Corona pandemin drabbar assistansanvändare på många sätt

Corona epidemin klassas av FN som en pandemi, d v s den omfattar hela världen. Konsekvenserna berör alla delar av samhället och kostar gigantiska belopp att hantera. Assistansanvändare är en grupp som drabbas på en rad olika sätt. Krisen riskerar också att leda till försämringar, både direkta och indirekta.

I de flesta fallen får de som smittas av Coronaviruset bara lindriga symptom men det finns riskgrupper, bland annat de flesta, om inte alla assistansavändare. För vår del får epidemin, förutom smittorisken mycket långtgående andra konsekvenser. Hur ska vi undvika att både assistansanvändare och personliga assistenter smittas? Hur ska assistansen fungera när vi blir smittade och/eller en stor del av de personliga assistenterna måste stanna hemma?

När det gäller arbetsgivare och anställda har regeringen vidtagit flera åtgärder. Företag får uppskov med skatteinbetalningar och staten tar temporärt över kostnaden för sjukskrivningar vecka 1-2. För anställda slopas temporärt karensdagen och det finns även möjlighet att få smittbärarpenning om man misstänks vara smittad av Coronaviruset. Åtminstone på kort sikt är därmed assistansanordnarna och anställda skyddade från de värsta ekonomiska konsekvenserna. Att staten övertar ansvaret för sjuklönen vecka 1-2 innebar även att kommunerna slipper den kostnaden.

För assistansanvändarna är det inte lika klart vad som gäller för att skydda sig mot smitta. Förutom allmänna rekommendationer som att tvätta händerna ofta, hosta i armvecken, använda handsprit med mera är det få konkreta besked från Folkhälsomyndigheten. Cecilia Blanck från Kooperativet JAG krävde i en intervju i Assistanskoll nyligen klara riktlinjer från Folkhälsomyndigheten hur både assistansanvändarna och assistenterna ska skydda sig från smitta. Hur ska vi kunna isolera oss när vi dagligen har kontakt med våra assistenter undrade Cecilia Blanck? Hon efterlyste även tillfälliga lättnader i arbetstidslagarna för att lättare kunna täcka upp luckorna när assistenter blir sjukskrivna.

En grupp som måste lyftas fram som sällan får uppmärksamhet är personer i skola och i daglig verksamhet som inte är beviljade personlig assistans utanför dessa verksamheter. Det berör personer som hamnar i mycket allvarliga problem om verksamheterna stängs och samhället inte går in med extra stödinsatser så att de får personlig assistans.

Assistanskoll har också intervjuat socialminister Lena Hallengren. Frågorna handlade bland annat hur både assistansanvändare och personliga assistenter ska skyddas mot smitta, om arbetstidslagen för assistenterna ska ändras temporärt och om regeringen planerar särskilda insatser utöver de som finns idag? Ett sådant är att om särskilda skäl föreligger kan assistans i samband med sjukhusvistelse beviljas upp till fyra veckor. Finns planer på att förlänga den?

Tyvärr lämnade socialministern få konkreta besked på frågorna utan hänvisade ofta till folkhälsomyndigheten och att hon inte utesluter mer åtgärder. På en viktig fråga blev det emellertid ett tydligt svar:

Personliga assistenter ska, liksom övriga yrkesgrupper stanna hemma även vid lindriga symptom.

Många har också varit oroliga för vad som händer om alla skolor och dagis stängs och personliga assistenter med barn tvingas vara hemma? Här verkar det som att vi när detta skrivs 19 mars inte behöver oroa oss. Regeringens plan är att barn till föräldrar inom yrkesgrupper som jobbar inom samhällsviktiga yrken ska erbjudas barnomsorg. En preliminär lista inkluderar yrken inom vård och omsorg vilket borde inkludera personliga assistenter.

Hur många assistansanvändare och personliga assistenter som kommer bli allvarligt sjuka vill jag inte spekulera i. Studier från det hårt drabbade Italien visar att medelåldern på de som avlidit är hög (nästan 80 år) och i nästan samtliga fall har de avlidna haft andra underliggande sjukdomar. Själv tycker jag att sjukdomen Covid 19 är konstig. Det är en enorm skillnad i hur svåra symtomen blir. I värsta fall avlider patienten samtidigt som en del smittade inte får några symtom alls.

Kommunernas yttersta ansvar

Vi får ställa in oss på att många anordnare och assistansanvändare kommande månader kommer att få stora problem med bemanningen. Problemen kommer att förvärras av att arbetstagare ska stanna hemma även vid lindriga symptom. För vår del innebär det att det kommer bli många sjukskrivningar utan att assistenten nödvändigtvis har drabbats av Coronaviruset och sjukdomen Covid 19.

Vad händer då om det uppstår akut brist på personliga assistenter på en arbetsplats? Enligt LSS har hemkommunen alltid det yttersta ansvaret. Det betyder att oavsett vilken anordnare vi har kan vi ta hjälp av kommunen vid akuta situationer. Risken finns naturligtvis att många kommuner kommer kan få enorma problem att uppfylla sina åtaganden. Vad händer i så fall? Förmodligen skiljer sig krisplanerna åt i landets 290 kommuner men jag ringde till min hemkommun Jönköping för att ta reda på hur planerna ser ut. Mitt intryck var att de var uppriktiga med göra allt de kan för att alla i ska få hjälp men i ett värsta fall scenario kan det bli så att om man temporärt får flytta in i ett serviceboende vilket givetvis skulle vara mycket stora inskränkningar i självbestämmandet.

Ett tips till landets kommuner för att undvika detta är att vända sig till alla som nu är arbetslösa inom servicesektorn.

Stor risk för försämringar

Sveriges Regering och Riksbank spenderar nu ofattbara belopp för att stoppa samhällsekonomin från att kollapsa. Världens ekonomer är i stort sett eniga om att en djup global lågkonjunktur nu är oundviklig, djupa lågkonjunkturer följs alltid av besparingar i välfärden. I funktionsrättsrörelsen brukar vi ofta hänvisa till att Funktionsrättskonventionen förbjuder försämringar av uppnådda rättigheter, oavsett vilket samhällsstöd det handlar om. Det är inte 100 % sant. Vid akuta kriser är temporära försämringar tillåtna. Det finns däremot inga klara regleringar om försämringar vid samhällskriser utlösta av svåra pandemier. Innan jag började skriva krönikan mailade jag frågan till en jurist hos Independent Living Institute. Svaret kan sammanfattas så här:

Funktionsrättskonventionen är tydlig med att om de sker åtstramningar så får det inte drabba personer med funktionsnedsättning mer än allmänheten i övrigt, alltså att inte bara assistans eller riktat stöd till personer med funktionsnedsättning dras in, utan att det görs en proportionerlig åtstramning över fler områden av offentliga utgifter som respons på krisläget.

Försämringar måste därmed vara så måttfulla som möjligt för oss och kan inte motiveras om det inte samtidigt införs försämringar för andra grupper som inte berörs av funktionsrättskonventionen.

Vad gäller den statliga assistansersättningen tror jag inte vi behöver oroa oss för att tvåårsomprövningarna återupptas. För några veckor sedan meddelade regeringen att det inte finns planer på det och jag är ganska säker på att det inte ändras, regeringen har fullt upp med att hantera den akuta krisen. Däremot får det i dagsläget betraktas som uteslutet att schablonen kommande år höjs med mer än nuvarande 1,5 %. Det går inte att utesluta att timschablonen inte höjs alls nästa år då Kommunal vill skjuta upp nya avtalsförhandlingar.

Läget är allvarligast för de som har kommunalt beviljad assistans. Många kommuner har redan dålig ekonomi och stoppet på tvåårsomprövningar gäller inte kommunalt beviljad assistans. Det finns redan tecken på att personer som tidigare förlorat statlig assistansersättning även förlorar den kommunala assistansen.

Vid sidan av direkta besparingar på den personliga assistansen finns flera viktiga stödinsatser som vi är helt beroende av för att assistansen ska fungera. Ett sådant område är hjälpmedel. Det blir allt vanligare att Regionerna tar ut diverse avgifter för olika hjälpmedel. Vid årsskiftet blev Region Örebro först ut i landet med att ta månads abonnemang (65 kr/månad) för innehav av hjälpmedel (undantaget Rullatorer). Risken är stor att många Regioner kommer att följa efter, särskilt när vi går mot en allvarlig ekonomisk kris. En utveckling som dessutom riskerar att leda till mer och mer avgifter. Både assistansanvändare och personer med stora funktionsvariationer generellt har ofta mycket dålig ekonomi.

Hur mycket försämringar ska vi assistansanvändare acceptera utifrån rådande omständigheter? För mig går en röd linje vid minskade anslag för assistansersättning. Och försämringar ska inte accepteras alls om det inte sker besparingar på andra områden i välfärden.