Mitt vardagsliv under Corona/Covid-19 pandemin

Jag har tidigare skrivit att jag inledningsvis inte tog det som blivit en pandemi (global epidemi) på något större allvar. Ni, i början av april är det bara och konstatera att jag fram till början av mars kraftigt underskattade kraften i Covid-19, den sjukdom som de nya Coronaviruset orsakar. Då mina kunskaper om hur man bäst bekämpar smittspridning är obefintliga är det egentligen meningslöst att spekulera i hur länge pandemin varar. Beskeden från experterna spretar dessutom. Somliga säger att vi kommer att få se en markant nedgång under sommaren p.g.a. viruset ogillar värme. Andra säger att det inte stämmer alls.

I och med att jag har ett försvagat immunförsvar och lätt dra på mig infektioner tillhör jag, liksom de allra flesta som är beviljad personlig assistans eller annan LSS insats riskgrupperna. För egen del sitter jag nu sedan ungefär tre veckor tillbaka i en ”frivillig trekvartskarantän”. Det innebär att jag inte går ut mer än absolut nödvändigt för att minimera kontakten med övrig befolkning. Besök på köpcenter, restauranger (de som fortfarande är öppna) med mera är därför uteslutet. Hur fixar jag då att handla mat och andra mycket viktiga saker?

Mat och andra livsmedelsinköp sköter jag helt via nätet. Jag beställer varorna på i det här fallet Citygross hemsida. Sen åker jag och mina assistenter och hämtar maten vid utlämningsstället utan att jag behöver gå in i butiken Har gjort så två gånger och jag tycker det fungerar bra. Tilläggsavgiften för att Citygross plockar ihop matkassorna får jag helt enkelt ta. Det är förmodligen likadant hos Ica Maxi, Coop och Willys.

Under våren var tanken att jag skulle delta i både Ifa-s debattforum och STIL-dagarna i maj men det blev inställt Är livet tråkigt? Visst är det surt att läget är som det är, utan tvekan har självbestämmandet beskurits rejält. Jag ser det ändå så här:

Vad är viktigast - att göra vad man kan för att undvika att bli allvarligt sjuk, eller att till varje pris leva precis som vanligt även om det ökar smittrisken flera gånger om? Av två dåliga alternativ är ändå valet lätt för mig.

Det här gäller dessutom inte bara mig utan i varierande grad hela Sveriges befolkning. I praktiken har viktiga demokratiska rättigheter beskurits i kampen mot viruset. Självfallet inser jag att varje ansvarstagande regering måste vidta starka åtgärder för att bromsa virusets spridning och då finns det inte utrymme för remissrundor - Sverige är ändå hittills ganska återhållsamma jämfört med många andra länder men i en levande demokrati måste det ändå föras en debatt i hur starka tvångsåtgärder som är rimliga?

 Jag ska fundera mer om det i nästa blogginlägg. För utan tvekan är det så att restriktionerna slår allra hårdast mot de som behöver samhällets stöd mest för att kunna vara en del av det. Vi har nu t.ex. besöksförbud på äldreboende och även många LSS boenden. Samtidigt är det riskgrupper, det är inte lätt att dra en rimlig gräns. Ett totalt besöksförbud anser jag är en mycket långtgående inskränkning.

Uttråkad däremot, det är jag inte. Det har varit förvånansvärt lätt att ställa om när man insåg att nu är det allvar. Jag bloggar vidare som vanligt och följer diskussionerna på nätet. I STIL och Funktionsrätt Jönköpings län har vi också haft och planerar att ha flera möten över nätet. Hittills har det fungerat bra. Som många säkert vet är jag verkligen ingen vintermänniska men allteftersom det blir allt varmare vill jag vara ute mer och mer. Promenader är som bekant tillåtna. I övrigt har jag en stor inglasad balkong (det är lätt att skjuta bort fönstren) som i praktiken funkar som ett extrarum i lägenheten runder våren, sommaren och tidig höst.

Fotboll är ett av mina största intressen och den saknar jag. I helgen hade Allsvenskan startat, ett riktigt vårtecken men den är som så mycket annat i sportens värld uppskjutet. Har istället kompenserat med att titta på mer filmer (har alltid gillat att titta på filmer) och läsa böcker.

Kan också göra spontana småutflykter med min bil. Jag vet att många inte har den ”lyxen”, (liksom föräldrar som hjälper till med en del andra nödvändiga ärenden) och är helt beroende av färdtjänsten för att ta sig från punkt A till B vilket ökar smittrisken. Det försvårar även att beställa mat på nätet och hämta det om man vill minimera kontakten med andra. En del kan nog lösa det med att låta andra handla men det gäller långt ifrån alla.

När det gäller vardagen för att skydda sig mot smitta har jag inga bra extratips förutom de som redan Ifa ml rekommenderar för assistansvändare. Själv brukar jag och mina assistenter säga att man kommer långt med ”sunt förnuft”. För egen del innebär det att göra det jag beskrivit ovan och att vara mycket noga med hygienen i mitt hem som också är mina assistenters arbetsplats.


Samtidigt hoppas jag att detta kan vara en tankeställare för alla som inte är beroende av samhällets stöd för att kunna vara en del av det.  Att inte kunna röra sig fritt i samhället är vardagen, 365 dagar/år  för tusentals och åter tusentals människor som förnekas den rätten p g a indragen assistansersättning. 

Ännu så länge har jag klarat mig bra. Återkommer med en rapport om hur det går med ”karantänen” när sommaren närmar sig. Förhoppningsvis har jag inte blivit allvarligt sjuk. Mycket tyder dessutom på att vi inte kommer att vara högprioriterade i skarpt läge…

Bild: Debattpanel från STIL dagarna 2019. Jag sitter trea från vänster i min permobil. I år blir det inga STIL dagar p g a pandemin.

* Angående SKR-s begäran att införa en tillfällig lagändring som skulle gett dem makten att upphäva eller skjuta upp gynnande LSS beslut har det kommit positiva nyheter. Regeringen har meddelat att den INTE tänker gå vidare med begäran. Jag var inte särskilt orolig att denna ”kupp” skulle lyckas men hade den gjort det hade det varit helt förödande av minst två skäl:

1)  Kommunerna hade fått ett maktinstrument som på ett dramatiskt sätt ändrat maktbalansen till kommunernas fördel som dessutom skulle missbrukas grovt.

2) Tvärtemot vad SKR säger hade lagändringen med mycket stor sannolikhet blivit permanent.

Vi kan emellertid inte bortse från att många kommuner hade dålig ekonomi redan innan Covid 19 drabbade världen. I förra blogginlägget efterlyste jag ett krispaket för kommunerna och Regionerna. Förra veckan presenterades faktiskt ett krispaket som, enligt Magdalena Andersson är det största någonsin för kommuner och Regioner. Summan på 20 miljarder kr tror jag ändå är på tok för lite även om vi tar hänsyn till tidigare utlovade tillskott. Ett akut hot för de som är beviljade personlig assistans från hemkommunen består därmed.

Ett mycket större krispaket är emellertid även det bara en nödlösning. Enda hållbara åtgärden för de som har sin assistans genom hemkommunen är att den personliga assistansen förstatligas genom en huvudman.