Jag har mest positiva erfarenheter av svensk sjukvård

Socialstyrelsens riktlinjer angående pandemin utlöste verkligen oerhörd oro och starka reaktioner på sociala medier. Vad gäller riktlinjerna tycker jag att de bryter mot den centrala principen i HsL (Hälso och sjukvårdslagen) om vård på lika villkor. Samtidigt finns det garanterat inte en myndighet runt om i världen med ansvar för hälsa och sjukvård som gör upp krisplaner som inte innebär prioriteringar mellan de som anses ha störst chans (såväl ”normat” som ”icke normat”) att överleva intensivvårdsbehandling. En pandemi sätter också olika lagar mot varandra. T.ex Hälso och sjukvårdslagen mot Smittskyddslagen. 

Självklart ska vi ha koll på hur sjukvården hanterar alla som behöver intensivvård p g a Covid-19.

Det här blogginlägget ska emellertid fortsättningsvis fokusera på annat, nämligen mina överlag positiva erfarenheter av svenska sjukvården och tankar kring hur de brister som finns ska kunna åtgärdas så att sjukvården kan bli bättre.

Jag föddes 1976. Genom åren har det varit många operationer och behandlingar. Och jag är 100 % uppriktig här – jag har aldrig upplevt att jag behandlats som en belastning av sjukvården. Mina sjukhusvistelser är så pass många att jag har sett hur mycket personalen på golvet sliter – ofta kraftigt underbetalda trots att de har ett av de viktigaste jobben i landet.

Värst problem med hälsan var det under 90-talet med en rad operationer med mera. Det allra värsta jag gått igenom var när hela ryggraden steloperades (allvarlig skolios – ryggradskrökning i sidled) i två omgångar, totalt 4 operationer, två operationer/vända 1990-91, totalt ca 10 veckor på sjukhus + långa konvalescenstider. Upp till 3 månader efter hemkomst fick jag sitta uppe max två timmar/gång och rulla rullstolen NOLL meter på egen hand. Idag hade det inneburit dubbelassistans dygnet runt i 3 månader. Utan att överdriva – det var en hemsk tid för både mig och familjen med mina två systrar som hamnade i kläm.

I nutid vet jag att skolios operationer innebär mycket mindre påfrestningar för patienten med mycket kortare konvalescenstider. En normal sjukhusvistelse är 8-10 dagar och en månad senare brukar patienterna vara helt återställda. När det begav sig använde sig emellertid ortopedläkarna som ansågs vara landets främsta experter den modernaste tekniken som fanns att uppbåda. Hur hade mitt liv sett ut idag utan dessa operationer? Antagligen hade jag inte kunnat sitta överhuvudtaget och troligen hade jag varit död sedan många år tillbaka p.g.a. krökningen blivit så står att lungkapaciteten minskat kraftigt.

Något år efter skolios operationerna drabbades jag av en mystisk sjukdom med våldsamt illamående varje dag och kraftig huvudvärk. Till slut blev jag inlagd på sjukhus och här gjorde faktiskt en läkare ett grovt övertramp när denne snabbt sa att det ”troligen” var en hjärntumör, så ska en läkare inte agera! Så småningom blev det klart att det inte var en hjärntumör och symptomen försvann efter kortisonbehandling.

Vad orsaken till sjukdomen verkligen var visade sig vara desto svårare att utreda. Alla var måna om att ta reda på det då kortisonbehandlingen ansågs vara en nödlösning för att avvärja den akuta orsaken till huvudvärken och illamåendet – svullnader på hjärnan. Samhället la faktiskt ner mycket stora resurser för att utreda med en lång rad undersökningar i Linköping och Göteborg. Ingen pratade om ”kostnader”. Någon definitiv förklaring kunde aldrig fastställas och jag har aldrig upplevt liknande symptom igen.

Detta är de största hälsokriserna jag upplevt men sjukhusvistelserna har varit många fler. När det gäller personalen på vårdavdelningarna jag vistats på genom åren minns jag bara en enda person som jag verkligen ogillade – en mycket otrevlig undersköterska som jag stiftade bekantskap med i samband med en operation i Linköping.

Allt har givetvis inte varit perfekt. Jag och föräldrarna var mycket missnöjda med en sidoverksamhet till sjukvården, benämnd barn och ungdomshabiliteringen i Jönköpings län (80-tal, tidigt 90-tal) med en rad oerhört inkompetenta och ointresserade personer. På äldre dagar har jag tyvärr blivit alltmer bitter mot denna verksamhet. Ingen sjukgymnast, arbetsterapeut mm varnade en enda gång för att ett rullstolsburet barn med ensidig belastning (höger sida) löpte stor risk att utveckla kraftig skolios.

Sammantaget är jag ändå glad för att jag lever i ett land där vi finansierar sjukvården gemensamt, inte privata försäkringar. I ett försäkringsbaserat system, då vågar jag säga med 100 % säkerhet hade väldigt många personer med stora funktionsvariationer valts bort i dagens pandemi.

* Naturligtvis begås det ibland stora misstag i sjukvården med lidande som följd, felaktiga prioriteringar görs, självfallet finns det personer som inte borde jobba med människor alls, köerna är många gånger långa o s v.

Det absolut största problemet med sjukvården idag tycker jag är är att den inte är jämlik enligt lagens intentioner. Skillnaderna är stora beroende på var i landet vi bor. Under flera decennier har det sparats och ”effektiviserats”, d v s verksamheterna har försämrats. Den utvecklingen måste givetvis vändas. Känner allt fler att sjukvården inte levererar i nivå med skatterna som finansierar den undergrävs hela fundamentet för den skattefinansierade modellen.

·   Mycket pengar behöver givetvis tillföras men jag tror inte att det räcker.

·   Det krävs även en omorganisering. Om inte fullständigt förstatligande så måste åtminstone styrningen från staten öka rejält på regionernas bekostnad. Nu vet jag inte hur sjukvården organiseras i alla länder i Västeuropa men Storbritannien är i alla fall inte unikt med statligt huvudmannaskap via NHS (National Health Service).

Andra problem är givetvis köerna i en del verksamheter. Många läkare får lägga mycket tid på byråkrati istället för att möta patienter.

Bemötande och patientinflytande talas det ofta om vilket självklart är viktigt. Här nere i Funktionsrätt Jönköpings län jobbar vi mycket med den biten. Neuro som jag är medlem i jobbar mycket med förbättrad rehabilitering för personer med diverse neurologiska sjukdomar.

Inskränker vi oss enbart till vi med personlig assistans ska det vara en självklarhet att assistenterna får jobba under en sjukhusvistelse. Det gynnar vi själva, assistenterna och även sjukvården. Hade vi haft självklar rätt till assistans under sjukhusvistelse tror jag mycket av oron inför att hamna på sjukhus hade minskat rejält.