningar på alla andra behov

Jag har fått förfrågan från Assistanskoll att skriva en krönika hur Coronaviruset och dess sidoeffekter påverkar assistansanvändare. I det här blogginlägget fokuserar jag enbart på att pandemin och dess sidoeffekter får alla andra behov att stå åt sidan, däribland en återupprättad assistansreform…

När detta skrivs har enligt WHO-s statistik nästan 165 000 personer bekräftats smittade runt om i världen och 6470 personer har avlidit. Sverige har drygt 1000 bekräftade fall, hittills med 6 dödsfall. Jag får medge att jag inledningsvis inte tog den här pandemin på så stort allvar, det var först förra helgen när jag såg hur fort fallen ökade i Italien som jag insåg att det här är allvar på riktigt. Sedan dess har antalet bekräftade fall i Sverige ungefär fyrdubblats. Själv befinner jag mig i en riskgrupp så nu gäller det att verkligen vara försiktig.

Statistik från WHO

Nyhetsrapporteringen domineras helt av den pandemi som Coronaviruset utlöst. Det som gör situationen extra allvarlig är att dels vet ingen hur många som kommer att smittas och allra viktigast – Coronaviruset påverkar alla delar av samhället, enorma resurser läggs nu på att bekämpa pandemin, både de direkta konsekvenserna och alla sidoeffekter när samhället och ekonomin går in i riktigt lågväxelläge. Allt detta kostar enormt mycket pengar. Detta får mycket stora konsekvenser för andra samhällssektorer. Jag inser att prioritet nummer 1 måste vara att säkerställa att sjukvården fungerar, att antalet smittade minimeras och att de mest utsatta skyddas så långt det bara är möjligt etc. Samtidigt inser jag även följande:

Oavsett vem som styr landet kommer frågor som personlig assistans, höjd sjukersättning med mera ha mycket låg prioritet. Nyligen meddelade regeringen att det inte finns några planer på att återuppta tvåårsomprövningarna och det tror jag faktiskt regeringen kommer att hålla av skäl jag bloggat om innan. Kort sammanfattat – återupptas obligatoriska tvåårsomprövningar kommer tusentals personer, kanske så många som 10 000 personer att förlora den statliga assistansersättningen, den risken och den debatt som skulle följa är jag ganska säker på att regeringen inte vågar ta.

Däremot ser jag stor risk att det kan bli en lång rad försämringar som direkt eller indirekt är kopplade till en väl fungerande assistans och andra LSS insatser. Ska skriva mer om det i krönikan. Vad är rimligt av oss att kräva i det nuvarande läget? Kraftiga satsningar kommande året kan vi glömma, vi vinner i dagsläget knappast sympatipoäng hos allmänheten heller om det kommer ut att vi kräver stora satsningar på assistansen när sjukvården troligen kommer ansträngas till bristningsgränsen eller värre. Något alla motståndare till vår frihetsreform dessutom skulle utnyttja maximalt. Det är alltid lättare att få gehör om man har stöd från allmänheten.

Däremot måste vi sätta ner klacken ordentligt om det kommer förslag på att ytterligare sänka den låga nivån på höjningen av timschablonen  1,5 %/år. Likaså ,tycker jag vi ska driva vidare kravet att funktionsrättskonventionen blir lag utan att skämmas p.g.a. den pågående pandemin. Det är ett långsiktigt projekt som realistiskt kommer ta åratal att få igenom.

En STIL kollega har föreslagit att vi ska satsa hårt på att lyfta fram en grupp personer med behov av personlig assistans som sällan nämns. Nämligen personer som inte är beviljade assistans utanför skolan eller daglig verksamhet och som verkligen kommer att sitta i sjön om alla skolor, daglig verksamhet med mera stängs. Förslog på kravformulering från min STIL kollega löd så här:

Idag är det väldigt få personer som är beviljade personlig assistans under tiden de går i skola eller daglig verksamhet. Om de ska kunna vara hemma behöver de omedelbart ett tillfälligt utökat assistansbeslut. Vi kräver därför att staten garanterar att alla assistansanvändare som är hemma från skola eller daglig verksamhet för att minska riskerna att smittas av Corona-viruset får det assistansbeslut de behöver för att kunna vara hemma.

Hur länge kommer pandemin att pågå? Inte en aning, i absolut bästa fall kanske det klingar av till sommaren men realistiskt inser jag att vi sannolikt får dras med Coronaviruset långt efter det med. Låter det pessimistiskt? Kanske det, själv har jag kommit fram till att jag var för optimistisk innan.

Kom ihåg, även CRPD tillåter temporära försämringar i mycket allvarliga kriser. Hur långt vi är från en punkt då temporära försämringar vid en pandemi blir acceptabla även enligt CRPD och hur långt får de gå? Det är en obekväm fråga men måste ändå ställas. Jag vet inte men hur vi ligger till där men har ställt frågan till en jurist som jag tror kan svara. Det svaret hoppas jag kunna publicera i krönikan för Assistanskoll.