Jag har inget självbestämmande om jag inte kan få ersättning för merkostnader p g a otillräcklig schablon

 Nyckelparagraferna vad gäller syftet med LSS lagen framgår i § 5-7. Leva som andra, ett självständigt liv och goda levnadsvillkor. § 6, st. 1 lyder så här:

Verksamheten enligt denna lag skall vara av god kvalitet och bedrivas i samarbete med andra berörda samhällsorgan och myndigheter. Verksamheten skall vara grundad på respekt för den enskildes självbestämmanderätt och integritet. Den enskilde skall i största möjliga utsträckning ges inflytande och medbestämmande över insatser som ges. Kvaliteten i verksamheten skall systematiskt och fortlöpande utvecklas och säkras.

Enligt lagen har vi alltså att så långt som möjligt rätten att bestämma hur vi vill leva våra liv. I Funktionsrättskonventionen artikel 19 förtydligas denna rätt ytterligare. Konventionen talar inte om självbestämmande – istället ska vi ha rätt till ett självbestämt liv.

Håller vi oss till LSS förutsätter § 5 (leva som andra) och § 7 (goda levnadsvillkor) att § 6 fungerar som det är tänkt. Det går aldrig att nå vare sig goda levnadsvillkor eller leva som andra som utan stora funktionsnedsättningar gör.

Vad som är goda levnadsvillkor beror mycket på individuella livsval. Somliga älskar att ta en promenad i skogen, andra älskar att gå på bio, andra att göra resor osv.. (bortser här från att ekonomiska realiteter i praktiken begränsar självbestämmandet för de allra, allra flesta – långt ifrån alla har råd med en köpa en vintervilla i valfritt land med mycket sol och värme även om hen så önskar..). Däremot har en stor majoritet av Sveriges befolkning råd med diverse olika vardagsnöjen eller göra semesterresor. Kan vi inte göra det även om vi vill har vi inget självbestämmande/självbestämt liv.

 

Att de ekonomiska villkoren för att finansiera egenkostnader för olika aktiviteter försämras är ett annat jätteproblem som jag belyst flera gånger och som också står stenhårt mot självbestämmande/självbestämt liv.

Vad är då viktigast för mig vad gäller självbestämmande? Givetvis är det jätteviktigt att själv kunna välja vem jag vill anställa som assistenter. Det har debatterats en hel del om våra assistenters anställningstrygghet. Jag går efter modellen att ska arbetsplatsen och därmed även mitt liv fungera (och välbefinnande) måste såväl jag som assistenter vara nöjda. Eventuella konflikter som är mycket sällsynta brukar vi lösa genom samtal. En av mina assistenter har jobbat hos mig i över 20 år nu, en annan drygt 10 år. Sen är det givetvis att forma mitt vardagsliv som jag vill. Ingen annan än jag ska bestämma när jag vill eller ska få gå på bio, handla mat, träffa kompisar, gå ut och handla andra saker efter önskemål, göra utflykter etcetera. Möjligheten att göra låt oss kalla det vardagsnöjen men även dyrare aktiviteter förutsätter att jag eller assistententerna genom assistansersättningen kan få ersättning för diverse olika extrakostnader, inklusive utbildningar och då är schablonersättningen direkt avgörande.

Som sagt, jag har tjatat om det många gånger och kommer att fortsätta tjata om det tills det blir en förändring, den kroniska underfinansieringen av assistansersättningen måste upphöra. Eftersom den pågår år efter år börjar den i allt högre utsträckning:

·   

GGöra det allt svårare att rekrytera personal och behålla den och utan våra assistenter sitter vi i sjön oavsett vad som står i beslutet från Försäkringskassan.

·   Den slår alltmer möjligheter till aktivt liv inklusive utbildningar för såväl oss assistansanvändare. Och då har vi ingen riktig assistans, vare sig enligt LSS eller Funktionsrättskonventionen.

I en artikel i Heja Olika nyligen meddelar regeringen att förstatligande av assistansreformen 2026 fortfarande gäller. Frågan måste ställas nu - hur mycket assistans finns kvar att förstatliga 2026 om vi inte ens får täckning för löneökningarna under inflationstider?

För så här ser det. De akuta hoten mot assistansen handlar inte enbart om indragningar och problem att bli beviljad personlig assistans överhuvudtaget. Havererad assistans inkluderar även de som inte kan hitta eller förlorar personal p.g.a. usla lönevillkor eller tvingas avstå från olika aktiviteter och/eller utbildningar p.g.a. att det inte finns utrymme i assistansersättningen. Och här menar jag befinner vi oss nära total kris för tusentals assistansanvändare runt om i landet. Personlig assistans håller på att ersättas av något vi kan kalla ” lite uppgraderad hemtjänst” även för de som kan behålla sin personal, långt, långt ifrån LSS intentioner och Funktionsrättskonventionen,

 

Snart lägger regeringen budgeten för 2024 och nu är det upp till bevis – fortsatt 1,5 % är totalt oacceptabelt och ohållbart! Visst, det var sannerligen inte bättre med schablonen under S-MP regeringen men det struntar jag i just nu. Nu har vi en ny regering med sitt stödparti Sverigedemokraterna och de – ingen annan har nu det yttersta ansvaret för att vår frihetsreform tillförs resurser efter behov. Det räcker emellertid inte med en brandkårsutryckning, det måste skapas också skapas en blocköverskridande majoritet i riksdagen som säkerställer en säker uppräkning enligt ett löneindex som håller vem som än är statsminister. En riktigt ambitiös regering skulle givetvis även kompensera för alla år med underfinansiering - åtminstone stegvis.

 

Obs! Jag står helt fast vid att schablonkrisen var kraftigt underprioriterad hos oss under allt för lång tid. Vi borde satt ner klackarna långt innan kampanjen Rimliga villkor började för drygt ett år sedan. Själv började jag uppmärksamma problemen i bloggen någon gång 2016-2017 vilket även det var i senaste laget.

Assistanskoll har intervjuat Bengt Westerberg som tydligt påtalar att den jätte snåla schablonhöjningen under ett decennium år är de facto besparingar= försämringar. Och det är över tid många miljarder kr det handlar om. Det ska jag belysa i en krönika för Assistanskoll nästa vecka. 

Assistanskoll intervjar Bengt Westerberg

 

Almedalen – lite positiva signaler från Ulf Kristersson och Magdalena Andersson

 Jag hade som sagt semester under Almedalsveckan och följde bara lite grann vad partiledarna hade att säga. En STIL kollega till mig i Jönköping lyssnade mer ordentligt vad partiledarna hade att säga om LSS. Följande sammanfattning bygger på kollegans sammanfattning och tidningsartiklar. 

Det var – föga överraskande skralt med besked från de olika partiledarna på båda sidan blockgränsen. De viktigaste personerna här för oss är Ulf Kristersson och Magdalena Andersson. Ulf Kristersson i egenskap av statsminister och personen som leder Sverige och Magdalena som f.d. statsminister och oppositionens statsmisterkandidat vid nästa riksdagsval. Efter valet 2026 kommer statsministern fortfarande vara någon av dessa personer.

 Vi börjar med statsminister Ulf Kristersson

Den centrala konfliktfrågan i svensk politik mellan höger och vänster har i många decennier i huvudsak handlat om välfärden. Hur mycket ska vi ta ut i skatt för att finansiera välfärden och hur mycket ansvar ska det offentliga ha för välfärdsstaten och vem ska vara utförare? Mycket skiljer i retoriken mellan M och S – i praktiken har emellertid huvudmotståndarna i svensk politik närmat sig varandra i synen på välfärdsstaten. Som jag skrivit innan. Många Trump anhängare skulle betrakta Ulf Kristersson som hårdför socialist…

Sverige och många andra länder har hamnat en ekonomisk kris med både hög inflation och låg ekonomisk tillväxt. Ett antal larmrapporter har kommit om en förestående djup, djup ekonomisk kris för framförallt kommunerna. Magdalena Andersson har som väntat riktat kritik mot att regeringen gör för lite. Inom Ulf Kristerssons parti riktas samtidigt kritik mot att regeringen inte genomfört rejäla skattesänkningar.

I sitt Almedalstal överraskade Ulf Kristersson i alla fall mig när han pratade om välfärden. Regeringen med statsministern i spetsen är väl medveten om att välfärden behöver rejäla tillskott. Det är viktigare nu än att sänka skatterna. Jag kan inte påminna mig att jag hört en partiledare för Moderaterna och statsminister prata om att välfärden – åtminstone i dagsläget måste gå före skattesänkningar.

Det borde kunna ge en öppning för oss att sätta tryck på regeringen att faktiskt höja schablonersättningen rejält. Assistansreformen är en viktig del av välfärdsstaten och kan inte ignoreras om regeringen menar allvar med att välfärdens resurser i form av pengar måste öka.

 

Magdalena Andersson

Som finansminister minns vi framförallt Magdalena Andersson när hon obehagligt meddelade att det var nödvändigt att spara pengar i assistansersättningen och sjukpenningen för att finansiera flyktingmottande hösten 2015. Kort därefter följde det ökända regleringsbrevet till Försäkringskassan med förödande konsekvenser för både assistansanvändare och sjukskrivna personer.

Som statsminister höll Magdalena Andersson en mycket låg profil i våra frågor. Enda gången jag minns hon svarade på frågor som rörde LSS var under valrörelsen i radions program Karlavagnen där lyssnarna ställde frågor till dåvarande statsministern. Vi fick absolut inga dumma eller otrevliga svar men okunskapen i frågan lyste verkligen igenom.

I valrörelsen märktes det tydligt att Socialdemokraterna inte var bekväma med att valrörelsen i stor utsträckning handlade om brott och straff och energiförsörjning istället för välfärden. I sitt Almedalstal satsade emellertid SS-ledaren stort på att flytta tillbaka inrikespolitiken till klassiska vänster-högerfrågor igen. Beskedet var att i händelse av valseger 2026 vill S ”inflationsskydda” välfärden i kommunerna. Den höga inflationen tär även på kommunernas resurser men det ska de alltså få kompensation för i framtiden. Hur det ska finansieras vet vi inte.

Men om en sådan reform blir verklighet skulle det ändra fokus i finansieringen av välfärden. Hur ska vi tillföra resurser istället för att ständigt spara pengar? Och om nu Socialdemokraterna verkligen vill satsa ordentligt på välfärden har Magdalena Andersson en hel del att förklara varför assistansreformen i så fall inte ska få rejält ökade resurser? Det ska inte gå att komma undan med typ – ”inflationsskyddet ska bara omfatta kommunerna”…

Utifrån vad båda partiledarna samt statsminister och statsministerkandidaten säger så finns det definitivt utrymme att sätta press på dem att öppna plånboken. 

Jag menar verkligen vad jag skriver - läget är akut vad gäller schablonen. Man kan utan lagändringar avskaffa assistansen på två sätt eller en kombination av båda:

 

* Inte bevilja personlig assistans/dra in assistansen.

 * Strypa finansieringen så det inte finns möjlighet att bedriva assistansen - ÄVEN om det finns ett positivt beslut.

 

Kampanjen Rimliga villkor intensifierar nu sitt arbete. Självklart har jag följt uppmaningen att maila till regeringen.

Rimliga villkor - skriv på!

Hotet mot assistansreformen del 2 – välfärdskriminalitet, ”höga kostnader”, ekonomisk kris, prioriteringar, behovsbedömningar väsentligt ändrade förhållanden

 Del 2 i hoten mot assistansreformen, jag ser läget mycket dåligt vad gäller framtiden för frihetsreformen. För enkelhetens skull samlar jag ihop välfärdskriminalitet, prioriteringar, ”höga kostnader”, behovsbedömningar och väsentligt ändrade förhållanden i ett gemensamt blogginlägg. Anledningen är att jag tycker att de mer eller mindre smälter samman.

Välfärdskriminalitet

Ingen vet med säkerhet hur omfattande kriminaliteten i välfärdssektorn är. Vi vet dock att den finns, att assistansreformen är drabbad och att det finns kopplingar till organiserad brottslighet. Och ja – jag tycker det är oerhört allvarligt om organiserad brottslighet infiltrerar välfärden. Oavsett omfattningen, det har nu gått 10 år sedan jag insåg att kriminaliteten inom assistansen är ett potentiellt akut hot mot hela reformens existens. Augusti 2023 ser jag ingen anledning att dra mer positiva slutsatser.

Vår frihetsreform har alltid varit ifrågasatt, fusk och kriminalitet har varit i fokus senaste 15 åren. Parallellt har en tidvis intensiv debatt om ”höga kostnader” satt fokus på helt andra saker än verkliga behov. Vad reformen betyder för oss har därför kommit helt i skymundan och jag ser f.t. faktiskt ingen ljusning när detta skrivs 17 augusti 2023. Ulf Kristersson och Magdalena Andersson må vara oense om mycket men för oss två helt centrala punkter för oss är de faktiskt mycket lika:

·   Intresse saknas för att återställa frihetsreformens verkliga intentioner

·   Välfärdsbrottsligheten ska knäckas, punkt.

Det sistnämnda hänger intimt samman med punkt 1. Jag var så gott som 100 % säker att en KD eller L politiker skulle ansvara för LSS frågorna i Ulf Kristerssons regering. Nu blev det en moderat politiker. Att Elisabeth Svantesson skulle bli finansminister var givet men jag tänkte att en KD eller L politiker skulle kunna utöva påtryckning på finansdepartementet att öppna plånboken. Så varför krävde inte KD och L ”att något av partierna ansvarar för LSS? År 1991 hade Bengt Westerberg aldrig släppt ansvaret för våra frågor till ett annat parti. Det känns mycket, mycket osannolikt.

Varför basar Moderaterna för våra frågor och inte Liberalerna eller Kristdemokraterna? Jag tror att en bekant till mig kommer nära sanningen. Gunnar Strömmer (M) basar över justitiedepartementet. Eftersom kampen mot välfärdsbrottslighet blir väldigt viktig för regeringen är det ”praktiskt” att partikollegan Gunilla Valtersson- Grönvall tar hand om LSS. Jag tror inte Gunilla har onda avsikter men i regeringen är hon i praktiken en lättviktare jämfört med finans och justitieministern. Ingen av dessa eller Ulf Kristersson själv har tagit över regeringen med en ”färdig angreppsplan” mot vår assistansreform, det tror jag inte. Skulle vi fråga Ulf, Elisabeth och Gunnar om de tycker att vår frihetsreform är viktig skulle trion svara ja, det är den. Moderaterna var ju t.om med och införde assistansreformen så hur kan vi vara emot?

Problemet är att de har helt andra prioriteringar och vi kommer vi långt ner där. Överst för regeringen kommer Natoansökan-försvarsmakten, sen har vi inflation och allmänt dålig ekonomi för staten med en lång rad konsekvenser, gängvåld, välfärdskriminalitet, klimatkrisen, bränsleuppror, koranbränningar med ökat säkerhetshot mot vårt land med mera som definitivt kommer före funktionsrättspolitiken. Så ser tyvärr verkligheten ut. Det finns inte en regering i världen som skulle prioritera oss framför ökat säkerhetshot p g a koranbränningar.

Är en grupp inte högt prioriterad så kommer det garanterat att speglas i resurserna som staten tilldelar – i det här fallet personlig assistans. Hittills (de har chansen att visa motsatsen i kommande budget vad gäller schablonen) visar regeringen inga tecken på att verkligen vilja tillföra resurser efter behov och bryta den kroniska underfinansieringen under S-Mp regeringen och det leder oss in på:

Behovsbedömningar och väsentligt ändrade förhållanden

Succesivt allt hårdare bedömningar av vad som är personlig assistans med början 2008-2009 under alliansroch fritt fall 2016-2017 under S-MP regeringen spelar en helt central roll i varför vi hamnat där vi är nu. Ska reformen återställas krävs mycket mer resurser = pengar vilket i sin tur innebär att behovsbedömningarna måste ändras. Så länge regeringen inte vill tillföra stora resurser efter behov blir det inga ändrade behovsbedömningar. Det går hand i hand. Och omvänt – enbart ökade resurser i sig kommer inte ändra behovsbedömningarna – det sätter nuvarande rättspraxis ”effektivt” stopp för.

Otillräcklig finansiering innebär i praktiken ett fortsatt tryck på besparingar och det bidrar starkt till att Försäkringskassan tänjer rejält på begreppet ”väsentligt ändrade förhållanden” som problemen vi nu ser med genomförandet av reformerna i Stärkt personlig assistans. Vi kommer aldrig komma framåt om inte:

1)Stora resurser, d v s pengar tillförs vår frihetsreform. Här är också en kraftig höjning av timschablonen extremt viktig som jag bloggat om flera gånger, bland annat i del 1 om hoten mot vår frihetsreform.

2) Behovsbedömningarna görs om som ser till hela behovet av stöd och hjälp.

3) Assistansreformen förstatligas. Det förutsätter såväl stora resurser tillförs som att behovsbedömningarna görs om med ett flertal lagändringar. Det innebär bland annat att det måste införas en definition om vad som är personlig assistans enligt Funktionsrättskonventionen– annars riskerar förstatligandet att bli kontraproduktivt.

 Den nuvarande tillämpningen av LSS har som jag gått igenom tidigare har mycket lite gemensamt med Funktionsrättskonventionens definition av personlig assistans.

Stora lagändringar är processer som tar lång tid i demokrati men det har nu gått över 1 år sedan riksdagen gav dåvarande S regeringen i uppdrag att utreda nya bedömningar av grundläggande behov. Utredningen kan regeringen meddela med kort varsel att den ska starta om bara viljan finns – liksom att rejält höja schablonen i kommande budget. Som läget är nu går vår frihetsreform mot en ekonomisk kollaps om inte schablonen höjs rejält.

 

S-MP regeringens tid vid makten var en fullständigt bedrövlig tid för assistansreformen. Jag tittar framåt nu. Statsministern heter numer Ulf Kristersson och nu är det han och sin regerings skyldighet att åtgärda allt som gått fel. Regeringen styr riket, enligt Regeringsformen, punkt!

 

Jag hade välbehövlig semester under Almedalsveckan men följde bara lite grann vad partiledarna hade att säga. Bekanta till mig följde partiledartalen ordentligt och det var inte mycket konkret om LSS. Ulf Kristersson och Magdalena Andersson sa emellertid några saker som åtminstone indirekt kan ha positiv betydelse för oss. Återkommer till det i nästa blogginlägg.