Får vi se en ”comeback” för välfärdsstaten efter Coronapandemin?

Allt är relativt så klart. Ytterst få länder i världen (troligen bara Norge och kanske Danmark) spenderar en större andel av sina tillgängliga resurser på skattefinansierad välfärd än Sverige. Likväl är det ofrånkomligt så att ambitionsnivån sänkts senaste 30 åren. Och mest stryk har välfärdssystemen som ska hjälpa personer med stora funktionsvariationer eller sjukskrivna och arbetslösa fått utstå. Alla försämringar inom assistansen är bara en del av något mycket större – nämligen samhällets lägre ambitionsnivå vad gäller skattefinansierad välfärd.

Hur kunde vi hamna här? Krävs egentligen en egen blogg för att belysa det men i korta drag. Ända sedan 1980-talet har den ekonomiska politiken styrts av en politik som kan sammanfattas med:

För att få så hög tillväxt som möjligt och samtidigt hålla ner inflationen måste ekonomin avregleras med privatiseringar, låga löneökningar och sänkta skatter- framförallt skatter på kapital och höga inkomster. Två amerikanska ekonomer blev på 1970 och 80-talet något av förgrundsgestalterna för den politiken. Deras namn var Milton Friedman och Arthur Laffer. Friedman blev1976 nobelpristagare och Laffer utvecklade den s.k. Lafferkurvan som fick ett mycket stort genomslag i den ekonomiska politiken.

Enligt Lafferkurvan är allt för höga skatter skadliga för samhällsekonomin. Är skattenivån 0  % blir också staten utan inkomster. Men allteftersom skatterna höjs når man till slut en brytpunkt. Skatterna blir så höga att de påverkar konsumtionen att ”viljan att arbeta” negativt. Fortsatta skatteökningar kommer därför att minska statens inkomster p.g.a. minskad konsumtion och investeringar.

Det är alltså denna kurva som politiker ständigt hänvisar till när skatterna ska sänkas. Sveriges höga skatter påverkar i så fall konsumtionen och ”viljan att arbeta” negativt. Med lägre skatter så ökar tillväxten vilket i slutändan ökar statens inkomster= mer resurser till välfärden. Beroende på ideologisk utgångspunkt så har politiker till höger respektive vänster vitt skilda åsikter om Laffer kurvans betydelse. En vänsterpolitiker avfärder troligen att det finns något samband alls mellan höga skatter och sämre ekonomisk tillväxt medan åsikten är den omvända på högersidan.¨

Vad tycker jag själv då? Ja, rimligen finns det en brytpunkt som troligen varierar från land till land. Men om Lafferkurvan och våra höga skatter varit så central för den ekonomiska tillväxten som vissa hävdar hade Sverige varit ett mycket fattigare land än vad som är fallet. Skatterna kan inte vara hör höga som helst men det är rena dumheter menar jag att man kan genomföra gigantiska skattesänkningar utan att välfärden påverkas negativt. Menar man allvar med att värna välfärden, nu och för kommande generationer håller det inte att ständigt sänka skatterna.

Överallt sparas det på välfärden. Ökade resurser till oss medför därför med automatik att något annat måste få minskade resurser så länge besparingspolitiken fortsätter Vår generella välfärdsmodell som jag försvarar alla dagar om året bygger därför på att alla känner att vi får ”god valuta” för de skattepengar som finansierar välfärden. Känner allmänheten att de inte får ”valuta för pengarna” undermineras hela finansieringsmodellen och med den naturligtvis även funkisars rätt till nödvändigt stöd och hjälp.

Jag har skrivit innan att alla kostnader som Covid-19 pandemin medför kommer under många år framöver ha en förlamande effekt vad gäller viljan till offensiva satsningar i välfärden. Jag har emellertid delvis kommit på andra tankar. Jag ser faktiskt klart realistiska möjligheter för att välfärdsfrågorna och hur våra skattepengar ska användas kan få riktigt stort utrymme kommande år, under förutsättning att vi inte hamnar i en utdragen depression a la krisen på 1930-talet.

Runt om i världen ger människor sitt stöd för allt arbete som vårdpersonalen lägger ner, ett arbete som till största delen finansieras med skatter. I Storbritannien är stödet för hälsovårdsmyndigheten NHS (National Health Service) större än någonsin. T.om i USA, det enda landet i västvärlden utan allmän sjukförsäkring öser staten skattepengar över sjukvården. Fantasisummor spenderas runt om i världen på ekonomiskt stöd till arbetslösa och andra som drabbats av pandemin och dess sidoeffekter. På hemmaplan visar redan opinionsundersökningar att välfärdsfrågorna prioriteras upp medan frågor som utgör livsluften för höger nationalismen prioriteras ner.

Det verkar faktiskt som att pandemin bidrar till att allt fler, åtminstone för tillfället inser att de  stora problemen i samhället kräver gemensamma åtaganden och att den fria marknaden inte kan lösa alla problem själv. Många har också fått känna på vad det innebär att inte ha fri rörelsefrihet, något många av oss som är beroende av samhället är allt för bekanta med.

Så länge inte Sveriges och världsekonomin kapsejsar ser jag alltså ganska goda möjligheter för att välfärdsfrågorna kommer att prioriteras upp efter pandemin på ”bekostnad” av krav på ständiga skattesänkningar. Blir det så som jag hoppas finns också betydligt större möjligheter för oss att få till offensiva satsningar inom alla delar av Funktionsrättspolitiken, inklusive personlig assistans. Jag hoppas vi också får en rejäl debatt om hur välfärden organiseras. Är det verkligen optimalt att sjukvården har 21 huvudmän, d v s Regionerna? Jag tror inte det.

En del kanske tycker detta är önsketänkande, kanske är det så. I grund och botten är jag ändå optimist så därför skriver jag som jag gör.  Brasklappen är att det förutsätter att vi undviker ett ekonomiskt sammanbrott. 

Bild: 17 juni 2018 demonstrerade vi för rätten till personlig assistans i Jönköping.