Tankar om Coronapandemin, ekonomi/kostnad och rättigheter

Pandemin påverkar hela världen på en rad olika sätt. Allting från att väldigt många blir sjuka till att otaliga företag går i konkurs och hela världsekonomin riskerar att drabbas av djup depression. Enligt CNN hade världens regeringar fram t.om söndag 29 mars spenderat eller åtagit sig att spendera den ofattbara summan 7 biljoner, d v s 7000 miljarder(!) US dollar för att hindra en ekonomisk härdsmälta. Och summan kommer antagligen att öka kraftigt. Redan nu planerar USA för ytterligare ett jättelikt krispaket efter att Kongressen godkänt ett stimulanspaket värt 2 biljoner dollar.

För att sätta fantasisummorna i ett sammanhang, 7 biljoner dollar, ca 70 biljoner kr motsvarar ungefär 60 svenska statsbudgetar... År 2020 beräknas statens inkomster bli drygt 1,1 biljoner kr. Siffrorna i Sverige är innan Corona pandemin drabbade världen.

Statens budget i siffror

Sveriges regering spenderar också som vi alla vet gigantiska belopp, hundratals miljarder på att hantera krisen för att förhoppningsvis undvika en ekonomisk kris, mycket värre än den globala finanskrisen 2008-2009. Till skillnad från företag kan inte stater eller kommuner gå i konkurs men precis som företag behöver de intäkter för att driva sina verksamheter. Vi står nu inför ett scenario där skatteintäkterna riskerar att störtdyka där alla skattebaser urholkas rejält. Enbart skattehöjningar kan därför inte lösa de ekonomiska problemen.

Ett realistiskt scenario åtminstone kommande 5-6 åren är därför att oavsett vem som styr landet kommer det inte finnas utrymme för några större utgiftsökningar utöver de som Coronapandemin redan medför. Det betyder emellertid inte att det med den nuvarande krisen är fritt fram att ta fram den stora osthyveln för att spara miljarder och åter miljarder kr på de som behöver samhällets stöd mest. Nu mer än någonsin under LSS och Funktionsrättskonventionens livstid prövas samhällets vilja att faktiskt ge personer med stora funktionsvariationer, sjuka och äldre hjälp efter de rättigheter vi faktiskt har enligt både gällande lag och FN-s mänskliga rättigheter.

Funktionsrättskonventionen tillåter temporära försämringar vid akuta kriser men den är samtidigt mycket tydlig med att de ska vara så måttfulla som möjligt och proportionella jämfört med besparingar på andra områden. D v s om det är absolut nödvändigt att spara pengar måste den ”bördan” delas av alla och de som är i mest behov av hjälp ska drabbas minst. Kort och gott grundläggande mänskliga rättigheter ska staten uppfylla även vid krislägen.

Krasst uttryckt handlar all ekonomisk politik om att sätta olika intressen och behov emot varandra eftersom resurserna aldrig är obegränsade, oavsett skatteuttag. I praktiken gäller det nästan all politik eftersom väldigt lite är gratis. Mjukare benämningar är prioriteringar eller fördelningspolitik. Nu mer än någonsin under min dryga 40 åriga livstid krävs en fördelningspolitik där de med stora behov (vilket självfallet inte bara inkluderar assistansanvändare) prioriteras före stora generella välfärdsreformer eller gigantiska satsningar på snabbtåg som aldrig kommer att bära kostnaden eftersom Sveriges befolkning är för liten.

Hur ser det då ut med statens vilja att i dagsläget ge de med störst behov med hjälp efter behov? Själv anser jag att det nuvarande läget krävs stora stödåtgärder som riktar sig till arbetstagare, företagen, Regionerna och kommunerna. Särskilt småföretagen blöder oerhört och är oerhört viktiga för sysselsättningen och därmed statens skatteintäkter. Ett problem som redan börjar torna upp sig inom sjukvården är att andra viktiga behov som inte är kopplade till Corona får stå åt sidan.

Detta märks tyvärr men inte oväntat även inom assistans och LSS sektorn. Redan innan Corona pandemin slog till fanns tendenser till att personer som blivit beviljad assistans av hemkommunen efter att staten dragit undan mattan även förlorar den kommunala assistansen och besparingarna i de kommunala LSS insatserna (LSS boende, kontaktperson, ledsagare med mera). Denna tendens riskerar att accelerera kraftigt om vi drabbas av en ekonomisk depression.

Ett oroväckande tecken är att Sveriges Kommuner och Regioner (SKR- tidigare SKL) för en vecka sedan skickade en s.k. Hemställan till regeringen där SKR kräver lagändringar i LSS och SoL som bland annat skulle innebära att tillfälligt ändra eller riva upp gynnande beslut.

Jag är inte naiv, jag förstår mycket väl att det under pandemin, om det vill sig riktigt illa kan uppstå oerhörda problem för kommunerna med bemanning som även ska tillgodose personer med akuta behov av personliga assistenter. Akuta krislägen för kommunerna kan i värsta fall tillfälligt kräva nödlösningar.

Det SKR föreslår anser jag emellertid är mycket mer långtgående. Det spelar ingen roll att SKR påstår att det bara berör Corona krisen. Att skriva in i lagtexten att gynnande beslut får rivas upp vid ”extraordinära händelser” lämnar dörren öppen för tolkningar. Vad är en ”extraordinär händelse”? Juristen Mathias Blomberg har påpekat att temporära lagändringar tenderar att bli permanenta. Jag har inte svårt och se att många kommuner med ekonomiska problem kommer missbruka det nya maktinstrument grovt. Oavsett ekonomiskt läge kan jag inte se att det på något sätt är förenligt med Funktionsrättskonventionen att göra en sådan här lagändring som med stor sannolikhet dessutom blir permanent.

Jag vill inte skrämma folk och betonar också med eftertryck att detta inte ens är ett lagförslag ännu så länge. Däremot tycker jag det är jätteviktigt att alla som berörs av de olika LSS insatserna känner till denna Hemställan.

Assistanskoll intervjuar SKR

Som vanligt vill jag ändå vara lösningsorienterad och inte bara kritisera SKR. Vad finns för lösningar om många kommuner har akut brist på personal och/eller en ekonomi i fritt fall? Kom ihåg att skolan och äldreomsorgen med mera är kommunala ansvarsområden som är lika viktiga som assistansen och LSS. När det gäller personalen inom vård och omsorgssektorn borde mycket gå att lösa med att anställa folk som blir arbetslösa eller permitterade. Ett sådant exempel såg jag i söndagens Agenda där personer från den hårt ansatta flygsektorn får gå snabbkurser för att sköta basala uppgifter i äldreboenden eller sjukvården. Sådana lösningar borde fungera bra i de flesta fall även för assistansanvändare.

När det gäller att skaka fram pengar så att det räcker för att tillgodose de rättigheter som vi funkisar har enligt lag och Funktionsrättskonventionen + att våra pensionärer och andra behövande får den hjälp de har rätt till så tittar jag på alla krispaket som nu lanseras. Ett stort krispaket även för kommunerna anser jag är absolut nödvändigt. Här är det viktigt att vi själva sätter press på regeringen och trummar in budskapet att regeringen och ingen annan har det yttersta ansvaret för att våra rättigheter förverkligas, inklusive de som personlig assistans beviljad av hemkommunen! Det spelar ingen roll att riksdagen via lagstiftning delegerat ner mycket av ansvaret för samhällets olika hjälp och stödinsatser till lokal och regional nivå, vilket inkluderar 9 av 10 LSS insatser + delar av den personliga assistansen. Regeringen kan aldrig frånsäga sig ansvar att se till att de har en skyldighet att se till att kommunerna, Regionerna och Försäkringskassan får de ekonomiska resurser som krävs.

 Och angående huvudmannaskapet för personlig assistans – nu mer än någonsin tidigare är det självklart att staten måste vara ensam huvudman. Vad skulle hända under 2020 och åren som kommer om kommunerna hade haft det fulla ansvaret för personlig assistans? Jag vågar knappt tänka tanken…